Search results matching tag 'äktenskapet'

Mekane Yesus bryter med Svenska kyrkan

Bengt Malmgren — Sat, 09 Feb 2013 07:03:00 GMT

Etiopiska Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien har beslutat att avsluta kyrkogemenskapen med Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i USA, ELCA, på grund av deras inställning till äktenskapet och införandet av samkönade äktenskap. Christopher Meakin, chef för ekumenikenheten på kyrkokansliet i Uppsala, berättar för Kyrkans tidning att Svenska kyrkan fått ett muntligt, men tydligt besked om att Mekane Yesuskyrkans högsta beslutande organ, general assembly, har beslutat att avsluta kyrkorelationen både med Svenska kyrkan och med ELCA. -Det betyder att nattvardsgemenskapen upphör och våra samarbetsavtal kommer att upphöra, säger Christopher Meakin. Läs mer i Kyrkans tidning.

Läs intervju i Dagen med Anders Wejryd här

International conference examines meaning of marital union

Anonymous — Sat, 22 Sep 2012 23:09:00 GMT

Rome, Italy, Sep 22, 2012 / 05:09 pm (CNA).- Scholars at a two-day conference in Rome explored the beauty of God’s plan for the marital union and the importance of this union for individuals and society as a whole.

“The goal of the conference is to examine, to analyze what the conjugal union really is,” said Father Jose Granados, of the Pontifical John Paul II Institute for Studies on Marriage and Family, which organized the conference at the request of the Congregation for the Doctrine of the Faith.

Held September 20-21, the international colloquium focused on “The Language of the Body and the Conjugal Union.”

It featured experts in the fields of psychology, sociology, philosophy, theology and scripture, and examined different aspects of the conjugal union and its profound importance.

Fr. Granados explained that the culture does not see the marital union as something that is “valuable” and has “definite form,” but rather as something that can be defined as one chooses.

The conference was designed to analyze “the richness of this union,” which is properly understood “in light of the Creator” because it is possible only through the human body’s complementary nature, he said.

The conjugal union is profound because it is open to life, enriches society and allows for mutual self-giving “for the other,” he observed.

Fr. Granados said that the colloquium was “very fruitful” in presenting these truths to attendees.

To spread the message about the unique and important role of marriage, Catholics must first “understand the beauty of God’s plan,” he explained.

Attracted by the “call to love,” the faithful can be drawn into “the proposal of something beautiful and great,” which leads to a fruitful life, he said.

God’s plan for marriage views the family “not as a problem,” he continued, but as a means of building up the Church. And the family is also crucial for a New Evangelization, he added.

Unfortunately, he observed, our modern, post-Christian society “regards Christ as something from the past.”

“The family can make us aware again of this original experience of love that allows us to receive Christ in a new way, as something that opens up a future, not only something from the past,” he said.

Fr. Granados also noted that there is a connection between attacks on marriage and struggles with religious vocations, which are both manifestations of the universal “vocation to love.”

“The two problems are related,” he explained, “because the first place in which a vocation grows is the family.”

“When the Church focuses on one of them, it is also cultivating the other,” he said, adding that both Pope John Paul II and Pope Benedict XVI have worked to strengthen families so that they can play the foundational role they are designed to play.

Damon Owens, executive director of the Theology of the Body Institute in Philadelphia, said that the conference did a “beautiful” job of presenting “a number of different perspectives” on both the human and transcendent sense of the conjugal act.

With this foundation established, he said, the next step is to effectively communicate the truth about the sexual union to people living out marriages.

“There really needs to be a new dialogue and understanding what marriage is,” Owens said, so that both the human and transcendent senses “can come together in a way that’s understandable by those who are living it, but also connected more deeply to the truth of what marriage and marital relation is.”

Pope tells French bishops defense of marriage is prophetic

Anonymous — Fri, 21 Sep 2012 22:38:00 GMT

Vatican City, Sep 21, 2012 / 04:38 pm (CNA/EWTN News).- Against the backdrop of an effort to recognize “gay marriage” in France, Pope Benedict XVI told a group of French bishops that the truth about marriage and the family is vital to society and must be promoted in bold and creative ways.

He said marriage and the family “must be promoted and defended from every possible misrepresentation of their true nature, since whatever is injurious to them is in fact injurious to human coexistence as such.”

The family is the “foundation of social life” but it is “threatened in many places by a faulty conception of human nature,” the Pope said Sept. 21. The defense of the family and of human life promotes “values that allow the full development of the human person created in the image and likeness of God.” It is “not at all backward-looking but prophetic.”

His remarks came in his meeting with the first group of French bishops to make an ad limina visit in five years. Cardinal Jean-Pierre Ricard of Bordeaux et Bazes, the president of the French bishops’ conference, led the group from western France.

The French Prime Minister Jean-Marc Ayrault said his government will introduce a bill this coming October to recognize same-sex “marriages” and to allow same-sex couples to adopt children. His Socialist Party’s control of parliament means the bill’s passage is more likely.

President François Hollande promised to push the issue during his campaign. Many French religious authorities oppose redefining marriage, as does former President Nicolas Sarkozy.

Pope Benedict’s other remarks praised France’s “long spiritual and missionary tradition.”

“The challenges of a widely secularized society now call us courageously and optimistically to seek a bold and creative response, by presenting the permanent newness of the Gospel,” he told the bishops.

He encouraged each bishop to be a “good shepherd” toward the Catholic faithful and his priests. He noted the scarcity of “workers for the gospel” and urged good formation for seminarians and prayers for vocations.

Responses to any pastoral problems, he said, should not focus only on organizational matters that can become “self-referential.” Rather, evangelization must begin with “an encounter with the Lord in a dialogue established in prayer.”

He stressed the need to meet the expectations of younger generations who need “proper catechesis so that they might find their place within the community of believers.”

Pope Benedict also referenced St. Joan of Arc – one of France’s patrons – describing her as “a model of secular sanctity in the service of the common good.” He said that the link “between mystical experience and political mission” is “one of the most original features of her holiness.”

UK archbishops explain their stand for authentic marriage

Anonymous — Tue, 13 Mar 2012 10:34:00 GMT

London, England, Mar 13, 2012 / 04:34 am (CNA).- As the British government considers a proposal to institute same-sex marriage, the leaders of the Catholic Church in England and Wales have warned that it will lead to further social breakdown. "We have a duty to married people today, and to those who come after us, to do all we can to ensure that the true meaning of marriage is not lost for future generations," wrote Archbishop Vincent G. Nichols of Westminster and Archbishop Peter D. Smith of Southwark, in a letter released March 8.

Current law, they said, does not discriminate unjustly when it requires both a man and a woman for marriage. It simply recognizes and protects the distinctive nature of marriage. A change in the legal definition would be a profoundly radical step. Its consequences should be taken seriously now. Archbishops Nichols and Smith, the president and vice-president of the Catholic Bishops' Conference of England and Wales, distributed the letter to 2,500 parishes for reading at Sunday Masses over the weekend of March 10-11.

Britain's coalition government was expected to present a consultation paper the following week, on the proposed change to the concept of marriage. Prime Minister David Cameron believes the move would strengthen society, by encouraging individuals to make vows to each other and support each other. In their letter, Archbishops Nichols and Smith countered that society depends on a concept of marriage that goes beyond the commitment of two individuals. True marriage, they said, has an essential connection to family life, and is oriented toward the raising of a new generation. "Understood as a lifelong commitment between a man and a woman, and for the creation and upbringing of children, marriage is an expression of our fundamental humanity", the archbishops explained...

Människan, kyrkan, samhället, samvetsfriheten och religionsfriheten: Obama mot USA´s katoliker

Bengt Malmgren — Fri, 09 Mar 2012 15:27:00 GMT

Irène Nordgren, "reformvänlig" katolik och en av de mest framträdande skribenterna på bloggen Katolsk vision skriver i Dagen om de katolska biskoparna i USA och deras opposition mot Obamans Hälso-och sjukvårdsreform (HHS) som skulle tvinga katolska institutioner att bekosta och tillhandahålla aborter och preventivmedel för sina anställda, vilket står i strid med grundläggande katolska värderingar. Biskoparna, och där tycks de ha större delen av USA´s katolska befolkning bakom sig, har varit kritiska till ett sådant tvång som de menar kränker religionsfriheten.

5 februari höll Fr Sammie Maletta en predikan i sin församling St. John the Evangelist i St. John, Indiana. Den finns på YouTube och tar upp hur hur Obamas förslag hotar religionsfriheten:

Irène Nordgren hör inte till dem som håller med biskoparna eller tycker det är problematiskt för religionsfriheten, istället är hon bekymrad över samvetsfriheten inom kyrkan för de katoliker som tycker det är helt OK med preventivmedel, aborter, samkönade äktenskap och annat som Kyrkan officiellt är skeptisk till, men som många sekulariserade människor, inkl sekulariserade katoliker tycker är helt OK. Hon är positivt inställd till Obamas reform, men kritisk till biskoparnas motstånd. Det är bra att Irène skriver en artikel i den allmänkristna tidningen Dagen, för detta är en debatt som gärna får vidgas utanför den inom-katolska horisonten.

Katolska kyrkan talar om den naturliga lagen och menar att dess inställning till abort, äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, att integrera sexualiteten i ett helhetssperspektiv av ömsesidig kärlek och ansvarstagande samt reproduktion, inte bara är en del av hur man läser bibeln och tolkar den uppenbarade tron, utan är ett resultat av hur man tolkar den naturliga lagen. I detta avseende blir kyrkan obekväm i en tid som utgår från den omedelbara känslan, och tanken att allt som känns rätt är rätt bara det inte skadar andra.

Kyrkans kritik av den teknifierade preventivmedelskulturen skall inte ses främst som en bakåtsträvande moralism, utan som ett kompletterande perspektiv, en framsynt analys av preventivmedelskulturen som separerar sex och kärlek, avhumaniserar sexualiteten och gör människan tom och alienerad.

Så långt tror jag också många sekulariserade katoliker hänger med. Många som lever i föräktenskapliga förbindelser, använder preventivmedel och kanske t.o.m. har gjort abort bejakar ändå kyrkan som en instans som står inte bara för en vardagsmoral, utan för en moral som kallar människan till helighet, även om de själva är medvetna om att de inte är hängivna att leva upp till det. Katoliker vet att vi alla är syndare, men just som sådana också accepterade och älskade av Gud, därför har de inget behov av att kyrkan skall konfirmera och bekräfta deras egen livsstil. Tvärtom tror jag man uppfattar det som en tillgång att kyrkan förkunnar högre ideal än man själv lever upp till, som en garant för något som behövs i samhället som alltid finns där oberoende av egna tillkortakommanden. Därför har Obama lyckats ena hela det katolska USA mot sig, både biskoparna, konservativa katoliker och mera liberala katoliker.

Samtidigt måste man se frågans komplexitet. Det är ett känsligt läge där de gångna årtiondenas pedofili-skandaler allvarligt har skadat förtroendet för biskopar och präster som moraliska förebilder, både utanför Katolska kyrkan och hos katolikerna själva.Om biskoparna driver dessa frågor på ett alltför okänsligt sätt och använder samma maktmedel och intrigerande som i sekulär politik, och framförallt om man agerar på ett maktfullkomligt sätt som riskerar att nedvärdera vanliga katolikers samveten och omdömen, så kan man få en process som blir destruktiv och hotar att i onödan skapa sprickor och konflikter inom kyrkan och skada omvärdens förtroende för kyrkan ännu mera.

Msgr Charles Pope från Ärkestiftet Washington säger:

Faktum är att en kyrka med 70 miljoner katoliker i USA, är lika olik och lik som USA är i genomsnitt, till förtret för alla katoliker som ser sina åsikter som en stor avvikelse mot sina motståndare. Faktum är att kyrkan vill vara katolsk över hela linjen alltså starkt pro-life, tydlig i sexuella frågor, tydlig i att stärka äktenskap och familj, men också lika kraftfullt vädjande för fattiga, sjuka och invandrare och lika kraftfullt vädjande för kyrkans sociallära, vad gäller subsidiaritet, solidaritet och rättvisa. i motsats till det våld som genomsyrar vår kultur, vill kyrkan vara generös, barmhärtig och förlåtande och villig att samarbeta med dem som anammar dessa katolska principer. Den katolska tron går alltså före all politisk tillhörighet och världsbild. Jesus är varken kapitalist eller socialist. Han är Gud och han passar inte in i våra begränsade kategorier. Och det gör inte heller kyrkan. Därför är kyrkan i viss mån alltid lika besvärlig. kyrkan kan samtycka till vissa frågor hos ett politiskt parti, men hon kan lika gärna ha motsatt åsikt i andra frågor...

Den sanna katolicismen tröstar de svaga och hon plågar de bekväma. Den sanna katolicismen är en nagel i ögat på både höger och vänsterpolitiker. På samma sätt som det var med Kristus, hittar de flesta en anledning att hata kyrkan men några kommer att älska henne. Vi är avsedda att vara ett tecken för strid (Lukas 2:34) eftersom vi inte passar in i någon politisk agenda.När de amerikanska biskoparna talar ut mot Obamas sjukvårdsreform, (som inskränker religionsfriheten), intar de en principiell hållning i katolicismen som är oförändrad av kulturella skiftningar och rådande abortpolitik och sexuella revolution. Inte ens våra värsta motståndare kan påstå att den katolska kyrkan inte har varit konsekvent i frågor som rör abort och preventivmedel. När vår kultur har ändrat åsikt i dessa frågor, kommer kyrkan att stå fast.

Min största invändning mot Irène Nordgrens artikel är följande nyckelmening:

"...påvens hyllande av den enskilda människans samvete å ena sidan men å andra sidan bara under förutsättning att detta samvete är kompatibelt med påvens eget."

Det är för det första en logisk motsägelse i sig själv, samvetet är något som villkorslöst tillhör den enskilda personen, för det andra är det att göra grov orättvisa åt påvens person. Alla som lärt känna påven på ett annat sätt än genom negativa rykten om honom, som läst hans teologiska böcker eller t.ex. Peter Seewalds intervjuböcker med honom vet att han verkligen försöker utöva sitt ämbete på ett ansvarsfullt sätt och bejakar grundläggande principer i katolsk teologi och sociallära, inkl respekten för människans samvete. Irène Nordgren skulle göra mycket mera nytta om hon använde sin energi och förmåga att uttrycka sig till att förklara sådant för dagens människor, och inte spara allt krut till negativ kritik av påven och hierarkin. Jag förnekar inte att kritik många gånger är berättigad, och skall då givetvis artikuleras, men det finns också många möjligheter till konstruktiv samverkan.

Det är inte en rätt beskrivning av sakernas tillstånd att samvetsfriheten är inskränkt för människor i katolska kyrkan. Alla katoliker åtnjuter samma fri- och rättigheter som alla medborgare i de länder där man bor. Ingen är tvingad till någonting. Men jag tror Irène förväxlar samvetsfriheten med rättigheten att påverka vad kyrkan tror och lär utifrån vad man själv för tillfället känner och tycker. Vi är alla underkastade begränsningar på det sättet att det kan finnas spänningar mellan vad vi själv tycker och vad kyrkan officiellt lär. Inte ens påven är fri att godtyckligt bestämma något utifrån sitt subjektiva tyckande. Däremot bidrar vi alla, från påven till varje enskild lekman att utveckla och fördjupa förståelsen av tron, och där är alla förpliktigade att i gemenskap med hela kyrkan bidra genom sitt förnuft och sitt upplysta samvete. På så sätt sker en dogmutveckling från tidsepok till tidsepok befäst genom olika koncilier.

Kyrkan är beroende av att alla dess medlemmar aktivt medverkar i denna process och aktivt och på ett konstruktivt sätt vittnar om tron för omvärlden. En del går aktivt in för detta, en del förhåller sig mera passiva, men är glada att kyrkan finns. Väldigt få känner nog igen sig i bilden som Irène Nordgren målar upp att man är styrda och tvingade av "påvens samvete". Det finns en fri debatt inom kyrkan, det är inte minst Irènes egna artiklar och det jag skriver just nu levande bevis på. Ingen storebror övervakar oss, tvärtom uppmuntras vårt engagemang. Och i själavården har kyrkan en mycket mild hållning och stödjer människorna i deras strävan efter utveckling och helande snarare än att ställa hårda krav och lägga tunga bördor på deras axlar.

Kommentar till gårdagens debatt med evangelikaler i Elimkyrkan

Bengt Malmgren — Fri, 02 Dec 2011 09:33:00 GMT

Det var en givande kväll i går då Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) bjöd in till samtalskväll med temat Katoliker och Evangelikaler, likheter och skillnader. Det kändes bra att tillsammans med biskop Anders få representera Katolska kyrkan, och från den evangelikala sidan medverkade pingstpastor Sten-Gunnar Hedin och Stefan Gustavsson, generalsekreterare för SEA. Moderator var Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på Dagen.

Kyrkan var nästan fullsatt, och debatten direktsändes också via Dagens webb-TV, man hade c:a 2000träffar under den tid debatten pågick. Jag hoppas jag snart kan presentera en länk så att de som vill kan se det hela i efterhand.

Efteråt fick jag också möjlighet att träffa mina vänner (fast vi har olika åsikter) från bloggen Aletheia, Daniel Forslund och Andreas Glandberger. De tillhör dem inom den evangelikala rörelsen är starkast kritiska mot Katolska kyrkan, ändå har vi en bra dialog med ömsesidig respekt. De är också kritiska till evangelikaler som de tycker närmar sig Katolska kyrkan alltför mycket.

Stefan Gustavsson var den som tydligast satte ord på vari den viktigaste skillnaden består i mellan evangelikala och katoliker, och jag tror han träffade väldigt rätt när han sade att det handlar främst om teologisk metod när man kommer fram till vad som är trons innehåll. För evangelikaler gäller att det är Bibeln och endast Bibeln som ligger till grund för vad som är sanning.

Vi katoliker utgår också från Bibeln som den viktigaste källan till vår tro, men Bibeln och Bibelns kanon har ju kommit till i ett sammanhang, nämligen Kyrkans tradition. Utan det kyrkliga sammanhang där den komit till (Kanon fastställdes slutgiltigt först på 300-talet e.Kr) vore Bibeln otänkbar, den har ju inte kommit neddimpande som "ett telegram från himmelen" som biskop Anders uttryckte det.

