Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Bengt Malmgren, mitt vittnesbörd
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

(Joh 3:16)


Här är ett par texter med vittnesbörd av mig och hur jag funnit vägen till Jesus Kristus. Min tro är att Gud finns, att hans djupaste väsen är kärlek och att han älskar alla människor och vill deras frälsning.

Min upplevelse av min mänskliga existens är att jag som människa är bristfällig och inte av egen kraft kan uppnå helighet och gemenskap med Gud. Visserligen finns en sådan längtan nedlagd i mitt hjärta, men jag ser också att jag ofta syndar, gör det som är ont och skiljer mig från Gud trots att jag vet att det är fel. Att av egen kraft uppnå helighet är som att lyfta sig själv i håret, det går inte.

Jesus Kristus är Guds kärleksbrev till människan och en säker väg till frälsning. Genom att tro på honom och göra honom till Herre och centrum i mitt liv förvandlas allt och livet får en ny mening. I den kristna gudstjänsten, mässan firar vi detta mysterium som där blir närvarande. Ur min kristna tro och firandet av mässan hämtar jag kraft att leva ett kärleksfullt och konstruktivt liv i världen.

Jag har också fått lära mig och erfara att vi har en hjälpare, den helige Ande som ständigt skyndar till vår hjälp. Öppenheten för den helige Andes fulla liv i vårt personliga liv och i gemenskapen är en självklar del i ett fullödigt kristet liv och som erbjuds varje döpt kristen. Det är detta, som kallas dopet i den helige Ande, som den karismatiska förnyelsen vill lyfta fram.

Den första texten, Katolik ur den svenska myllan, publicerades i Katolskt Magasin i början av 2000-talet och ingick i en serie av vittnesbörd från olika katoliker. Den andra texten är en återgivning av mitt fördedrag för pastorer ur Trosrörelsen under deras studievecka i Rom oktober 2011.


Katolik ur den svenska myllan.

Texten ursprungligen publicerad i Katolskt Magasin

Jag minns sockenkyrkan där min barndoms tro präglades. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm utantill: ”Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider...”, orden finns än idag inpräglade i mitt minne. Tron på Gud och Kristus i Svenska kyrkans hägn var en självklarhet, något annat kände jag inte till.

Efter konfirmationen tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud ända till dess jag träffade katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser. Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes av den svenskkyrkliga prästen i den lilla stugan i Västergötland.  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag gifte mig, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll.

Jag har aldrig kunnat nöja mig med detta. För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i Sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

Många törstar efter gudsgemenskap och mening i sina liv, men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram. Mänsklig idealism och god vilja tenderar att svalna med tiden inför svårigheter och frustrationer. Då vi öppnar oss för den helige Ande kommer vi in i en ny dimension, vi får en ”Hjälpare” som är med oss, stöder, tröstar och ger kraft.

Det ekumeniska klimatet i Sverige håller på att ändras. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders är dessutom ordförande i Sveriges Kristna Råd. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd i samhället och sprida ”kärlekens civilisation”, som påven uttrycker det.

Mellan påsk och pingst samarbetar jag med vänner i S:ta Clara Kyrka i Stockholm i att leda en kurs om att lära känna den helige Ande.  Det känns bra att få ge vidare det jag själv fått ta emot. Anden bygger upp Kyrkan till en levande gemenskap som inte känner några samfundsgränser.


Föredrag för Trosrörelsens pastorer i samband med studiebesök i Rom oktober 2011

 

Jag föddes 1950, samma år som pastor Ulf Ekman i Västergötland, den region i Sverige där Kristendomen tidigt rotades. Inte långt från min födelseort ligger Husaby källa där Sveriges förste kristne kung, Olof Skötkonung döptes 1008 av den engelske missionären Sigfrid.

Jag döptes som barn in i den svenska lutherska kyrkan, vilket var den självklara kristna miljön på den tiden. Kyrka och samhälle var starkt sammankopplade. Min mormor med sin varma fromhet invigde mig i bönens hemligheter, jag var bara sex år när jag lärde min första psalm.

Skolans terminsavslutning innan det långa sommaruppehållet hölls självklart i kyrkan, och psalmer vi sjöng då liksom de kända julpsalmerna tillhör goda emotionella minnen från barndomen.

Det var självklart att alla gick till konfirmationen, men efter min konfirmation i svenska lutherska kyrkan tog jag i ungdomligt övermod avstånd från barnatron och trodde mig inte behöva Gud längre.

När jag studerade medicin i Uppsala träffade jag katolska studentkamrater i Uppsala. De förde mig till jesuitprästerna vars nyktra intellektualism kombinerad med en självklar andlighet fick mig att förstå att tro och förnuft inte är varandras motsatser.

Jag blev upptagen i Kyrkans ”fulla gemenskap”, som det kallades, för jag tillhörde ju redan Kyrkan ända från den dag jag som spädbarn döptes (Katolska kyrkan accepterar dop i andra kristna samfund, därför behövde jag inte döpas på nytt).  Första gången jag fick ta emot Kristus i den heliga Kommunionen i Katolska kyrkan var det som en varm ström som svepte genom mig, och jag kände i mitt hjärta att här möter jag något som jag aldrig någonsin vill svika.

Jag träffade min fru i Katolska kyrkan i Uppsala, vi gifte oss, min fru och jag lovade att älska varandra i nöd och lust, Kyrkan välsignade vårt förbund genom äktenskapssakramentet som vi förmedlade åt varandra vilket innebar ett löfte om Guds hjälp också i de svåra stunderna. Detta löfte har hållit, vi är tacksamma och stolta över det liv vi levt och lever tillsammans, Guds nåd har burit oss också över djupa avgrunder. Vi har en son, han är nu 34.

Att vara katolik var något nytt och spännande. Ett större intellektuellt och andligt universum öppnades, jag lärde känna franska dominikaner, tyska jesuiter och fann mig tillhöra en världskyrka. Samtidigt var det som att ha hoppat in i en annan tunna. Katolska kyrkan framstod som exotisk och främmande här uppe i Norden. Jag kände en kluvenhet mellan det svenska och det katolska.

En kluvenhet fanns också mellan det vardagliga och det andliga. Sverige avkristnades alltmer, och med smärta såg jag att förfädernas tro glömdes bort och förkastades. Tro och andlighet tolererades bakom kyrkans väggar, men inte i det offentliga livet. Och många gånger såg man en anpassad passiv kyrka som nöjde sig med denna roll, det gällde både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan.

För mig hör tro och liv ihop, påtagligt blev det för mig i en livskris då jag fick uppleva svårigheter som jag trots mobilisering av alla egna krafter inte kunde komma till rätta med. Jag träffade då människor som uppmuntrade mig att lita på Guds nåd och kraft, de bad för mig, enkelt och rakt på sak. Detta vände hela situationen, för mig blev det ett levande bevis för att Gud inte bara finns fördold i sakramentens slöja, han finns också levande och stark genom den helige Ande som ger oss konkret hjälp då vi ber om den.

De som hade bett för mig var katoliker involverade i den karismatiska förnyelsen. Det fanns ganska lite av det i Katolska kyrkan Sverige på 1970 talet, men en av dem jag lärde känna var Lillemor Hallin som jag tror många känner. Hon introducerade mig i den karismatiska förnyelsen, både internationellt och ekumeniskt hemma i Sverige. Det fanns en stark ekumenisk karismatisk väckelse i Sverige på 1970-talet, bl.a. ordnade man konferenser i Stockholm i Katarina kyrka med inbjudna talare. Vi fick mycket inspiration från England, Colin Urquhart, Michel Harper är namn jag minns, det var en mycket stark profetisk förkunnelse. Vi katoliker var med på ett hörn, och Lillemor Hallin tillhörde talarna. Hon berättade om den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där det framfördes en mycket stark profetia om Kristi kropps splittring.

"Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt! Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!"

