Bengt Malmgren's Announcements

Jesusmanifestationen KM

Bengt Malmgren — Fri, 04 Jun 2010 14:18:51 GMT

För tredje året i rad hölls Jesusmanifestationen i Stockholm. 25000 personer samlades till gudstjänsten i Kungsträdgården. Dessförinnan hade det varit samlingar på olika torg. Katolska kyrkan svarade för programmet på Mynttorget. Biskop Anders är angelägen om Katolska kyrkans medverkan, och har utsett diakon Erik Kennet Pålsson som representant i Jesusmanifestationens ekumeniskt sammansatta ledningsgrupp. Biskop Anders medverkade personligen förra året, det var meningen att han skulle göra det i år också, men på grund av att tidpunkten i sista stund måste flyttas fram till pingstaftonen, då man inte kunde få tillstånd att vara i Kungsträdgården på önskad lördag i början av maj, så var det omöjligt för honom att lägga om sitt program.

Huvudtalare på Mynttorget var p Damian Eze, kyrkoherde i Gävle, som förkunnade inspirerat över manifestationens huvudtema: Följ med och se! (Joh 1:46). Katolska Domkyrkans kör medverkade samt ett lovsångsteam med ungdomar från karismatiska grupper i Uppsala och Järfälla som diakon Pancho Chin A Loi samlat kring sig och två afrikanska körer.

Jesusmanifestationen är ett märkligt fenomen i den svenska kristenheten som verkar bottna i en önskan att komma samman i bön och en fördjupad medvetenhet om att vi måste söka enheten med varandra för att bli starka. Att se kristna från olika samfund sida vid sida i Kungsträdgården på knä i förbön för vårt land var något man inte kunde undgå att bli berörd av. Det är inget initiativ som organiserats genom officiella ekumeniska kanaler, det har vuxit fram spontant. Initiativtagaren pastor Stanley Sjöberg (pingst) kunde nog inte drömma om att hans idé skulle vinna så stor genomslagskraft i den svenska kristenheten. Hans tanke var att samla alla kristna, speciellt de många invandrarkyrkorna, så att det blir synligt hur många vi är som tror på samma Gud och ge ett samfällt positivt vittnesbörd.

En av inspiratörerna, Tjebbo van den Eijkhof (baptist) är invandrad från Holland. Han har genomfört en bönevandring genom hela Sverige med ett kors från Treriksröset till Smygehuk och bett för vårt land. Han har också inför årets manifestation rest runt till de olika landskapen och inspirerat de kristna församlingarna. Det kommer att bli en manifestation i Stockholm också nästa år, men visionen breddas nu till att också gälla flera manifestationer ute i de olika landskapen.

Alla bejublar inte Jesusmanifestationen, en del katoliker tycker det blir "för evangelikalt", en del frikyrkliga varnar för att "hoppa på tåget till Rom" om man samarbetar med Katolska kyrkan. Domprost Åke Bonnier (SvK) har gjort sig till tals för dem som befarar att Jesusmanifestationen isolerar sig i en alltför konservativ syn på vissa frågor, och varit i polemik med Stanley Sjöberg som intar en annan position.

Att det finns olika meningar är naturligt, enheten kan inte konstrueras fram med mänsklig kraft, utan måste sökas i gemenskap med både dem som tycker som vi och dem som tycker annorlunda. Vi behöver en enhetens andliga nådegåva för att ha rätt engagemang för det som måste vara en hjärtefråga för hela kristenheten så som det är en hjärtefråga för Kristus själv (Joh 17), men också för att hitta en rätt urskillning, vilka dörrar som skall hållas öppna, vilka som skall stängas.

Det katolska lekfolket var väl representerat, men så många präster syntes inte till. Det tycks som om engagemanget bland våra kyrkoherdar är ganska svalt. Undantaget var f Damian Eze från Gävle som kom tillsammans med medlemmar från församlingen i en chartrad buss. – Nästa år kommer jag med tre bussar, sade han.

Jag tror Jesusmanifestationen är ett uttryck för Guds nåd med ett syfte betydligt djupare än att uttrycka en ytlig enhet. Det handlar om att gå på djupet och söka den enhet som Kristus vill och att be för vårt land. Antingen står vi katoliker vid sidan av den processen och tittar på, eller också går vi in i den och bidrar med de rikedomar vi har.

Bengt Malmgren

Mer om årets manifestation finns på www.katolsktfonster.se/jesusmanifestationen .

RFSU

Bengt Malmgren — Wed, 12 May 2010 14:39:54 GMT

http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/Press/Pressmeddelanden/2010/Kadiskollen-2010/

I åldersgruppen 21-35 år har 67 procent haft oskyddat sex några eller många gånger. Samtidigt säger 32 procent av dessa att de aldrig, eller högst en enda gång, själva föreslagit kondom när de haft samlag. Åldersgruppen är också den som i högst grad smittas av till exempel klamydia och blir oönskat gravida.

Var fjärde person i undersökningen är singel och majoriteten har haft 1-3 sexpartners de senaste tolv månaderna. 15 procent svarar att de har haft mellan 4-20 sexpartners under det senaste året. 29 procent av singlarna uppger att de inte använder något skydd alls och 40 procent att de använder kondom (15 % p-piller eller mini-piller).

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenskar-nast-bast-pa-att-anvanda-kondom-1.1091812

Nordisk karismatisk konferens

Bengt Malmgren — Tue, 11 May 2010 14:27:30 GMT

Culture of Pentecost

Nordisk katolsk karismatisk konferens, Stockholm 28-31 oktober 2010

S:ta Eugenia kyrka Kungsträdgårdsgatan 12

- De båda sista påvarna har talat om nödvändigheten att främja en "Pingstens kultur" i hela

Kyrkan:

“…Thanks to the Charismatic Movement, a multitude of Christians, men and women, young people

and adults have rediscovered Pentecost as a living reality in their daily lives. I hope that

the spirituality of Pentecost will spread in the Church as a renewed incentive to prayer,

holiness, communion and proclamation…” (Johannes Paulus II vid pingstaftonens vesper,

Petersplatsen 29 maj 2004)
"I hope the Holy Spirit will meet with an ever more fruitful reception in the hearts of

believers and that the 'culture of Pentecost' will spread, so necessary in our time"

(Benedikt XVI till karismatisk konferens i Italien 29 sept 2005)
Medverkande:

Christof Hemberger (Tyskland), medlem i ICCRS subkommitté för Europa med särskilt ansvar för

norra Europa, Charles och Sue Whitehead, Fr Wilfried Brieven från Belgien, tidigare

sekreterare till kardinal Suenens m.fl.

PROGRAM (preliminärt)

Torsdag 28 okt

Registrering från 16.00
18.00 Mässa
19.00 Välkommen, lovsång
Fika
Fredag 29 okt

9.30 morgonbön
10.00-12.00 F Brieven, Christof Hemberger
Lunch 12-14
14.00 - 16.00 seminarier
17.00 Tillbedjan
18.00 Mässa
19.15 Kvällsmöte med Charles och Sue Whitehead
Lördag 30 okt

9.30 morgonbön
10.00-12.00 Brieven, Christof Hemberger
Lunch 12-14
14.00 - 16.00 seminarier
16.15 Mässa (Biskop Anders + Nuntie? Predikan f Brieven)
18.30 Kvällsmöte Charles o Sue Whitehead
Söndag 31 okt

9.00 morgonbön
9.30 - 10.30 Charles o Sue Whitehead, Ulf Ekman m.fl
11.00 mässa
14.00 - 15.00 Celebration

22 maj mynttorget

Bengt Malmgren — Tue, 27 Apr 2010 05:54:47 GMT

3 året i rad
Inleds med torgmöten på olika platser i stockholm, och sedan tågar alla till den gemensamma samlingen i Kungsträdgården kl 15.00.
Tanken är att alla kristna från samfund kommer samman för att manifestera vår gemensamma tro på Jesus Kristus. Vi från Katolska kyrkan är glada att få svara för programmet här på Mynttorget.

Dagen är inte tänkt som en demonstration mot någonting, utan just som en manifestation av det vi funnit och som tror på: Jesus Kristus, världens ljus och vårt livs hopp, och vi vill vill säga till alla stockholmare och besökare i staden: Kom med och se. Upptäck också du vem Jesus är, bjud in honom i ditt liv.

Ursprungligen var planeringen att manifestationen skulle hållas i början av maj, liksom tidigare år, men genom omständigheterna gick det inte att få tillstånd att vara i Kungsträdgården då, därför fick som av en händelse årets manifestation förläggas till pingstaftonen. Vi tror inte detta är en slump, utan det ligger en djup mening i detta.

Pingsten är den Helige Andes högtid, och vi kristna tror inte enbart på en ideologi eller aktivism, utan att Gud faktiskt griper in i våra liv på ett sätt som syns och gör skillnad. Precis som Jesu lärjungar den första pingsten fick ta emot Andens gåva, så är det meningen att varje kristen genom en personlig pingst får ta emot den helige Ande på ett överflödande sätt i sitt liv.

Att den Helige Ande manifesterade sig på olika sätt var vanligt och självklart under de första kristna århundradena med olika gåvor och tjänster, och en iver att vittna om evangeliet som gjorde att det spred sig från den lilla kretsen i Jerusalem till hela Medelhavsregionen och sedan till jordens yttersta gräns.

Den tredje öppenheten är för Guds övernatiurliga kraft. Tron är inte enbart ideologi eller aktivism, utan Andens övernaturliga flöde med under och tecken idag och Andens gåvor i funktion.

Det fjärde är enhet. Guds ord säger att vi är ett folk, ett tempel, en kropp, en familj, ett vinträd, ett rike, en Guds stad. Vår grundläggande enhet är itne bara potentiell, utan måste också bli reell, tydlig och konkret. Enade kan vi stå emot mörkrets makter, söndrade faller vi, blir fragmenterade och till sist odugliga i den andliga kamp som ligger framför oss.

När Anden blev utgjuten över lärjungarna som tillsammans med Maria höll ut i bön i övre salen blev kyrkans fulla verklighet tydlig. Människor av alla språk och raser binds ihop av Anden. Tron, hoppet och kärleken binder ihop oss genom Anden. Det är inte längre att dyrka Blut und Boden som gäller utan att få "tillbe Fadern i ande och sanning". Joh 4:23. Gud vill vara en inre verklighet och drivkraft inom oss genom Anden, som förenar oss till ett i Kristus. Allt har vi fått, men vi måste ändå längta efter att mer och mer få mer av allt och förvandlas mer av allt...

Anden förnyar ständigt jorden anlete, om vi har tron ögon att se med. Anden gör vårt stenhjärta till ett hjärta av kött och blod. Anden binder oss allt fastare till Sonen och Sonen hjälper oss att "nalkas Fadern i en enda Ande." (Ef 2:18). Samtidigt slungas vi av anden ut i världen för att tända en eld (Luk 12:49), som aldrig får slockna. I andens ljus ser vi inte längre varandra som konkurrenter och konsumenter utan som bröder och systrar. Du och vi har blivit viktigare än jag. Gemenskapens väl och ve tar överhanden över jagets behov. Samtidigt finner jag vad som är min äkta och sanna identitet: min Kristuslikhet min Kristusgemenskap. Det är kristus som lever i mig. (Gal 2:20)

-----

The Church "is a place of hope because in her the Lord continues to give Himself to us in the grace of the sacraments," the Pope wrote.

In his message to the German Church the Pope compared the sex-abuse scandal to the weeds that choke the wheat in the Gospel parable. "Weeds exist also in the bosom of the Church and among those whom the Lord has called to His special service," the Pope said. "But the light of God has not gone out, the good wheat has not been choked by the weeds of evil."

---------

det som sägs om k

Bengt Malmgren — Tue, 13 Apr 2010 14:10:33 GMT

jag tycker du blandar ihop äpplen och päron. Det du föreslår ligger i teologiskkt olika härader.

1) Det obligatoriska celibatet för prästerna är en kyrkolagsfråga och helt oproblematisk att upphäva. Har egentligen inget med teologin att göra.

4) Förbudet mot preventivmedel är§ helt ologiskt eftersom s.k. naturlig familjeplanering accepteras, och antingen vi nyttjar almanackan eller gummi så är vårt av Gud givna förnuft grunden. Och vilkeen principiellt kan det inte vara någon skillnad.

2) Präst- och biskopsämbetet är de springande punkten. Är det en verklig kristusrerpresentation med förankring i den fysiska verkligheten eller är det något symboliskt, utan förankring, Jag kan inte se annat än att tanken på att lösgöra representationen från det kroppslga är att släppa in gnosticismen och dess kroppsförkt bakvägen. Och denna fråga kan inte avgöras utan ett 8:e ekumeniskt koncilium där både
RKK och OK deltar.

3) Snen på sexualiteten tillhör skapelseteologin och den avgörande frågan blir om den ingår i en naturlig variation eller om det är en psykopatologi. Ärftlig är den av förklarliga skäl i vart fall inte. Och jag kan inte se några evolutionära fördelar.

Påven och barnövergreppen

Bengt Malmgren — Mon, 12 Apr 2010 12:54:49 GMT

Sexuella övergrepp på minderåriga är ett av samhällets stora gissel. Det innebär en fruktansvärd kränkning som ofta ger sår som sitter i hela livet. Varje år polisanmäls drygt 3000 fall bara i Sverige, och man räknar med att det finns ett stort mörkertal. Trafficking, mänsklig slavhandel drabbar kvinnor och barn från framförallt fattiga miljöer. Människor förs bort med tvång och säljs för sexuella ändamål. Man räknar med att 400-600 kvinnor kommer till Sverige på detta sätt varje år, utöver ett okänt antal barn. Den verklighet som beskrevs i Filmen Lilja forever är en bister verklighet för många.

Ingen kan i dessa dagar ha undgått att märka att även präster i Katolska kyrkan är involverad i denna typ av brottslighet. Många katoliker rasar, det är ju våra egna barn som drabbas. Särskilt allvarligt är det eftersom vi alla förväntar oss att Kyrkan skall vara en miljö där människovärdet verkligen respekteras och dit också sårade människor söker sig för att få stöd och hjälp. När då de som man trodde man kunde lita på och känna sig trygg hos själva visar sig vara förövare blir skadan dubbel. Alla vi vanliga katoliker, den stora majoriteten av vanligt folk tillsammans med präster och biskopar som inte tillhör förövarnas skara är med rätta arga och upprörda, vi förstår också upprördheten från alla utanför Katolska kyrkan som tagit del av vad som hänt, t.ex. genom John Jay-rapporten från USA 2004 eller de två rapporterna från Irland som kom förra året. Det är en berättigad upprördhet som visar på att man förväntar sig att det skall finnas en hög moral inom en kyrka.

Men när man tar del av mediakritiken kan man ibland inte undgå att undra vad upprördheten handlar om. Är det en genuin upprördhet över att minderåriga barn kränks, eller är det Katolska kyrkan och specifikt påven som sådan man är ute efter?

Att fruktansvärda saker har hänt, särskilt under senare delen av 1900-talet, därom är vi alla överens, men fokus i nyhetsrapporteringen har inte så mycket varit de enskilda fallen som i vad mån Vatikanen, Tronkongregationen och dess dåvarande chef Joseph Ratzinger (nu påve Benedikt XVI) och enskilda biskopar bidragit till att dölja problematiken istället för att göra något åt den. Utifrån lösa anklagelser och nyhetsbyråtelegram som ofta visat sig vara helt ovederhäftiga i sina slutsatser har t.ex. den välkände religionskritikern Christopher Hitchens antytt att påven borde ställas inför rätta. Exempel på felaktiga slutsatser i nyhetsrapporteringen är fallet Murphy, prästen från Wisconsin som begått fruktansvärda övergrepp på en dövskola som New York Times rapporterade om där Joseph Ratzinger på felaktiga grunder anklagades. New York Times fick själv senare korrigera sin berättelse. Och så har det varit i fall på fall. Det sistnämnda är ....

Om man vill ta fram syndabockar, så menar jag att Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI inte är den man skall skjuta in sig på. Tvärtom är han en av de personer inom kyrkan som verkligen förstått problematikens allvar och nu gör allt han kan för att komma till rätta med detta inom Katolska kyrkan.

Artikel i SvD 5 mars

Bengt Malmgren — Fri, 05 Mar 2010 07:19:04 GMT

I livshotande situationer brukar de flesta människor be till Gud eller hoppas på hjälp ”från ovan”. De som gör så behöver inte ens vara religiösa i någon traditionell mening . Snarare är det en spontan existentiell åtgärd utan någon föregående reflektion.

forskare frågat en stor mängd krisdrabbade personer om religionen har hjälpt dem att hantera sina kriser. Svaren visar att de flesta av de tillfrågade hade fått hjälp av religionen. Av tillfrågade patienter inför en hjärtoperation svarade 73 procent att de bad inför sin operation och fick stöd av det. Av äldre kvinnor (65+) upplevde ca 90 procent att de fick hjälp av religionen vid olika medicinska åkommor. Liknande resultat erhöll man från patienter med cancer och andra kroniska sjukdomar. Professor Kenneth I. Pargament har sammanfattat en stor mängd sådana forskningsresultat i sin bok ”The Psychology of Religion and Coping” (1997).

Rent historiskt har det varit en skiljelinje mellan medicin och religion, och mellan psykologi och religion. Inom medicinen har man sedan länge använt sig av ett naturvetenskapligt paradigm där vetenskapliga fakta är av central betydelse. Inom ett sådant paradigm finns inte plats för religionen.

Inom psykologi kan man se en liknande trend. Redan i början av förra seklet avfärdade Freud religionen. Han såg den endast som en krycka för den svaga människan. Som en konsekvens av det har psykologi och religion sedan dess gått skilda vägar.

Coping (krishantering) har blivit ett begrepp som har utvecklats inom den psykodynamiska skolbildningen, alltså skild från religionen. En annan faktor som har reducerat religionens roll i krishanteringen är sekulariseringen av samhället. Den har säkerligen bidragit till att många människor har fjärmat sig från religionen.

Men tiderna har förändrats. Under de senaste decennierna har forskare världen över börjat bygga broar mellan de olika disciplinerna – medicin och religion, psykologi och religion. Ett sådant brobygge gagnar alla tre discipliner, och gagnar säkerligen också den krisdrabbade människan. Med tanke på det vore det på tiden att även Sverige ansluter sig till ett sådant brobygge.

Den utbredda och kostsamma sjukligheten i arbetslivet har fäst uppmärksamheten vid begreppet stress. Detta begrepp innebär en anspänning. Vi sätts under press. Under korta perioder är stress nyttigt. Vi spänner våra krafter, vi utvecklar vår potential. Därmed blir vi själva starkare. Vi upptäcker att vi klarar mer än vi trodde. Efter stressen kan vi sedan gå ner i ett lugnare tempo.
Det är när stressen blir kronisk, som den skapar problem i den mänskliga organismen. Utbrändhetens symptom är välbekanta: nedstämdhet, sömnsvårigheter, balansrubbningar, aptitförlust. Det är kroppens sätt att signalera att det finns allvarliga problem. Det finns liknande mentala signaler: depression, gråtmildhet, förlust av kreativitet.

När man i samhället försökt bearbeta orsakerna till kronisk stress och dess följder, har man koncentrerat sig på arbetslivet, närmare bestämt på arbetsprocesserna. En hög takt kan vara en negativ faktor. En annan är överambition. Man tror att man kan allt och klarar allt. Det finns emellertid också andra faktorer. Konflikter tar t.ex. mycket mer energi än arbete. En mediamiljö, där konflikterna är dominerande, blir i längden hälsovådlig. Vi har då att göra med social stress.

Man skulle också kunna tala om mediastress – alltför mycket och alltför konfliktpräglad information. Samma förhållande gäller i politiken.

Politiker, som ständigt fokuserar på sina konflikter med andra politiker, är en folkhälsofara. Det kan också sägas om de olika lobbygrupper, som kräver utrymme för sina särintressen och ofta bidrar till konflikter på arbetsplatserna. Den allmänna konfliktnivån är sannolikt betydligt högre idag än på 1950-talet.

En ytterligare faktor, som kunde uppmärksammas, är den moraliska stressen. Denna uppstår, när en person tvingas ta ställning i frågor, som berör medvetandet om rätt och fel.

Kravet på lojalitet skapar här en mental stress med oundvikliga, negativa följder för hälsan hos en stor grupp. Liknande exempel kan ges från skolans och vårdens områden.

Drabbas alla av negativa följder under mental stress? Det finns här två handlingsmönster. Det ena innebär att man säger sig att en människa måste följa sitt samvete. Man måste göra det som är rätt, oavsett vad det kostar. Det andra handlingsmönstret innebär att man inte längre tar ansvar för verksamheten. Har de ledande sagt att det är så, då får det vara så, även om jag vet att det inte är så. Priset för den enskilde är förlorad självaktning.

För samhället är priset släckta eldsjälar. Och utan eldsjälar går allt mycket sakta. I båda fallen är den moraliska stressen oundviklig. Det har sitt värde, att arbetslivsstress, social stress och mediastress motverkas. Verkligt effektiva blir åtgärderna först, när man fokuserar på den moraliska stressen.

Pave the Way foundation

Bengt Malmgren — Thu, 21 Jan 2010 15:44:44 GMT

http://www.catholicnewsagency.com/news/series_from_vatican_secret_archives_on_pius_xii_going_digital/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+catholicnewsagency%2Fdailynews-vatican+%28CNA+Daily+News+-+Vatican%29

I samarbete med Vatikanen kommer organisationen Pave the Way Foundation snart att publicera tolv volymer av dokument från Andra världskriget på internet. Dokumenten har varit helt ignorerade fram till nu, säger organisationens grundare Gary Krupp.

Gary Krupp är jude och grundade Pave the Way Foundation vars syfte är att främja interreligiös dialog och reducera konflikter. Ett huvudfokus för organisationen är att rehabilitera påven Pius XII från falska rykten kring hans pontifikat.

In 1963 a play called “The Deputy” by Rolf Hochhuth debuted in Europe which denounced Pope Pius XII and claimed that he failed to take any action in speaking out against the Holocaust.

Although “everybody condemned” the play at the time, including Israeli and Jewish leaders around the world, it nevertheless “caught on and started changing the entire impression of Pope Pius XII,” said Krupp.

Krupp continued to say that “in an effort to correct some of this misinformation, Pope Paul VI ordered three Jesuits to study, to go into the papacy of Pius XII, into those archives, and to pull out every significant document they could find.” Krupp said that the Jesuits described the documents, copied them and eventually published them in a series of twelve books.

“The twelve books, called the 'Acts of the Holy See during the Second World War' were published in 1981 and have been almost completely ignored internationally,” noted Krupp. “In fact, there were only a few hundred that were ever printed.”

“By digitizing the entire collection,” he explained, “we are enabling it to be spread all over the world so people all over the world can look at it and come to their own conclusions.”

A recent article from the Agence France Presse (AFP), claimed that although the volumes contain information relevant to WWII, they are “unrelated” to Pope Pius XII.

When asked about this, Krupp responded, “this type of thinking comes from people who have no idea how the Vatican works. It's as simple as that.”

Krupp explained that as an example of this, one could look and see how few documents are actually signed by Pope Benedict XVI but are rather endorsed by various Vatican officials. In other words, he said, just because Pius XII's name may not be signed on a document, does not by any means indicate he had no relation to it.

Krupp told CNA that the volumes will be posted on his website as well as the Vatican's within the next few weeks.

Samvete och sanning

Bengt Malmgren — Tue, 05 Jan 2010 14:29:20 GMT

Samvete och sanning
Ratzinger, Joseph

Den här presenterade uppsatsen av kardinal Ratzinger ingår i en bok av samme författare med titeln Wahrheit, Werte, Macbt. Prufsteine der pluralistischen Gesellschaft (Herder 1995). I en första tappning framfördes den som föredrag i samband med en av de amerikanska biskoparna anordnad ”Workshop” rörande aktuella frågor inom moralteologien 1991. Ratzinger vill här visa på sambandet mellan politisk och moralisk frihet och dess relation till sanningsfrågan – med frågan om människan och om Gud. Gudsfrågan kan, enligt Ratzinger, emellertid inte ställas abstrakt utan är oupplösligt förbunden med den mänskliga historiens möte med Jesus Kristus. För att konkretisera detta svåra problem har Ratzinger här tagit sin utgångspunkt i sin egen erfarenhet av dessa problem och får den mänskliga dimensionen att framträda bortom alla teoretiska spekulationer.

Frågan om samvetet har, särskilt inom den katolska moralteologin, blivit till en kärnpunkt i dagens diskusion om det moraliska och dess fastställande. Debatten kretsar kring begreppen frihet och norm, autonomi och heteronomi, självbestämmande och auktoritet. Samvetet framstår därvid som frihetens bålverk mot den inskränkning av existensen som auktoriteten utgör. Därvid ställs två tolkningar av det katolska mot varandra: en förnyad förståelse av dess väsen, som betraktar friheten som den kristna trons grundprincip, och en förlegad ”Törkonciliär” modell, som gör den kristna existensen underordnad en auktoritet, som normerar livet in i den intimaste sfären för att därmed kunna upprätthålla sin makt över människorna. Så tycks samvetsmoral och auktoritetsmoral utgöra två motsatta modeller som står i konflikt med varandra; som en räddning för den kristna människans frihet framstår här den moraliska traditionens grundprincip, att samvetet utgör den högsta norm som människan har att följa – och det även mot auktoriteten. Utifrån ett sådant synsätt kan auktoriteten, det vill säga i detta fall det kyrkliga läroämbetet, genom sina uttalanden i moraliska frågor visserligen ge samvetet vägledning för dess ställningstagande, men det är dock alltid detta som måste ha det sista ordet. Denna syn på samvetet som högsta instans har föranlett vissa författare att hävda att samvetet är ofelbart.’

Mot detta kan man emellertid rikta invändningar. Att man alltid måste följa eller åtminstone inte handla mot samvetets bud, är obestridligt. Men om samvetets utslag, eller det som man anser vara ett sådant, också alltid är riktigt, om det är ofelbart, är en annan fråga. Vore det så, skulle detta innebära, att det inte finns någon sanning – åtminstone inte vad gäller moral och religion, alltså på de områden som utgör den egentliga grundvalen för vår existens. Eftersom samvetenas omdömen motsäger varandra, måste ju följden bli att det enbart kan finnas en subjektets sanning och att denna sanning reduceras till sanningsenlighet. Det skulle därmed inte finnas någon dörr eller något fönster som kunde föra subjektet ut i det större gemensamma. Om man tänker denna tanke till slut, inser man att det då inte heller kan existera någon verklig frihet och att de förmenta samvetsomdömena inte är något annat än reflexer av sociala förhållanden. Men detta måste emellertid samtidigt föra till insikten, att det saknas något i denna motsatsställning mellan frihet och auktoritet; att det måste finnas något djupare, om friheten och därmed den mänskliga tillvaron skall ha någon mening.

1. Ett samtal om det villfarande samvetet och några slutsatser

Därmed står det väl klart, att frågan om samvetet faktiskt för oss till det moraliska problemets kärnområde och därmed till frågan om den mänskliga existensen som sådan. Jag skall nu försöka illustrera denna fråga inte genom strikt begreppsmässiga och därmed med nödvändighet abstrakta överväganden utan genom ett ”narrativt” tillvägagångssätt, där jag börjar med att berätta om min egen konfrontation med problemet. Första gången det uppenbarade sig för mig i hela sin vidd var i början av min akademiska verksamhet. En äldre kollega, som var djupt bekymrad över den kristna tillvarons svårigheter i vår tid, yttrade i samband med en disputation åsikten, att man egentligen måste vara tacksam mot Gud för att han gjorde det möjligt för så många människor att vara icke-troende med gott samvete. Om de fick upp ögonen och därmed kom till tro, skulle det nämligen under rådande förhållanden inte vara möjligt för dem att bära trons börda och leva i enlighet med dess moraliska förpliktelser. Som det nu var kunde de med gott samvete gå en annan väg och

ändå nå frälsning.

Det som chockerade mig med detta uttalande var till en början inte i första hand tanken på att Gud själv skulle kunna stå bakom det villfarande samvetet för att med denna list rädda människorna, med andra ord en ide om en av Gud för de berördas frälsning sänd förbländning.

Det som störde mig var föreställningen att tron ju då måste vara en i det närmaste outhärdlig belastning, nästan en sorts straff och i vart fall en svår prövning, som väl endast starka naturer skulle kunna bemästra. Tron skulle sålunda inte underlätta frälsningen utan snarare försvåra den. Lycklig måste då den vara, som inte ålagts bördan att behöva tro och därmed böja sig under oket av den katolska kyrkans moral. Det villfarande samvetet, vilket gjorde livet lättare och visade en mer mänsklig väg, vore därmed den egentliga nåden, den normala vägen till frälsning. Osanningen, avsaknaden av sanning, skulle sålunda vara bättre för människan än sanningen; inte sanningen utan istället befrielsen från sanningen skulle göra henne fri. Människan skulle vara mer tillfreds i mörkret än i ljuset; tron skulle inte vara en gåva utan snarare ett hårt öde. Hur skulle man, om det förhöll sig så, kunna känna glädje i tron? Och vem skulle ha mod att ge tron vidare? Vore det då inte bättre att förskona eller rent av avhålla andra människor från den? Föreställningar av detta slag har under de senaste årtiondena bidragit till att förlama beredskapen att evangelisera: den som uppfattar tron som en tung last, som en moralisk börda, kan inte inbjuda andra att tro; han lämnar dem hellre i deras goda samvetes förmenta frihet.

Är sanningen frihetens fiende?

Den person som uttalade sig på detta sätt var en redlig kristen och, skulle jag vilja säga: en sträng katolik, som uppfyllde sin plikt med övertygelse och noggrannhet. Men han gav uttryck åt en form av troserfarenhet, som inte kan annat än väcka oro och vars spridning måste bli dödlig för tron. Den nästan traumatiska aversionen hos många mot det som de anser vara en ”förkonciliär”katolicism beror enligt min mening på mötet med en sådan enbart till en belastning reducerad tro. Här anmäler sig emellertid frågor av principiell art: kan en sådan tro egentligen vara ett möte med sanningen? Är sanningen om människan och Gud så tung och ledsam, eller ligger den inte tvärtom i övervinnandet av en sådan lagbundenhet? Är det inte trots allt i friheten som sanningen finns? Men vart för då friheten? Vilken väg visar den oss? Vi kommer senare att återkomma till detta grundproblem för den kristna existensen idag; först måste vi emellertid återvända till det centrala i vårt tema, nämligen samvetsfrågan. Vad gäller det ovan nämnda argumentet, så var det, som sagt, till en början främst den karikatyr av kristen tro som jag här trodde mig finna som gjorde mig förskräckt. Då jag sedan funderade närmare på saken framstod även det härvid förutsatta samvetsbegreppet som falskt.

Det villfarande samvetet skyddar – så löd argumentet – människan från sanningens krav och bidrar därmed till hennes räddning. Samvetet framstod här inte som det öppna fönster som länkar människans blick mot den sanning, som är den gemensamma och bärande grundvalen för oss alla och som därmed möjliggör en gemenskap i vilja och ansvar utifrån en gemensam insikt.

Samvetet är då inte människans öppenhet för det som utgör den bärande grunden för hennes existens, förmågan att förnimma det högsta och det väsentliga. Det tycks snarare vara en täckmantel för en subjektivitet, som gör det möjligt för människan att dölja sig för sanningen. Såtillvida var det egentligen liberalismens samvetside som här förutsattes.

Samvetet öppnar inte här porten till den frälsningsväg som sanningen utgör, en sanning som antingen inte existerar eller som är alltför krävande. Det blir i stället till en rättfärdiggörelse av en subjektivitet, som inte vill låta sig ifrågasättas, liksom också för den sociala konformism, som syftar till att möjliggöra mänsklig samlevnad genom att erbjuda ett medelvärde mellan de olika subjektiviteterna. Förpliktelsen att söka sanningen och att kritiskt pröva gängse värderingar och normer bortfaller här. Overtygelsen om det egna eller omvänt anpassningen till omgivningen anses tillräcklig. Människan reduceras till sina ytliga övertygelser, och ju mindre djup hon har, desto bättre för hennes själv.

Den samvetslösa ondskan

Det som jag vid detta samtal endast vagt erfor, visade sig kort därefter med all önskvärd tydlighet i samband med en dispyt i kretsen av mina kolleger om huruvida det villfarande samvetet skulle kunna ha rättfärdiggörande kraft. Någon framförde tesen, att om detta ägde generell giltighet skulle ju också de SS-män vara att söka i himlen, som begick sina missgärningar i fanatisk övertygelse och med ett fullkomligt rent samvete. På detta svarade en annan att så självklart måste vara fallet. Det rådde, menade han, inget tvivel om att Hitler och hans medbrottslingar, som ju varit djupt övertygade om sin sak, inte hade kunnat handla annorlunda och att de – trots det objektivt förkastliga i deras handlingar – därför subjektivt sett handlat moraliskt. Eftersom de följt sitt – om än villfarande – samvete, måste man således erkänna deras handlingar som moraliska och kunde därför inte tvivla på deras eviga frälsning. Efter det samtalet vet jag med säkerhet, att det är någonting som inte stämmer med teorin om det villfarande samvetets rättfärdiggörande kraft och att ett samvetsbegrepp som för till sådana resultat måste vara felaktigt.

