Bengts Blogg

Vi kristna står på jorden och sträcker oss mot himmelen.

Bengt Malmgren — Thu, 17 May 2012 05:40:00 GMT

Från Apg 1:

Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."

De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."

Idag är Kristi himmelsfärdsdag. Dagen uttrycker en central sanning om vår tro, placerad som den är 40 dagar efter Påsk och 10 dagar innan Pingst.

Inkarnationen - Gud som blivit människa. Emanuel=Gud med oss. Kristus är världens ljus. Inget är längre sig likt efter hans uppenbarande. Vi är nya skapelser i Kristus. Genom dopet är vi förenade med Jesus i hans död, synden är försonad, den gamla människan död och vi är tillika förenade med honom i hans uppståndelse. Vi är nya människor, inte bara omplåstrade, reparerade, utan nyskapade. Vi är upprättade, pånyttfödda till det nya livet i Kristus.

Kristus har farit upp till himelen och "sitter på Faderns högra sida". Vi är kvar här på jorden, men har inte lämnats lottlösa. Genom mässan och det eukaristiska offret har vi ständigt gemenskap med honom. När vi tar emot brödet som bryts och dricker från försoningens bägare är vi i gemenskap med honom.

Och han har sänt oss den Helige Ande, "Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, och som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas". Anden vittnar om Jesus och ger oss kraft att som kristna verka i den värld vi är satta att verka i. Att vittna om ljuset som finns i Jesus Kristus och bygga kärlekens civilisation.

Under de nio dagarna fram till pingst fortsätter vi att tillsammans med apostlarna och Maria och övriga män och kvinnor i skaran av 120 personer som var samlade i övre salen begrunda pingstens under och ber att på nytt bli fyllda av den helige Ande, inte bara teoretiskt, abstrakt, utan konkret, så att det syns och får verkan, som på den första pingstdagen. Som kristna är vi både andefyllda men ständigt hungrande efter mer. Därför slutar vi aldrig att be: KOM HELIGE ANDE!

Välkommen till Jesusmanifestationen!

Bengt Malmgren — Fri, 11 May 2012 08:28:00 GMT

I morgon är det dags.

På förmiddagen 10.30-12.00 är det torgmöten runt om i sta´n. Själv är jag torgansvarig för Medborgarplatsen där ni bl.a. kan ta del av ett sång- och dansprogram med ungdomar från Skarpnäckskyrkan som presenteras av deras pastor Carl-Johan R Freed, Patrick och Katarina från Focolare-kommuniteten i Stockholm presenterar projektet "Together for Europe". Passande nog äger just samma dag som Jesusmanifestationen en manifestation rum i Bryssel samt aktiviteter i olika europeiska städer för att uppmärksamma och informera om kyrkliga rörelsers och gemenskapers engagemang för solidaritet. P Damian Eze, kyrkoherde i katolska församl i Gävle talar utifrån Joh 14:6: "Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet", och d Pancho Chin A Loi, katolska församl i Järfälla predikar över bibeltexten Joh 15:1-8 "Jag är vinträdet, ni är grenarna. Bli kvar i mig så bär ni rik frukt".

Bland förmiddagsaktiviteterna vill jag också nämna barnaktiviteterna i Kungsträdgården med Kids Corner och seminarieprogrammet i Citykyrkan Adolf Fredriks Kyrkogata 10 kl 10.30 med temat "Varför tro att Jesus uppväcktes från de döda?" Stefan Gustavsson, teolog och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, presenterar de historiska beläggen för Jesu uppståndelse. Därefter blir det ett panelsamtal mellan Siewert Öholm(journalist), Marcus Birro (författare/poet), Annahita Parsan (präst i den persiska föreningen i S:ta Clara, f d muslim) och Johan Arenius (ordförande i Equmenia) med Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör Dagen som samtalledare.

På eftermiddagen kl 13.00 samlas alla i Kungsträdgården till den stora bönevandringen genom Stockholms city som börjar och slutar i Kungsträdgården. 15.00 är det den stora gudstjänsten i Kungsträdgården som tidigare år har samlat mellan 15.000 och 25.000 människor. På kvällen 17.00 fortsätter aktiviteterna i Kungsträdgården med ungdomsprogram.

Allt om Jesusmanifestationen, program, sångtexter, bakgrundsreportage finns i dagens nummer av Världen idag som är gratis på internet.

Se också www.jesusmanifestationen.se och www.facebook.se/jesusmanifestationen.

I år har det varit lite mer uppmärksamhet kring Jesusmanifestationen än vanligt, och det har diskuterats på bloggar huruvida Jesusmanifestationen är så inklusiv som den borde vara. Det protesterades mot att en grupp hbt-studenter inte fick den utställningsbordsplats som de räknat med, vilket föranlett protester. Antalet utställningsbord är begränsat, och självklart kan man ha synpunkter på vilka prioriteringar och överväganden som görs, men att det skulle handla om att utesluta eller diskriminera några grupper är det verkligen inte frågan om. Det torde stå klart att Jesusmanifestationen med sitt fokus på bön och gudstjänst innesluter alla som vill dela alla våra samfunds gemensamma engagemang för Jesus. Som prästen Christer Hugo skrev på bloggen Kristen opinion:

...en verkligt inklusiv hållning från Jesusmanifestationen! Precis samma hållning som präglar varje kristen gudstjänst: dvs, alla är välkomna! Ingen står vid kyrkporten och frågar efter sexuella preferenser eller vanor i sängkammaren. Och i kyrkan demonstrerar inga särintressen. Kyrkan kan principiellt inte ha särskilda gudstjänster för vita respektive svarta, högerhänta respektive vänsterhänta... Det finns liksom apostoliska ord som visar på det. Alla vi syndare av olika tjocklek och längd och bredd är välkomna till Jesus. Just vad vi behöver. "Kom till mig, alla ni som är tyngda bördor; jag skall skänka er vila." (Matt 11:28).

Ordföranden för Jesusmanifestationens ledningsgrupp, Lennart Möller som ombetts kommentera kritiken skriver i Dagen idag:

"Jesusmanifestationen har gudstjänst och bön som fokus. Det visas genom gudstjänsten i "Kungsan" och bönevandringen i Stockholm City där vi ber och välsignar. JM har inga ståndpunkter i sakfrågor och är ingen mot-rörelse. Vi är en för-rörelse vad avser Jesus. Detta är inget nytt, lokala JM i olika städer har samma upplägg, liksom de internationella i till exempel Finland, Baltikum och Danmark. Vi gör det tillsammans med enskilda, kyrkor och samfund och inkluderar vänner från andra länder...

De som nu angriper JM med massiva utskick av egenproducerade press-releaser till hela mediesektorn tar ett stort ansvar på sig när det gäller kommunikation, tolkningsföreträde och vad man säger. Det bör noteras att JM är öppet för alla som vill delta. Vi är mitt i Stockholm, utomhus och välkomnar alla som vill vara med att delta i en manifestation som har Jesus som fokus."

Men kritik och debatt är givetvis välkommen och angelägen. Vad som är inklusivt och exklusivt i kristen tro är en debatt som lär fortsätta.

Väl mött i Kungsträdgården i morgon!

Unga alltmer ointresserade av Jesus.

Bengt Malmgren — Fri, 11 May 2012 06:45:00 GMT

Undersökningar och intervjuer med unga visar att okunskapen, men också framförallt ointresset att veta mer om Jesus ökar. I Göteborg har forskaren Marie Fahlén undersökt en grupp ungas intryck och tankar i mötet med både traditionella och moderna Jesusbilder, rapporterar Dagen. Avhandlingen visar att unga har svårt att tolka ett traditionellt kristet symbolspråk. - Man har inte kunskap om till exempel Jesus som den gode herden. Inte ens de som konfirmerats hade det, säger hon. Ju mindre kunskap de unga hade om Jesus, desto tydligare behövde bilden vara för att den över huvud taget skulle kopplas till honom. Samtidigt uppfattades de övertydliga bilderna som tråkiga. - Om en bild inte var så traditionell så blev de mer intresserade. Man vill se Jesus som den enkle och den gode, inte som kung eller herre.

Det är inte bara i samhället i stort som kunskapen om Jesus verkar urholkas, det verkar också sker en sekularisering i kyrkorna som gör att unga kristna får allt ytligare kunskaper.

Detta är givetvis en utmaning för Daniel Kaiberger, ungdomsinspiratör i Oas-rörelsen som leder ungdomsmötet i Kungsträdgården i samband med Jesusmanifestationen i morgon, Edward Sköllerfalk, ordförande i Pingst ung, Sveriges Unga Katoliker, Joakim Lundqvist från Ny generation och andra ungdomsorganisationer inom samfunden.

Det handlar om att förmedla ett evigt aktuellt budskap med en pedagogik och ett språk som är anpassat till mottagaren. Att den första förkunnelsen, kerygmat, griper tag i människors hjärtan så som på den första pingstdagen i Jerusalem. När intresset väl är väckt kommer katekesen, den mera systematiska undervisningen i tron. Jag tror att problemet idag är att det blir varken hackat eller malet. Man kör med en uttunnad ytlig katekes som inte är inspirerande nog för att människor skall vilja ta den till sig, och den kerygmatiska förkunnelsen är lam eller förstelnad i gamla schabloner och når inte fram till människors hjärtan.

Jag tror att det är viktigt med samarbete över samfundsgränserna också på ungdomsområdet, det saknas varken engagemang eller medvetenhet om utmaningarna hos de unga ledarna. De måste nu tillåtas komma fram och ta över samtidigt som vi äldre finns i bakgrunden och stödjer.

(Bilden från DN 11 maj)

Kulturkrockar då Troskongregationen tar USA´s ordenssystrar i örat.

Bengt Malmgren — Thu, 10 May 2012 12:56:00 GMT

Det finns sannerligen helt olika perspektiv på hur man kan se på amerikanska ordenssystrar. I USA debatteras intensivt Troskongregationens beslut att sätta LCWR ( Leadership Conference of Women Religious) en paraplyorganisation för större delen av USA´s ordensystrar under förvaltning. Beslutet slog ner som en bomb och väckte stor bestörtning, inte bara hos systrarna, utan också hos många vanliga amerikaner som sett systrarnas goda arbete i skola och undervisning, hälsovård och hjälparbete åt de fattigaste. Många får inte ihop det att systrarna, som genom sitt arbete verkligen bidragit att hålla Katolska kyrkan samman och gett den en positiv bild i allmänhetens ögon på detta sätt körs över, samtidigt som man uppfattat att Vatikanen reagerat på prästers och biskopars pedofiliskandaler med betydligt mindre intensitet. Vanligt folk i USA får helt enkelt inte ihop det. Läs mer om bakgrunden här.

Det handlar inte så mycket om att Vatikanens läroövervakande institutioner inte skall kunna utöva sitt uppdrag, det handlar mera om hur man gör det. Istället för dialog går man här på direkta tvångsingripanden. Man undrar varför Troskongregationen behövde ingripa när det redan förevarit en översyn av ordnarna genom Kongregationen för ordenslivet. På vems initiativ reagerar egentligen troskongregationen? Uppgifterna till sin skrivelse måste de ha fått från lokalt håll i USA. Den stelbenta katolska myndighetsutövningen verkar ibland fullständigt oförmögen att föra dialog och lyssna innan man handlar, så skulle mycket vara vunnit. Vi får hoppas att ärkebiskop Sartain som utsetts att hålla i uppdraget från Troskongregationen förstår att göra något bra av det. Här handlar det verkligen inte bara om att utöva auktoritet, utan att återupprätta en dialog mellan olika kulturer och att minimera skadeverkningarna av en stelbent maktutövning. Förhoppningsvis blir det inte en ensidig monolog, utan att också Troskongregationen och de lokala biskopar i USA som medverkat till Troskongregationens agerande kan lära sig något av systrarna.

Låt mig presentera två olika perspektiv på ämnet. Först F James Martin S.J som i denna 8-minuters video tackar USA´s ordenssystrar och förklarar varför han uppskattar dem så mycket. Systrarnas hängivna och ansvarsfulla arbete är det som håller Katolska kyrkan samman, menar han:

Läs sedan Katolsk Observatörs artikel och fundera om det är samma sak man beskriver: http://www.katobs.se/art_ordnar_usa.html

Det behövs ett sunt samtal om makt och sexualitet i Katolska kyrkan.

Bengt Malmgren — Mon, 07 May 2012 14:27:00 GMT

Nedanstående YouTube-fönster är en intervju med den australiske biskopen (numera emeritus) Geoffrey James Robinson gjord vid ett besök i USA mars 2012. Biskop Robinson gjorde en av alla erkänt bra insats i att reda ut tidigare års sexövergreppsskandaler, och han har personligen talat med många offer vilket gett honom stor erfarenhet på området.

I denna intervju talar han lugnt och sakligt om sådant som jag tror de flesta människor reflekterar över när det gäller Katolska kyrkans officiella agerande i frågor som gäller makt, centralstyrning och de sexualetiska frågorna. Han tänker delvis sådana tankar som är kontroversiellt att tänka i Katolska kyrkan, åtminstone om man ger uttryck för det offentligt. Han har också ådragit sig kritik från Australiens biskopskonferens. Jag tycker det är viktigt att föra sådana samtal som han gör, alla strukturer som utövar stor makt måste kunna kritiseras och granskas, det är inte nyttigt annars, och särskilt viktigt är det med kritik från sådana som älskar kyrkan.

Att det är något problematiskt med den starka centralstyrning som nu utgår från Rom tycker jag är uppenbart, ett påtagligt exempel är Troskongregationens ingripande mot USA´s största organisation för ledare av nunne-ordnar LCWR som nu satts under förmyndare. Det märks tydligt att biskoparnas kollegialitet inte har den framträdande roll i Kyrkan den borde ha och som så fint beskrevs i Andra Vatikankonciliets dokument. Under kyrkans första tid tog man ställning till olika frågor genom att söka Gud i bön och andäktigt lyssna till den helige Ande. Som när man samlades till det första konciliet i Jerusalem och tog ställning till att de hednakristna inte behövde omskäras. "Den helige ande och vi har beslutat..." (Apg 15:28). Idag ser man inte ser detta lyssnande till den helige Ande där man söker en enhet i biskopskollegiet, utan det handlar om intriger och ren och skär maktpolitik, vilket blir katastrofalt för kyrkan om detta problem inte synliggörs och ventileras. Att föra ett samtal om detta är inte bara viktigt för Katolska kyrkans inre utveckling, utan också för våra bröder och systrar i den större ekumeniska kontexten som hoppas mycket på Katolska kyrkan.

När det gäller de sexualetiska frågorna vet de som läst min blogg att jag länge varit inne på liknande tankar som biskop Robinsson, att sexualetiken mera borde fokusera på relationen än på detaljerade beteenderegler, det senare blir ofta dysfunktionellt om man inte sätter in det i ett större sammanhang.Både Johannes Paulus II,s Kroppens teologi och Benedikt XVI´s fina encyklika Gud är kärleken betonar det relationella.

Men om problemen inte löses ovanifrån, så verkar det som om trycket nedanifrån blir allt större. LCWR lär reagera konstruktivt och vältaligt, respektfullt men inte underdånigt. På Irland hör vi hur många präster protesterar och hierarkin inte tar konsekvenserna fullt ut i att vidta de åtgärder som behövs för att rensa upp efter pedofiliskandalerna. I Österrike har vi också ett prästuppror. Det går inte att blunda för det som sker. Låt oss lyssna till varandra och föra ett respektfullt, sunt och ärligt samtal. Vi älskar alla kyrkan. Biskop Robinson älskar kyrkan. Det handlar inte om att hålla med om allt, men han är en man av förnuft och kärlek till sin kyrka och som talar med respekt och värme. Ta i lugn och ro del av nedanstående intervju (4 delar):

Fler länkar här:

http://www.catholica.com.au/specials/interviews/009_int_300412.php

http://en.wikipedia.org/wiki/Geoffrey_Robinson_(bishop)

Genomskåda de politiska schablonerna

Bengt Malmgren — Sun, 06 May 2012 17:27:00 GMT

Jag har idag läst ett par intressanta artiklar om hur våra politiska ideologier schabloniseras och stereotypa åsikter kristalliseras ut om motståndarna beroende på vilket läger man befinner sig i. Denna schablonisering upplever jag gäller både i den allmänpolitiska debatten och i den kristna debatten.

Den ena texten är ett blogginlägg av Dick Erixon där han talar om godhetens narcissism. "Sedan kristendomen har utestängts ur vår ateistiska tillvaro har vi paradoxalt nog tagit på oss uppgiften att tävla med varandra om vem som mest efterliknar Jesus och bäst sjunger med kören av änglar i samhällsdebatten", skriver han.

Vi behöver inte längre göra reella uppoffringar för våra anhöriga, stat och kommun tar hand om dem, från dagis och skolan till ålderdomshemmet. Vi kan lägga en del i insamlingsbössorna när det gäller olika kampanjer för katastrofer ute i världen, Frälsningarmén och Röda Korset får en och annan slant, men även när det gälle u-landsbistånd och att tas hand om invandrare, så är det främst andra som är utförare, vi är de som skall ha de rätta politiska åsikterna som gör att godheten sedan kan administreras av andra.

"Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism", skriver Erixon och fortsätter:

"Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan."

Godhetens apostlar tar gärna till storsläggan mot sina meningsmotståndare och anklagar dem för att vara kalla, främlingsfientliga, homofoba eller vilket område det nu är som godhetstävlingen gäller. Dick Erixons analys är att godhetens narcissism står i direkt relation till att vi lever i en värdenihilistisk epok, och att vi har svårt att föra filosofiska och moraliska resonemang på logikens grund. Sålunda blandar vi ihop den lagbundna politiken i staten och det på frivillighet byggda civilsamhället. Den solidaritet och bredvillighet att hjälpa som borde ligga till grund för våra handligar i vardagen flyttas till den kollektiva politiska nivån:

"Vi kräver äldreomsorg av kommunen, men ägnar allt mindre tid åt att umgås med våra gamla. Vi talar väl om invandring, men en mycket låg andel av mixade äktenskap kan som Weekly Standard skrivit vara en indikation på att svenskar egentligen inte varit särskilt förtjusta i denna invandring. Logiken är denna: Ju godare vi försöker framstå på den politiska nivån, desto mer egocentriska kan vi agera privat."

Det andra texten är Björn Wimans artikel i DN´s kulturdel idag om den alltmer oförblommerade antisemitismen. Det tycks idag finnas en allt större acceptans i vänsterliberala kretsar för antisemitism (Varför får t.ex. Reepalu sitta kvar med orubbat förtroende trots upprepade övertramp). Wiman refererar den brittiske sociologen David Hirsh, som menar att vänstern tenderar att tolerera antisemitiskt färgad rasism för att det är en retorik som idag uppfattas som antihegemonisk, mot den rådande världsordningen.

"Parterna i Mellanösternkonflikten blir kärl där var och en kan hälla ner sina fixeringar, och för delar av vänstern blir Israel måltavlan för allt som är fel här i världen. Det är ett klassiskt antisemitiskt tankemönster att judarna alltid representerat en global fara."

Också i den kristna debatten tycker jag dessa mönster går tydligt igen. Jag märker att begreppen "högerkristen" och "moralkonservativ" används flitigt av vänsterliberala både kristna och icke-kristna sådana. I dagens läge måste man vara bra långt ut på vänsterkanten och i opposition mot centrala kristna lärosatser, självklart ifrågasätta och relativisera det som brukar kallas "klassisk kristendom" för att inte riskera att stämplas som högerkristen. Det har gått sådan inflation i ordet, att man idag närmast känna sig stolt att få den etiketten på sig, den representerar inte längre något negativt.

Jesusmanifestationen är en aktuell företeelse som av en del schabloniseras in i detta tankemönster. Ur ett vänsterliberalt perspektiv är det en fråga om preferens för moralkonservatism och höger. Moralkonservatism innebär i denna kontext att odla konservativa värderingar för dess egen skull hellre än att vara god och tänka på alla människors bästa.

Godhetsrollen reserveras åt de vänsterliberala som förstår att relativisera tidigare tro och värderingar som anses ligga som ett ok över människor och inskränka deras frihet. Kampen står mellan en bigott moralkonservativ kyrka och en modern moraliskt rättänkande opinion.

Livets ord har länge fått framstå som en behållare som kanaliserar sådana vänsterliberala fixeringar. Lika ofarligt som det är att vräka ur sig antisemitiska plumpheter idag, lika farligt är det att ha något som helst med Livets ord att göra om man vill vara accepterad i de kretsarna. Det finns en underförstådd konsensus om vad Livets ord är, man behöver bara referera till begreppet, så förväntas alla förstå vad man menar. Ingen behöver förklara närmare, ingen behöver bemöda sig om att undersöka fakta.

Genomskåda schablonerna! Undersök fakta!

-------------------------------

Kristna mot mitten, centrerar på liturgin och att låta Andens eld brinna.

Bengt Malmgren — Thu, 03 May 2012 12:10:00 GMT

Snart samlas Sveriges kristna från många olika samfund till Jesusmanifestationen i Stockholm. Intentionen är att samlas kring det som är gemensamt, vår tro på Guds kärlek manifesterad i Jesus Kristus. De flesta kristna tycker att det är som sig bör att vi drar oss mot mitten för att träffas där och inte bara glädjs åt vår gemenskap, utan framförallt att ger uttryck för det vi tror på och vittnar om är något gott för alla människor. Vi vill bidra till att bygga upp det svenska samhället på ett positivt sätt, övertygade om att Jesus och den kyrka han grundat utgör ett omistligt bidrag till samhällsgemenskapen. Under den stora bönevandringen i Stockholms city ber vi för olika sektorer i samhället:

Statschef, regeringschef, regering och riksdag.
Skola, utbildning och forskning.
De mest utsatta i samhället samt vården och omsorgen.
Bank och affärslivet - om vis förvaltning av bank och affärslivet.
Uttrycken för skönhet och kreativitet i kulturlivet. Att vittnesbördet om Jesus allt mer skall hitta sin bästa uttrycksform i kulturlivet.
Barnens trygghet och familjens sammanhållning.

Vi lever i en sekulär stat, men i ett pluarlistiskt samhälle där olika religioner och livsåskådningar tillåts utgöra positiva bidrag till samhällsgemenskapen. Trots många olikheter i detaljer upplever ändå de flesta kristna att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt, men inte alla är positiva till att samlas på detta utåtriktade manifesterande sätt som Jesusmanifestationen innebär. Det finns alltid kritiker som menar, att hur inkluderande man än vill vara, så blir alltid en konkret utåtriktad manifestation också exkluderande genom att vissa aspekter av det gemensamma prioriteras på bekostnad av andra.

Så måste det kanske få vara i vår av mänsklig brist präglade gemenskap. Ekumenik har diskuterats mycket under det senaste halvåret. Det talas om Svenska kyrkans kris, Frikyrkans kris, Katolska kyrkans kris... Att bygga upp och att bygga enhet är inte så lätt. Vi skulle t.o.m. säga omöjligt i egen mänsklig kraft, vi är beroende av en kraft som är större än vi själva.

Också de som är utanför kristendomen blir oroliga och angelägna att kritisera då kristna blir mera aktiva och tenderar att enas. Och när offentliga personer som har utrymme i medias kolumner blir alltför frispråkiga med att vittna om kristen tro leder det ofta till kritik, ofta onyanserad och osaklig kritik. Jag tänker t.ex. på Macus Birro som fick en skopa av Elin Grelsson Almestad i Göteborgsposten för några dagar sedan. Marcus svarade bra idag. Eller ledarskribenter och vänsterliberaler som drar de flesta kristna över en kam och kallar dem "högerkristna", en skara där säkert också jag definieras in. Med denna onyanserade osakliga kritik kan man snart känna sig stolt över att kallas högerkristen. "Hellre nattvardshöger än rödvinsvänster" för att travestera ett ganska roligt reportage i Aftonbladet nyligen.

Kanske är det i de många små gemenskaperna som finns inom alla samfund där Andens eld tillåts brinna som hoppet för framtiden ligger, snarare än i organiserade av människor planerade försök till strukturell ekumenik. (Jag säger inte att det senare är oviktigt, men kanske är det i det förstnämnda som den verkliga kraften till förändring finns). Vi behöver den helige Andes eld. Björn Fjärstedt skriver en viktig artikel i Dagen idag där han betonar de små andliga eldhärdarnas betydelse:

"Det är inte de strategiska besluten, en strukturutredning eller sammanslagningar av frikyrkor, som är tecken på liv i svensk kristenhet. Det är de många små glödpunkterna som ger hopp, S:ta Clara kyrka, Oasrörelsen, klostren inte minst, katolska och svenskkyrkliga, nya kommuniteter och platser för retreat. Värmande glödhögar var för sig, som tillsammans ger ledljus. Församlingar och trosgemenskaper som håller sig till "apostlarnas undervisning, gemenskapen i Kristus, brödsbrytelsen och bönerna", som Apostlagärningarna berättar om."

Det får mig att tänka på Valborgsmässoafton. På kvällen var jag vid vår lokala brasa på Enskedefältet. Innan hade man anordnat ett fackeltåg med massor av facklor som sedan var och en fick slänga in i kasen. Massor med små eldhärdar brann runt hela kasen, och till slut förvandlades det till en enda stor sammanhängade eld. En fin bild för Andens ekumenik.

Jesusmanifestationen: 12 maj samlas kristna från Sveriges alla samfund i Kungsträdgården.

Bengt Malmgren — Fri, 27 Apr 2012 06:27:00 GMT

Idag är jag tillsammans med de övriga i Jesusmanifestationens ledningsgrupp samlade till en förbönsdag i Stockholm. 12 maj samlas kristenheten i Sverige till en "släktträff", som Linda Bergling kallar det, för att manifestera den enhet vi inte själva valt kring vår tro på Jesus Kristus. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron, trots alla olikheter. Vi ber för Sverige, för ett öppet andligt klimat, utan rädsla, som bidrar till en positiv samhällsutveckling där människovärdet respekteras.

Pastor Linda Bergling, också med i Jesusmanifestationens ledningsgrupp har skrivit en artikel i dagens nummer av Dagen. Även om vi kristna har många olikheter som inte är så läta att överbrygga, så hör vi ihop i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, vilket vi med bevarad kärlek manifesterar då vi samlas i Kungsträdgården. Linda skriver:

"Det finns en enhet mellan oss kristna som vi själva inte valt, men som finns på grund av att vi som troende tillhör samma familj. Den finns mellan alla dem som bekänner samma Fader och frälsare och har samme Ande, den helige Ande...

Jesusmanifestionen den 12 maj är en dag då vi offentligt och synligt visar det för hela landet.... Den enhet som redan finns kan vi inte stöta ifrån oss på grund av samfundsväsende, kontrollbehov eller lärofrågor. Verklig ekumenik är inte att ha samma lära, likadant gudstjänstfirande, likadan kyrkoorganisation, att böja sig under samma auktoriteter, ha liknande moraluppfattningar eller samma visioner. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, med bevarad kärlek, trots alla olikheter. Det vi däremot aldrig får glömma är att vi har fått ett uppdrag som gäller för oss alla: missionsbefallningen.

Andens och kärlekens ekumenik ska inte ha ett öppet eller fördolt mål att sammanfoga eller underordna den ena kyrkan under den andra. Den enhet som Jesus redan gett oss rymmer kärlek och förutsätter en ömsesidig respekt. Den ger rum för öppna andliga samtal och ökar förståelsen för varandra. Den enheten kommer att ha attraktionskraft för den icke kristna världen. Den ekumeniken behöver ingen var rädd för eller ställa sig frågande inför. Den kan man överlåta sig till, utan fruktan för att bli kränkt eller influerad av saker man själv inte skulle ha valt."

Jesusmanifestationen är en "släktträff" där vi möts och manifesterar Jesus i gudstjänst och i vittnesbörd. Tryggheten blir större, frimodigheten växer och kanske, det önskar jag av hela mitt hjärta, att det andliga klimatet i Sverige ska bli både varmare och öppnare som en frukt av den här dagen.

Min förhoppning är att 12 maj blir en glädjefest där många samlas och som väcker hopp som rustar oss kristna till att vittna om vår tro och bidra till vårt lands positiva utveckling mot en fredens och kärlekens civilisation.

www.jesusmanifestationen.se

Den gudomliga barmhärtighetens söndag

Bengt Malmgren — Sun, 15 Apr 2012 15:40:00 GMT

Andra söndagen efter påsk firar vi som den gudomliga barmhärtighetens söndag. Läs om sr Faustinas uppenbarelser här.

Den helige Ande talar i varje människas hjärta.

Bengt Malmgren — Sat, 14 Apr 2012 16:59:00 GMT

Jag har franför mig en utskrift av sr Madeleine Fredells sista föreläsning i serien om Andra Vatikankonciliet. Vissa avsnitt är så talande och direkta att jag kan inte låta bli att delge mina bloggläsare några citat:

Aggiornamento: Att göra tron levande här och nu:

"För de teologer som hörde till ressourcement, de som återgick till källorna för sitt teologiska skapande, var Traditionen den bärande kraften. Att föra den kristna tron vidare, att tradera den kristna tron, handlar alltid om att kontextualisera den, göra den trovärdig och meningsfull här och nu. Det var en av Andra Vatikankonciliets främsta uppgifter, uttryckt genom Johannes XXIII:s ledmotiv aggiornamento. Det är främst i Dei Verbum och Gaudium et Spes som konciliet lägger ut betydelsen av Traditionen."

Varje människa en sanningskälla:

Kyrkan, traditionen, läroämbetet förvaltar tron och vägleder människor att upptäcka sanningen, men...

"...det var det induktiva förhållningssättet som slog igenom på konciliet och vi kan se det i alla dokumenten. Den utgår ifrån att varje människa är en slags sanningskälla så till vida att den heliga Anden talar i alla människors hjärtan, vilket uttrycks tydligt i Lumen Gentium: ”De troende är som helhet smorda av den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27), och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de ’alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin samstämmighet i tros- och moralfrågor.” (LG 12)

Teologi behövs för att vi tvivlar:

En apologetisk troslära försöker inte förklara trons varför utan gör bara påståenden om tron. Men...

"...den eftertänksamma trons människa kommer alltid att tvivla och det är utifrån detta tvivel som teologin startar sitt arbete. En teolog behöver för den sakens skull inte ifrågasätta kyrkans lära i alla avseenden och som sådan. Teologens roll är snarare att utforska rikedomen i den tro vi delar tillsammans i kyrkan och att ställa nya frågor till densamma."

Auktoritetstro eller förståelse och andlig omvändelse som grund för den kristna tron.

Bengt Malmgren — Sat, 14 Apr 2012 08:12:00 GMT

Diskussionen om den kristna trons innehåll är väldigt känslig och engagerande och får ofta människor att stänga sig inne i väldigt tvärsäkra tolkningar och man är snara till att se andra som inte tänker exakt som jag själv som heretiker och fiender till kyrkan. Så byggs upp olika läger i kyrkan, som ofta inte går mellan samfund, utan skär rakt genom samfund. En sådan demarkationslinje har tyckts finnas mellan å ena sidan reformkatolikerna, i Sverige representerade av personkretsen kring bloggen Katolsk Vision och undertecknarna av ett manifest, och å andra sidan traditionalistiska och "vanliga" aktiva intellektuella katoliker som inte vill att man ifrågasätter traditionell maktfördelning och auktoritet i Katolska kyrkan. Reformkatolikerna envisas med att tänka själva, och för dem är det som hierarkin sagt inte huggit i sten. De "vanliga" katolikerna tycks vilja att man sitter stilla i båten och inte ifrågasätter prästernas och hierarkins makt, och de mest traditionalistiska katolikerna tycks ha en inställning att kyrkans hieraki har alltid rätt, påven är ofelbar och det handlar om att rätta in sig i ledet och inte tänka och reflektera för mycket själv över frågor där "Kyrkan" bestämt hur det skall vara.

Mitt emellan dessa står alla sekulariserade katoliker som kanske går i kyrkan ibland, döper sina barn, gifter sig i kyrkan, skiljer sig, sammanbor med andra, sammanbor med partners av samma kön, använder preventivmedel och kanske också gör abort ibland. De tänker på sitt eget sätt och struntar både i teologiska diskussioner och den kyrkliga auktoriteten. Jag blev mäkta förvånad när jag nyligen tog del av en undersökning av hur folk i allmänhet tänker kring olika frågor i det traditionellt starkt katolska Irland. Hör och häpna över följande siffror:

87 % tycker att präster ska få gifta sig.
77% stödjer vigning av kvinnliga präster.
75% säger att katolska kyrkans lära om sexualitet inte är relevant för deras liv.
87% anser att skilda katoliker som lever i nya fasta relationer ska få gå till kommunion.
61 % tycker inte det är omoraliskt med sex mellan homosexuella.

Undersökningen bekräftar vad man nog anat i många länder med katolsk befolkning, men man kanske inte hade väntat sig så överväldigande stor kvantitativ diskrepans mellan kyrkans lära och folks attityder i det traditionellt starkt katolska Irland. Man kan förmoda att siffrorna har påverkats av pedofili-skandalerna, vilket gjort att många människor förlorat tilltron till kyrkans hierarki. En slutsats man kan dra är, att om förtroendet skall kunna återupprättas mellan den breda allmänheten och kyrkan, dess tro och etik, så måste det gå via en öppen dialog och respekt för den enskilda mänskliga personens förmåga att tillägna sig andliga sanningar.

Det är inte lätt att sätta fingret på vad essensen i det som skiljer de olika lägren åt. Både traditionalister och reformkatoliker hävdar att de är troende och vill slå vakt om det de uppfattar som kärnan i katolsk tro. Men när man läser arga kommentarer på olika bloggar tycker jag det är tydligt att man talar förbi varandra. Den som uttrycker sig tvärsäkert förutsätter ofta att det finns en konsensus och gemensam förförståelse kring begreppens innebörd som motståndarna delar med honom, men ofta finns inget intresse att undersöka om det verkligen förhåller sig så. - Det blir då ingen dialog, utan man talar förbi varandra.

En nyckel till förståelsen av varför auktoritetstron är så befäst i Katolska kyrkan på bekostnad av respekten för varje persons andliga omdöme tror jag jag fick när jag tog del av sr Madeleine Fredells senaste föreläsning i serien om Andra Vatikankonciliet, som hade temat "Tillbaka till källorna - traditionens förnyande kraft"

Skolastiken som utvecklades under högmedeltiden (Thomas av Aquino) innebar en förnyelse av tänkandet och var revolutionerande för sin tid. Den hade sin grund i en aristotelisk realistisk syn på tillvaron och människan och övergav den idealistiska platonska världsuppfattningen.

Den äkta thomismen är egentligen en föregångare till det vi kallar en induktiv teologisk metod som utgår från människan och det vi kan veta om henne i stället för att göra abstrakta utsagor om Gud. Detta var något som helt förvanskades av nyskolastiken som låg till grund för många filosofiska antaganden som katolska kyrkan byggde sin teologi på under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Förespråkarna för nyskolastiken förvrängde den äkta skolastiken och gav den en dualistisk inriktning i linje med upplysningstidens rationella tänkande. Man ansåg att det inte fanns något naturligt samband mellan människa och Gud. Henri de Lubac, fransk jesuit och teolog påpekade i en artikel 1936 att teologin hade urartat till en vetenskap om uppenbarade sanningar snarare än att vara en vetenskap om att se allting i trons ljus.

Den nyskolastik som Henri de Lubac karakteriserar genomsyrade katolska teologiska manualer och läroböcker ända fram till Andra Vatikankonciliet. Nyskolastiken var ett av kyrkans sätt att bemöta rationalismen, men man bemötte den inte med trons språk, utan med ett positivistiskt resonemang, vilket inte främjade ett personligt tillägnande och grundande av tron i den mänskliga personen.

Under upplysningstiden hade man börjat se på naturen och det övernaturliga som helt åtskilda. Det fanns inte längre, som hos Thomas av Aquino, en förståelse för hur nåden kunde genomsyra världen och historien. Det blev en oöverstiglig klyfta mellan positivistisk naturvetenskap å ena sidan och teologin och tron å andra sidan. I förlängningen får vi den filosofiska positivismen som bara tar hänsyn till det som går att väga, mäta, bedöma och beskriva på ett exakt sätt, medan religiös tro sätts på undantag.

Vi kristna skyller ofta denna dualism mellan tro och vetande på upplysningen, men låt oss se vad som hände på den andra kanten i denna dualistiska åskådning: Medan naturvetenskapen fortsatte att svara på frågorna hur och vad och lät bli att svara på frågan varför, så glömde teologin samtidigt bort sin grundfråga som borde vara just "varför", och i stället också sysslade med frågorna hur och vad vilket man inte hade adekvata verktyg för.

Och ju mindre verktyg man har, ju mer måste man överbetona auktoriteten för att tala om för människor trons "hur" och "vad". Men en överdogmatiserad kyrka som överdriver strukturell auktoritet och överbetonar ofelbarheten (ultramontanism) kan knappast fungera som en trovärdig evangeliserande kraft i världen, särskilt inte i vår globaliserade tid då alla har direktåtkomst till all information. Utan monopol på kunskapen förlorar en sådan kyrklig hierarki sin makt. Idag måste förtroendet vinnas på annat sätt genom tillförlitlighet, en oförvitlig privatmoral och dialog byggd på ömsesidig respekt.

(bilden är från bloggen ASBO Jesus)

Det är där vi står idag. men en nyckel till att förstå dagens konflikter mellan auktoritetstrogna katoliker och reformkatoliker, eller konflikten mellan dagens Katolska kyrka och SSPX eller konflikten mellan läroämbetet och hur många sekulära vardagskatoliker tänker, ligger nog åtminstone delvis i de sammanhang jag skissat här.

Katolsk antropologi och människosyn var inte alls så bakåt i tiden. Fram till början av 1500-talet såg katolsk antropologi människan som Guds avbild med ett inneboende grunddrag av att längta efter att skåda Gud. Guds avbild fanns ingraverad i människan från skapelsens begynnelse och hon kunde därför sträva efter att bli lik Gud. På 1200-talet talade Thomas av Aquino om människans naturliga längtan, desiderium naturale, efter ett saligt skådande av Gud. Thomas menade också att hela skapelsen är en produkt av Guds godhet. Thomas hävdade att människan var capax Dei, att hon hade en naturlig förmåga till gudomlig relation. Detta är ju också en syn som överensstämmer med källorna. Återvänder vi till Apostlagärningarna, så ser vi hela tiden hur tron bygger på personlig övertygelse och omvändelse, inte på blind auktoritetstro. Alla förnyelserörelser som betonar personlig omvändelse och helgelse bygger på samma grund. Profeten Heskiel talar om att byta ut människans stenhjärta mot ett hjärta av kött. Den helige Ande överbryggar klyftan och ger människan kunskap om det gudomliga.

"I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga Anden och sade: "Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt." (Luk 10:21)

Vi befinner oss i ett spännande skede i Kyrkans och världens utveckling, och det finns en dynamik som inte handlar om att permanenta de konflikter och gränslinjer som finns idag, utan vi förs framåt i en process som hela tiden handlar om att återvända till källorna och där hämta kraft och inspiration för att förstå och agera ansvarigt utifrån dagens situation. I framtiden kommer helt andra frågor att stå i centrum. Nu gäller det att lyfta blicken och vidga perspektivet och välja vilka strider som är fruktbara och nödvändiga att utkämpa.

Barnens egen Jesusmanifestation och Bikers for Christ

Bengt Malmgren — Sat, 14 Apr 2012 07:03:00 GMT

Under Jesusmanifestationen 12 maj i Stockholm händer mycket olika saker. Jag vill uppmärksamma barnens program emd Kids Corner i Kungsträdgården. Bilder från förra årets Kids Corner här.

Ett annat inslag är Bikers for Christ. Det kommer att bli motorcykelkonvoj från Göteborg till Stockholm.

Jesusmanifestationens hemsida

Jesusmanifestationen på Facebook

1 månad kvar till Jesusmanifestationen

Bengt Malmgren — Fri, 13 Apr 2012 05:17:00 GMT

12 maj äger Jesusmanifestationen rum i Stockholm. Det är ett tillfälle för hela det kristna Sverige att samlas och manifestera sin gemensamma tro och att be för Sverige. Jag hoppas att många kan ta sig till Stockholm den dagen.

Hemsida: www.jesusmanifestationen.se

JM på Facebook: www.facebook.com/jesusmanifestationen

Observera även särskilt ungdomsprogram i Kungsträdgården 17.00 samt för barn Kids Corner 11.00

Ship to Gaza våldsromantik eller fredsprojekt?

Bengt Malmgren — Tue, 10 Apr 2012 06:38:00 GMT

"Medan Israels arabiska diktaturstat, Syrien, dränks i blod därför att regimen Assad vägrar lämna ifrån sig makten och kanske så många som tiotusen (10.000) människor har fått sätta livet till där, förbereder alltså Dror Feiler ännu en Ship to Gazafärd till - och riktad mot - demokratin Israel."

Läs Bengt Olof Dikes Newsmillsartikel om våldsromantiken i Ship to Gaza-projektet. Det verkar finnas en blåögdhet i hyllandet av detta som ett vackert icke-våldsprojekt.

Dror Feiler är enl Bengt Olof Dike en av drivkrafterna bakom Ship to Gaza, men på hemsidan får man inte mycket information om vilka personer som står bakom. Läs själva och bedöm hur Dror Feiler ser på demokrati, utomparlamentariska aktioner och klasskamp. Citaten från hans hemsida):

...utan en ständigt pågående process; genom samhällskrafternas spel och människors vilja att påverka samhället och demokratin genom utomparlamentariska direktaktioner, kan demokratin inte utvecklas.

Demokratin förutsätter därför folkets förmåga att förändra samhällets maktbalans. Villkoret för en fungerande demokrati är inte bara en representationsform som speglar allmänviljan, utan också förmågan att drömma drömmen om revolutionen som en möjlighet att om läget kräver, förändra denna representationsform.

Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde. De viktiga konflikterna beskrivs på ett bedrägligt sätt som demokrati mot terrorism/fundamentalism/totalitarism, vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen klasskampen.

Jesu lidande och martyrskapet tolkat utifrån vår tids jagcentrerade lyxtillvaro.

Bengt Malmgren — Sun, 08 Apr 2012 15:12:00 GMT

Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel på sådan saklig kritik.

Lena Anderssons idékritik av kristendomen hör dock till det mer blodfattiga slaget. Men hon kan tydligen inte släppa ämnet efter det att hon sommarpratat om det, och för andra påsken i rad får hon utrymme i DN. Lena Andersson kan säga en och annan förnuftighet, men hennes kristendomskritiska texter lyfter sällan, för det mesta känns hennes kritik väldigt krystad. Kolumnen i DN denna påskafton var ett bottenrekord. Ofattbart att DN vill ägna så mycket spaltutrymmer åt detta. Påståendet i artikelrubriken faller på sin egen absurditet: "Alla vill hänga på korset".

Lena Andersson tolkar helt enkelt Jesus och Kristendomens centrala budskap om vetekornets lag helt utifrån den aktuella tidsandan: Att så smart som möjligt utnyttja sina kort i jagets maktkamp. Att använda ett underläge i passivt aggressivt syfte för att vinna fördelar gentemot sina motståndare. Radikalare än så går det knappast att missförstå Jesus och de kristna martyrerna. Man orkar inte ens bli upprörd. Det känns endast patetiskt., ett lyxältande av ideologiska frågor som är så långt från många människors bistra vardagsverklighet det bara kan bli.

Man skall inte ta på sig någon offerroll för att fika efter medlidande eller göra sig immun mot kritik, självklart, men det är inte frågan om det. Kristendom handlar minst av allt om att tycka synd om sig själv. Det nödvändiga lidandet, ja, det tar vi på oss för att vinna något större gott för oss själva och hela världen, men lidandet är knappast något vi söker som ett värde i sig.

Jesus sökte inte lidandet, men tog det på sig då det var nödvändigt. Begrunda hans sju ord på korset, inte handlade det om att slunga ut anklagelser mot Gud som Lena Andersson påstår:

Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)
Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. (Luk. 23:43)
Kvinna, där är din son.Där är din mor. (Joh 19:26-27)
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Mark 15:34)
Jag är törstig. (Joh 19:28)
Det är fullbordat. (Joh 19:30)
Fader, i dina händer lämnar jag min ande. (Luk 23:46)

Och alla martyrer genom alla tider: Stefanus, Petrus och Paulus, alla i Romarriket som fick sätta livet till. Att gå ner i katakomberna hade en helt annat diginitet än det Tingsten och Lena Andersson lägger in i uttrycket. Då var det blodigt allvar, inte bara att ducka för att det hettar till i den offentliga debatten. Maximilian Kolbe, Edith Stein, de tusentals martyrer som dör för sin tro runtom i världen idag. Irak, Syrien, Nigeria... Där handlar det om annat än den svenska kulturelitens lyxproblem.

Som kontrast till Lena Anderssons texter vill jag nämna prästen Annika Borg som på påskaftonen också hade en text i DN. Den texten lyfter och känns verkligen relevant. Den handlar om att skilja verkliga hotbilder från ideologiskt producerade hotbilder, något som kanske är svårt för oss i Sverige som levt i fred under närmare 200 år. Annika Borg är präst i Svenska kyrkan och tillhör dem som verkligen inte går ner i katakomberna utan representerar en kristendom mitt på offentlighetens torg. Det är där kyrkan hör hemma. Annika medverkar också på bloggen Kristen opinion och bidrar friskt till en nödvändig inomkyrklig debatt.

Glad påsk allesammans!

Fler länkar:
Anders Gerdmar

Karin Långström-Vinge