Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

 Följ mig på Twitter

Min YouTubekanal

 

 


 

  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Senaste poster

Sökord

Arkiv

Community

Peter Hocken: Att göra bot för historiens synder

Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Följande artikel är en översättning av Bengt Malmgren av ett föredrag inför ledare inom den katolska karismatiska förnyelsen i Prag i september 2004. Det finns publicerad på engelska, nr 125 av The European Catholic Charismatic Renewal infoletter.  Artikeln publicerades i Signum nr 3 2005.

------------------------


Uppmaningen till katoliker att bekänna synder från tidigare generationer är något nytt i katolska kyrkans historia. Påven Johannes Paulus II tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.1 Eftersom vi rör oss inom ett relativt nytt område i katolsk doktrin och teologisk reflektion, så fanns det då ännu inte någon utarbetad terminologi. Påven har själv insett nödvändigheten av att fördjupa den teologiska reflektionen genom att be den internationella teologkommissionen att arbeta med ämnet. Kommissionens dokument med titeln Memory and Reconciliation: The Church and the Faults of the Past (MR), publicerades några dagar innan botliturgin firades i Peterskyrkan i Rom den 12 mars år 2000. I denna gudstjänst där påven själv var huvudcelebrant bekände sju prelater från nyckelkongregationer i kurian synder som var relaterade till deras ansvarsområden.

Utvecklingen verkar ha satts igång mycket genom påvens egna initia-tiv och reflektioner. Det finns visserligen katolska kommuniteter som till exempel S:t Egidio där initiativ till försoning varit framträdande, men den helige faderns uppmaning att bekänna gångna släktens synder är inte framsprungen på initiativ från gräsrotsnivå. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

Innan vi studerar utläggningen i MR är det värt att notera att det under de sista två decennierna har förekommit en mängd initiativ i kristenheten inom området försoning och bekännelse av synder från det förgångna. Ledare inom den karismatiska förnyelsen har ofta varit involverade i detta. Ett incitament till utvecklingen har varit initiativ till försoning mellan svarta och vita i nordamerikanska städer. 1995 besökte några kristna från Tyskland under ledning av Friedrich Aschoff från den evangeliska (lutherska) kyrkan alla de länder som Hitlers arméer hade invaderat för att bekänna deras synd och söka försoning i samband med 50-årsjubileet av andra världskrigets avslutning. Det har förekommit många resor med bön och syndabekännelse i relation till de stora övergreppen i historien. På 900-årsdagen till minne av det första korståget vandrade kristna under ledning av Lynn Green från Youth With A Mission från västra Europa till Jerusalem och uttryckte sin botfärdighet gentemot ledare för judiska, muslimska och ortodoxa församlingar på vägen dit. Andra resor med liknande målsättning har gått till de västafrikanska hamnstäder som användes som utskeppningshamnar för slavhandeln och till platser relaterade till brott begångna mot urinnevånarna i Australien och Nya Zeeland.



Varför just nu?

Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

Påvens intention har hämtat stoff både från hans livslånga reflektion över ondskan under 1900-talet som han själv levt nära i sitt hemland Polen och från hans känsla för 2 000-årsjubileets betydelse som en historisk chans för kyrkan och världen. I förberedelsen för det nya millenniet ville han ”se med trons ögon” (TMA 17) på kyrkans hela historia under det gångna millenniet och särskilt under 1900-talet, ”ett sekel sårat av de två världskrigen, av erfarenheten av koncentrationslägren och av fruktansvärda massakrer” (TMA 18). Johannes Paulus II ser kallelsen till katolska kyrkan att bekänna historiens synder som en frukt av Andra Vatikankonciliet som var en viktig del i kyrkans förnyelse, och nödvändigt för ”den nya evangelisationen”.

Många av de protestantiska initiativen har varit en frukt av bön för förnyelse. Ledare har uppfattat att de djupa sår som blivit resultatet av konflikter i det förgångna utgör ett stort hinder för effektiv evangelisation till våra folk. Initiativ till försoning har därför betraktats som nödvändiga förutsättningar för en verksam evangelisation. Sålunda finns det gemensamma nämnare som driver både protestanter och katoliker att bekänna synder som begåtts i det förgångna. Både bland protestanter och katoliker riktas uppmärksamheten mot rötterna till de långdragna konflikter som ännu idag fortsätter att plåga världens folk.

Då alla kristna inser att botgöring och försoning inte kan ske utan medverkan av Guds ande, så skall denna nya medvetenhet om behovet av att nämna och bekänna historiens synder förstås som ett kairos i biblisk mening, en avgörande vändpunkt i historien.

Påven Johannes Paulus II:s specifika bidrag: Minnenas renande

Johannes Paulus II:s första bidrag är att ha fört upp temat på kyrkans agenda. Såsom brukligt är i katolska dokument börjar MR med att sammanfatta vad kyrkans läroämbete tidigare bidragit med i frågan. Det som helt tydligt är nytt för vår tid är påvens förkunnelse att bekännelsen av gångna tiders synder är en uppgift för hela kyrkan. Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Detta begrepp är ett huvudbidrag från den katolska kyrkan för att förstå innebörden i att bekänna gångna tiders synder.

I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet,2 för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”.3 Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta och att detta varit av avgörande betydelse i uppfordringen till bättring.4

Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. I MR sägs: ”Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg.”5 Lägg märke till betoningen av ”personligt” och ”kollektivt”. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

Vi känner igen dessa mönster i alla långdragna konflikter som flammat upp under senare år: i forna Jugoslavien mellan katolska kroater och ortodoxa serber (med inblandning också av muslimer i Bosnien), i Nordirland mellan protestantiska unionister och katolska nationalister, i Rwanda mellan hutuer och tutsier, i Sri Lanka mellan singaleser och tamiler. Vardera sidan har sin historieskrivning. De olika parternas historieskrivning har inte mycket gemensamt annat än mönstret ”vi är hjältarna och de andra är de skyldiga”. Sådana konflikter kan aldrig helas utan ett renande av minnena, det vill säga inte utan ett renande från partiskheten och lögnerna i den egna historien, vilket leder till en rening av hjärtana från hat och från förkastande av varandra.

I katekesen finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.


Två grundläggande frågor

Den första invändningen som infinner sig är: Vi är väl bara ansvariga för våra egna synder? Hur kan vi göra bot för synder vi inte själva begått? Alla som accepterat denna kallelse till försoning är på det klara med att vi bara kan vara ansvariga inför Gud för vårt eget beteende.6 Påvens fokusering av minnenas renande ger oss svaret. Som Elie Wiesel, den judiske författaren, har sagt: ”Samtidigt som ingen människa kan ställas till svars för vad hans förfäder gjort, så är han likafullt ansvarig för hur han hanterar minnena av detta.”

En andra grundläggande fråga handlar om kyrkans förhållande till synd. På denna punkt är Vatikandokumenten grannlaga i språkbruket. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner” (33). Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg” (8).

Det grundläggande skälet till att inte säga att ”kyrkan har syndat” är att hon till sin natur är helig, och att den synd som behöver renas inte tillhör kyrkans natur på samma sätt som heligheten gör. MR skiljer mellan ”kyrkans helighet” och ”helighet i kyrkan”. Kyrkans helighet ”grundar sig på Sonens och Andens uppdrag och verkan”;7 det är kyrkan som är till genom Guds heliga ord och de heliga sakramenten. Men i kyrkan finns människor som inte är heliga. Därför ”måste helighet i kyrkan korrespondera mot kyrkans helighet”.8 Det är ett moraliskt och andligt imperativ.

Ett annat sätt att säga detta är att kyrkan i sin fulla betydelse inkluderar Kristus, som är huvudet, och hela den triumferande kyrkan med Maria och alla helgon. På inget sätt kan vi säga att kyrkan i denna djupare mening är behäftad med synd. Men för den stridande kyrkan som finns här på jorden är synden inte bara isolerad till enskilda individer. Det finns en korporativ dimension av katolikernas synder, och man kan inte a priori säga att kyrkans hierarki är undantagen från denna dimension. Biskopskonferensen i en viss nation kallas exempelvis att som kollektiv bekänna den synd det inneburit att inte tillräckligt ärligt och med trons kraft ha tagit tag sig an problemet med kyrkliga ämbetsmäns sexuella övergrepp mot barn. I MR nämns påven Adrianus VI:s bekännelse. Denne påve talade 1522 om ”de styggelser, missbruk … och lögner” som den romerska kurian hade gjort sig skyldig till, ”en djupt rotad och omfattande … sjukdom” i hela organisationen ”från ledningen till medlemmarna”.9 Det är om den stridande kyrkan som dekretet om ekumeniken talar när det sägs: ”Kristus kallar kyrkan under hennes pilgrimsvandring till ständig reformering, vilket hon har behov av i så måtto att hon är en mänsklig institution här på jorden” (6).10

Påvens vädjan till katolikerna att bekänna gångna tiders synder skall således inte uppfattas i ett rent individualistiskt perspektiv, frågan innehåller personliga och kollektiva dimensioner. Då vi tar oss an allvarliga syndiga beteendemönster sedan århundraden tillbaka, så handlar det nästan aldrig om synder isolerade till enskilda personer, inte ens enskilda ledare, utan i allmänhet är det fråga om attityder och handlingsmönster som kännetecknat grupper, nationer och t.o.m. hela den stridande kyrkan under generationer.

Här möter vi emellertid ett avgörande dilemma. Att säga ”kyrkan har inte syndat, det är endast enskilda katoliker”, övertygar inte människor som läser om skandalösa situationer i kyrkan och den kyrkliga ledningens otydliga och långsamma reaktion på sådana skandalösa händelser, t.ex. övergrepp mot barn. Sett ur allmänhetens synvinkel är det kyrkan som är aktören. Det är sålunda en pastoral nödvändighet att kunna tala om de syndfulla aspekterna av kyrkan såsom en mänsklig institution, utan att för den skull förlora det djupare teologiska perspektivet på kyrkan.


Solidaritet och identifikation

MR nämner solidaritet mellan de döpta som ytterligare ett skäl för botgöring. ”Genom nåden och genom sårbarheten som synden åstadkommit, står dagens döpta i djup solidaritet med de döpta från tidigare generationer.”11 En del av innebörden av att tala om kyrkan som moder är att hon tar på sig ”bördan av sina barns felsteg i moderlig solidaritet”.12

De protestantiska initiativen till försoning har mestadels riktat in sig på den kristna personen i relation till hans/hennes folk eller nation. Katoliker vill också fokusera splittring och sår mellan kyrkor och kristna gemenskaper. Den bibliska grunden för denna identifikation återfinns i den profetiska bekännelsen: ”vi och våra fäder har syndat”.13 De stora bibliska exemplen är Nehemja och Daniel. I kapitel 9 i båda dessa profetböcker finner vi en lång bekännelse av fädernas synder, vilken åtföljs av en bekännelse av den egna generationens synder. Kanske visar denna enkla bibliska bekännelse, ”vi och våra fäder har syndat”, oss katoliker hur vi skall bekänna vårt folks synd på ett teologiskt riktigt sätt.

I bekännelsen är identifikation viktigt. Personen som bekänner identifierar sig med sina förfäder. Subjektsformen ”vi” betecknar både dåtid och nutid. Våra förfäder begick dessa synder, vårt folk vände Gud ryggen. John Dawson, en författare som skrivit mycket om försoning, har skrivit: ”Nehemja och familjerna runt honom samlades framför Herren, fastade och klädde sig i säck och aska. Även om de bara var några få, så identifierade de sig helt och hållet med nationen och dess historia. ’De som var av israelitisk härkomst avskilde sig då från alla av främmande ursprung. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders överträdelser’ (Neh 9:2)”14

Kom ihåg att vår återlösning har åstadkommits genom identifikation. Den som var oskyldig och fri från synd identifierade sig med oss människor. Sålunda måste modellen som ger oss förståelse för botgöring genom identifikation vara Jesus själv. Matteusevangeliet berättar om Jesu dop i Jordan såsom en identifikation med syndarna och en bild som föregriper Jesu död på korset. Johannes döparen ser det uppenbart inadekvata – med mänskliga mått mätt – i att döpa Jesus som är fri från synd. ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig” (Matt 3:14). Men Jesus svarar: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten” (Matt 3:15). Jesus identifierar sig så med alla syndare att han tar hela syndens konsekvenser på sig själv. Fullföljandet av denna identifikation på Golgatas kors gör att Guds rätt-färdighet fullbordas.

Solidaritet i synden över generationsgränserna uppmärksammas av Jesus i hans varning till de skriftlärda och fariséerna i Matteus 23, vilken kulminerar i den fruktansvärda profetian ”Sannerligen, alltsammans skall detta släkte få svara för” (Matt 23:36). Jesus riktar sig direkt till dem som förnekar sambandet med förfädernas synder då de invänder: ”Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod” (Matt 23:30). Jesus svarar skarpt och rakt på sak: ”Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna” (Matt 23:31).


Inofficiella och officiella initiativ

Vi kanske tänker: Vem är jag att jag skulle bekänna synder för någon annans räkning? Hur kan jag framställa mig själv som en representant för tidigare generationers katoliker? Ingen har lagt ett sådant ansvar på mig. Svaret på denna fråga skall sökas i den väsentliga distinktionen mellan å ena sidan privata initiativ till försoning vilka sker i det fördolda och å andra sidan officiella initiativ med utsedda representanter, vilka måste vara offentliga.

Att agera inofficiellt såsom en andlig representant för min kyrka eller nation är möjligt på grund av min identitet (vem jag är). Som bekännande katolik bär jag det katolska arvet inom mig. Detta är en konsekvens av min bekännelse och identifikation. Införlivandet av mig själv i detta arv och arvets närvaro i mig är i grund och botten den helige Andes verk. Den helige Ande gör levande i mig och i oss den helige Andes verk i kyrkan genom århundradena. Precis som lekfolket kan vittna om evangeliet för att de är döpta troende som har den helige Ande inneboende i sig, så kan de också vara förebedjare eftersom de bär kyrkans hela arv inom sig.

Den som känner en kallelse att gå in i denna förbönstjänst borde lämpligen börja på det lokala planet, t.ex. om man bor nära en stad där judar har lämnats ut, eller en plats där protestantiska martyrer dog. Principen att börja i det lilla är biblisk, såsom Jesus säger: ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre” (Matt 25:21, 23).

Att ta sig an sekellånga konflikter med den helige Andes hjälp måste faktiskt börja som privata initiativ. Syftet med inofficiella försonings-akter är att börja bryta mark för att övervinna andliga krafter som verkar i konfliktområdena. De som engagerar sig i inofficiella initiativ för andlig identifikation skall inte söka publicitet. Arbetet sker i det fördolda, och den omedelbara frukten är fördold. ”Din Fader, som ser i det fördolda, skall belöna dig” (Matt 6:6).

Officiella initiativ till botgöring genom identifikation sker när personer med formell auktoritet och som representerar nationen eller kyrkan bekänner sina förfäders synder, identifierar sig med dem och ber om förlåtelse. En sådan akt på regeringsnivå måste göras offentligt. Deltagarna är officiella representanter för hela folket. Sådana offentliga arrangemang måste vara formella och lämpar sig inte för djupt sörjande, och om de skall vara effektiva, så bör de ha förberetts genom inofficiella initiativ av kristna, ledda av den helige Ande.


Hur går man till väga?

För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:

Forskning

Detta kan tyckas ambitiöst och ett hinder för att komma igång, men det handlar om att man måste bygga på fakta. Om vi vill bekänna historiska synder, så äventyrar vi hela företaget om vi går in i processen med felaktiga påståenden om historien. Detta är särskilt viktigt då personer från båda sidor i en historisk konflikt ber tillsammans. Hur mycket forskning som behövs beror på hur offentligt initiativet är och hur djupgående det är.15 Målsättningen måste vara att alla närvarande vid ett sådant förbönstillfälle skall kunna säga ”Amen” till syndabekännelsen och att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.

Bekännelse

Efter det att man uppnått en gemensam uppfattning om fakta följer en urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” I processen som leder fram till bekännelsen kan det vara klokt att fokusera de mest flagranta onda handlingarna. En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena. Det är också viktigt att proklamerandet av onda gärningar i det förgångna inte mynnar ut i ett fördömande av ett speciellt folk.16

Identifikation

Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.

Är det möjligt att identifiera sig med grupper eller nationer som vi egentligen inte tillhör för att bekänna dessas synder i historien? Svaret är ja, därför att Jesus, som jude, identifierade sig med alla folk på jorden. Men identifiering med en annan grupp, kyrka eller folk kan inte bara vara en teknik som tillämpas i förbönen; det måste handla om ett personligt åtagande och engagemang – såsom är fallet med missionärer som följer Jesu exempel genom att ta seden dit man kommer och anamma kulturen hos det folk man tjänar. Normalt bör vi, då vi går in i ett försoningsarbete, söka deltagare som tillhör de båda sidorna i konflikten.

Sörjande

Det är möjligt att säga att en händelseutveckling år 1290 eller 1938 var ond, och att det var personer ur mitt folk som var skyldiga till det onda, men ändå inte känna någon ånger eller sorg. Därför måste hjärtats omvändelse och sörjande fullborda processen. En nyckelprincip är att effektiv botgöring kräver att man sörjer synderna på samma djupa sätt som de skulle ha gjort som en gång i det förgångna begick synderna. När vi tar oss an brutala händelser såsom massakrer, tortyr, våldtäkter, landsförvisning (det vi idag kallar ”etnisk rensning”), förödmjukelse och förnedring, så måste vi inse att hat och förakt var de känslor som dominerade förövarna. Särskilt då inofficiella grupper tar sig an så svåra saker, måste påpekas att man inte kommer att kunna uträtta mycket om inte botgöringen går lika djupt som synden.

Ett sådant hjärtas sörjande kan inte planeras eller tvingas fram. Det kräver att man söker Herren och låter den helige Ande visa oss fasan av den reella synd som begåtts inför Gud den helige och allsmäktige. Detta hör därför normalt hemma inom inofficiella och icke offentliga möten. Den karismatiska förnyelsen har här ett väsentligt bidrag att komma med, eftersom Herren genom förnyelsen hjälper oss att återknyta till våra hjärtan och i bön och tillbedjan ge uttryck för djupa känslor.


Be om förlåtelse

Jag nämnde inte att be om förlåtelse bland de fyra stegen i försoningsprocessen. Kanske därför att detta inte är en betydande punkt i MR.17 Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.

Naturligtvis måste vi be Gud om förlåtelse. All synd är i första hand en förolämpning mot Gud. Detta gäller all bekännelse av gångna släktleds synder, officiellt eller inofficiellt, offentligt eller privat.18

Möten med offentlig botgöring för historiska synder planeras i allmänhet i förväg. Om någon part skulle vara besvärad eller förolämpad av en fråga om förlåtelse, då bör detta uteslutas ur akten. Men i privata inofficiella sammanhang, skall man då be motparten om förlåtelse, t.ex. som skulle kunna ske i samband med ett karismatiskt möte? För det första måste vi vara lyhörda för den grupp som representerar offren. Ättlingar till folk som blivit utsatta för övergrepp i det förgångna kanske inte känner att de har rätt eller förmåga att ge förlåtelse. Detta är ofta fallet med judar, som vanligtvis säger att förlåtelse ligger i Guds hand, och de enda människor som skulle kunna ge förlåtelse är döda. För det andra måste vi ha en känsla för djupet av lidandet i det förgångna. Vi måste undvika att trivialisera ondskan vilket lätt kan ske om vi tänker att vi kan få ett fullständigt grepp om historien bara efter att ha läst några böcker och ägnat några timmar åt bön.

Slutsats

Det verkar som om den helige Ande i vår tid leder kyrkan in i en process av botgöring genom identifikation och minnenas renande. Det sker i en tid då världsläget är mycket allvarligt, och visar på djupet av den förnyelse som den nåderike Fadern vill ge kyrkan och världen. På grund av den karismatiska förnyelsens betydelse för Andens hela förnyelseverk idag, har ledare inom karismatiska förnyelsen ett särskilt ansvar att vara lyhörda och följsamma för dessa impulser från den helige Ande. Först och främst gäller det att uppfatta och förstå sammanhanget, annars kan man inte lära ut. Då vi svarar på den helige Andes kallelse att bekänna historiens synder ger vi ett bidrag av stor betydelse till kyrkans förnyelse och världens evangelisation.

Översättning: Bengt Malmgren

-------------------------------------------

Noter
1. Den helige fadern hade aktualiserat ämnet vid ett möte med kardinalskollegiet 1993.
2. ”Synder som är särskilt viktiga att ägna omsorg åt när det gäller botgöring och omvändelse är sådana som skadat enheten som Gud vill se bland sitt folk” (TMA 34). Se MR 5.2.
3. TMA 35. Se MR, 5.3.
4. Vi ser detta genom hans beslut att sätta upp speciella expertkommissioner för att studera den katolska kyrkans behandling av judarna genom århundradena, liksom en annan för att studera den spanska inkvisitionen. Se MR 5.4, och det apostoliska brevet Ecclesia in Europa, där det efterlyses ett erkännande av all form av delaktighet som kyrkans barn kan ha haft i tillväxten och spridandet av antisemitism i historien (nr 56).
5. Introduktion, s. 10.
6. Den internationella teologkommissionen har fastslagit: ”skulden för en ogärning kan inte sträckas ut till att omfatta andra än de personer som frivilligt bidrog till den genom gärningar, underlåtelser eller likgiltighet” (MR, 1.3).
7. MR 3.2.
8. MR 3.2.
9. MR 1.1.
10. Citerad i MR 1.2, not 13 och i 6.1, not 93.
11. Nr 3.
12. Nr 3. 4 ”kyrkan å sin sida, som en sann moder, kan inte annat än såras av sina barns synder i dåtid och nutid, och hon fortsätter alltid att älska dem, till den punkt att hon gör sig själv ansvarig för de bördor som orsakats av deras synd.”
13. Se Ps. 106: 6; Jer 3: 25; Jer 14: 20. MR undersöker de olika formerna för syndabekännelse som anges i Gamla testamentet.
14. John Dawson What Christians Should Know About Reconciliation (Ventura, CA: International Reconciliation Coalition, 1998: www.reconcile.org), s. 21.
15. MR förordar en grundlig historisk analys. ”Man måste ställa frågan: Vad exakt hände? Vad exakt sades och gjordes? Endast sedan dessa frågor besvaras genom noggrann historisk analys kan man ställa sig frågan huruvida vad som hände, sades och gjordes kan anses vara i samklang med evangeliet, och om det inte kan det, huruvida kyrkans döttrar och söner som agerade på detta sätt hade möjlighet att inse detta utifrån det sammanhang i vilket de agerade” (4, intro s. 50). Här talas uppenbarligen om offentliga botgörelseakter.
16. MR skiljer mellan ”objektivt” och ”subjektivt” ansvar för mänskliga handlingar (5.1): ”Den enda typ av ansvar som kan ha relevans i historien är objektivt ansvar.”
17. Bland tidigare förekommande tillfällen av påvliga botgöringsakter nämns alla de gånger då man uttryckligen bad om förlåtelse (MR 1.1 och 1.2).
18. I skrivelsen Ecclesia in Europa fastslår påven: ”i alla sammanhang där kyrkans barn har haft del i tillväxt och spridning av antisemitism under historien måste förlåtelse för detta sökas hos Gud” (56).

----------------------

Mera av Peter Hocken:

The Marranos - A History in Need of Healing