Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Lillemor Hallin: 30 år med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

(Artikel publicerad i AKKS nyhetsbrev dec 2007)

Den obetydliga början
Det var 1973 som en bönegrupp startades av pater Clyde Rausch OMI i Vår Frus församling i Täby. Egentligen visste vi väl inte vad vi gjorde. Ordet karismatisk hade vi aldrig hört och någon idé om hur en bönegrupp skulle fungera hade vi inte heller. Pater Clyde tänkte sig att de i församlingen som längtade efter andlig fördjupning skulle få en chans här. Så vi var några stycken som sjöng psalmer ur Bullonis gamla häfte, läste bibeln, samtalade och bad lite tillsammans.

Hur allt fick fart
Men så inträffade plötsligt vissa händelser som kom att sätta fart på oss. Pingstförsamlingen skulle få en ny pastor, och ekumeniskt kärleksfulla som vi var redan på den tiden så bad vi för detta. Ryktet om denna uppseendeväckande händelse nådde tidningen Dagen, som skrev ett reportage om saken. Genast började pingstvännerna strömma in, till vår stora förvåning. Ekumeniken var inte så utvecklad då. Samtidigt blev en syster till en av oss i gruppen botad från cancer genom förbön och doktorn skrev i journalen: En högre makt ingrep. Patienten tillfrisknade. Detta gav oss en enorm frimodighet att be för sjuka. Snart hade därför också en äldre man i gruppen, som hamnat på Danderyds sjukhus, förlamad efter sin andra stroke, blivit ögonblickligt botad och hemskickad efter att ha blivit smord med olja. Då kom ett reportage i Svenska journalen. Och ännu fler strömmade till gruppen – från alla samfund och alla orter mellan Märsta och Södertälje, ja, till och med från Åland och Norge. Och människor blev botade också i fortsättningen.

Arbetet med helande
Vi bara häpnade och förstod just ingenting. Bara att vi på något sätt borde ta ansvar för den uppkomna situationen. Så Kerstin Jonsson och jag reste till England och studerade bön för helande under en sommar. Där finns hem för helande, kommuniteter som arbetar med bön för helande, ett sjukhus som arbetar med medicin och bön i samverkan och många andra institutioner av liknande slag. Vi gick också i lära för pater Francis MacNutt OP, vilket var högintressant. Han hade nyligen kommit ut med sin bok Healing.

Efter detta startade pater Clyde och vi tillsammans vår skola i bön för helande i församlingen. Det var 1975. Efter några år hade vi tränat upp över 100 förebedjare i vårt närområde, cirka 60 protestanter och 50 katoliker – präster, pastorer, ordenssystrar, diakoner och lekfolk. Och bönegruppen bara växte.

Internationella vyer
Efter ännu ett reportage i Dagen kom ett par äldre pingstvänner en kväll, överförtjusta över att få träffa katolska karismatiker. – Vadå? Vad är det för nånting? frågade vi. – Men det är klart att ni är karismatiker, svarade de. Ni tror ju på den helige Ande. – Jo, det medgav vi att vi gjorde. Fast vi aldrig hört ordet karismatisk. – Ni måste absolut träffa kardinal Suenens i Bryssel, framhöll dessa pingstvänner. Han är ledare för den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Men nej, det tyckte inte vi var nödvändigt. Men de drog i alla fall med några av oss 1976 till ett av kardinalens alla ekumeniska seminarier på en vecka i Bryssel – med kardinalen som ledare och med 35 katolska och 35 protestantiska deltagare. Det var fantastiskt, och mäktigt, att få vara med en så andefylld och vis kardinal, som också profeterade och bad i tungor som den naturligaste sak i världen. Vi började förstå att vi hörde hemma i ett större sammanhang i kyrkan än vi anat.

Väl hemma igen startade vi direkt vårt första Liv i Anden-seminarium med inspiration från Bryssel. Bönegruppen och helandeskolan fortsatte. Flera ekumeniska grupper reste hem till sjuka och bad för dem och vi arrangerade ekumeniska helande gudstjänster i katolska kapellet i Täby. Präster, pastorer och lekfolk från alla kyrkor medverkade. Människor blev botade och bönegruppen knoppade av sig åt alla håll. Bl a startade Carin Widenmeyer gruppen i Katolska domkyrkan.

Nordiskt samarbete
1981 inbjöd John Golding, ledare för den norska katolska stiftsgården Mariaholm, till Nordens första katolska karismatiska möte. Deltagare kom från Norge, Sverige och Danmark. Mötet gav mersmak och 1983 möttes vi åter på Mariaholm. Den gången beslöt vi att organisera oss och börja en gemensam verksamhet. En ledningsgrupp utsågs med den danske generalvikarien Lars Messerschmidt som ordförande, mig som sekreterare (jag gjorde allt för att slippa!) och med John Golding och Florian Winter från Norge som medlemmar. Vi beslöt att börja med en nordisk konferens i Katolska domkyrkan i Stockholm.

Vår första karismatiska konferens, och sedan…
Pater Clyde och jag var ordentligt nervösa när vi skulle tala med gamle stränge domprosten Johannes Koch om detta. Hur skulle han reagera? Vi beslöt för säkerhets skull att helt undvika ordet ”karismatisk”. Så vi stammade fram en fråga om det var möjligt att få anordna en konferens med matservering. ”Självklart!” utropade domprosten med kraft. ”Min kyrka är ju till för sånt! Jag har matservis för 150 personer! Jag skriver genast ”KARISMATISK konferens” i almanackan.”

Bengt Malmgren utsågs till kontaktperson i domkyrkan. Och så kom den första konferensen till, 1985, med ICCRO:s (ICCRS hette så då) ledare pater Fio Mascarenhas SJ som huvudtalare och med deltagare från Sverige, Danmark och Norge. Tanken var att Danmark och Norge skulle arrangera nästkommande konferenser, men så blev det inte. Bengt Malmgren och jag fortsatte då arbetet tillsammans med många olika medhjälpare i Sverige genom åren. AKKS bildades, och rader av kurser och konferenser kom igång för att ge näring åt de katolska bönegrupper som växte fram: Liv i Anden-seminarier, Växt i Anden-seminarier, kurser i evangelisation, kurser i bön för helande, ledarträning och mycket annat. Det blev sommarkonferenser för alla åldrar, KANA-veckor för familjer, böndagar, reträtter och evangelisation, bl a på Sergels torg. Vi kallades ut i landet att undervisa också i kyrkor, församlingar och konferenser inom alla samfund. Det var på ICCRO:s (numera ICCRS´) regelbundna och gedigna ledarkonferenser i Rom och på andra orter som vi fick all inspiration, undervisning och uppmuntran till vårt arbete samt alla våra internationella kontakter.

Ökenvandringen börjar
Fram till 1986 hade alla OMI-prästerna i Täby, pater Clyde Rausch, pater Kasper Deis och pater James (Jim) Meysenburg medverkat i och stött precis allt som vi gjorde – vartenda bönemöte, varenda kurs, varenda konferens. Men då avled pater Kasper och pater Clyde och pater Jim lämnade samtidigt församlingen.

Därmed började en verklig ökenvandring för oss. Vi var helt oförberedda på det motstånd vi då mötte på alla områden i kyrkan och på alla nivåer. Katoliker skulle minsann inte vara fyllda av den helige Ande och inte skulle de evangelisera heller. Och varför be om helande när det fanns sjukvård? Alltihop var ”okatolskt.” Men allt det som vi hade sett och varit med om var alltför överväldigande för att vi skulle kunna förneka det. 1990 genomförde vi därför en verklig prestation: vi samlade in pengar och kunde bekosta nio katolska prästers resa från Sverige och deltagande i den första prästreträtten i Rom som anordnades av EVANGELISATION 2000. Dess målsättning var att inspirera prästerna till att samarbeta i evangelisation med lekfolket. Två präster från Svenska kyrkan reste också med på egen bekostnad. Åtminstone dessa två var överlyckliga efteråt. För övrigt märktes ingen skillnad. Under biskop Anders Arborelius´ tid har dock nya vindar börjat blåsa i kyrkan i Sverige.

Lettland
Men nya fält öppnade sig också. Pater Lars i Danmark föreslog att vi från Sverige skulle hjälpa igång ett förnyelsearbete i Lettland när järnridån föll. Vi fick direkt kontakt med prästseminariet i Riga och mötte en darrande ärkebiskop och bleka, förtryckta människor. De blev överlyckliga. Där fanns inga fördomar, bara en stor längtan. Vi fick hjälpa till i flera år med att initiera ett arbete där. Hela kyrkan ställde upp, med ärkebiskopen i spetsen. Det var bara att resa dit då och då, bo på prästseminariet, undervisa litet och ge dem material – till Liv i Anden-seminarier och allt det andra, på vilket språk som helst. De översatte och kom igång direkt. De var lika brinnande som vi. I tre perioder inbjöd vi också Michelle Moran och hennes evangelisationsskola SION i England, så flera hundra lettiska katolska studenter tränades i praktisk evangelisation. Våra vänner från kommuniteten Chemin Neuf i Frankrike, som förgäves sökt få igång en KANA-verksamhet i Sverige, reste också till Lettland och inledde ett KANA-arbete genom vilket ett 30-tal familjer utvecklade ett nätverk som stödde varandra. Med ekonomiskt stöd från S:t Josefsystrarna och Skolsystrarna och många av er som läser detta nyhetsbrev lyckades vi under flera år dessutom bekosta att letter fick gå igenom en två månaders skola i evangelisation i Polen. Resultatet av allt detta är att de lettiska katolikerna idag har ett rikstäckande karismatiskt, evangeliserande arbete och en stor organisation för människors helande. De har program i TV och radio och ger ut böcker. Arbetet är också mycket ekumeniskt. De har för länge sedan gått om oss på alla områden och behöver inte längre vår hjälp ekonomiskt.

Ekumeniskt arbete
Även i Sverige öppnade sig nya möjligheter. Man ville från ekumeniskt håll börja samarbeta med oss. Så kom samverkan med i första hand S:ta Clara kyrka till, men också med många andra kyrkor. Det blev en lång rad ekumeniska Liv i Anden-seminarier, kurser i bön för helande och annan undervisning genom alla år. Pancho Chin A Loi och hans grupp medverkade i musiken. Våra katoliker var naturligtvis med, och vi fångade dessutom upp en hel del personer som lämnat Katolska kyrkan.

Internationella gästtalare
Vi var angelägna om att alla skulle få bästa tänkbara undervisning. Våra konferenstalare från hela världen har alltid varit otroligt populära i ekumeniska kretsar. Den förste var Charles Whitehead, då ledare för ICCRS, som kom tillsammans med Michael Harper, anglikansk präst och ledare för förnyelsen i England. Året därpå kom pater Raniero Cantalamessa OFMcap, påvens egen predikant. Han gjorde succé och har sedan dess bjudits in av Svenska kyrkan ytterligare tre gånger. Fortfarande minns jag med ett leende hur de ekumeniska vännerna, med pingstpastor med Stanley Sjöberg i spetsen, till varje pris egentligen ville ha hit självaste påven. Pater Cantalamessa var det närmaste vi kunde komma just då.

Succé gjorde också syster Briege McKenna OSC från USA, som fyllde hela S:ta Clara kyrka, katolska domkyrkan och Ersta kyrka till brädden och syster Nancy Kellar SC, också från USA, som även hon varit i Sverige flera gånger. Därtill inbjöd vi pater Tom Forrest C.Ss.R från USA, ledare för evangelisation 2000 i Katolska kyrkan, pater Manuel Casanova SJ från Italien, ledare för Evangelisation 2000/Europa, Michelle Moran från  England, kyrkoherde don Pigi Perini med lekmannateam från Italien, ledare för den europeiska katolska evangelisationen med cellgrupper, syster Margaritha Vallapilla från Indien som leder ett livaktigt förnyelsecentrum i Tyskland, och många andra. Vi gav också ut några skrifter, översatta eller ”självskrivna.”

Några avslutande tankar
Nu när vi nu lägger ner vår arbetsgrupp kan jag personligen säga att det har varit oerhört mycket glädje i detta arbete. Mycket har varit otroligt intressant. Men det har också varit tungt och förenat med besvikelser när det gäller det svenska arbetet. Att vi inte fått igång fler katolska bönegrupper över landet. Att man inte på andra orter kunnat medverka med att leda kurser och ordna konferenser. Att inte mer kreativitet utvecklats i vår kyrka.

Men jag är övertygad om att detta kommer. Gud längtar efter att få ösa sin nåd och sin kärlek också över kyrkan i Sverige på ett påtagligt sätt, över både de unga och de äldre, över både biskop, präster, diakoner, systrar och lekfolk. Han längtar efter en mogen katolsk kyrka i vårt land, en frimodig kyrka som vågar gå i Jesu fotspår och evangelisera och leda människor till läkedom på ett vist och kärleksfullt sätt – allt i den helige Andes kraft.

 
Lillemor Hallin


Posted 2010-6-19 14:41 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren