Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Hela livet är en gåva. Det kristna hoppet sträcker sig bortom åldrande och död.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Predikan av f Miroslaw Dudek 32:a söndagen under året 2010 (årgång C) i Stockholms katolska domkyrka.

Texter: 2 Mack 7:1-2,9-14,  2 Thess 2:16-3:5,  Luk 20:27-38

När hösten har kommit så här långt och vi har firat både Alla helgons och Alla själars dag kan det vara bra att också fundera över den egna döden. Vi ska ju alla dö en gång, alla utan undantag. Och döden kastar sin skugga över oss från första stunden av vår tillkomst. Vi har ju bara ett liv här på jorden. Naturligtvis försöker vi hålla döden borta från oss så länge det går, och så länge Gud tillåter oss. Teknik, medicin, hälsokurer, leva ett hälsosamt liv, mat och motion – allt detta är gott nog och ändå, någonstans vet vi att döden hinner ikapp oss en gång. Någon gång måste också jag lämna denna värld och dem jag älskar. Människor i vår närhet, kanske de vi älskar, dör ifrån oss och lämnar oss. Vi har svårt att acceptera vår kropps långsamma förfall. Hela vår moderna kultur tycks ha ett neurotiskt förhållande till döden. Det unga, det sköna, det starka, det visas upp; en evig ungdomskultur vill få oss att tro att livet bara är på lek, livet skall erbjuda ständig spänning, prestation och konsumtion och när detta inte längre är möjligt är livet inte värt att leva, säger en del.

Men det är också så, att insikten om livets begränsning, ger ett allvar åt livet. Vad gör jag med mitt liv för att inte spilla bort det? Här finns ansvaret och livsvalen och troheten mot de val vi gjort. Som kristna ser vi på livet så som Gud ser det. Hela livet är en Guds gåva, också det svaga och det skröpliga, också det som inte är så vackert eller starkt eller friskt, också det. Och skall mötas med samma respekt som det som vi brukar upphöja till skyarna.

Genom livet får vi lära oss att släppa taget om det ena efter det andra. Vi kan lära oss detta frivilligt eller tvingas till detta av livet. Vi måste släppa taget om allt en gång. Det är ju döden. Men under livets gång kan vi lära oss att dö lite grand genom att överlåta i Guds händer. Överlåtelsens andlighet lär oss att allt får tillhöra Gud, vårt liv, vår glädje, vår tacksamhet, men också vår oro och våra bekymmer, vår sorg, allt. Då blir allt bra. Vi kan till exempel säga ja till vad vi är, eftersom vi vet att Gud älskar oss, tros våra fel och brister och tillkortakommanden. Överlåtelsen blir en slags befrielseakt. Det är inte alltid så lätt att tänka så, men om vi vågar oss på detta, märker vi att överlåtelsen blir gör vår själ fri från det vi håller fast vid.

Jag tror att vårt förhållande till döden visar sig i vårt förhållande till livet, i vår inställning till vad som är verkligt viktigt för oss. Många vittnar om att när de på något sätt konfronterats med den egna döden genom en allvarlig sjukdom, katastrof, dödsfall, har detta ofta fått dem att omvärdera sina liv, från ett ytligt sätt att förhålla sig till livet till ett större djup. Det ytliga i form av pengar, nöjen, det ombytliga får vika, och man uppskattar livets små gåvor på ett större sätt, som man tidigare aldrig fäste sig vid, fåglarnas sång, omsorgen om varandra, att få vara tillsammans, att få åldras tillsammans och städja varandra; den lilla generösa gesten, ett leende, en blick. Ett sunt medvetande om livets begränsning kan få oss att leva mer äkta och sant. Alltså också se på livets allvar. Vad gör jag eller hur vill Gud att jag ska leva så att mitt liv inte blir förspillt.

Det kan få oss att leva så som vore varje dag den sista vi skulle vara tillsammans! Alltså det kunde göra oss gott att någon gång föreställa sig att idag är det min sista dag på jorden. Hur hanterar jag detta?

Och för det andra, som kristna tror vi på ett evigt liv hos Gud, dvs. döden har inte sista ordet utan vi tror att vi är inbjudna att ha del i Guds härlighet. Detta innebär i vårt förhållande till livet här och nu, att vi borde ha ett mer avspänt förhållande till livet. Vi behöver inte kräva allt av livet här på jorden. Vi behöver inte uppleva allt, vara med om allt och behöver inte vara alltför besvikna, när vi inte får det vi vill. Vi kan släppa något av vårt jagande på grund av tilliten vi bär på om det eviga livet hos Gud.

Och för det tredje tror jag att påskljusets sken, dvs. uppståndelsens hopp lyser in i våra liv och skänker oss hopp och tillförsikt även i svåra och omöjliga situationer. Kristus har besegrat döden. Denna tro ger oss hopp även i svåra stunder av vårt liv. Detta livet är inte allt. Påskbudskapet om Kristus som redan besegrat döden och avväpnat den dess makt, ger oss kraft att leva i Kristi efterföljd, i evangeliets anda.

Till sist – jag tror att man också i viss mån kan förbereda sig för den egna döden genom att inte ha några outredda relationer som beror på oss. Om vi ger uttryck för vår tacksamhet, om vi ber om förlåtelse för tillkortakommanden och erbjuder vår förlåtelse, om vi uttalar som vår uppriktiga önskan att våra nära och kära skall leva vidare utan att ångra något, – då kan döden bli något positivt. Om vi kan dö med tacksamt hjärta, i tacksamhet till Gud och familj och vänner, kan vår död också bli en källa till liv för andra. I Gud finns den samlingspunkt för oss alla, dit döden inte når. Där skall vi en gång få sjunga jubelsången tillsammans, en evig påsksång som ingen kan tysta ner.


Posted 2010-11-8 7:09 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren