Av en artikel i Svensk Pastoraltidskrift framgår att domkapitlet i Stockholms stift inom Svenska kyrkan inte förstår Svenska kyrkans syn på nattvarden, som den förklaras i Svk:s egna bekännelseskrifter, samt i 1686 års kyrkolag. Denna lag är visserligen ingen officiella bekännelseskrift, men dock den första kyrkolagen efter reformationen. Svenska kyrkan tror alltså på Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens).
Domkapitlens uppgift är bl. a. att tillse att prästerna följer kyrkans lära och att avgöra disciplinärenden. En anmälan hade lämnats in till domkapitlet i Stockholm mot en präst i stiftet, för att denne inte till punkt och pricka hade följt Svk:s liturgihandbok, utan blandat in ritualer från en stor "utländsk kyrka", som också tror på Jesu verkliga närvaro i nattvarden. Sådana anmälningar förekommer då och då. T ex hade en präst anmälts för att ha gjord korstecken vid en begravning, men han hade givetvis friats av sitt domkapitel. Det märkliga i det nu aktuella ärendet är i och för sig inte att prästen prickades, även om det var småsint att pricka honom. För trots allt hade han ju överträtt bestämmelserna i Svk:s liturgihandbok. Det anmärkningsvärda är i stället motiveringen, som visar att domkapitlet i Stockholm inte kan skilja mellan begreppen ubikvitet och realpresens. Om ubikvitet och realpresens är samma sak, kan man ju - precis som artikelförfattaren i Svensk Pastoraltidskrift skrver - ersätta nattvarden med kyrkkaffe! Gud finns ju överallt! Till och med i det okonsekrerade vinet, som säljs av Systembolaget.
De ledande personerna i Stockholms stift är inte teologiskt outbildade. Både biskopen och domprosten har visat ett märkligt intresse för konstuställningar som hädar Jesus. Så vill de göra reklam för sin syn på ubikvitetsläran. Att jag vänder mig mot detta "konstintresse" beror inte på att jag skulle vara så svag i tron, så att jag inte tål att se sådana bilder. Utan därför att detta "konstintresse" är ett symtom på något, nämligen förnekandet av den syn på nattvarden, som den efterreformatioriska Svenska kyrkan har ärvt från medeltidskyrkan och som praktiseras av både Katolska kyrkan och av ortodoxa kyrkor. Till detta kommer att haxmässor, queeermässor, osv, har förekommit i Stockholms stiff, och att präster - av sin biskop - har tvingats gå på sådana avgudamässor. Att John Shelby Spongs heresier har spridits i Storkyrkan i Stockholm osv. Att Institutet för konstextuell teologi har en särskilt hög andel av prästerna i Stockholms stift som medelmmar. Etcetera.
Katoliker och andra, som inte är bekanta med dessa lutherska begrepp, uppmanas läsa min föregående kommentar, som citerar ur bloggen Fiat Lux. Ubikvitet mostsvarar alltså Jakobs punkt 1, Guds allestädes närvaro. Realpresens motsvarar Jakobs punkt 2, att Jesus är närvarande på ett särskilt sätt i nattvarden. Om man begränsar Guds närvaro till punkt 1 (ubikviteten), så behöver det inte längre handla om en specifikt kristen tro. Många religioner, inte minst animismen, tror att alla ting, stenarna, gräset, osv är besjälade, att guden / gudarna / andemakterna finns överallt. Vilket har kommit till uttryck i häaxmåssor och annat.
Ibland förstår jag inte Bengt Malmgren. "Protestanter" som protesterar mot missförhållandena i Stocholms sift inom Svk anklagar han för att inte förstå den "djupa gudstro" som ligger bakom t.ex. det märkliga "konstintresset" hos ledande personer i stiftet. Men en djup gidstro kan man ju ha utan att vara kristen. När jag skulle bli katolik, var det ju inte för att ha ekumenik med avgudadyrkarna i min gamla kyrka. Jag hoppades på ekumenik med de friska delarna. Om vi någonsin ska få nattvardsgemenskap mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan, om lutheraner någonsin ska släppas fram till ett katolskt nattvardsbord i Sverige, torde en förutsättning vara att vi håller fast vid den nattvardslära, som har hängt med sedan den tiden, när Katolska kyrkan coh Svenska kyrkan var ett.
När det gäller Kristi närvaro i sakramentet så måste vi konstatera att det är ett trons mysterium som är svårt at klä i filosofiska begrepp. Inte desto mindre har man försökt göra det, t.ex. Thomas av Aqino. Det viktiga är väl att det finns en gemensam grundsyn bland katoliker och många protestanter som du refererar till. Hur man förklarar och klär detta i filosofiska termer synes vara överkurs, och absolut inget som borde vara en så stor fråga att den leder till teologiska schismer.
Detta fann jag på bloggen Fiat Lux:
"Enligt Thomas av Aquino så finns existerar Gud på tre olika sätt:
Det är helt klart att den första punkten motsvarar den lutherska ubikvitetsläran. Det är lika klart att den andra punkten motsvarar den lutherska nattvardsläran. Den lutherska läran förnekar inte heller att Gud kan använda vissa personer som sina redskap, vilket ju bl.a. sker vid förvandlingen av brödet och vinet till Jesu kropp och blod.
Den andra punkten handlar emellertid om Jesu närvaro på ett särskilt, fysiskt, sätt. De lutherska teologerna fick problem med detta under 1700-talet, då de ansattes av reformerta teologer, som ´menade att om Jesus är verkligt närvarande i nattvarden, kan han inte vara närvarande i flera kyrkor samtidigt, när man firar mässan. Inför denna "förödande" kritik mot den från medeltidskyrkan övertagna synen på nattvarden, flydde en del av de lutherska teologerna till den första punkten (ubikvitetsläran), som säger att Gud är allestädes närvarande. Men därigenom miste nattvarden sin sakramentala betydelse, att Jesus är närvarande i nattvarden på ett särskilt sätt. De reformerta teologerna hånade också den lutherska transsubstansiationsläran, även den övertagen från medeltidskyrkan, vilken de kallade "konsubstansiationsläran". Ordagrannt betyder konsubstantiation att brödet och vinet inte blir Jesu kropp och blod, utan två nya ämnen, alternativt både bröd och vin och Jesu kropp och blod, allt samtidigt. Beklaglitvis började lutherska teologer därefter själva kalla sin nattvardslära för konsubstantiationsläran, vilket självfallet har blivit en stötosten i förhandlingarna mellan katoliker och lutheraner.
Man kan ju tydligt se hur de reformerta teologerna försöker driva den lutherska kyrkan i reformert riktning, bort från katolicismen. Detta pågår fortfarande, och med stor aggresivitet, inom Svenska kyrkan - och med stöd av svenska katoliker, som inte vill erkänna det medeltida arvet i Svenska kyrkan som något som är värt att bevara. I stället uppfattas de verkliga sakramentsförnekarna inom frikyrkligheten som de sant kristna protestanterna. Mest pådrivande i denna riktning har varit vissa reformert sinnade frikyrkopredikanter, som utnyttjat den maktställning över Svenska kyrkan, som de haft såsom riksdagsmän för Folkpartiet-Liberalerna under särskilt första hälften och mitten av 1900-talet. Katoliken Maciej Zarembas försök att konstruera en socialdemokratisk konspiration, ledd av ateisten Arthur Engberg, saknar verklighetsförankring. Men det är däremot sant att den "kyrkopolitik" som påbörjades under början och mitten av 1900-talet av borgerliga politiker, alltmer blir socialdemokratisk kyrkopolitik under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Det är slagfältets logik att den icke-stridande, som utsätts för konstant beskjutning, till slut börjar skjuta tillbaka.
Ubikvitetsläran har numera blivit ett redskap för dem som förnekar Jesu gudom, vilket yttrar sig i att vissa domprostar upplåter sina domkyrkor för hädiska "konstverk" och författare, som framställer Jesus som en tandlös gammal gubbe. Det kanske saknar betydelse hur Jesus såg ut, men de saknar inte betydelse hur han framställs. Konstnären / författaren vill säga något om hans natur, att den enbart var mänsklig och ej gudomlig. Det är möjligt att Guds allestädes närvaro innebär att Gud även finns i pissrännan på offentliga toaletter, men det var nog inte så Thomas av Aquino menade att vi ska ta emot nattvarden! Dessa hädiska kulturyttringar är, oavsett om konsnärerna själva begriper det eller ej, ägnade att bryta ner känslan för det heliga och hela den traditionella kristna tron.
Jag har under årtal försökt förklara att den ursprungliga lutherska läran i svenskkyrklig tappning faktiskt är den riktning inom protestantismen som står katolicsmen närmast. Men tycks inte ha blivit trodd, då svenska katoliker vill ha en tydlig inhemsk fiende att både slå mot och samarbeta med. Man behöver inte begränsa sig till högkyrkliga kvinnoprästmotståndasre för att finna representanter för den lutherska traditionen, men behöver för den skull inte räkna in sakramentsförnekare och hädare.
Med den undermåliga religionsundervisning, som ersatt 1950-talets gedigna kristendomsundervisning i svenska skolor, och den förment vetenskapliga universitetsutbildningen i teologi, tror allfler svenskar, och t.o.m. präster, att "katoliker tror på transsubstatiation medan protestanter tror på konsubstantiation" etc. (Vem tror så? Sätt ett kryss i första rutan för Svk, i andra rutan för Kk, i tredje rutan för pingströrelsen.) Det är ett religiöst smörgåsbord, så att var och en kan plocka ihop sin personliga tallrik och det är fritt fram att kalla sillen oxfilé, och dyrka sitt eget "inre" som en gud och kalla det för kristendom. Under 1950-talet fanns det bara en religiös sanning i den svenska skolan, och den var luthersk! Andra riktningar, som inte alltför mycket avvek från den lutherska, kunde också erkännas som kristendom. Med den lutherska läran som måttstock.
Ubikvitet är ett begrepp inom luthersk teologi, vilket jag misstänker saknas i den katolska begreppsapparaten. Så här förklarar Wikipedia:
"Ubikvitetsläran, begrepp i Martin Luthers nattvardslära gentemot zwinglianerna och andra som förnekade Kristi närvaro i nattvarden. Enligt denna har den uppståndne Kristus del i Guds allestädesnärvaro och är därför också närvarande i nattvardens bröd och vin. Problemet uppstår då hur Kristi närvaro skall kunna knytas till nattvarden, och Luther pekar då på Kristi löften om sin närvaro. Kristi närvaro i nattvarden var för Martin Luther, till skillnad från Philip Melanchthon, inte knutet enbart till utdelandet utan brödet och vinet är Kristi kropp och blod och allt det som konsekrerats skall därför förtäras som sådant och inte sammanblandas med vanligt bröd och vin."
Detta är Svenska kyrkans traditionella nattvardslära, som jag själv har fått lära mig av min gamla konfirmationspräst. i Svenska kyrkan strax efter mitten av 1900-talet . Det skulle då dröja hela 40 år innan jag träffade någon person, som jag visste var katolik, och 40 år innan jag fick någon djupare kunskap om vad Katolska kyrkan egentligen lär om nattvarden och andra frågor.
Vi kan här se en hel del av intresse.
Att Luther förespråkade en nästa "katolsk" nattvarslära, trots att Melanchthon var den av de två som ivrigast drev kravet på en återförening med Katolska kyrkan.
Att den lutherska kyrkan var splittrad redan från början.
Att Luther själv inte var "renlärig lutheran".
Att Svenska kyrkan, med undantag för de senaste decennierna har stått ytterligare några snäpp närmare Katolska kyrkan än Luther själv.
Att ubikvitetsläran i sig är ett problem, vars lösning är att söka i en utveckling av nattvardsläran i "katolsk" riktning.
För lutherska teologere är ubikvitetensläran inte bara ett påstående, utan också ett problem, som måste lösas för att vi rätt ska kunna fira de heliga mysterierna.
Problemet uppstår då hur Kristi närvaro skall kunna knytas till nattvarden,
I ett visitationsprotokll från 1598, klagar någon nitisk inspektör på att församlingana i stiftet "brölar" under elevationen av hostian. och föreslår motågärder för att få tyst på "oljudet", t. ex. förbud mot elevation. Detta visar att eukaristisk bön var i allmänt bruk betgdldigt mer än ett halvsekel efter det att alla monstranser smälts ner för att betala krigsskulden från befrielsekriget i början av 1500-talet). Vad är tungotalet och andeutgjutelsen i pingströrelsen om inte ett substitut för mässundret? Och vad var hopparesekten, som levde kvar en bit in på 1900-talet, om inte en rest av medeltidens helgondyrkan? Och vad var Schartaus Nådens ordning, om inte ett "återfall i katolicism", som de mer renläriga protestanterna påstår? Ingen har haft så stor betydelse för den svenskkyrkliga identiteten som Henric Schatau, som levde 1757 - 1825.
När man fundererar på problemet med ubikvitetsläran (vad gör nattvarden speciell om Jesus finns överallt ändå?) behöver man inte ens ha hört talas om den katolska nattvardsläran, innan man spontant börjar tänka i den riktningen. Och eftersom Svenska kyrkan ser sig själv som en fortsättning på den medeltida kyrkan, finns inga hinder för att söka lösningar i den medeltida traditionen. Och lägg då märke till att den s.k. tridentinska mässan i Katolska kyrkan inte var en nyhet under 1500-talet, utan snarare en uppstramning av den medeltida mässan. Och eftersom alla Svk-kyrkor långt in på 1900-talet är byggda enligt den medeltida mässans krav, följer allt annat. Visserligen var Luther kritisk till mässofferläran, men den är egentligen en logisk följd av den traditionella nattvardsliturgin i Svenska kyrklan. Inte oförenlig, alltså.
Högaltaret mot korets östvägg. Nattvarden konsekreras av prästen med ryggen mot församlingen, som tar emot nattvarden på knä vid altarrundeln, som är den halvcirkelformade "knäfallsbänken" framför altaret. Detta är Svenska kyrkans traditionella nattvardsliturgi. Och den har varit särskilt viktig eftersom andra tillfällen till knäfall inte ges i den svenskkyrkliga gudstänsten, klockklämtning inte förekommer vid konsekreringen och församlingen normalt inte gör korstecken. Att detta däremot förekommer i katolska kyrkor mildrar effekterna av den nya mässordeningen.
Att samma mässordning, gatuköksmodellen, numera (under sent 1990-tal) även har införts i Svenska kyrkan, är en formidabel katastrof. Det är trängsel och stress, och den som tänkt falla på knä på kortrappan får en knuff i ryggen att inte hindra kön. Trångt är det också eftersom länsantikvarien som regel inte givit tillstånd till att ändra den traditionella inredningen. Om man nu inte droppar brödet i vinet p.ga. den säregna aids-skräck, som drabbat i synnerhet de "homovänliga" delarna av 'Svenska kyrkan, så gör man det för att inte hindra kön. Präster, som är rädda för att dricka sig fulla på överblivet nattvardsvin, vet inte vad de ska göra. Att det skulle vara ett mässoffer känns numera mycket främmande. Den pedagogiska innebörden i litugin har gått förlorad, och kyrkfolket och t.o.m. prästerna har blivit mer mottagliga än någonsin för nygnosticism och nyhedendom. Och därmed mindre hågade än någonsin för ett återförening med Katolska kyrkan.
Den interna debatten inför öppen ridå (insändare i Dagen) i Katolska kyrkan är inte heller särskilt uppmuntrande, när Gert Gelotte och Iréne Norgren vill öppna den katolska nattvarden för vem som helst och Bitte Assarmo svarar, att hur otroligt den än kan låta för oss "protestanter" så tror katoliker på Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens). Alla eller ingen alltså. När Katolska kyrkan i ekumenisk anda skulle förnya sitt gudstjänsliv körde man storstilat över de delar av protestantismen som står närmast Katolska kyrkan,.
Och nu säger Gelotte att tridentinska mässan är en symbol för de katoliker som är motståndare till ekumeniken. På den protestantiska sidan är det precis tvärtom. Att få delta i en riktig tridentinsk mässa är det hägrande slutmålet för ekumeniken. Återinförandet av den traditionella lutherska mässan i Svenska kyrkan är ett steg på vägen, som skulle underlättas om Katolska kyrkan för sin del tar ett steg tillbaka.
Hur otroligt det än må låta för katoliker, så finns det fortfarande "protestanter" som tror på Jesu verkliga närvaro i nattvarden (realpresens).
Man kan alltså inte förklara vad ubikvitetsläran går ut på, utan att nämna det inbyggda problemet. Annars kan man hamna i samma tankegångar som Jonas Gardell, att Gud finns i allting, och då är allting gudomligt och Gudi behagligt, inte minst den förbjudna frukt som för stunden smakar bäst. Gardells bakgrund är emellertid inte luthersk eller svenskkyrklig. Han är uppväst i baptismen, och det är som bekant en rörelse som förnekar sakramenten och realpresens.