Den fasta subjektiva övertygelsen och den därav följande avsaknaden av tvivel och skrupler rättfärdiggör inte människan. Trettio år senare fann jag hos psykologen Albert Görres en precis sammanfattning av de insikter, som jag då långsamt sökte få grepp om och som skall utgöra kärnan i vårt resonemang. Görres pekar på att skuldkänslan, förmågan att inse skuld, utgör en väsentlig del av människans själsliga hushåll. Skuldkänslan, som rubbar den falska själsron och som kan betecknas som samvetets protest mot liknöjdheten, är lika nödvändig för människan som kroppslig smärta som signalerar att de normala kroppsfunktionerna är störda. Den som inte längre är förmögen att inse skuld, är själsligt sjuk, ”ett levande lik, en skådespelarmask”, som Görres uttrycker det. ”Omänskliga individer, monster, har inga skuldkänslor. Kanske saknade Hitler, Himmler och Stalin dylika känslor. Kanske har maffiabossarna inga sådana, men förmodligen har de bara gömt undan sina lik säkert i källaren. Liksom också de bortjagade skuldkänslorna ... Alla människor behöver skuldkänslor.”

För övrigt hade redan en titt i bibeln kunnat bevara från sådana diagnoser och från teorin om att det villfarande samvetet skulle kunna rättfärdiggöra. I psaltarpsalm 19:13 står den evigt tänkvärda satsen: ”Vem märker sina egna fel? Lös mig från den skuld som jag inte är medveten om.” Detta är inte gammaltestamentlig objektivism, utan en djup mänsklig visdom: Att inte kunna inse skuld, samvetets förstummande på så många områden är en farligare sjukdom för själen än den som skuld insedda skulden. Den som inte längre märker att mord är synd har fallit djupare än den som ännu kan inse det skändliga i sin handling, eftersom han befinner sig längre bort från sanningen och därmed från omvändelsen. Så är det inte en tillfällighet att det vid mötet med Jesus är den självrättfärdige som är den verkligt förlorade. Om publikanen med alla sina synder inför Gud framstår som rättfärdigare än farisén med alla sina goda gärningar (Luk 18:9-14), så beror detta inte på att publikanens synder inte skulle vara några synder eller att fariséns goda gärningar inte skulle vara några goda gärningar. Det betyder inte, att allt det goda som en människa gjort inte skulle vara gott inför Gud och att det onda inte skulle vara ont eller rent av mindre viktigt. Orsaken till denna paradoxala dom från Guds sida visar sig just med utgångspunkt i vår fråga: Farisén är inte längre medveten om att också han bär på skuld. Han tror sig ha ett rent samvete. Men genom att hans samvete tiger blir han ogenomtränglig för Gud och för människor, medan det samvetets skrik som publikanen erfar gör honom öppen för sanningen och därmed för kärleken. Det är därför som Jesus kan verka bland syndare, som inte döljer sig bakom sitt villfarande samvete och därmed gjort sig otillgängliga för de förändringar som Gud väntar av dem – och av oss. Hos de ”rättfärdiga” kan Jesus däremot inte verka, eftersom de inte längre känner något behov av förlåtelse och omvändelse; eftersom deras samvete inte längre anklagar utan rättfärdigar dem.

Samma tankegångar återfinner vi i annan form hos Paulus, som säger oss att hedningarna också utan lag visste, vad Gud väntar sig av dem (Rom 2:1-16). Ställd mot denna sats faller hela teorien om frälsning genom okunnighet samman. Det finns en sanning hos människan som helt enkelt inte kan avvisas – den Skaparens sanning, som genom den frälsningshistoriska uppenbarelsen också blivit skriftlig. I sin egenskap av skapad varelse kan människan se Guds sanning. Att inte se den är skuld. Man ser den inte, eftersom man inte vill se den. Detta viljans nej, som hindrar insikten, är skuld. Ty att signallampan inte tänds beror på ett medvetet bortvändande från det som vi inte vill se.

Sanningens befriande kraft

På detta ställe i vår diskussion är det möjligt att dra de första slutsatserna beträffande samvetets väsen. Vi kan nu säga: Det går inte an att identifiera människans samvete med det egna jagets självmedvetande, med hennes subjektiva visshet om sig själv och sitt moraliska handlande. Detta medvetande kan å ena sidan vara en reflex av den sociala omgivningen och de där rådande åsikterna. Men det kan också visa på en brist på självkritik och vilja att lyssna till det som kommer ur den egna själens djup. Det som kom till synes i Östeuropa efter det marxistiska systemets sammanbrott bekräftar denna diagnos. De mera insiktsfulla och klarseende företrädarna för de befriade folken talar om den oerhörda själsliga vanvård som inträtt under dessa år av andlig förvirring; denna avtrubbning av den moraliska känslan utgör en större och allvarligare förlust än de ekonomiska skador som uppstått. Den nye patriarken av Moskva framhöll i början av sin verksamhet sommaren 1990 detta på ett intrycksfullt sätt: Varseblivningsförmågan har fördunklats hos dem som levat under ett bedragarsystem. Samhället har förlorat förmågan att visa barmhärtighet och de mänskliga känslorna har gått förlorade. En hel generation är förlorad för det goda, för medmänskligt handlande. ”Vi måste återföra samhället till de eviga moraliska värdena”, det vill säga: det nästan förstörda gehöret för Guds tilltal i människornas hjärtan måste utvecklas på nytt.

Villfarelsen, det villfarande samvetet, är bekvämt bara till en början. Men sedan leder samvetets förstummande till världens avhumanisering och blir till en dödlig fara, om man inte motverkar det.

Annorlunda uttryckt: när samvetet identifieras med det ytliga medvetandet och människans reduceras till subjektivitet leder detta inte till befrielse, det befriar inte, utan förslavar: det gör henne för det första helt beroende av den allmänna opinionen och bidrar samtidigt till att sänka dess nivå. Den som likställer samvetet med ytlig övertygelse identifierar det med en skenrationell säkerhet, som är sammanvävd av självrättfärdighet, konformism och tröghet. Samvetet degraderas till en urskuldande mekanism, medan det i själva verket är subjektets mottaglighet för det gudomliga och sålunda utgör människans egentliga storhet och värdighet. Samvetets reducering till subjektiv visshet innebär samtidigt ett avståndstagandefrån sanningen. När psaltarpsalmen, som därvid föregriper Jesu syn på synd och rättfärdighet, ber om befrielse från omedveten skuld, så visar den på detta samband: Visst måste man följa det villfarande samvetet. Men det avståndstagandefrån sanningen som föregått och som nu straffar sig är den egentliga skulden, som invaggar människan i falsk säkerhet och som till slut lämnar henne ensam i den ändlösa öknen.

2. Newman och Sokrates – vägvisare till samvetet

Här måste jag tillfälligt avbryta. Innan vi försöker att formulera sammanhängande svar på frågan om samvetets väsen måste grundvalen för diskussionen vidgas utöver de personliga reflexioner från vilka vi utgick. Jag har inte för avsikt att presentera en lärd traktat om samvetsteoriernas historia, ty på detta område har en rad bidrag publicerats på senare tid.’ Även här avser jag att utgå från exempel och föra ett narrativt resonemang. Det är därvid lämpligt att börja med kardinal Newman, vars liv och verk kan betecknas som en enda lång kommentar till frågan om samvetet. Avsikten är dock inte att ge en mera ingående fackvetenskaplig analys av Newmans samvetsbegrepp. Den givna ramen gör det inte möjligt att gå in på detaljer. Jag vill emellertid söka ge en antydan om samvetsbegreppets plats i Newmans liv och verk; den så vunna insikten skall skärpa blicken för samtidens problem och visa på sambandet med historien, det vill säga med historiens stora samvetsvittnen, och därmed föra oss till själva grundvalen för ett kristet liv i enlighet med samvetet.

Vem kommer vid temat Newman och samvetet inte att tänka på den berömda satsen ur brevet till hertigen av Norfolk: Om jag – vilket är föga troligt – skulle bli tvungen att utbringa en skål för religionen, skulle jag höja bägaren för påven. Men först för samvetet och därefter för påven.’ Enligt Newmans avsikt var detta – i motsats till Gladstones yttrande – en klar bekännelse till påvedömet, men också – gentemot ”ultramontanismens” felformer – en interpretation av påvedömet, som kan förstås riktigt endast om den sätts i samband med samvetets primat och ses, inte som dess motsats, utan som dess grundval och borgen. För den moderna människan, som tänker utifrån motsättningen mellan auktoritet och subjektivitet, är det svårt att förstå detta. För henne står samvetet på subjektivitetens sida och är ett uttryck för subjektets frihet, medan auktoritet uppfattas som en inskränkning och ibland till och med som ett hot och en negation av friheten. Här måste vi sålunda tränga något djupare för att åter lära oss att förstå en vision, där denna form av motsats inte gäller.

Det begrepp som hos Newman sammanbinder auktoritet och frihet är sanningen. Jag drar mig inte för att säga att sanningen är den bärande tanken i Newmans andliga kamp; samvetet är centralt för honom, eftersom sanningen står i centrum. Annorlunda uttryckt: samvetsbegreppets centrala plats hos Newman är bundet vid och föregås av sanningsbegreppets primat och kan bara förstås utifrån detta. Samvetsidens dominans hos Newman betyder inte att han, i motsats till samtidens ”objektivistiska” nyskolastik, skulle ha gjort sig till talesman för en subjektivistiskfilosofi eller teologi. Newman ägnar förvisso subjektet en uppmärksamhet, som det kanske inte varit föremål för inom katolsk teologi sedan Augustinus. Men denna uppmärksamhet ligger helt i linje med Augustinus och inte med nutidens subjektivistiska filosofi. Vid sin kardinalsutnämning bekände Newman, att hela hans liv hade varit en kamp mot liberalismen. Vi skulle kunna tillfoga: även mot den kristna subjektivism som fanns i samtidens evangelikala rörelse, vilken emellertid samtidigt utgjort den första etappen på hans livslånga omvändelseväg. För Newman betyder samvete inte subjektets normativitet gentemot auktoritetens anspråk i en värld utan sanning, som lever av en kompromiss mellan subjektets och den sociala ordningens anspråk. Det betyder tvärtom den förnimbara och påbjudande närvaron av sanningens röst i subjektet självt; samvetet är upphävandet av den blotta subjektiviteten i beröringen mellan människans innersta och Guds sanning.

Betecknande är den vers som Newman skrev ned 1833 på Sicilien: ”Jag älskade den egna vägen. Nu ber jag: led mig milda ljus!” Konversionen till katolicismen var för Newman inte ett uttryck för personlig smak eller ett subjektivt själsligt behov.

Härom yttrade han sig 1844, så att säga på tröskeln till sin konversion: ”Ingen kan ha en mer ogynnsam uppfattning om de romerska katolikernas nuvarande tillstånd än jag ...” För Newman gällde det tvärtom att lyda den insedda sanningen mer än den egna smaken, alltså även mot den egna känslan och mot förenande band av vänskap och gemensam väg. Det är betecknande, att Newman vid rangordningen av dygderna satte sanningen före godheten eller, uttryckt på ett för oss mer begripligt sätt: satte den högre än konsensus och samförstånd. Det är detta som avses när man talar om trohet mot samvetet. Denna trohet innebär att man aldrig köper sig samförstånd, välbefinnande, framgång, offentligt anseende eller bifall från den allmänna opinionens sida på bekostnad av sanningen. Här finns en klar beröringpunkt mellan Newman och det andra stora brittiska samvetsvittnet, med Thomas More, för vilken samvetet ingalunda var ett uttryck för subjektiv motståndsvilja eller egensinnig heroism. Han har själv räknat sig till de ängsliga martyrerna, som med tvekan och många frågor kämpade sig fram till lydnad mot samvetet: lydnaden mot sanningen, vilken måste stå högre än alla sociala hänsyn och varje form av personlig smak. Detta visar på två kriterier för att avgöra vad som är ett verkligt samvetsutslag: det sammanfaller inte med de egna önskningarna och den egna smaken; det sammanfaller inte med det som är mest fördelaktigt från social utgångspunkt, med gruppens konsensus, med den politiska och sociala maktens anspråk.

En relativitetsteori för samvetet

Här ligger det nära till hands att kasta en sidoblick på vår tids problematik. Den enskilde får inte köpa sig karriär och välbefinnande genom att förråda den insedda sanningen. Mänskligheten får inte göra det. Här berör vi nutidens egentligt kritiska punkt: Begreppet sanningen har i praktiken uppgivits och ersatts med begreppet framsteg. Framsteget självt ”är” sanning. Men genom denna skenbara upphöjelse blir det utan riktning och upphäver därmed sig självt, ty om det inte finns någon riktning kan ju allt vara såväl framsteg som bakslag. Den av Einstein formulerade relativitetsteorin gäller visserligen det fysiska kosmos. Men den tycks mig också på ett träffande sätt beskriva vår tids andliga kosmos. Enligt relativitetsteorin finns det inga fasta referenspunkter i världsalltet. Det är sålunda ett uttryck för ett val när vi fastställer en utgångspunkt för våra mätningar, men det är samtidigt förutsättningen för att vi överhuvudtaget skall kunna nå några resultat. Det som har sagts om det fysiska kosmos speglar emellertid samtidigt den ”andra” kopernikanska vändpunkten i vår tids syn på verkligheten: sanningen som sådan, det absoluta, referenspunkten för tänkandet, är inte längre synlig. Därför finns det – även på det andliga planet – inget över och inget under. Det finns inga sådana riktningar i en värld utan fasta mätpunkter.

Det som vi uppfattar som riktning grundar sig inte på en i sig sann måttstock utan på vårt eget beslut, alltså ytterst på nyttosynpunkter. l en sådan ”relativistisk” kontext måste en teleologisk och konsekvensetisk moral till slut bli nihilistisk, även om den inte inser det. Och det som man med utgångspunkt i en sådan världsåskådning kallar ”samvete” är – djupare sett – en omskrivning för att det egentligen inte finns något samvete, nämligen ett samvetande (konsensus) med sanningen. Var och en bestämmer själv sina måttstockar, och i den allmänna relativiteten kan ingen hjälpa den andre och än mindre komma med föreskrifter.

När man nått denna punkt blir radikaliteten i vår tids kontrovers om etiken och dess centrum, samvetet, synlig. Den har, tycks det mig, sin historiska parallell i striden mellan Sokrates-Platon och solisterna. Två grundläggande synsätt stod här emot varandra: förtroendet för människans förmåga att inse sanningen å den ena sidan och uppfattningen att det är människan själv som bestämmer sina måttstockar å den andra.

Att Sokrates, hedningen, i viss mån kunde bli en profet för Jesus Kristus grundar sig, enligt min övertygelse, på att han tog upp denna grundläggande fråga: Därmed blev det av honom inspirerade sättet att filosofera till ett frälsningshistoriskt privilegium, lämpligt att tjäna som redskap för den kristna vishet (logos), som handlar om befrielse genom sanning och till sanning. Om man bortser från de historiska detaljerna, inser man snart i hur hög grad den sokratiska striden – om än med andra argument och andra beteckningar – i sak är vår tids strid. Resignationen beträffande människans förmåga att nå kunskap om sanningen leder först till ett rent formalistiskt bruk av ord och begrepp. De töms på sitt innehåll, och detta leder i sin tur till en ren formalism vad gäller omdömet. Man frågar idag i många fall inte längre efter vaden människa anser. Man har ett omdöme om hennes inställning fårdigt till hands, om man bara kan inordna den i en passande formell kategori: konservativ, progressiv, reaktionär, fundamentalistisk, progressiv, revolutionär. Inordnandet i ett formellt schema räcker för att göra en närmare granskning av innehållet onödig. Samma tendens visar sig även på konstens område: Vad den föreställer är likgiltigt; den kan förhärliga Gud eller djävulen – den enda måttstocken är den formella kompetensen.

Här har vi kommit till den avgörande punkten: När innehållet inte längre har någon betydelse, när praxis i dess renodlade form får herraväldet, blir förmågan det högsta kriteriet. Detta betyder emellertid: makten – revolutionär eller reaktionär – blir till den allt behärskande kategorin. Det är just denna perversa strävan efter gudslikhet som bibelns syndafallsberättelse skildrar: att blott se till förmågan, den rena makten, innebär att följa en avgud i stället för att realisera Guds avbild i människan. Det som kännetecknar människan som människa är att hon inte frågar efter vad hon kan göra utan efter vad hon bör göra och att hon öppnar sig för sanningen och dess anspråk. Detta var, som jag ser det, den yttersta meningen med Sokrates kamp och är den djupaste innebörden i alla martyrers vittnesbörd. De vittnar om människans förmåga att inse sanningen, vilket sätter en gräns för all makt och utgör en garanti för hennes gudslikhet. Just därigenom är martyrerna de stora vittnena för sanningen, för den människan förlänade förmågan att nå insikt om inte bara vad hon kan utan även vad hon bör och därmed möjliggöra ett verkligt framsteg, en verklig uppgång.

Samvete och sanning II
Ratzinger, Joseph

Fortsättning från föregående nummer.

I förra numret av Signum publicerades den första delen av kardinal Ratzingers artikel om samvete och sanning. Texten är hämtad ur en bok med titeln Wahrheit, Werte, Macht. Prüfsteine der pluralistischen Gesellschaft (Herder 1995). Ratzinger argumenterar där utifrån två hörnpelare i katolsk trosuppfattning, nämligen att det är möjligt för människan att nå insikt om sanningen och att samvetet alltid är inriktat mot sanningen. Som en konsekvens härav hävdar han, att det finns vissa objektiva kriterier för vad som verkligen är sanning och att det också är möjligt att tala om ett ”villfarande” samvete. Han vänder sig därmed mot uppfattningen att samvetets utslag i sig skulle utgöra den högsta normen. I det nedan presenterade slutavsnittet betonar Ratzinger auktoritetens – den kristna traditionens och det kyrkliga läroämbetets – betydelse för samvetets förhållande till sanningen. Auktoriteten tillför eller påtvingar inget utifrån utan påminner om det som redan finns nedlagt i samvetet.

3. Systematiska slutsatser: samvetets två nivåer
a) Anamnesis Efter dessa vandringar genom filosofihistorien är det nu dags att dra slutsatser och ge en definition av begreppet samvete. Jag vill ge den medeltida traditionen rätt däri att samvetetsbegreppet omfattar två nivåer som man väl kan särskilja men samtidigt alltid måste relatera till varandra.12 Många oacceptabla teser rörande samvetet tycks mig bero på att man har försummat antingen skillnaden eller relationen. Inom skolastiken använde man termerna synderesis och conscientia som beteckning för samvetets två nivåer. Termen synderesis (synteresis) kom in i den medeltida samvetstraditionen via den stoiska mikrokosmosläran.13 Den var dock oklar i sin betydelse och kom så att utgöra ett hinder för en fördjupad förståelse av denna väsentliga nivå hos samvetsbegreppet. Jag skulle därför, utan att här närmare diskutera det filosofihistoriska sammanhanget, vilja ersätta detta problematiska ord med det mera precist definierade platonska begreppet anamnesis, vilket inte bara är språkligt klarare och filosofiskt djupare och mer distinkt utan dessutom överensstämmer med det bibliska tänkandets grundintention och den utifrån bibeln utvecklade antropologin. Med termen anamnesis avses här just det som Paulus i Romarbrevets andra kapitel uttryckt: ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag, fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samveten ...” (2:14 f).
Åminnelsen av det goda
Samma tanke har formulerats på ett uttrycksfullt sätt i den helige Basilius munkregel. Där läser vi: ”Kärleken till Gud beror inte på en disciplin som ålagts oss utifrån, utan den är nedlagd som en förmåga och en nödvändighet i vårt förnuftiga väsen.” Basilius använder ett i den medeltida mystiken centralt uttryck: ”gnistan av gudomlig kärlek, som är ingjuten i oss”.14 I den johannesiska teologiens anda vet han att kärleken består i att hålla buden. Den i enlighet med skapelsens ordning i människan ingjutna gnistan av kärlek betyder därför detta: ”förmåga och beredskap att fullgöra alla de gudomliga buden har vi redan i förväg erhållit i vårt inre ... de är inte något som pålagts oss utifrån”. Detsamma säger Augustinus som därvid återför saken till dess enkla kärna: ”Vi skulle inte kunna bedöma om det ena vore bättre än det andra, om inte en grundförståelse av det goda vore inpräglad i oss.”15
Detta betyder: det första och så att säga ontologiska skiktet hos fenomenet samvete består däri, att det finns vad man skulle kunna kalla en uråminnelse av det goda och det sanna (båda är identiska) inpräglad i oss; att det finns en inre tendens hos den till Guds avbild skapade människan mot det som är i enlighet med Guds vilja. Människans eget vara ”samklingar” utifrån sitt ursprung med det ena och står i motsättning till det andra. Denna ursprungliga anamnes (åminnelse), som är ett uttryck för vårt varas inriktning mot Gud, är inte ett begreppsligt artikulerat vetande eller en lära med ett bestämt innehåll. Anamnesen är så att säga ett inre medvetande, en förmåga till igenkännande, som den människa som är öppen för Guds tilltal förnimmer som ett eko av i sitt inre. Hon ser: det är mot detta som mitt väsen strävar och vill.
Missionens berättigande och möjlighet vilar på denna anamnes av Skaparen, som är identisk med grunden för vår existens. Evangeliet får, ja måste förkunnas för hedningarna, eftersom dessa i det fördolda väntar på det (jfr Jes 42:4). Missionen bekräftas när de som förkunnelsen riktar sig till vid mötet med evangeliets ord erfar: Ja, det är detta, som jag har väntat på. Därför kan Paulus säga: Hedningarna är sin egen lag – inte i enlighet med den moderna autonomitanken med dess autonoma subjekt utan utifrån den mycket djupare insikten att ingenting tillhör mig så litet som jag själv, att det är i egna jaget som den djupaste självöverskridning och beröring med det, som är vårt ursprung och mål äger rum. Paulus uttrycker här den erfarenhet som han själv gjorde som hednamissionär och som dessförinnan Israel fått erfara i umgänget med de ”gudfruktiga”: Israel hade i hednavärlden kunnat uppleva detsamma som de kristna förkunnarna sedan fann bekräftat. Förkunnelsen svarade mot en erfarenhet. Den kunde bygga på ett redan existerande grundvetande om de väsentliga komponenterna i den i budorden skriftfästa gudomliga viljan, vilken finns i alla kulturer och som utvecklar sig så mycket klarare ju mindre civilisatorisk egenmakt som grumlat detta urvetande. Ju mer människan lever av ”gudsfruktan” – här kan man jämföra Corneliusberättelsen (Apg 10:34) – desto konkretare och klarare kommer denna anamnes att göra sig gällande.
Känslan för det goda
Låt oss nu återigen ta fasta på en formulering av den helige Basilius: Kärleken till Gud, som konkretiseras i budorden, påläggs oss inte utifrån, betonar kyrkoläraren, utan den är ingjuten i oss redan från början. Känslan för det goda är inpräglad i oss, heter det hos Augustinus. Endast utifrån detta kan man förstå Newmans kända uttalande att han vid en eventuell skål för religionen skulle höja bägaren för påven, men först efter det att han skålat för samvetet. Påven kan inte pålägga de troende katolikerna bud därför att han vill det eller anser det vara nyttigt. En dylik uppfattning av auktoritet kan inte annat än vanställa påvedömets sanna teologiska betydelse. Petrusämbetets sanna väsen har i modern tid blivit så obegripligt, eftersom man inte längre kan föreställa sig auktoritet annat än utifrån åskådningar, där det inte finns någon bro mellan subjekt och objekt och där allt som inte kommer från subjektet uppfattas som något främmande som påtvingats individen utifrån.
Med utgångspunkt från den samvetets antropologi, som vi här steg för steg sökt närma oss, ställer sig saken helt annorlunda. Den i vårt vara ingjutna anamnesen behöver så att säga hjälp utifrån för att göra sig gällande i vårt medvetande. Men detta yttre är dock inte motsatt utan inriktat mot anamnesen: det påtvingar oss inte något främmande utan gör oss medvetna om det egna, så att vi kan öppna oss för sanningen. När det gäller tron och kyrkan, vars radie genom den frälsande Logos (Kristus) sträcker sig utöver själva skapelsen, måste vi emellertid lägga till ytterligare en nivå, som särskilt utvecklats i de johannesiska skrifterna. Johannes betonar anamnesen hos det nya ”vi”, i vilket vi blivit delaktiga genom inlemmandet i Kristus (en kropp, det vill säga ett jag med honom). De kom ihåg och förstod, heter det på flera ställen i evangeliet. Detta urmöte med Kristus gav lärjungarna det som därefter alla generationer mottar genom sitt andliga möte med Herren i dop och eukaristi: trons nya anamnes, vilken liksom den anamnesen som härstammar från skapelsen utvecklar sig i ständig dialog inåt och utåt. Gentemot de gnostiska lärarnas anspråksfulla försök att intala de troende att deras naiva tro måste förstås på ett helt annat sätt kunde Johannes därför säga: Ni behöver ingen sådan undervisning, ty som smorda (döpta) känner ni sanningen (1 Joh 2:20). Detta innebär inte att de enskilda troende är allvetande, men det betyder att det kristna minnet (anamnes) inte kan ta miste. Nu är det kristna minnet visserligen underkastat en fortgående lärprocess, men utifrån sin sakramentella identitet förmår det klart skilja mellan det som utvecklar minnet och sådant som leder till dess förstörelse eller förvanskning. I våra dagars kyrkokris erfar vi den kristna åminnelsens kraft och det apostoliska ordets sanning på ett helt nytt sätt, ty långt mer än de hierarkiska instruktionerna kommer det i dag an på den enkla trosåminnelsens omdömeskraft för att skilja andarna. Det är i detta sammanhang som man måste förstå det påvliga primatet och dess samband med det kristna samvetet. Den sanna meningen med påvens läromyndighet är att han skall vara försvarare av det kristna minnet. Påven pålägger inget utifrån, utan han utvecklar och försvarar det kristna samvetet. Därför måste helt klart skålen för sanningen föregå skålen för påven, ty utan samvete skulle det helt enkelt inte kunna finnas något påvedöme. All makt som påven har är ”samvetetsmakt” – den tjänar den dubbla åminnelse på vilken tron vilar och vilken ständigt på nytt måste renas, utvidgas och försvaras mot den förstörelse som hotar såväl genom en subjektivitet som åsidosätter den egna grunden som genom den sociala och kulturella konformitetens tvång.

b) Conscientia Efter dessa överväganden rörande den första – väsentligen ontologiska – nivån för samvetsbegreppet måste vi nu vända oss till dess andra skikt, som i den medeltida traditionen fått beteckningen conscientia – samvete. Förmodligen har denna terminologiska tradition inte så litet bidragit till den moderna reduceringen av samvetsbegreppet. Då till exempel Thomas av Aquino endast betraktar denna andra nivå som conscientia är följdriktigt samvetet för honom ingen ”habitus”, det vill säga ingen egenskap som sammanhänger med människans vara, utan ”actus” – en handling i utförande. Thomas förutsätter därvid självklart anamnesens ontologiska grundval (synderesis) som en given utgångspunkt; han beskriver den som att i sitt inre sätta sig mot det onda och inrikta sig mot det goda. Då samvetet fäller utslag tillämpar det denna grundläggande insikt på det enskilda fallet. Detta samvetsutslag kan enligt Thomas indelas i tre element: igenkännandet (recognoscere), avläggandet av vittnesbörd (testificari) och slutligen dömandet (iudicare). Man kan här tala om ett samspel mellan kontroll- och beslutsfunktion.16 Thomas betraktar i enlighet med den aristoteliska traditionen denna funktion som ett slutledningsförfarande. Men han betonar samtidigt med eftertryck det specifika hos de slutsatser som utgör grunden för handlandet och som inte bygger enbart på kunskap och reflexion.17
Viljan till det goda
Om man här inser eller inte inser något beror alltid också på viljan, vilken förhindrar eller för till kunskap. Valet beror alltså på en redan given moralisk prägling, som sedan antingen kommer att ytterligare vanställas eller alltmer renas.18
På denna nivå, omdömets nivå (conscientia i snävare mening) gäller, att också det villfarande samvetet är bindande. Denna sats är utifrån skolastikens rationella tradition fullkomligt klar. Ingen får handla mot sin egen övertygelse, vilket redan den helige Paulus sagt (Rom 14:23).19 Men att den vunna övertygelsen självklart är bindande i det ögonblick då handlingen begås innebär ingen kanonisering av subjektiviteten. Det medför aldrig skuld att följa den vunna övertygelsen – man måste det till och med. Men det kan mycket väl innebära skuld att man kommit till en så förvänd uppfattning och att man tystat invändningen från anamnesen i ens eget inre. Skulden ligger då någon annanstans, djupare: inte i det nuvarande samvetsutslaget utan i vanvården av mitt vara, som gjort mig stum för sanningens röst och dess tilltal i mitt inre. Därför är gärningsmän som Hitler och Stalin skyldiga, även om de begått sina gärningar övertygade om att de handlat rätt. Dessa grova exempel skall emellertid inte tjäna till att lugna oss beträffande oss själva, utan de borde skaka om oss och inskärpa allvaret i bönen: ”Fria mig från synder jag inte vet om” (Ps 19:13).
4. Epilog: Samvete och nåd
Låt oss till slut återgå till den fråga från vilken vi utgick: Är då inte sanningen, åtminstone i den form som kyrkans tro förkunnar den, alltför ouppnåelig och svår för människan? På detta kan vi efter allt som sagts säga: Visst, den branta vägen till sanningen, till det goda, är inte bekväm. Den ställer krav på människan. Men det är inte det bekväma förblivandet hos sig själv som frälser henne; däri avtynar hon och förlorar sig. På den branta vandringen mot det goda upptäcker hon alltmer den skönhet som ligger i sanningens möda och att det är just den som ger frälsning. Men därmed är inte allt sagt. Vi skulle upplösa kristendom i moralism, om inte ett budskap som sträcker sig ut över vårt eget handlande framgick. Utan många ord kan detta åskådliggöras av en berättelse ur den grekiska mytologin, vilken samtidigt visar oss hur Skaparens anamnes i oss pekar mot Frälsaren och att varje människa förmår uppfatta honom som Frälsare, eftersom han svarar mot våra innersta förväntningar.
Jag avser här historien om modermördaren Orestes försoning. Han hade begått mordet som ett samvetsdåd, vilket i myten framställs som lydnad mot en befallning från guden Apollon. Men nu jagas han av erinnyerna (hämndgudinnor), som kan betraktas som mytiska personifikationer av samvetet, vilka stiger fram ur minnet och upplyser honom om att hans samvetsutslag, hans lydnad mot ”gudadomen”, i själva verket innebär skuld. Människans hela tragik kommer till uttryck i denna gudarnas kamp, i denna samvetets strid. Vid den heliga domstolen blir Athenas vita sten till ett frikännande för Orestes, till helgelse, varvid erinnyerna omvandlas till eumenider, till försoningsandar: försoningen har förändrat världen. I denna myt är det inte bara övergången från ett system av blodshämnd till ett välordnade rättssystem som framställs, utan mer. Hans Urs von Balthasar har uttryck detta mer på följande sätt: ”... den lindrande nåden är ... alltid medskipare av rätten, inte den gamla obarmhärtiga från erinnyernas tid utan en barmhärtig rätt ...”20
I denna myt talar längtan efter att samvetets objektivt riktiga, fällande dom och den förgörande inre nöden som framkallas därav inte skall vara det sista, utan att det måste finnas en nådens fullmakt, som låter skulden försvinna och som därmed gör sanningen förlösande. Det är längtan efter att sanningen inte bara skall ställa krav utan också medföra en förvandlande försoning och förlåtelse, varigenom – som Aischylos säger – ”skulden tvättas bort”21 och vårt vara förvandlas inifrån på ett sätt som vi inte själva förmår åstadkomma. Det är detta som är det egentligt nya med kristendomen: Logos, sanningen i person, är också försoning, den omvandlande förlåtelsen bortom all vår förmåga och oförmåga. Däri består det i sanning nya, som utgör grunden för den kristna åminnelsen, vilken samtidigt är det djupaste svaret på vad Skaparens anamnes i oss förväntar. Om denna det kristna budskapets centrala tanke inte ses och förkunnas tillräckligt klart, blir sanningen verkligen till ett ok som är för tungt för våra skuldror och från vilket vi måste försöka frigöra oss. Men den så vunna friheten är tom. Den för ut i tomhetens ödeland och faller så ihop av sig själv. Sanningens ok blev ”lätt” (Matt 11:30), när Sanningen kom, älskade oss och förtärde vår skuld i kärlek. Först när vi förstått och erfarit detta inifrån blir vi fria att frimodigt och utan rädsla lyssna på samvetet.
Övers. Yvonne Maria Werner

Noter
12. Kort sammanfattning av den medeltida samvetsläran hos H. Reiner, a.a., s. 582f.
13. Jfr E. von Ivanka, Plato christianus. Einsiedeln 1964, s. 315–351 resp. 320.
14. Regulas fusius tractate Resp. 2,1: PG 31, 908.
15. De trin. VIII 3,4: PL 42, 949.
16. Jfr H. Reiner, a.a., s. 582. Summa theol. Iq 79 a 13. De ver. q 17 a.
17. Jfr här den noggranna undersökningen av L. Melina, La conscenza morale. Linee di riflessione sul Commento di san Tomaso al’Etica Nicomachea. Roma 1987, s. 69ff.
18. Augustinus har under årtiondena efter sin omvändelse utifrån sin egen inre erfarenhet av sambandet mellan insikt, vilja, emotionalitet och vana utvecklat grundläggande insikter om frihetens och moralitetens väsen, som i dag borde upptas på nytt. Jfr den utmärkta framställningen av P. Brown, Augustinus von Hippo. Eine Biographie. Leipzig 1972, s. 126–136.
19. Att just detta även är den helige Thomas av Aquinos position visar en mycket upplysande undersökning av J. G. Belmans, Le paradox de la conscience erronée d’Abélard à Karl Rahner: Revue Thomiste 90 (1990), s. 570–586. Belmans visar här hur den 1942 publicerade Thomasboken av Sertilanges lett till att en falsk uppfattning av Thomas’ samvetslära slagit igenom, vilken något förenklat består däri att man enbart citerar Summa theol. I–II q 19 a 5 (”Måste man följa det villfarande samvetet?”) medan den följande art. 6 (”Räcker det att följa sitt samvete för att handla rätt?”) helt lämnas därhän. Detta har fått till följd, att man nu tillskriver Thomas den av Abélard företrädda lära, som det var hans syfte att övervinna. Abélard hade hävdat, att de som korsfäste Kristus inte syndade, eftersom de handlade av okunnighet.
20. H. U. von Balthasar, Herrlichkeit. Eine theologische Ästhetik 3/1. Im Rahmen der Metaphysik. Einsiedeln 1965, s. 112.
21. Aischylos, Eumeniden 280–1; jfr Balthasar, a.a.

Publicerad 1996 i nummer 5

Välsignelsens kalk fullbordans kalk

Bengt Malmgren — Fri, 01 Jan 2010 16:03:30 GMT

http://hem.bredband.net/b157997/APage3.htm

Under hela den judiska påskmåltiden står mitt på bordet en bägare vin, som förblir orörd, tillägnad profeten Elias. Sederbordet rymmer de olika rätterna (bittra örter, saltvatten, äppelmos, en benbit, ett ägg m. m.) i en bestämd ordning och de tre matsót (osyrade bröd) på olika nivåer av bordet. Under måltiden iskänkes fyra bägare vin.

Påskens haggadáh är ordningen för en utförlig gudstjänst som återberättar uttåget ur Egypten och dess innebörd samt rymmer psaltarpsalmer. Innan den inleds med orden ”Välsignad är du Herre, vår Gud...” har den första bägaren vin iskänkts. Sedan den andra bägaren vin iskänkts frågar den yngste vid bordet ”Varför är denna natt så helt annorlunda än övriga nätter. Andra nätter kan vi äta syrat och osyrat [bröd], i natt endast osyrat?” Detta får räcka som inledning till följande fina observation i folkhögskolerektor Anna-Greta Noréns bidrag i boken ”Brödet och vinet” från Sv. Bibelsällskapet 1995 med titeln ”Bröd och vin i den kristna traditionen”.2 På sid. 50 och 51 skriver Anna-Greta Norén följande om den judiska påskmåltiden.

Efter det att man gjort en paus i påskberättelsen och avslutat den egentliga måltiden tas det gömda brödet fram. Husfadern lyfter brödet, tackar Gud, bryter och ger åt alla att äta. Av detta bröd måste alla äta, åtminstone så mycket som en olivs storlek, eftersom det brödet är en symbol för påskalammet.därefter tar han den tredje bägaren vin, Frälsningens bägare, välsignar och dricker. Därefter sjungs lovsången, Psalt. 115–118, och hela kvällen avslutas med den fjärde bägaren, Utkorelsens bägare, över vilken man också uttalar välsignelsen.

Djursholm 2007, Martin Pender, kurs för kommunionutdelare.

Drack inte ur 4:e bägaren (Matt 26:39)

Matt 26:39
Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill."

2 Mos 28:4
3 Mos: 16:4
Jesus både överstepräst och offerlamm

1. Bittra örter till minne av fångenskapen

2. Läste åminnelsen
(Hagadal: Den judiska påskmåltiden)

2 Mos 12
Herren sade till Mose och Aron i Egypten:
"Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad.
Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll... Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det.
Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter.
... Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk.
Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren.
Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.
Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.
... Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag.

3. Välsignelsens kalk (Frälsningens, tacksägelsens kalk)

Ps 113 Hal-El, Lova Gud
Halleluja!
Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!
Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!
Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.
Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet...

4. Fullbordans kalk (Ps 114-118, Stora Hal El)
Joh 19:30
När Jesus hade fått det sura vinet sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Mark 14:23-24:
Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den.
Han sade: "Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många.

Reproduktiv hälsa

Bengt Malmgren — Fri, 27 Nov 2009 10:47:20 GMT

Fria aborter inte alltid liktydigt med god reproduktiv hälsa.

Som ett mantra upprepas att fria aborter är en förutsättning för god reproduktiv hälsa. Katolska kyrkan genom sin syn på fostret som ett spirande skyddsvärt mänskligt liv och därigenom en restriktiv syn på aborter betraktas som den största fienden till kvinnors reproduktiva hälsa. Sharon Camp, ordförande i Guttmacher Institute hävdar i en rapport att "i stora delar av världen, är abort mycket begränsad, osäkra aborter är vanligt och fortsätter att skada kvinnors hälsa och hotar deras överlevnad".
http://www.guttmacher.org/media/nr/2009/10/13/index.html
Annika Borg anknyter till Guttmacher Institute i en krönika i Kyrkans tidning och har en dröm om att man som rapporten säger kunde rädda 70 procent av alla kvinnor som dör i samband med graviditeter och förlossningar, bara inte Vatikanen och tröga regeringschefer stod ivägen.
http://www.kyrkanstidning.se/kyrkanstidning/kronikor/fasta_kronikorer/varldens_basta_julklapp_0_12457.news.aspx?staffname=Annika Borg

Är det verkligen så enkelt?

En undersökning och jämförelse av 134 länder som ingår i rapporten The Global Gender Gap Report 2009 visar dock att laglig abort inte nödvändigtvis innebär lägre mödradödlighet.  Rapporten publiceras av den internationella organisationen World Economic Forum (WEF), bäst känt för det årliga toppmötet i Davos.

Irland, Malta och Polen, som ofta attackeras pga. deras abortrestriktioner, har enligt WEF bättre nyckeltal när det gäller mödradödlighet än exempelvis USA. Irland, där abort är förbjudet och endast ingrepp för att rädda mammans liv är tillåtna, rankas högst i undersökningen med ett dödsfall per 100 000 förlossningar, jämfört med USA, där få lagliga begränsningar finns för abort, och mödradödligheten är 17 per 100 000 förlossningar. Andra regioner i världen visar liknande tendenser. Mauritius har lägst mödradödlighet i Afrika, samtidigt som landet har Afrikas mest beskyddande lagar för ofödda barn. I motsats till detta finns Etiopien, som har avkriminaliserat abort under de senaste åren, med en mödradödlighet som är 48 gånger högre än i Mauritius. Sydafrika har Afrikas mest liberala abortlagstiftning och även en hög mödradödlighet, 400 dödsfall per 100 000 förlossningar.

Chile, som skyddar de oföddas liv i konstitutionen, utklassar alla andra sydamerikanska länder som den säkraste platsen för kvinnor att föda barn. Det land som har den högsta mödradödligheten är Guyana, som noterar en dödlighet 30 gånger högre än Chiles, och som legaliserade abort 1995 med nästan inga begränsningar med motivationen att "uppnå tryggt moderskap" genom att eliminera dödsfall och komplikationer i samband med osäkra aborter. Läs mer >>

WEF:s rapport fastslår att ca 80 procent av världens mödradödlighet kan undvikas om kvinnor har tillgång till grundläggande mödra- och hälsovård. I utvecklingsländerna är de fem vanligaste direkta orsakerna till mödrars död allvarliga blödningar, infektioner, högt blodtryck, komplikationer från osäkra aborter och långvariga förlossningar. I ca. 20 procent av fallen är den indirekta orsaken som komplicerar graviditet eller förlossning sjukdomar som malaria, blodbrist, hepatit och hiv/aids. En annan allvarlig faktor är bristen på näringsrik mat och nödvändiga näringsämnen.

Irlands abortlagstiftning prövas just nu i den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Det är tre kvinnor från Irland, som för ett mål mot Irlands regering, som de menar trots "svåra sociala och medicinska problem" inte möjliggjorde aborter för dem, varför de var tvungna att åka till Storbritannien för att få aborterna utförda där. Kvinnorna anser att deras grundrätt till skydd av liv och hälsa och rätt till skydd mot människoovärdig behandling har kränkts. Domen väntas om några månader.

22 okt

Bengt Malmgren — Wed, 21 Oct 2009 09:32:06 GMT

Peter Hocken, katolsk präst en framstående expert på pingstväckelse och karismatisk förnyelse samt messiastroende judar besökte Uppsala hösten 2006. Han vill öppna våra ögon för den breda och stora bild som Gud målar. Ofta har vi ett tunnelperspektiv där vi bara ser det som händer inom vår egen lilla grupp här och nu. I tre föredrag som alla finns inspelade på video målar han upp perspektiven.
1. Strömmar i kristenhetens historia . Han talar om den evangelikala strömmen, helgelseströmmen, pingstströmmen och den karismatiska strömmen.
2. Förnyelse av Katolska kyrkan under 1900-talet . Han talar bl.a. om Katolska kyrkans sociallära, om liturgisk förnyelse och om den karismatiska förnyelsen.
3. Vikten av den judiska närvaron i relationen mellan olika kristna grupper. Messiastroende judar är ett växande fenomen. De står ofta nära karismatiska grupper både inom Katolska kyrkan och inom protestantiska evangelikala grupper. Det visar sig att den judiska närvaron stämmer både katoliker och evangelikala till en större ödmjukhet genom sin närvaro och katalyserar på så sätt den ekumeniska processen. Lyssna gärna till alla dessa tre mycket intressanta föreläsningar. Länk här . /bm

Peter Hocken har också skrivit en artikel om det nya fenomen som uppstått inom kristenheten och som påven Johannes Paulus II var en drivande kraft i, nämligen att Kristna tar på sig ett försoningsarbete och ber om förlåtelse för historiens synder. Artikeln har publicerats i tidskriften Signum .

Intressant jag läst, arkiv

Bengt Malmgren — Wed, 29 Jul 2009 15:30:40 GMT

2009-10-19

Så minns vi Bertil Gärtner

Bakgrund till historien om den blodtörstige juden

Teokratins frestelse

Intimitet inte samma sak som sexuellt utnyttjande

Åsa Waldau är mediernas kelgris

”Transplanterad livmoder ett steg mot fullt könsbyte”

En politiskt korrekt gud är inte Gud

2009-09-18

2008-08-26

2009-08-13

Kristendomens kritiker modererar sig

Bengt Malmgren — Sun, 19 Jul 2009 17:39:03 GMT

Jag måste säga att det har varit en livlig vår för diskussion om tro och livsåskådning, med massor av artiklar också i den ledande sekulära pressen. Det är gott och bra med ett offentligt samtal om dessa saker om alla kan respektera varandra. Jag tycker att vi mer och mer är på väg mot ett sådant respektfullt samtal efter att humanisterna först gått ut hårt med sitt manifest där de försökte desavoera tron på Gud, men de har fått bita i gräset rejält.

Efter deras manifest som publicerades i DN fick de svar på tal av en grupp kristna, också på DN´s debattsida och nu kommer Stefan Einhorn med sitt "agnostiska manifest" som är ett sympatiskt försök att just främja den respektfulla dialogen. Einhorn har också startat en hemsida.

Man märker att en del av dem som drivit kritiken mot kristendomen hårdast har tagit åt sig av debatten och har nu en lite mjukare ton. Jag tänker speciellt på min kollega P C Jersild som publicerat en ovanligt personlig artikel i DN´s kulturdel där han berättar om sin egen relation till den kristna tron och hur han på ett ärligt sätt försöker tackla livsfrågorna.

Han berättar att han haft en fundamentalistiskt troende far som yppade sin sorg för sonen att de inte skulle komma att mötas i nästa liv eftersom sonen hade vänt kristendomen ryggen. När han tänker på detta blir han, förståeligt nog, arg. Han skriver:
"Jag kan inte finna det rimligt att en grupp människor (fundamentalister som fadern) hotar någon - särskilt inte ett barn - med eviga kval"

Jersild konstaterar att de flesta mystiker och troende av olika schatteringar är inte fundamentalister på det sättet. Hur de ser på mig vet jag inte, skriver Jersild, kanske inte som förtappad, men snarare som någon som gått miste om något. Eller som fyrkantig och vetenskapsfixerad. En människa med stort kontrollbehov som inte vågar öppna sig för andliga erfarenheter..."

Han tillstår att han kan imponeras av en del troende människor som tycks godare än honom själv och verkar ha en kanal till en andlig värld han är utestängd från. "För andra människors djupt kända inre upplevelse kan jag inte känna annat än respekt", skriver han.

Men Jersild är noga med sanningsbegreppet. Det skulle aldrig falla honom in att hyckla tro för att t.ex. tillfredsställa sin far. Frågor som rör sanning, livsåskådning och existens är alltför allvarliga för att hanteras på det sättet. I detta avseende framstår Jersild som mera allvarlig och samvetsgrann än många fundamentalistiskt troende som kanske har en större benägenhet att bedra sig själva.

Hans filosofiska kommentarer kring sanningsbegreppet är intressanta och träffar mitt i prick: Jersild själv är uppvuxen i upplysnings-traditionens anda, enligt vilket det finns två distinkta kategorier: sant eller osant. Detta sanningsbegrepp kontrasterar mot den postmoderna världens relativisering av sanningsbegreppet. Något som inte är sant för dig är sant för mig. Det är ju inte rimligt med en total upplösning av sanningsbegreppet, och att den ena utsagan skulle vara lika god som den andra. Vi förutsätter fortfarande att vi kan gradera utsagor från att vara "utom allt tvivel" till att vara rena fantasikonstruktioner. men, konstaterar Jersild, många mystiker verkar ha funnit en fristad i detta libo mellan upplysningens klara sanningsbegrepp och postmodernismens relativisering.

Den andliga erfarenheten är svårfångad men måste fortfarande stå på fast grund. Prövning av (sannings- )halten i en andlig erfarenhet sker inte genom filosofiska resonemang, hänvisning till kvantfysik och annat, utan genom att den praktiskt står sig och fungerar i levande livet. Här finns en ocean av praktisk erfarenhet att ösa ur i kyrkans 2000-åriga historia, från de krista martyrerna, över ökenfäderna, medeltidens mystiker fram till vår tids kristna som mitt i nutidsbruset kämpar med att inte förlora kontakten med det gudomliga och att leva ett rättfärdigt liv.

Lena Andersson nödvändighet av normupplösning

http://www.dn.se/opinion/kolumner/farlig-vanlighet-1.907747

Edfeldt finns gud

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/inger-edelfeldt-ar-det-konstigt-att-man-langtar-1.909845

Thomas P Doyle: Katolska kyrkans förtroendekris kräver radikala åtgärder.

Bengt Malmgren — Mon, 25 May 2009 07:57:37 GMT

F Thomas Doyle OP, som är katolsk präst inom dominikanorden och expert på kanonisk rätt har på ett bra sätt engagerat sig i pedofili-skandalerna inom Katolska kyrkan och är expertkonsult i utredningar kring prästers övergrepp mot barn i USA, Canada, Irland, Israel och England. Nu hjälper han ärkestiftet i Dublin med en rapport som kommer att offentliggöras inom kort. (En annan än den nu publicerade rapporten från barnhemmen som gjorts av irländska regeringen.) F Doyle tillhör dem som på allvar engagerat sig i offrens situation, och har blivit en respekterad katolsk dialogpartner där annars upplevelsen hos offren varit att Katolska kyrkans reaktioner när det gäller att ge upprättelse upplevts som ljum, otillräcklig och en omvändelse under galjen.

I en artikel i National Catholic Reporter kommenterar han den nyligen släppta rapporten angående situationen på irländska katolska barnhem. Hans ord är allvarstyngda och pekar på djupet och vidden av den förtroendekris som uppdagandet av dessa skandaler innebär för Katolska kyrkan.

Thomas Doyle menar att Katolska kyrkan inte har uppvisat kraft och beslutsamhet att på allvar ta itu med dessa problem, vare sig i USA eller på Irland. Kyrkan kan inte och vill inte ordna upp detta på egen jand, menar han. Blotta faktum att denna systematiska misshandel av barn förekommit på irländska katolska institutioner (och på andra håll också) uppenbarar ett djupt människoförakt hos personer med ledningsuppdrag i Kyrkan. Fundamentala humanitära värderingar har övergivits, eller kanske inte ens någonsin omfattats av många personer i maktpositioner. Att någonting är grundläggande fel i den institutionella Katolska kyrkan blir smärtsamt uppenbart, när det tillåts att systematiskt missbruk och kränkningar av barns rättigheter och radikal oärlighet tillåts fortgå och samexistera med Kyrkans bild av sig själv som Guds rike på jorden.

Pojkar äter i en jättestor matsal för 800 studenter i Artane Industrial School i Dublin. (odaterat, CSN)

Rapporten på 2600 sidor är utgiven av irländska regeringen och sammanfattar 9 års utredningar av skolor och barnhem drivna av Katolska kyrkan. Den täcker en period av 60 år från 1936 och fram till våra dagar. Rapporten ställer allvarliga frågor i fokus kring katolska institutioner som tillät och odlade ett klimat av ständigt pågående kränkningar och missbruk av barn av präster och nunnor.

Till saken hör att Katolska kyrkan har varit djupt involverat och kontrollerat många delar av samhällslivet i republiken Irland: Utbildning, hälso- och sjukvård, socialtjänst. De institutioner som undersökts hade haft religiösa ordnar som huvudmän. Ordnarna har stått under uppsikt av Irländska biskopar. Man konstaterar att den brutala sexuella, fysiska, emotionella och andliga ödeläggelse som drabbat dessa barn inte var tillfällig, utan systematisk och en del av vardagen, man kan säga till och med ingrodd i själva kulturen kring omhändertagande av barn i det katolska Irland.

Det är svårt för vanliga rättänkande människor och engagerade goda kristna och speciellt för hängivna katoliker idag att föreställa sig den fruktansvärda realitet som ligger bakom rapporten, menar f Thomas.

Sadismen och grymheterna är inte följden av en galen diktators inflytande eller av en ociviliserad stam-kultur, utan rapporten beskriver en värld skapad av den Romersk Katolska kyrkan. De fasor som dessa hjälplösa barn, fångade som i en fälla, fick uppleva åsamkades dem av män och kvinnor som hade vigt sina liv åt att tjäna människor med Kristi kärlek som ledstjärna. Detta gör traumat mångdubbelt värre. Vi korsfäster Jesus en gång till.

F Thomas som verkligen är expert på området konstaterar att det som rapporten beskriver tyvärr inte är unikt, även om förhoppningsvis det som beskrivs i rapporten tillhör de grövsta exemplen på vad denna ondskefulla kultur inom Katolska kyrkan har åstadkommit. Han konstaterar att rapport efter rapport har kommit de senare åren som pekar på sexuellt utnyttjande av barn och vuxna i underläge av katolska präster och ordensfolk.

Mest stötande är, menar f Thomas att vetskapen om missförhållandena har funnits hos ledare inom kyrkan, men ändå har man inte agerat. F Thomas är här kritisk till Kyrkan på alla nivåer från påven till de lokala biskoparna och superiors inom ordnarna. F Thomas anklagelse är allvarlig: Man har känt till att dessa missbrukskulturer funnits men har inte gjort någonting. Om det är på det sättet lägger det självfallet till ytterligare en extra dimension till den redan allvarliga situationen som fördjupar förtroendekrisen ytterligare.

Katolska kyrkan berömmer sig av att ha gjort mycket för att ta hantera dessa problem, men f Dolan menar att den officiella reaktionen från Kyrkan är vaga och förutsägbara: Förnekande, följt av bagatellisering, sedan att skylla på andra, att utse syndabockar, och slutligen försiktigt nyanserade ursäkter har varit standardsättet för Kyrkan att agera.

Vad som skulle behöva ske är att ledarskapet för den institutionella kyrkan på alla nivåer tar på sig ett systematiskt ansvar för det inträffade. Det har aldrig inträffat. och standardreaktionerna hittills är helt otillräckliga och oacceptabla eftersom de är undflyende och irrelevanta, menar f Thomas. Han skriver: "De som betraktar den institutionella Katolska kyrkan som sin källa till emotionell trygghet må skria om antikatolicism, mediasensationalism och överdrifter i rapporteringen om missförhållandena. Sådana reaktioner är tanklösa och gör det bara väre, det pålägger bara de tusentals vars liv blivit ödelagda än värre smärta."

F Thomas konstaterar att Katolska kyrkan själv varit mycket trög och senfärdig i att agera på missförhållandena. Varken i Irland eller USA är det det institutionella kyrkan som drivit på i att kartlägga och ställa till rätta, trycket har istället kommit utifrån, t.ex. från den Irländska regeringskommissionen eller från rättssystemet i USA. Först ställd inför detta yttre tryck har kyrkoledningarna agerat och samverkat.

Inga byråkratiska program, fromma ursäkter, och försäkringar om bättring i framtiden är tillräckliga. Problemet är djupare än det utbredda missbruket i sig själv. Man behöver öppet och frimodigt granska hela den klerikala kulturen i dessa institutioner, ordnar, skolor, stift och församlingar. Här i

Här har vi alla ett ansvar, såväl präster som lekmän. Det finns även spår av detta i Sverige. Vi har varit relativt förskonade från avslöjanden om sexuella övergrepp (förhoppningsvis för att det inte ägt rum så många sådana), biskop Anders bad offentligt genom annonser i pressen om ursäkt för ett sådant fall för en tid sedan. Men att det finns en klerikal struktur som många katoliker är djupt skeptisk till är allderles uppenbart, det ser jag exempel på dagligen. En del underkastar sig i ett slags masochistiskt nit, uppmuntrade av ett slags etiskt imperativ att man skall tiga och lida och att det är fult att öppna munnen och vara kritisk. Andra talar helt enkelt med benen genom att sluta vara aktivt praktiserande katoliker och stanna hemma från mässan. Det har jag många exempel på i min egen bekantskapskrets, och mellan skål och vägg kommer ofta kritiken fram.

Som katoliker har vi alla, präster såväl som lekmän ett grundläggande ansvar att bygga upp Kyrkan, att verka för kärlek i praktisk handling och rättvisa, och motverka alla former av förtryck och utnyttjande.. They have an obligation to believers of all kinds everywhere. They must ceaselessly do all that can be done to free the Christian/Catholic community from the toxic control of the clericalized institutional structure so that once more the Church will be identified not with an anachronistic and self-serving monarchy but with the Body of Christ.

Men varken att masochistiskt underkasta sig eller att fly fältet är egentligen konstruktivt. Vi lekmän måste inse att vi på det sättet bara förvärrar problemet och konserverar det istället för att bli en del av lösningen.

It has wrought far too much destruction and murdered too many souls to be tolerated for another generation.

Aktuella länkar

Bengt Malmgren — Sat, 06 Sep 2008 05:40:25 GMT

http://www.aart.se/

http://link.brightcove.com/services/link/bcpid1815820715/bctid1822459319