Men eftersom både katoliker och evangelikaler har Bibeln som utgångspunkt, så skiljer sig vår teologi inte så värst mycket åt när det gäller de essentiella grunddogmerna. Vi skriver båda under på Nicénska trosbekännelsen. Vi har också 1500 års kyrkohistoria gemensamt och livet i den helige Ande. Stefan Gustavsson höll med om detta, men konstaterade att utöver det tror Katolska kyrkan på mer än vad som man direkt kan sluta sig till genom bibeltexterna, vilket blir problematiskt för de evangelikala.

Vi kom in på frågor som Maria och helgonens förmedlande roll, reliker, påvens ställning etc. som jag tyckte belystes på ett bra sätt under debatten.

När det gäller påvens ställning så gäller den utom-katolska (och delvis också inom-katolska) kritiken det sätt med stark centraliserad makt och ofelbarhetsanspråk som påveämbetet uppfattats ha (jag menar att dogmen från Första Vatikankonciliet är grovt övertolkad), men många är överens om att det behövs en person som är samlande och representant för den universella kyrkan, och där är både ortodoxa och många protestanter inte främmande för tanken att denna funktion kan innehas av biskopen av Rom.

Och, påpekade biskop Anders, när olika frågor viktiga för den kristna tron diskuteras, så riktas ofta blickarna mot Rom, och man förväntar sig att påven skall stå upp för och försvara det som är autentisk kristen tro.

Sten-Gunnar Hedin hör till dem som står nära Katolska kyrkan och en varm förespårkare för ekumenik. han har ju också skrivit två böcker tillsammans med biskop Anders. Han pekade på en smärtsam sak som fortfarande skiljer oss kristna åt: Att vi inte kan gå till samma nattvardsbord.

När man tar emot det eukaristiska brödet och vinet säger prästen "Kristi kropp" resp "Kristi blod" i samband med att han delar ut det, och mottagaren säger "amen". Detta "amen" är ett ja till den kyrka som förvaltar sakramentet, ett ja till att man tror att Katolska kyrkan innefattar frälsningens fullhet. Att man tror detta är en förutsättning för mottagandet av sakramentet, vilket i många fall försvårar interkommunion.

Men vi kan konstatera att det finns många icke-katoliker som kan bejaka en sådan tro, men som genom tradition eller att de fötts in i ett annat sammanhang tillhör en annan kyrka, därför kan redan idag den lokale biskopen i enskilda fall ge dispens för interkommunion.

Många inom Svenska kyrkan, liksom en del evangelikaler jag talat med har en syn på Eukaristin som sammanfaller med Katolska kyrkans syn. T.ex. konstaterar jag att Ulf Ekmans bok om nattvarden "Tag och ät" ger uttryck för en helt och hållet katolsk syn.

Jag framförde under kvällen tanken, att om våra icke katolska bröder och systrar i tron dels har en likartad syn på sakramentets innebörd, dels har en gemensam syn på tillhörigheten till den universella kyrkan där vi redan har dopet gemensamt och är hängivna den ekumeniska saken och i grunden har en icke-schismatisk hållning till Katolska kyrkan, så borde det vara möjligt att ta ett steg att i utökad grad praktisera interkommunion även om full enhet inte ännu uppnåtts.

Jag fick efteråt reaktioner från mina katolska vänner som menade att det var en problematisk hållning. Om man nu erkänner att frälsningens fullhet finns i Katolska kyrkan, varför konverterar man då inte lika gärna, blir den naturliga följdfrågan.

Den andra invändningen gäller inom-katolska förhållanden: Det är många katoliker som brutit sitt giltiga äktenskap genom att skilja sig och lever samman med en ny partner, och som tåligt i lydnad mot kyrkans bud därmed finner sig i den svåra situationen att inte få gå till kommunion. För dem blir det då svårt att förstå varför icke-katoliker får ta emot kommunionen, men inte de.

Det är viktiga frågor som man måste behandla med omsorg och begrunda på djupet. När det gäller den första frågan varför man inte lika gärna konverterar om man nu vill gå till Eukaristin i Katolska kyrkan, så tycker jag det är att avfärda problemet för lätt. Katolska kyrkan har sedan 1960-talet som en följd av sin grundläggande ecklesiologiska syn en starkt ekumenisk inriktning enligt vilken ekumeniken är en nödvändighet därför att det är Jesus vilja att alla dem som är döpta in i gemenskap med honom skall vara ett. Katolska kyrkan erkänner alla döpta som bröder och systrar i Kristus. Katolska kyrkan erkänner också att den helige Ande verkar utanför Katolska kyrkans ram, och att det finns gåvor och andliga rikdedomar som dessa utomkatolska samfund kan tillföra Katolska kyrkan. Katolska kyrkan består också av syndare, som rent inomvärldslig struktur är den inte ofelbar, utan kan själv bidra till splittring och genom arroganta triumfalistiska attityder som hänger med från förr bidra till att stänga ute de andra. Man måste därför låta den ekumeniska processen ha sin gång och låta det ta sin tid. Som kardinal Joseph Ratzinger, nu påve Benedikt XVI uttryckte det i en intervju år 2000:

"Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."

Eftersom våra ekumeniska kontakter blir allt tätare och den heliga längtan efter att dela detta sakrament som är det viktigaste tecknet på alla kristnas samhörighet är mycket stort, och vi vet att sakramenten förmedlar kraft och helande, så är det inte självklart att vi skall avvakta med att dela brödet helt till dess enheten är fullständigt återställd.

Den andra frågan gällde de som brutit ett giltigt äktenskap och lever i ett nytt förhållande och därför är utestängda från kommunionen. Detta är, menar jag en fråga som själavårdsmässigt måste hanteras helt oberoende av interkommunionfrågan. Om det nu skulle vara riktigt för Katolska kyrkan att tillåta interkommunion i vissa fall som ett led i den ekumeniska processen, så kan inte enskilda själavårdsfrågor stå i vägen för detta,utan måste hanteras just som en enskild själavårdsfråga. Vem är jag att min personliga frustration och svårighet skulle stå i vägen för ett steg i riktning mot ökad enhet som det är viktigt för Katolska kyrkan att ta?

Saker är inte alltid riktigt rättvisa med mänskliga mått mätt i Guds rike. Låt oss betrakta liknelsen om daglönarna som arbetade i vingården, och där alla fick lika mycket betalt oberoende om de arbetat bara en timme eller slitit hela dagen i solhettan.

Utan att gå in i den diskussionen konstaterar jag att det finns en inomkatolsk diskussion där några framfört krav på att tillåta skilda omgifta att gå till kommunion. Den aktualiserades i samband med påvens Tysklands-besök där ju förbundspresidenten själv Christian Wulff är katolik och frånskild. Inte bara den radikala reformrörelsen Wir sind Kirche, utan också tyska biskopskonferensens ordförande Zollitsch har framfört krav på att kyrkan borde luckra upp sina stränga regler här. Påven har nyligen kommenterat situationen och sagt att det innebär i så fall att Kyrkan frångår synen på ätenskapet som något oupplösligt, en bedömning som han långtifrån är ensam om.

Nya friska vindar i Svenska kyrkan

Bengt Malmgren — Tue, 27 Sep 2011 14:25:00 GMT

Kyrkomötet, detta politiska möte, paradoxalt nog Svenska kyrkans högsta beslutande organ, där 251 ledamöter, politiskt valda för två år sedan av en liten minoritet av Svenska kyrkans medlemmar och där biskoparna visserligen har förslags- och yttranderätt, men inte får vara med och rösta går nu av stapeln igen.

Varför skriver jag som är katolik om detta, anmärker kanske någon, man kan tycka att detta är Svenska kyrkans interna angelägenhet. När ett kyrkosamfund specialbehandlas och politikerstyrs från samhällets sida är det en sak som jag tycker angår mig som samhällsmedborgare. Jag tycker att rågången mellan kristna samfund och samhället skall vara tydlig. Dels angår alla vi kristna varandra, vi är kallade att utgöra en enda kropp i Kristus, och dopet förenar oss alla, oberoende av samfundstillhörighet. På samma sätt som jag intresserar mig för Svenska kyrkan tycker jag det är positivt när vi får input utifrån i de frågor vi diskuterar inom Katolska kyrkan.

Det framstår som alltmer otidsenligt att en kyrka är partipolitiskt styrd. Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på Dagen och aktiv medlem i Svenska kyrkan (S:ta Clara kyrka) verkar närmast uppgiven när hon beskriver hur det går till år från år:

"Några stora beslut som ändrar kyrkans färdriktning är knappast att vänta detta år. Inte så att det sker en omedelbar förändring. Först ska frågan utredas och det lär ta sin rundliga tid. Och kanske kommer ett förtydligande besked om hur kyrkan ska handskas med de präster som inte simmar i huvudfåran när det gäller vigsel av samkönade par utan som hävdar att det två år gamla beslutet strider mot de löften de avgav när de prästvigdes. Här finns motioner som uttrycker diametralt motsatta ståndpunkter...
Ett av de utmärkande dragen för kyrkomötet är att det är nästintill omöjligt att få gehör för förslag som framställs i motioner. Normalt behandlas de artigt och hövligt men utan att leda till positiva beslut."

Anders Zackrés, Kristianstad sällar sig till en i rösten bland dem som år efter år konstaterar att Svenska kyrkan håller på att förlora sin identitet (Dagen 27 sept 2011):

"SvK har blivit en identitetslös kyrka utan någon egentlig teologi och utan tro baserad på Skriften, bekännelseskrifterna och vigningslöftena. Den inomkyrkliga avkristningen tycks nu ha gått så långt att allt tycks vara accepterat - allt utom en klar kristen identitet, tro och lära... Politisk korrekthet, populism och tvärreligiös interaktion har ersatt en tydlig kristen identitet"

Han konstaterar att den inomkyrkliga avkristningen han tycker sig se har sin grund i den partipolitiska styrningen av kyrkan. "Biskopar och prästerskap och andra kyrkligt anställda har, om de ska få en tjänst och en position, att anpassa sig till politikernas spelregler och de 'till vigningstjänst kallade' har därmed blivit alltmer anpassnings- och manöverbara."

Detta fortgår år efter år, detta klagande på den politikerstyrda kyrkan som tycks tömmas på mer och mer andligt innehåll utan att något tycks ske, alla vaggas in i en letargi och ett accepterande av detta är sakernas tillstånd. T.o.m. att påminna om Hasse Alfredssons en gång så omtyckta och roande sketch Pastor Jansson får oss inte längre att dra på mungiporna.

Men sista tiden tycker jag det har hänt saker. Vi har fått en mera vital debatt som vågar föra upp frågorna på dagordningen på ett helt annat sätt än tidigare, och att trots motstånd stå fast och fortsätta att problematisera frågorna.

Jag tänker t.ex. på den debatt som förts i Kyrkans tidning på sista tiden om Kyrkans identitet som inleddes av prästerna Annika Borg och Christer Hugo. T.o.m. ärkebiskopen har känt sig föranledd att yttra sig. Han skriver i Kyrkans tidning:

"Det kan naturligtvis göra religionsdialog svår, när en etablerad, kulturdelaktig och lite trött och orolig folkkyrka möter identitetsskarpa varianter på judendom eller islam – och även andra kristna traditioner. Det behövs brinnande människor och idébärare i vår kyrka. Alla vi som brinner för nåden genom Jesus Kristus är människor som vill peka på vår tros centrum... Svenska kyrkan ska ju inte självmant välja den väg som håller på att utplåna många folkrörelser: Att bli en central åsiktsmaskin där det lokala glöms. I en evangelisk-luthersk kyrka ska det finnas rum både för medlemmars ansvarstagande och de vigdas kunskaper och löften."

Prästerna Annika Borg och Christer Hugo driver tillsammans bloggen kristen opinion, ett vitalt forum som jag regelbundet med stort intresse läser.

Jag tänker också på prästen Håkan Sunnliden som vågat utmana systemet och avsäga sig vigselrätten, enligt den lagstadgade rätt han åtnjuter och Kammarkollegiet gav honom rätt till. Han har fått en skriftlig erinran från Domkapitlet för att han utnyttjat denna rätt, och överklagan har nyss avslagits. När den nya äktenskapsordningen infördes hette det att möjlighet fanns att avsäga sig vigselrätten. Nu har vi ett pilotfall på detta, och vi ser hur ihålig retoriken var när det väl kommer till skott. Alla skall in i den nya ordningen.

Håkan Sunnliden resonerar helt logiskt, när han menar att då vi inte längre befinner oss i det gamla enhetssamhälle där Kyrka och stat hängde ihop, så bör det vara en boskillnad. Äktenskapet i civilrättsligt avseende är en sak som staten bör ha hand om, och olika samfund gör det på sitt sätt. Själv känner Håkan Sunnliden lojalitet med den som han säger "allmännerliga kyrkan" med dess tvåtusenåriga tradition (som han tycker Svenska kyrkan gjort avsteg från) och vill inte tvingas in i ett nytt av samhället styrt system.

Det var ett bra grepp av TV´s Aktuellt igår att ha en debatt om äktenskapsordningen mellan Sunnliden och Helle Klein, som då fick representera den andra sidan som bejakar Svenska kyrkans politikerstyrning och anpassning till rådande strömningar i samhället. Klein gick hårt ut och angrep Sunnliden personligen, kallade hans inställning för "trams" och menade att han egentligen borde avsäga sig sin prästtjänst i Svenska kyrkan. Hon försökte också vinkla det hela till att rätt och slätt vara en fråga om homofobi, vilket det inte är. Utöver detta hade Klein egentligen inga argument att komma med. Jag såg om inslaget ett par gånger, och för varje gång märker jag hur Sunnliden växer i sin argumentation, medan Klein egentligen inte kommer med något annat än personangrepp. Håkan Sunnliden kommenterade senare debatten på sin blogg. Tydligen var man från Aktuellt-redaktionen nöjd med debatten som bra belyste båda sidorna. Christer Sturmark skrev i en kommentar att han stöder Håkans Sunnlidens synsätt.

Håkan Sunnliden bloggar här, och han har lovat att skriva kommentarer nu under Kyrkomötet.

Äktenskapet: En andra chans?

Bengt Malmgren — Fri, 02 Sep 2011 06:22:00 GMT

Det har alltid varit till förtret att Kyrkan håller äktenskapet för heligt och som ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Särskilt idag då tidsandan präglas så mycket av att bejaka lusten och den omedelbara tillfredställelsen i alla dess former utan motsvarande prestation av kyskhet och att vårda sin integritet. Vi läser att undersökningar visar att antalet sexpartners mer än fördubblats på tio år, uppsalastudenter har vid 22 års ålder i genomsnitt redan hunnit med 11 sexpartners. Unga flickor som bantar ock skär sig har fått lära sig att ens personliga värde består i kroppens dragningskraft som objekt för andras blickar och begär. Vi matas med budskapet att en passionerad sexualitet är livsviktigt för ett lyckat liv, samtidigt som sexualiteten förtingligas och reduceras till kroppsliga övningar utan respekt, relation, intimitet. (Se bra artikel i Världen idag, fredag 2 sept, "Lusta - människans fröjd och förbannelse")

Inte så konstigt då att kanske även inom kyrkan uppstår krav på förändrat förhållningssätt och att äktenskapets oupplöslighet skall luckras upp något. Det är inte bara vår tid som haft problem med detta. Kung Herodes blev förmanad av Johannes döparen, vilket kostade honom hans huvud, och fler huvuden har rullat genom historien på grund av detta. Kung Henrik VIII var van att få som han ville. När påven vägrade att godkänna hans skilsmässa från Katarina av Aragonien kom han i konflikt med Thomas More (bilden) som vägrade svära en ed som innebar att påvens överhöghet sattes ifråga, med resultat att också han halshöggs.

Den teologiska konflikten som blossat upp runt tidskriften Theological Studies i USA handlar just om att man motsatte sig att publicera en artikel i dess helhet om äktenskapets oupplöslighet (när den nu väl publiceras anklagar man nu på lösa grunder Vatikanen för att ha tvingat tidskriften att publicera artikeln. Läs artikeln här.

På Signumbloggen läser jag att ordföranden tyska biskopskonferensen, ärkebiskop Zollitsch i en intervju i Die Zeit säger att han förväntar sig reformer inom den Katolska kyrkan när det gäller frågan om de frånskilda som har gift om sig. Som det ser ut idag får nämligen skilda omgifta inte gå till sakramenten eftersom det räknas som ett brott mot äktenskapets oupplöslighet. Kyrkan måste tydliggöra för sig själv hur hon vill umgås med människor ”vars liv har utvecklat sig olyckligt på viktiga punkter”, säger Zollitsch i intervjun.

Konkret hänvisar ärkebiskopen till Tysklands förbundspresident Christian Wulff som är katolik och som efter sin skilsmässa gift sig en andra gång. Zollitsch uttrycker sin tacksamhet för Wulffs offentliga trosvittnesbörd: "Han är för mig en katolik som lever sin tro och lider av situationen".

Barmhärtighet eller fasthet, det är frågan. Skulle Zolltisch hellre förhållit sig som Johannes Döparen eller Thomas More gentemot Christian Wulff? Det finns inget enkelt svar på denna fråga. Som människor vill vi gärna låta barmhärtighet gå före rätt, och det är alltid oändligt mycket lättare att agera så än att sätta gränser och hänvisa till principer som kanske är bra på lång sikt, men som på kort sikt ställer till problem för människor.

Just för att det är ett sådant motstånd mot det senare, är det viktigt att noga överväga vilka konsekvenser på både kort och lång sikt ens ställningstagande får. För visst behövs det också några som sätter gränser och vågar stå upp för det som är obekvämt. Kyrkan får ofta inta en sådan roll, och det är viktigt att hon inte abdikerar från den, samtidigt som det i själavården hela tiden måste finnas barmhärtighet och förståelse för människors olika svåra situationer.

Jag är självklart också för barmhärtighet och att inte göra det svårt för människor i onödan, det borde vara onödigt att påpeka, och finns det sätt att underlätta för skilda omgifta att få ta emot sakramenten igen, så skulle jag hälsa det med glädje, men det gäller ju då att det kan ske på ett sådant sätt att inte äktenskapets sakrament urholkas.

Jag är själv gift sedan mer än 40 år, något som jag är stolt och tacksam för, men jag måste säga att det har funnits stormiga perioder under vårt äktenskap då det inte varit självklart att vi skulle hålla ihop. Med Guds nåd och i kraft av den välsignelse äktenskapssakramentet ger har vi kommit igenom detta. Jag tror inga förhållanden är alltigenom lätta och harmoniska, prövningar kommer alltid, och som katoliker har vi då att förtrösta på Guds nåd istället för att välja separation som första utväg. Samtidigt måste man ha stor ödmjukhet för att det kanske finns förhållanden som är så destruktiva att separation är den bästa lösningen.

Skulle jag själv hamna i den situationen skulle jag för egen del ändå föredra att Kyrkan håller fast vid sin syn på äktenskapets oupplöslighet, det har givit oss så mycket styrka och uppbyggelse genom åren att det även vore värt att stå ut med lidandet att inte få gifta om sig. Man kan inte se bara till den egna situationen, utan också till konsekvenserna på lång sikt för många fler. Om kyrkan luckrar upp sin äktenskapsteologi, vad får det för inverkan på att trenden att skilja sig och ha fler partners ytterligare förstärks och många äktenskap som annars skulle kunna ha räddats till ett gott liv till fromma för både makar och framförallt barnen som är de som lider mest av en skilsmässa. Till detta kommer att Kyrkans perspektiv sträcker sig längre än till detta jordelivs slut, hennes omsorg handlar om vad som är bäst för vår själ i det eviga perspektivet. Kanske förbundspresident Wulff som from katolik t.o.m. skulle vara villig att uppoffra sitt lidande att inte få ta emot sakramenten till förmån för detta Kyrkans högre syfte?

Behöver inte Kyrkan mer än någonsin stå för äktenskapets oupplöslighet som ett profeteiskt tecken i vår (post)moderna tid? Också celibatet är något som provocerar idag. Kanske förmågan att leva i celibat också äger relevans för förmågan att leva i ett kyskt äktenskap (obs, kyskhet är inte samma sak som att avstå från sex och intimitet) och hålla fast vid livslång trohet.

SvD: Skilsmässor skapar ett svagare samhälle

AB: Livsglädjen efter en separation hamnar till slut i livslång sorg

Sex är vår gud och RFSU är dess prästerskap.

Bengt Malmgren — Sun, 07 Aug 2011 08:41:00 GMT

Läser på RFSU´s blogg att nämnda lobbyorganisation anordnat ett panelsamtal under Pride-veckan med temat Hur påverkar vi Vatikanen? Förutom RFSU-representanter deltog advokat Dan Hanqvist, en av initiativtagarna till Katolsk Vision och Sveriges ambassadör i Vatikanen Ulla Gudmundson, den sistnämnda framförde enl mig de vettigaste synpunkterna under samtalet av referatet att döma. Hon påpekade bl.a. att det är lätt att förenkla Katolska kyrkan, och. att man måste erkänna den etiska konflikten kring abort där ena sidan finns kvinnan och andra sidan det ofödda barnet, m.m.

Frågeställningen och hela upplägget förefaller mig något bizarr. Utgångspunkten är att Vatikanen självklart har fel och att RFSU´s värderingar på området sex och samlevnad självfallet är rätt. Här handlar det inte om dialog, utan om att påverka andra att tänka "rätt". Ulla Gudmundson framhöll att Vatikanen arbetar långsiktigt, och skall man kunna påverka måste man bli betydligt mera påläst och förstå Katolska kyrkan inifrån. - Men detta kan ju vara farligt, det kan ju leda till att man får en och annan insikt som gör att man blir mindre tvärsäker i sin egen uppfattning.

Den kristna grundsynen på sex och samlevnad som varit förankrad i hela kristenheten till helt nyligen kommer till uttryck i kyrkliga dokument som den av den moderna världen hatade encyklikan Humanae Vitae. Påven Johannes Paulus II försökte också i en serie föreläsningar i samband med onsdagsaudienserna på 1980-talet lägga ut tankarna kring dessa frågor i det som senare kom att kallas Kroppens teologi. Det väsentliga är inte att detaljreglera människors beteende på det sexuella områden genom olika förbud. Inte ens majoriteten av katolikerna tar det på allvar, och även de flesta kardinaler och biskopar, möjligen med undantag av en liten halsstarrig verklighetsförnekande klick, inser att det är dödfött att gå i klinch med världens av globala media alltmer upplysta och informerade befolkning i att försöka styra deras sexuella beteende i en riktning de inte vill. Därför är detta med detaljerad syndakatalog som man skall tvinga Katolska kyrkan att ändra på en icke-fråga. Först kommer helhetsförståelsen, sedan följer detaljerna av sig själv.

Satsa istället på att utveckla en god och sund syn på sex och samlevnad i respekt för människovärdet och som främjar hälsa och god utveckling för hela människosläktet, och se Kyrkan som en bundsförvant i detta, det är hon faktiskt. Kyrkan är en kraft i världen som vågar ha bestämda synpunkter på sexualiteten som en del i människans existens. Kyrkan blir hatad för detta av den sexuella revolutionens förespråkare. Man tycks vara livrädd för att ha några som helst bestämda uppfattningar om någonting när det gäller sexualitet. Allt skall vara tillåtet bara det finns en ömsesidig överenskommelse. Man får ljuga, man får bedra, även en massiv destruktion av mänskligt liv (aborterna) accepterar man allt i en fria sexualitetens namn. I vilket annat sammanhang skulle sådant accepteras?

Tänk om allt som är möjligt inte är bra. Tänk om det finns en bra och en dålig sexualitet och att det är viktigt att tillägna sig en kultur på detta område som är i harmoni med människans existens. Tänk om Kyrkan har något väsentligt att komma med som man missar genom dagens totalt avvisande hållning. Familjen, reproduktionen, äktenskapet är grundläggande i den mänskliga existensen, och det är något sjukt i ett samhälle som tycks motarbeta familjen som självklar antropologisk grundsten och där hälften av alla äktenskap splittras.