Denna profetia gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och jag känt en stark ekumenisk kallelse som jag märker att fler och fler av mina kristna bröder och systrar från olika samfund delar. Samma ekumeniska grundanda finner jag också bekräftad i Katolska kyrkan, genom påven Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint.  Jag är fullt ut katolik, men som katolik är jag också fullt ut en ekumenisk kristen som erkänner brödraskap och systerskap med alla som genom dopet är förenade med den universella kyrkan.

Vi bildade en grupp i Sverige för att främja den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan, Lillemor Hallin var ordförande, och jag var sekreterare. 1984 var vi på en konferens anordnad av ICCRS (ICCRO på den tiden), det var första gången jag på nära håll fick erfara hur stor den karismatiska förnyelsen är på världsplanet. På den konferensen var Kardinal Suenens, Moder Teresa, och jag träffade också "Mr Pingst", David du Plessis, pingstvännen som betytt så mycket för att bygga broar mellan pingströrelsen, katolska kyrkan och de äldre lutherska kyrkorna.

Året efter, 1985 arrangerade vi i samarbete med Norge och Danmark den första Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm. En av talarna var F Fio Mascarenhas från Indien, då ICCRO´s ordförande. Vi har arrangerat olika konferenser, Liv i Anden-seminarier, bönegrupper har startats. Jag är sedan 1980-talet medlem i den karismatiska bönegruppen i Katolska domkyrkan i Stockholm som jag nu leder. Vi har också haft mycket ekumeniskt samarbete under åren och arrangerat gemensamma konferenser och liv i Anden-seminarier med S:ta Clara kyrka i Stockholms city.

Det ekumeniska klimatet i Sverige har ändrats betydligt sedan jag togs upp i Katolska kyrkan på 1970-talet. Katolska kyrkan är idag en naturlig del i den svenska kristenheten, vi har fått vår första svenskfödda biskop sedan reformationen, biskop Anders Arborelius som dessutom är känd och aktad i hela det kristna Sverige. Det finns en medvetenhet om att ekumeniken är ett måste och att kyrkorna har ett gemensamt ansvar att frambära ett synligt vittnesbörd.

Jag blir väldigt glad när jag ser att andra kristna delar samma vision. När Livets Ord bildades på 1980-talet framstod det för mig som ett samfund som var väldigt kritiskt till Katolska kyrkan. När Ulf Ekman under senare år vittnat om sin nya syn på kristendomens rötter och att vi inte har någon rätt att säga att de gamla samfunden är döda och lägger fram en vision om kyrkan  som jag som katolik kan dela, t.ex. i boken Andliga rötter från 2009, så var det en stor glädje för mig.

Som katolik känner jag en stor glädje i att umgås med bröder och systrar från andra samfund som delar visionen om kyrkan. Den karismatiska förnyelsen är i sig en ekumenisk rörelse, eftersom dopet i den Helige Ande inte känner av några samfundsgränser. Det är samma andedop vi delar vare sig vi är katoliker, pingstvänner eller evangelikala. I Katolska kyrkan finns en stark vision om enheten, inte bara andligt utan också strukturellt. Det är ett bidrag till hela kristenheten som jag uppfattar att de sista påvarna förvaltat på ett mycket ödmjukt sätt, inte att triumfalistiskt hävda att enheten skall uppnås genom att andra blir katoliker, utan att vi alla tillsammans rör oss framåt och i öppenhet för den helige Ande finner den enda kyrkan därframme, på ett sätt som vi aldrig skulle kunnat tänka ut själva eller åstadkomma med enbart mänsklig kraft. Låt oss bara be att våra människotankar inte står emot det som den helige Ande vill göra.

Jag brukar ofta citera vår nuvarande påve, Benedikt XVI, då det gäller den nya ekumeniken, han har så bra formulerat den anda som finns inom katolska kyrkan. Föjande  är ett citat ur intervjuboken Gud och Världen, som bygger på intervjuer som journalisten Peter Seewald hade med påven år 2000, då var han inte påve utan kardinal Ratzinger, chef för Katolska kyrkans troskongregation:

"Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren - som vet vägen. Och som vi anförtror oss."

 

/Bengt Malmgren okt 2011


Posted 2011-11-4 9:59 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren