Angående liturgin i Domkyrkan vid biskopens 10-årsjubileum då två diakoner prästvigdes.
Det räcker inte att en gudstjänst uppfattas som vacker eller pampig – liturgin måste också vara samstämmig med vad kyrkan lär om liturgin och dess gestaltning. Ett av målen för liturgin är att den ska vara i djupaste mening uppbygglig för de troende.
De stora begivenheterna som firas i stiftet bör vara förebildligt gestaltade. Det är ju också så de uppfattas av de lekmän som är där, det är ofrånkomligt så! Dessa tillfällen kan också vara lämpliga för att långsiktigt ge inspiration till fördjupad reflektion kring utformandet av liturgin både för präster och diakoner, musiker och lekfolk. Därför är det så viktigt att liturgin vid dessa tillfällen är föredömlig.
Tyvärr innehöll biskopens 10-årsjubileumsmässa en rad (musik)inslag som gick stick i stäv mot instruktionerna i gällande mässordning. Läser man noga de råd och anvisningar som lätt är tillgängliga genom KLN:s hemsida, måste man tyvärr konstatera många svårmotiverade avvikelser. Avvikelserna är så påfallande att man frågar sig hur de liturgiskt ansvariga har kunnat godkänna denna agenda.
Avsikten med att här påtala dessa brister genom att ta upp dem punkt för punkt är att öka den generella kunskapen om vilka kriterier som bör vara avgörande i de fall man utvärderar hur en mässa utformats resp. upplevts.
Den som känner sig glad och nöjd över att biskopens jubileumsmässa innehöll ståtlig musik borde kanske sluta läsa här. Det är inte meningen att underkänna någons positiva upplevelser! Men för den som i något sammanhang har något liturgiskt uppdrag, även i ett blygsamt sammanhang, kan det vara av värde att reflektera kring de olika momenten i mässan och hur deras utformning kan balanseras med och mot varandra på olika sätt.
Musiken som genomgående var av J.S. Bach framfördes på hög konstnärlig nivå, ja. Det är odiskutabelt. Men urvalet och timingen med övriga liturgiska moment var inte i nivå med vad man borde kräva av katolsk liturgi. Några exempel:
Gloria ersattes av en sats ur Bachs Juloratorium, Ehre sei Gott, dvs. enbart änglarnas lovsång enligt Luk. 2. Förutom att församlingen inte fick tillfälle att stämma in i lovsången, är det enligt gällande instruktioner faktiskt inte tillåtet varken att förkorta, förändra eller utesluta något av den liturgiska texten, vilket språk som än används, vare sig det är svenska, tyska eller latin.
Att sådant stundtals tidigare varit praxis på sina håll, kanske särskilt vanligt i samband med mässor för barn, är inget argument för att man ska fortsätta med detta, dvs underlåta att följa det i senaste Missale uttryckliga kravet att använda den kompletta texten.
Responsoriepsalmens betydelse i ordets gudstjänst och platsen för dess framförande är utförligt förklarad på KLN:s hemsida. Här kan bara konstateras att i Domkyrkan sjöngs den från orgelläktaren och inte från ambonen, och av en körsångare som veterligen inte är församlingsmedlem.
Handpåläggningen fick äga rum under en besynnerligt lång tystnad. Anvisningen ”(biskopen) lägger i tystnad händerna på (kandidaternas) huvuden ” avser otvetydigt att det är den handpåläggande som inte högt skall säga något. Den medför inte att det måste råda tystnad i kyrkorummet! Praxis i andra länder är att ha någon form av sång och musik under den långa tid som handpåläggningen tar. Flera utländska gäster uttryckte sin förvåning över att musik saknades här.
Det hade gått utmärkt bra att sjunga hymnen Veni Creator under handpåläggningen. Istället sjöngs den (i en av den gregorianska huvudfåran okänd melodiform med en melism i på varje frassluts näst sista stavelse, varför?) då de nyvigda ikläddes stola och mässhake. Gudstjänstmusiken måste hjälpa det liturgiska skeendet framåt, annars bildas en tidsmässig stas i flödet. Vilket tyvärr sker om man upprepade gånger måste ”vänta ut” ett musikframförande. Så blev också fallet inte bara här, utan vid flera tillfällen under mässan.
Något liknande hände vid nästa sång, Ubi caritas. Och varför skulle den vara förbehållen kören? Är det någon hymn som är välbekant för både präster och lekfolk, så är det ju denna, som med sin vackra och djupt meningsfulla text sjungs på skärtorsdagen. Självklart blev det också så att många, inte bara prästerna, sjöng med i antifonen även om varken text eller melodi fanns med i programmet. Momentet med fridskyssen blev dock väldigt kort, då de flesta av prästerna återvände till sina platser utan att utväxla fridshälsningen med de nyvigda. Man kan förmoda att det var av tidsskäl eftersom handpåläggningen tagit så lång tid.
Detta i sin tur medförde att den glansfulla offertoriemusiken – basarian Grosser Herr ur Juloratoriet – började en god stund efter det att själva Tillredelsen hade kommit igång. Den minnesgode gjorde kanske den reflektionen att biskop Hubertus aldrig stod och väntade vid altaret så som biskop Anders nu fick göra. Nej, biskop Brandenburg började helt sonika tala när han tyckte att det var läge för det och lät musikerna förstå att då var det slutspelat! Den sortens oböjliga hårdhet är ju ett kliv i andra diket, inte särskilt efterföljansvärt – men den kan lära oss något om hur viktigt det är att inte låta liturgin avstanna utan starka skäl.
Sanctus, som är församlingens viktigaste acklamation, ersattes sedan av ännu en Bach-sats, denna gång första delen av Sanctus ur hans h-mollmässa. Det är en onödigt rigid tolkning av anvisningarna i Missalet att ett körframförande av något verk ur den klassiska kyrkomusikskatten skulle vara helt uteslutet. Församlingens aktiva deltagande kan mycket väl bestå av ett aktivt inre lyssnande. Men det måste vara ett oavvisligt krav att hela texten finns med. Nu saknades både Osanna (Hosianna i höjden) och Benedictus (Välsignad vare han). Sedan var valet att framföra ett antal koraler ur Juloratoriet under kommunionen tyvärr inte särskilt lyckat. Eftersom inte någon av koralerna varade mycket längre än en halv minut, blev helhetsintrycket lapptäcksartat och snuttigt. Att körsångarna lite omständligt gavs ton inför varje ny koral ökade bara det splittrade intrycket. Rutinerade körsångare borde väl ändå kunna ta ton själva och inte få begynnelsetonerna av körledaren när nu som i detta fall koralerna är instrumentalt beledsagade.
De protestantiska koralerna väcker heller inte samma gensvar hos katoliker som hos protestanter då koralerna inte är så välkända och använda, varken i den personliga andakten eller i de gemensamma gudstjänsterna. Nog hade det varit bättre att antingen improvisera på orgeln – till och med över dessa koraler – eller också att låta kören sjunga en längre körhymn med eukaristisk text.
Något som inte så många liturgiansvariga ännu har uppmärksammat så att det även på bred front anammats (vare sig i Sverige eller utomlands), är att slutpsalm som begrepp saknas i Missalet. Vad som däremot uttryckligen står i anvisningarna, är möjligheten att efter purificationen sjunga en lovpsalm. Lovpsalmen blir då en sammanfattning av de troendes lovsång, och mässans sista liturgiska moment blir Välsignelsen och utsändningen, precis som det är avsett att vara.
Att som skedde denna gång sjunga alla verser på Dagen är kommen som slutpsalm efter denna långa mässa blev alltså ganska baktungt, särskilt när hymnen även följdes av ett långt postludium för kör och orkester – ännu en sats ur Juloratoriet. En otacksam uppgift för musikerna dessutom – efter välsignelse och slutpsalm är mässan över, punkt slut. Ingen kan förvänta sig att en församling ska sitta tyst efter en halvannan timmes lång mässa som dessutom innehållit så många långörer. För övrigt kan man undra varför den svenskkyrkliga versionen av slutpsalmen i den ekumeniska del valdes när det finns en alldeles utmärkt mer texttrogen version i vår egen del av Cecilia.
Samtidigt med glädjen över vår biskops tioårslånga pontifikat och över att stiftet fått två nya präster måste man med de ovan nämnda exemplen beklaga att inte större stringens visas vid gestaltningen av liturgin på ett sätt som i djupaste mening anstår vår katolska kyrka – alltså både tillbörligt och rätt!