Humanae Vitae var en profetisk encyklika vars budskap världen inte förstått, eftersom man stirrade sig blind på att den var avvisande till "the pill", denna revolutionerande uppfinning som en gång för alla skulle bana väg för den sexuella revolutionen där sex och kärlek kunde separeras från varandra. Har det lett till att mänskligheten blivit lyckligare? Knappast. Familjer splittras, massaborter tillämpas för att upprätthålla den sexuella revolutionens ideologi, massor av människor är förslavade i missbruk av sex och pornografi. Prostitution och trafficking har blivit en storindustri, ett tydligt tecken på att sex- och kärleksmissbruk är ett minst lika allvarligt beroendeproblem som narkotikan. Varenda filmkanal i TV kör pornografi på nätterna, i USA sägs att så många som hälften av alla män (även kristna) har kommit in i ett beroende av pornografi. Problemet är vanligt i Europa också. Människor har sex som aldrig förr, men inte leder det till större lycka för det. Istället lämnar det efter sig tomhet, och hungern efter substantiella andliga värden blir bara större. Många unga flickor känner sig tvungna att vara perfekta sexobjekt och är bundna av att trimma sina kroppar till ouppnåeliga ideal istället för att utveckla hela sin personlighet. Självskadebeteende, anorexi och självmord är vanliga problem bland de unga.

"All you need is Love" sjöng the Beatles, och detta är rätt, men kanske på ett djupare sätt än man i allmänhet tänker sig. Gud är kärleken, och i 1 Korintierbrevet kapitel 13 beskriver Paulus kärlekens natur. Freud menade att religionen är ett substitut för sex, i själva verket är det så att sex och erotik är ett dåligt substitut för en äkta Guds-relation. - Dåligt, men ändå inte så dåligt: Den erotiska kärleken mellan man och kvinna är i sjäva verket en ikon för kärleken mellan Kristus och kyrkan. (Jfr påve Benedikt XVI´s första encyklika Gud är kärleken, Joh 3:16 Ef 5:32).

Påven Johannes Paulus II sade att Jesus visar människan vem hon själv är. Människohjärtat är oroligt till dess det finner sin vila i Gud, sade kyrkofadern Augustinus. Om sex förlorar sitt samband med kärleken och blir ett beroende av att tillfredställa den egna köttsliga driften, så kan det aldrig någonsin göra människan lycklig, utan blir en drog som endast ger tillfällig njutning och lämnar ett stort tomrum efter sig.

Den sexuella revolutionen har separerat sexualiteten från kärleken. På så sätt har den inte tillfört något nytt, utan har istället reducerat kärlekens och erotikens fullhet till något mindre. Den moderna materialistiska synen på sex är ingen ny kunskap, utan en ignorans av sambandet med relationer, reproduktion, sambandet med människan som Guds avbild och hennes kreativa roll i skapelsen. Kyrkan vill påminna om detta - därför blir hon hatad, precis som en doktor eller terapeut blir hatad när han konfronterar en alkoholist med hans missbruk. Det handlar inte om att moralisera och skuldbelägga utan att finna vägen till ett helhetsperspektiv som befriar och utvecklar hela personligheten. Det mesta som rör sex händer inte mellan benen utan i vår tanke, vårt känsloliv och i vårt andliga liv. Talar man med ungdomar visar det sig också att det de efterfrågar är inte främst teknisk rådgivninng utan vuxnas erfarenheter när det gäller sådant som hur man vidmakthåller och vårdar en relation.

Läs mera om Kyrkans syn på kärlek, sexualitet och familjeliv:

Peter Kreeft: Reconnecting sex and love. (audio, föredrag engelska) Lyssna på detta, mycket bra och pedagogiska föredrag av filosofiprofessorn vid Boston College och King's College i New York. Peter Kreeft är en omtyckt föreläsare och kristen apologet som ofta medverkar i kristna tidskrifter och författattare till 63 böcker.

YOUCAT - den nya ungdomskatekesen som kommit ut på svenska lagom till Världsungdomsdagen i Madrid. Avsnitten om fjärde och sjätte buden beskriver på ett väldigt bra sätt Katolska kyrkans syn på dessa frågor. Kan rekommederas åt alla, inte bara ungdomar, och inte bara katoliker.

Psykolog Alf B Svensson: Våga prata om sex och samlevnad. (Dagenartikel)

Dödens eller livets kultur? Artikel av Bengt Malmgren i Keryx nr 1 2011.

Johannes Paulus II: Kroppens teologi

Weyryd svarar Mekane Yesus-kyrkan angående samkönade vigslar

Anonymous — Mon, 13 Jun 2011 13:36:00 GMT

Dagen: Andra var före om beslut kring samkönade äktenskap, skriver Anders Wejryd i ett svar till Mekane Yesus kyrkan i Etiopien. - Vi anser oss vara grundade på Bibelns auktoritet och luthersk identitet, säger han vidare. Mekane Yesus kyrkan i Etiopien är en av världens största lutherska kyrkor med sina närmare fem miljoner aktiva medlemmar. Kyrkan är sprungen ur svensk mission från senare delen av 1800-talet, först från Evangeliska fosterlandstiftelsen sedan även från Svenska kyrkans mission.
Att de båda kyrkorna drar olika slutsatser kring vad Bibeln säger i frågan beror bland annat på olika kulturella sammanhang, menar ärkebiskopen.
- Svenska kyrkan är till exempel en majoritetskyrka till vilken en stor del av befolkningen hör, åtminstone nominellt, skriver han och menar att homosexuella relationer därmed finns i kyrkan på alla plan och måste tas hänsyn till. Han skriver vidare att beslutet togs efter mycket lyssnande, teologiska samtal och bön, och att det är Svenska kyrkans sätt att vara trogen mot Bibeln i dag. Han pekar även på att andra samfund, som Svenska baptistsamfundet, tog liknande beslut före Svenska kyrkan, och avslutar med en inbjudan till samtal.