Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

Interaktivt

  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Intressant som jag läst

---

12 Reasons the Cross Is Not a Violation of Freedom

Teokratins frestelse

Vem kan förstå Svenska kyrkan?

Benedict's ongoing battle against secularism

Katolska kyrkan står fast när det blåser

Hur förklarar man sexuella övergrepp utanför katolska kyrkan?

Vårt behov av syndabockar

Mer förföljelse än granskning


SIGNUM

KATOLSKT MAGASIN

DAGEN

VÄRLDEN IDAG

HEMMETS VÄN

KYRKANS TIDNING


Senaste poster

Länkar:

 

Sökord

Arkiv

Community

Svår väg för Katolska kyrkan genom krisen

Katolska kyrkan genomgår nu en av sina värsta kriser. Efter de första rapporterna om pedofilibrott och sexuella övergrepp av präster från USA och Irland är det som om dammluckorna öppnats och den ena efter den andra rapporten kommer fram. Maria Hasselgren, Stockholms katolska stifts presschef intervjuades i Sveriges radios P1 idag, och intervjun sammanfattar på ett bra sätt läget samt hur man ser på det från stiftets sida. Lyssna till intervjun här. 

Vi får nu genom nyhetsmedia många detaljerade rapporter som gör att man kan få en mera exakt uppfattning hur olika aktörer agerat. Från ärkestiftet München hör vi om ett fall med en präst från Essen som på 1980-talet dömdes till villkorlig dom och böter för att ha förgripit sig på minderåriga pojkar. Han togs emot i ärkestiftet och skulle få psykoterapi men vara undantagen från tjänst. Fallet har fått stor uppmärksamhet  eftersom den nuvarande påven var ärkebiskop i München vid den tiden. Senare fick han tillåtelse att inträda i tjänst - dock med förbudet att han inte fick ha med barn och ungdomar att göra. Påven Benedikt XVI, som då var ärkebiskop i München, hade inget med beslutet att göra utan det togs av stiftets generalvikarie Gerhard Gruber. Denne har låtit den för pedofilövergrepp dömde prästen fortsätta att arbeta som präst i ärkestiftet München ända fram till nu. De senaste åren har prästen arbetat i kurorten Bad Tölz. Det finns inga anklagelser om att han  skulle ha gjort sig skyldig till några fler övergrepp, men har fortsatt att vara verksam inom kyrkans barn- och ungdomsarbete. Gruber har tagit på sig ansvaret för att ha tillåtit prästen att arbeta som kaplan i en församling. Också personalchefen vid stiftets själavårdsavdelning Josef Obermaier, har avskedats eftersom han är ansvarig för att den pedofildömde prästen fått arbeta bland minderåriga. Prästen har nu med omedelbar verkan suspenderats från sin tjänst.

 Vi får också höra om den irländska kyrkans diginitär, kardinal Sean Brady som under 1970-talet var sekreterare åt biskopen Francis McKiernan och var på dennes order närvarande vid möten där offer för sexövergrepp förhördes, och blev då medveten om en notorisk pedofil som förgrep sig på pojkar, prästen Brendan Smyth. Brady rapporterade det hela till kyrkliga överordnade, men inte till polisen och förövaren blev inte stoppad i sin framfart förän långt senare. Katolska kyrkan inledde en egen undersökning 1975, men först 1994 greps Smyth och dog tre år senare i fängelset. Kardinalen är nu mycket ångerfull över sina försummelser och starka påtryckningar finns att han skall avgå, något som han själv hittills inte velat göra.

Som många redan konstaterat framgår här ett mönster att Katolska kyrkan haft för vana att lösa liknande fall själva utan att koppla in samhället utanför. Det har också funnits en naiv tro att förövarna skall kunna bli av med sitt beteende genom psykoterapi. Genom detta har förövarna kunnat fortsätta att ge sig på fler och fler offer. Nu ser vi konsekvenserna av detta och att allt fler ger sig till känna. Det är en smärtsam men nödvändig process kyrkan nu går igenom där allt detta uppdagas.

Påven kommer den 19 mars att underteckna det sedan en tid aviserade herdabrevet till Irlands katoliker. Idag på St Patrics day kommenterade han det under onsdagsaudiensen: Han sade att han skrivit brevet såsom ett tecken på hans djupa engagemang i denna smärtsamma situation. "Mitt hopp är att det skall vara till hjälp i processen av bättring, helande och förnyelse".

Vi ser med spänning fram mot detta brev. Läs också John Allens krönika i National Catholic Reporter.

DN SR Metro

Enhetens andliga nådegåva behövs mer än någonsin i kyrkan

Igår var det 2 år sedan Chiara Lubic, Focolarerörelsens grundarinna dog, och jag och min fru var bjudna till en liten minnesstund i Focolarecentret i Stureby.

Focolarerörelsen och grundarinnan Chiara Lubic i synnerhet representerar enhetens karismatiska nådegåva i Kyrkan: - Att möta Gud i den andra människan, oberoende av vem han/hon är. Oberoende av kultur, religion, nationalitet etc. så kan vi alltid bygga broar mellan varandra och bejaka att vi tillhör en och samma mänskliga familj.

"Om jag i nuet lever Guds vilja är jag i Gud" är ett typiskt citat av Chiara. Mitt under brinnande krig, i den norditalienska staden Trento överlåter Chira sitt liv till Gud och startar med några andra ungdomar den första lilla Focolare-gruppen. I skyddsrummen under bombanfallen läser man Nya testamentet och försöker omsätta det i handling.

Förutom enheten är identifikationen med den övergivne Jesus – han som på korset ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46), kännetecknande för rörelsens spiritualitet. Jesus smärta i övergivenhetens stund, absurd, ofantlig, outsäglig, sammanfattar allt mänskligt lidande. Ändå är det i den stunden han återupprättar relationen mellan Gud och människan, och oss människor emellan. I varje lidande vi möter – inom oss själva, i andra människor eller i en situation kan vi känna igen honom och säga: ”Även du har upplevt denna smärta. Här vill jag älska dig, viss om din kärlek, och gå vidare, 'bortom smärtan'.”

Min familj kom i kontakt med Focolarerna på 1980-talet, i ett läge då vi verkligen behövde gemenskap, stöd och uppmuntran blev vi inbjudna till deras sommarläger "Mariapoli" som på den tiden hölls på Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Det var en fin stämning av gemenskap och otvungen familjekänsla, verkligen ett förkroppsligande av den enhetens spiritualitet som man säger sig omfatta. Också vår son, som då var i förskolåldern kommer än idag ihåg dessa sommarveckor som något mycket positivt.

Chiara Lubic var i hjärtat en varmt troende katolik, förankrad i katolsk tradition, men det hindrade henne inte från, utan tvärtom inspirerade henne till, att bygga enhet med alla människor och hon vände sig till andra religioner och också till ateister.

På 1960-talet inleder Focolare ekumeniska kontakter med Ortodoxa kyrkan när Chiara träffar patriarken Athenagoras I i Istanbul. Chiaras blir härigenom något av en emissarie mellan den ortodoxe patriarken och påven Paulus VI vilket säkert bidragit till att öppna upp för fortsatt goda relationer mellan ortodoxa och katolska kyrkorna. Focolare hade också kontakter med Kyrkornas världsråd och 1977 inledde man dialog med andra religioner.

Chiara blev inbjuden av den buddhistiska rörelsen Rissho Kosei Kai, där hon säger bl.a:

"Eftersom vi i världen ofta möter bröder av andra trosuppfattningar gör vi en underbar erfarenhet. Varje människa, formad till Guds avbild, har möjlighet till ett visst personligt förhållande till Honom. Ja, själva hennes människovarande för henne just till denna gemenskap. Häri ligger de olika beröringspunkter, som vi kan konstatera mellan vår religion och de andra som finns i dag. Det är dessa beröringspunkter som vi upptäcker även hos er, kära bröder och systrar, och som ger oss möjlighet att vandra sida vid sida på livets 'heliga resa!' mot det mål som väntar oss och att enade samarbeta för mänsklighetens bästa".

1997 blev Chiara Lubic den första kvinnan, och den första kristna som predikade i Malcolm X-moskén i Harlem, New York. Över 3000 muslimer lyssnade till henne.

Genom särskild förordning från Vatikanen blev Focolarerörelsen den första katolska organisation som tillät medlemskap av personer från andra kristna kyrkor och från andra religioner i sina kommuniteter.

Enhetens nådegåva är verkligen något som behövs i Kyrkan och i världen idag. När människor ser på kristenheten idag ser man splittring och konflikter. Pedofilskandalerna förlamar kyrkan, hon får minskat förtroende i allmänhetens ögon och hon hindras att verka i den utsträckning hon är kallad till  för försoning och spridande av Gudsriket och bygga kärlekens civilisation. Kyrkan är i kris, hon måste genomlida den och komma ut på andra sidan. Då behövs nådegåvorna i hög grad, och särskilt enhetens karism som i hög grad manifesterades i Chiaras liv , och focolarerna i hela världen vill nu fortsätta att verka i den andan till Guds ära och till glädje för en värld som törstar efter enhet och kärlek. Kanske vi bara sett början på den roll Focolarerörelsen är kallad att spela i Kyrkans liv. Enhetens gåva som karism känner vi igen på den frukt den burit i Chiara Lubics liv och i Focolarerörelsens historia. Den kan bejakas av alla, den frambringar glädje, frid, hopp etc. Detta i motsats till enhetsträvan i rent mänsklig bemärkelse som lätt kan urarta i kraftlös snällism eller i nya partikulära ideologier eller -ismer där plötsligt nya fiender definieras i dem som inte vill ställa upp på den nya -ismen.

På samma sätt kan vi se gåvan att tjäna de fattigaste bland de fattiga som en karism hos en person som Moder Teresa. Tjänande i rent mänsklig kraft kan lätt leda till  frustration över att man kan åstadkomma så lite trots stora ansträngningar, i slutändan utbrändhet, medan när Gud förvandlar vårt mänskliga tjänande till en andlig gåva, så bär det rik frukt, det är meningsskapande, det ger kraft att uthärda också svåra lidanden utan att förlora hoppet, den leder till tillväxt i tro, hopp och kärlek...

I vår lilla samling i Stureby, en vrå av den stora världsfamiljen träffades vi, unga och gamla, olika yrkeskategorier, män och kvinnor, katoliker och protestanter. Det är en stor glädje och inspiration i detta, och känslan av att vara i enhet med hela den mänskliga familjen vill jag gärna bära med mig ut till alla dem jag möter i vardagen.

Jag avslutar med att citera en dikt av Chiara Lubic:

Vår tids stora längtan
är att tränga in i den djupaste kontemplation
och samtidigt förbli förenad med alla
som en människa bland människor.

Ja, ännu mer:
Att förlora sig i mängden
för att låta sig genomträngas av det gudomliga
som vinet genomtränger en bit bröd.

Ja, ännu mer:
Att delta i Guds planer för mänskligheten
och utbreda ett broderi av ljus över mängden,
och samtidigt dela skammen, hungern, slagen
och de korta glädjestunderna med nästan.

Ty vår största längtan, nu som i alla tider
är det mest mänskliga och det mest gudomliga
man kan tänka sig: Jesus och Maria
Guds Ord – en timmermans son
Vishetens säte – en husmor.

Tips på en meningsfull semesterupplevelse för hela familjen med gemenskap och andlig fördjupning : Åk på MARIAPOLI, Focolares sommardagar, 30 juni - 4 juli på Götabro lägergård utanför Örebro.   Kolla in mer info på Focolarerörelsens hemsida. Som sagt, alla är välkomna, oberoende av religion eller livsåskådning...

Bön och fasta helar Haiti

Återuppbyggnadsarbetet av Haiti har börjat, men det tar lång tid och fortfarande är många utan tak över huvudet rapporterar DN. Offerviljan har varit stor när det gäller frivillia insatser och Caritas och Läkare utan gränser är några av de många hjälporganisationer som arbetar i området. Den stora svårigheten är att organisera hjälpinsatserna på ett effektivt sätt.

Men parallellt med det materiella återuppbyggnadsarbetet måste ske ett andligt helande. Haiti var ett fattigt land sönderslitet av korruption redan tidigare. Men kan katastrofen trots allt bli början till något nytt? Vi tar del av rapporter om att president Prèval de 12 februari kallade in hela nationen till 3 dagars bön och fasta.

 

I en film på Youtube får vi ta del av händelsen: Över en million haitier samlades i närheten av presidentpalatset till bönen som pågick mellan 6 på morgonen och 6 på kvällen. Det var lovsång, det var förböner för landet och folket. 3000 klart bekräftade omvändelser där människor tog emot Kristus förekom, bland dem 101 tidigare voodo-präster.

Det är fantastiskt att ta del av det som sker, människor, oberoende av bakgrund förenade i bön för landets helande, 3000 omvänder sig, precis som i Jerusalem den första pingsten. Det märks tydligt att den helige Ande är i rörelse. Detta är bilder som inger hopp och glädje mitt i det svåra som drabbat denna nation. Låt oss hoppas att detta är början till ett helande på djupet för nationen Haiti.

Låt oss också i Europa ta lärdom av detta. Vi europeer, så dästa i vår rikedom, så giriga, så gudsfrånvända i vår materialism. Vi ser orosmolnen hopa sig vid horisonten: krisen i Grekland som i grunden beror på girighet som nu kan sprida sig till fler länder och rubba eurons stabilitet, den ökande antisemitismen som nu börjar ta sig allt allvarligare former. Många som var med på den tiden känner igen stämnignarna sedan 1930-talet.

Låt också oss ta lärdom av Haiti och be för våra nationers helande, för Europas helande. Att ärlighet i affärer skall råda istället för girighet, att människovärdet och alla människors lika värde självklart respekteras oberoende av etnicitet etc.

Låt oss också be om en försoning mellan muslimer och kristna i Europa och för den uppkomna krisen mellan Turkiet och Sverige till följd av dödandet av bortemot 1 miljoner människor i Armenien år 1915-1923 (som Sveriges riksdag vill kalla folkmord men inte Turkiet). Låt oss be att det får komma något gott ut ur krisen, att alla europeiska folk lägger ner stridsyxan, att vi erkänner gångna tiders oförrätter och bygger en framtid i försoning och fred.
Gardell, Humanisterna och teodicé-problemet

Trots att jag har avvikande uppfattningar både gentemot Humanisterna och Jonas Gardell, så tycker jag att den debatt som pågår med anledning av förslaget om ändring i läroplan för skolans religionsundervisning och Gardells TV-serie Åh Herregud är uppfriskande och bra, både för oss kristna eftersom det stimulerar till reflektion över vår tro, och för icke-kristna som blir nyfikna på vad den kristna tron egentligen handlar om.

De frågeställningar som Gardell ställer i sin programserie (hur kan Gud vara både god och allsmäktig? Varför behövs offer? etc.) är nyttiga att reflektera över. Skall vi kunna försvara vår tro räcker det inte med schablonartade standardsvar utan vi måste verkligen ha tänkt igenom det så att det bottnar i oss själva både andligt och intellektuellt. Om Gardell skulle ha en mera öppen hållning till frågeställningar och inte också leverera svaren (Gud kan inte vara både god och allsmäktig, offertanken hör bara hemma i primitiva kulturer och kan avskrivas idag, någon försoning för våra synder behövs inte...) så skulle programmen vara utmärkta som reflektionsmaterial i t.ex. konfirmationsundervisning. Gardell är pedagogisk, konkret och jordnära i att mejsla ut frågeställningarna och ställer också de obekväma frågorna.

Jag läste med intresse vad Humanisterna skrivit på sin blogg om Jonas Gardells TV-serie (gästbloggare Lars Torstensson). Hans tankar gick i ungefär den riktning jag förväntat mig:

- Å ena sidan tycker han (liksom många kristna) att hans Gudsbild är uttunnad och som sådan nästan acceptabel för Humanisterna:

Hans bild av Bibelns Gud är ungefär den samma som Humanisterna brukar ge, och som då ofta av kristna stämplas som kristendomsfientlig! Han framställer nämligen denne gud som en syntes av en rad olika gudar, somliga goda och andra onda, med olika uppgifter och verksamhetsområden, och hämtade från olika folk och religioner...
Skillnaden mellan Jonas och Humanisterna är framför allt att Jonas talar om Gud som om han verkligen existerade. Men inte heller det är han säker på. Han konstaterar att starka invändningar finns. Ja, han säger t o m att även om han inte kan låta bli att tro så anser han sig efter alla bibelstudier nästan kunna "bevisa att Gud inte finns"!

- Å andra sidan framför Torstensson en kritik mot den "liberalteologiska" falangen av kristenheten till vilken man väl även får räkna Jonas. Han menar att det blir en människodesignad gud, och hur trovärdigt är det?

Att kyrkan ändå är så entusiastisk över Jonas förkunnelse säger en del om hur lite den "har på fötterna"...   Jonas övervinner emellertid sina tvivel, och "löser gudsekvationen" sålunda: Han plockar sönder Gud i hans beståndsdelar, förkastar hans onda sidor och konstruerar i stället av de goda åt sig en konsekvent kärleksfull gud, långt mer sympatisk än den bibliske...  Vidare är givetvis sanningsfrågan problematisk. Även om Jonas eget "gudsskapande" förbättrar Gud i etiskt avseende, så minskar det hans trovärdighet på andra sätt. En gud som man kan "designa" som man vill riskerar att mer framstå som en mekanisk docka än som ett levande väsen.

Jag håller med Torstensson i hans kritik av den människodesignade guden, men jag håller inte med Torstensson, Gardell med flera liberalteologiskt tänkande kristna med honom angående det svar man kommit fram till på teodicé-problemet, nämligen svaret att den kristne Guden kan inte vara både god och allsmäktig. Här är inte platsen att gå in på en omfattande apologi för den kristna tron, det finns gott om sådana böcker skrivna, jag nöjer mig med att konstatera följande:

1. Den kristna tron ser i den gammaltestamentliga historien och i  ISRAELS FOLKS HISTORIA något mera än ett antal osammanhängande berättelser om olika stamgudar och primitiva offerritualer, utan ur denna bakgrund framträder mer och mer bilden av en Gud som har en plan med mänskligheten och som pekar fram mot JESUS KRISTUS, honom som är den kristna trons centrum och kärna, Guds utsände, världens ljus. Vi kallar detta FRÄLSNINGSHISTORIEN.

2. Trons innehåll är något som kommit till oss, som blivit uppenbarat, inte något vi själva kunde ha hittat på eller konstruerat. Vi talar om detta innehåll som TRONS SKATT, depositum fidei, vilken förvaltas av Kyrkan.

3. Den kristna tron hittar en annan lösning på teodicéproblemet:

För det första: Skenbart kan det framstå oförklarligt för oss att en god Gud som är allsmäktig kan tillåta det onda. Men jag måste konstatera att jag kan inte översätta Gud till vad jag vill, jag förfogar inte över honom, han gestaltas inte efter mina egna önskningar och drömmar. Gud är Gud och jag är jag. Vi är inte sammanblandade, det finns en distans mellan oss. Vi kan inte som människor inbilla oss att vi förstår och kan utforska djupen hos Gud. 

För det andra: Människan har enligt kristendomen av Gud skapats fri, att kunna säga ja och säga nej, att välja det onda eller det goda. Möjligheten att säga ja förutsätter möjligheten att säga nej. Bibelns berättelse om syndafallet skildrar i symbolisk form hur människan sade nej och gick sin egen väg och utelämnades på så sätt åt sitt eget och valde bort gemenskapen med Gud. Friheten förutsätter en lag om sådd och skörd, om människan inte fick ta konsekvenserna av sitt handlande, så vore friheten inte reell. De flesta människor känner igen sig själva i denna berättelse om syndafallet, de har någonstans en medvetenhet om sin egen ofullkomlighet och brustenhet, sin fallenhet för det onda trots att hon i sitt hjärta längtar efter godhet och inser att man måste ta ett ansvar för att handla gott och rättfärdigt. Endast i Gud finner människohjärtat sin slutgiltiga ro, skriver kyrkofadern Augustinus. Endast i Gud kan hennes frihet och yttersta mänsklighet förverkligas. Säger vi nej till Gud krymper vi istället för att växa. Då blir människan instängd i sig själv, hennes liv blir en monolog istället för en dialog.

Hela frälsningshistorien är berättelsen om hur Gud i respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den gemenskap han avsåg henne för i begynnelsen. Teodicéproblemet får sitt svar i Kristi lidandes mysterium, där Gud själv anammar det meningslösa och orättfärdiga lidandet för att ge det mening och göra det till en port mot livet med Gud.

Stefan Swärd Ulf Ekman Åke Bonnier 

Får en privat vårdcentral kidnappa domännamnet från en etablerad landstingsdriven vårdcentral?

 Kvartersakuten Essingen, belägen på Lilla Essingen, har i många år varit en uppskattad och etablerad vårdcentral för befolkningen på Essingeöarna, både den sedan länge bofasta befolkningen och de som genom nybyggnation i Elektrolux-området flyttat in under senare år. Man har haft en bra service med lättilgänglig kontakt genom en hemsida, kvartersakutenessingen.se där patienterna interaktivt kunnat boka kontakt med sina läkare m.m.

Nu visar det sig emellertid att domännamnet för denna hemsida ägs av ett privat bolag, Marmolin & Jonsson Handelsbolag, vars ägare är doktorerna Karl-Patrik Jonsson och Thomas Marmolin som nu skall sluta på Lilla Essingens vårdcentral och starta eget, den privata vårdcentralen Kungsholmsdoktorn. Den aktuella hemsidan är sedan förra veckan nedlagd i sin tidigare form, om man nu går in på http://kvartersakutenessingen.se får vi veta att "Hemsidan för Kvartersakuten Essingen är nedlagd", inte ens en hänvisning till telefonnumret till receptionen på Kvartersakuten Essingens vårdcentral finns kvar, däremot tydlig information om Kungsholmsdoktorn samt länkar till deras hemsida där man lätt kan boka tider och lista sig hos dem.

Är inte detta att otillbörligt utnyttja landstingets resurser för att som privat företag tillskansa sig konkurrensfördelar? Patienter som gått in på hemsidan hade missuppfattat det hela som om Kvartersakuten Essingen var nedlagd och att man nu skulle vända sig till Kungsholmsdoktorn istället. Vårdcentralen kan inte ändra något eftersom man inte äger domännamnet.

Jag vet inte vilka juridiska regler som gäller i dagens läge. För några år sedan då många företag etablerade sina hemsidor var det vanligt att oseriösa aktörer gick in och registrerade domäner med samma namn som stora företag och organisationer. När företagen i fråga sedan ville öppna en hemsida så var namnet redan registrerat på någon annan. De kunde då tvingas köpa tillbaka sina domännamn dyrt från dem som spekulerat i domännamnen. Juridiskt var detta tillåtet tidigare, men det var definitivt inte etiskt försvarbart.

Vi får hoppas att historien med domännamnet kvartersakutenessingen.se är en tillfällig miss i hanteringen i den allt mer hektiska privatiseringsivern i Landstinget. Landstingets vårdcentral, Kvartersakuten Essingen, är givetvis moraliskt sett den rättmätiga ägaren till domännamnet, och vi får hoppas att doktorerna Jonsson och Marmolin inser detta och överlåter domännamnet till Landstinget. Om så inte sker tycker jag landstingsjuristerna skall kopplas in för att se hur man skall agera.

Uppdatering 2010-03-11:

Man kan fortfarande få information om Vårdcentralen Essingen via Vårdguidens hemsida. Självklart borde det på den nedlagda sidan finnas länk till denna resurs, inte till Kungsholmsdoktorn.

Vidare kan man utröna att Marmolin & Jonsson Handelsbolag är ett IT-företag som gör hemsidor. På deras hemsida gör de reklam bl.a. för att ha satt upp Kvartersakuten Essingens hemsida. Här finns alltså en personunion mellan ägarna för handelsbolaget som gör hemsidor och den privata vårdcentralen Kungsholmsdoktorn. De två läkarna är dessutom anställda på Kvartersakuten Essingen, Jonsson har dessutom haft uppdrag som verksamhetschef. Man undrar hur affärerna har gått till. Hur ser kontraktet ut mellan Vårdcentralen Essingen och Marmolin & Jonsson Handelsbolag angående upprättandet av hemsidan? Beställdes hemsidestjänsten under den tid Jonsson var verksamhetschef på Kvartersakuten Essingen? Då finns en jävsituation som är problematisk. Har upphandlingen gått till enligt de regler som råder inom Landstinget?

Tittar man vidare på handelsbolagets webb ser man att det också gjort hemsidan åt Nordic Risk Group som består av en grupp allmänläkare och forskare som vill utveckla primärvård och familjemedicin i de nordiska länderna.  Karl-Patrik Jonsson är med i gruppen och där ingår också Göran Sjönell.

Jag ifrågasätter inte att dessa privata initiativ kan vara mycket bra och bidra till utvecklingen av en bra sjukvård, men denna historia sätter hela frågeställningen med konkurrens på lika villkor på sin spets. Med sammanblandning av allmänt och privat där det finns personunion mellan privata bolag och landstingsdrivna verksamheter finns risken för en osund konkurrenssituation där personal inom den offentliga vården lätt kan känna att de kommer i strykklass och missgynnas. Denna känsla blir inte mindre av att retoriken till förmån för privatisering är mycket stark från den politiska majoriteten med sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt i spetsen (många i nya moderaterna talar om att lägga ner landstinget). Gärna privata initiativ, men konkurens på lika villkor så att privat och offentligt kan samarbeta utifrån klara avtal utan luddiga sammanblandningar av lojaliteter.

Nyhetskanalen.se

Gelottes och Kjöllers systemfel

Hanne Kjöller upprepar i ett ledarstick i gårdagens DN det som GP´s  Gert Gelotte sagt många gånger: Att det faktum att det förekommer sexuella övergrepp och oegentligheter inom Katolska kyrkan beror på ett systemfel. Samma tanke upprepas ofta på Katolsk visions blogg.

 Hanne Kjöller skriver detta apropå att en av påvens anställda visat sig vara inblandad i en prostitutionshärva med homosexuella män. Kjöller menar att det bara finns tre uteslutande förklaringar: 1) Det är en medieanka. 2) Det är något fel på manliga katoliker. 3) Det finns ett systemfel inom kyrkan. Eftersom hon utesluter de två första alternativen menar hon att det måste vara alternativ tre som gäller.

Jag skulle kunna köpa resonemanget om man kunde visa på att denna typ av beteende är proportionellt mycket större inom Katolska kyrkan än i andra delar av samhället. Men det har ingen övertygande visat. Tvärtom tyder allt tyvärr på att problemet är minst lika mycket förekommande i samhället i stort. men det är ingen som talar om systemfel inom polisen när en polischef begår liknande brott eller att det är systemfel inom FN´s fredsbevarande trupper när de i stor utsträckning utnyttjar lokalbefolkningen sexuellt, eller att det är ett systemfel att samhället är inrättat så att föräldrar uppfostrar sina barn när det begås övergrepp inom familjen.

"Systemfelet" ligger nog i den mänskliga naturen som är fallen. Människor begår dessa brott oberoende av i vilket sammanhang man befinner sig. Inte desto mindre är det naturligt att det uppmärksammas extra mycket när det sker inom kyrkan, eftersom kyrkan står för en hög moral och predikar människans frälsning och att vi är kallade att sträva efter helgelse i våra liv och att vi får kraft genom den Helige Ande att besegra våra oordnade böjelser. Därför borde man se mindre av denna typ av problem inom kyrkan än i samhället i övrigt. Systemfelet är väl i så fall att det gått slentrian i det kristna livet och att den personliga omvändelsen och livet i den Helige Ande inte förkunnas tillräckligt mycket och att det finns en acceptans av att nöja sig med att leva ett kristet liv på ytan.

Läs mina tidigare blogginlägg om sexuella övergrepp i Katolska kyrkan.

Reepaludebatten väckarklocka

Ilmar Reepalu är inte antisemit i själ och hjärta, och hans bedrövelse över den situation som uppstått där han anklagas för sådana saker känns äkta. Men när han sammankopplar förföljelser av judar i Malmö med krigshandlingar i Gaza ("israelisk ockupationspolitik") är det ändå ett uttryck för en av rasismens grundelement. Reepalu är en av landets tyngre politiker och borde veta bättre hur man väger sina ord, menar Anders Gerdmar, docent i teologi vid Uppsala universitet och forskar om antisemitism. Reepaludebatten är viktig som larmklocka. Snarare än att vara en enstaka fadäs kan den vara toppen på ett isberg i ett Sverige där främlingsfientlighet är på väg in i finrummet och där antisemitism blivit vardagsmat i media, skriver han i en artikel på Newsmill.

Gerdmar intervjuas också i Upsala Nya Tidning angående prästers sympatier för nazismen under andra världskriget.

 

Anders Gerdmars hemsida.

Raljant Sturmark kommenterar debatten på Humanistbloggen.

Christer Sturmark kommenterar nu på Humanistbloggen alla reaktioner på Humanisternas debattinlägg om kristendomen i SvD. Det har ju varit flera svarsinlägg på SvD´s Brännpunkt, i Dagen har Stefan Gustavsson, Anders Gerdmar, Eva Johansson  och Mikael Oscarsson skrivit en artikel, och i radions Människor och tro har det varit en debatt mellan Alf Svensson och Christer Sturmark.

Sturmark skriver att humanistkvartetten kommer att komma med ett svarsinlägg i SvD, men på Humanistbloggen kommenterar han knappt sakinnehållet i det som sagts, utan nöjer sig med det som vi i skolans filosofiundervisning fick lära oss hette "argumentum ad hominem", d.v.s att man argumenterar genom att inrikta sig på människan som framför argumenten (förlöjliga, misstänkliggöra etc.) istället för att argumentera utifrån saken ("argumentum ad rem").

Således beskrivs hela debatten som surrealistisk. Flera av kontrahenterna beskrivs som "de frireligiösa", som om det inte behövdes någon ytterligare argumentation, men om det inte skulle räcka kallar man för säkerhets skull Claphaminstitutet "kreationisternas tankesmedja" för att hoppas att det nyckelordet skall aktivera avsedda negativa associationsbanor hos läsarna. Ytterligare argumentation behövs inte. Alf Svensson avfärdas också: Han "fick inte många rätt på provet" men debatten var enligt Sturmark "underhållande" och "Alf Svensson var i sitt esse".

Jag lyssnade på radiodebatten, jag tyckte den var bra och belysande, Alf Svensson var engagerad vilket inte är så konstigt när han pratar om det som är en av hans hjärtefrågor. Alf refererade till Leszek Kolakowski som liksom Jürgen Habermas tillhör de icke-kristna filosofer som insett kristendomens stora betydelse fär västerlandet.

   

Alf kunde dock knipit ytterligare några poäng och kontrat när Sturmark talade om att kristendom är mot jämställdhet mellan könen och för diskriminering av homosexuella. Det stämmer inte alls. Kristendomen står för alla människors lika och oersättliga värde, och det är inte trots utan på grund av detta som principerna för de mänskliga rättigheterna kunnat utvecklas så bra i västerlandet. Sturmark är ute på mycket tunn is när han nedvärderar kristendomens roll i detta. Sedan finns det också en samhällskritik i det att kristendomen försvarar rätten till liv även för de ofödda och familjen som grundsten i samhället och könskomplementariteten mellan man och kvinna. Men det är en annan diskussion och inte liktydigt med diskriminering, vilket kyrkans kritiker gärna vill ha det till eftersom man då får en lättköpt poäng i sin argumentation.

Gud eller Gardell?

Om TV tänkte sig att programserien Åh Herregud skulle bli en informativ serie om kristen tro, så kan man säga att det var en helt fel att satsa på Jonas Gardell. Gardell är underhållande och bra på att exponera sig själv och sina egna tankar, men den kristna tron känner man knappast igen i det han förkunnar. Den gamla tanten i början var ju rolig, men sedan går det överstyr. Desinformation och manipulativt sammansatta klipp gör att tittaren får en helt felaktig bild. Ulf Ekman t.ex. förekom i programmet i ett sekundsnabbt citat helt ryckt ur sitt sammanhang. Ulf skriver på sin blogg:

Att Gud skulle vara maktgalen och hata och förbanna är så  fel och något Gardell verkligen fått om bakfoten. När han beskriver Gud som knepig, schizofren och halvpsykopat ser det nästan ut som om Jonas  njuter. Vad han gör är att han som riksgycklare nu också blir rikshädare. En sorglig lott.

Ulf fortsätter:

Gud älskar oss och därför sände han Jesus till oss.  Poängen är att Jesus kom för att frälsa oss syndare, just därför att vi har behov av att både få förlåtelse för och bli av med synden i våra liv. Gud vill alltså förvandla oss och göra oss till något vi inte automatiskt är från början, nämligen Guds barn och Kristi avbilder. Detta är något som jag inte kan se att Gardell egentligen vill tala om. Hans beskrivningar blir därför högst summariska, selektiva och djupt felaktiga i sin slutsatser... Förutom ett  förvirrat och faktiskt ganska tråkigt program så är det alltså ett rakt igenom falskt budskap han försöker förmedla till svenska folket. Hans lära framstår som en modern variant av libertinsk gnosticism.

Bitte Assarmo har förhandstittat på de första avsnitten och recenserade TV-serien i Världen idag i måndags. Efter att ha tagit del av Gardells bok om Jesus samt första delen i programserien är jag ganska ense med Bitte i hennes omdöme. "Egotrippar är aldrig särskilt intressanta. Och inte blir de mer fängslande när de kombineras med en arrogant och självrättfärdig ton", skriver hon.

Fördomar mot den kristenhet som inte delar Jonas egen uppfattning lyser igenom i hela programmet. De som tolkar bibeln på annat sätt än Jonas framställs som oupplysta, närmast människofientliga. Benedikt XVI, katolska präster fladdrar förbi i TV-rutan med uttryckslösa ansikten...

Bitte framhåller också, vilket jag instämmer i, att det finns ljusglimtar i programmet, som den kärleksfulla barndomsskildringen och berättelsen om moderns innerliga tro, kärlek och tillit. Du duger som du är, Gud älskar dig, var moderns budskap. Det är smärtsamt att se Jonas inte kunnat bevara den bilden av Gud i sitt vuxna liv. Jonas är ju inte ensam om att bli desillusionerad och överge sin barndoms tro. Hur kommer det sig att somliga i Kyrkan möter en kärleksfull Gud, medan andra reagerar som Jonas? 

Varför når inte evangeliet fram till människorna i högre utsträckning? Kyrkan kan givetvis inte bara skylla på att människorna stänger sig för budskapet, det kan väl vara en del av svaret, men det kan Kyrkan inte göra något åt. Vad hon däremot kan göra något åt är att granska sina egna metoder för evangelisation och att möta dagens människor. Evangelium betyder glädjebudskap, det är budskapet om Guds kärlek till alla människor. Som änglakören sjöng i julnatten:

Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden,
till människor hans välbehag
(Luk 2:14)

Frågan om evangelisationen har framstått som tvetydig för Katolska kyrkan, som å ena sidan kan framstå som en sovande jätte, självtillräcklig, bara bekymrande sig om sig själv, inte bekymrad om att nå ut, å andra sidan som mycket medveten om att hennes djupaste identitet är att nå ut med budskapet som är riktat till alla människor. Det var föremålet för övervägandena i Paulus VI´s encyklika Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld (Evangelii Nuntiandi), och det har varit föremål för överläggningarna under Andra Vatikankonciliet och i många senare påvliga dokument. Starkt förknippat med denna fråga är ekumeniken, då man är medveten om att evangelisationen aldrig kan bli fullständigt trovärdig i en kyrka som är splittrad.  Detta innebär en process av försoning och att erkänna tidigare misstag.1995 uppmanade påven Johannes Paulus II alla kristna till att gå in i en sådan försoniingsprocess, och att ekumeniken har högsta prioritet för Katolska kyrkan (Rundskrivelsen Ut unum sint).

Den nya öppenheten för den Helige Ande hör också hemma i sammanhanget Det finns en medvetenhet om att Kyrkan behöver pingstens Ande för att genomföra sitt uppdrag. Många törstar efter Gudsgemenskap men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram.Bara en personlig pingst i de många troendes liv kan ge kraft och trovärdighet åt evangelisationen och på nytt vända människornas hjärtan mot Gud. Om kyrkan öppnar sig för Anden och genomför det program som stakats ut i Evangelii Nuntiandi, Ut unum sint, de stora dokumenten från Andra Vatikankonciliet och andra postkonciliära dokument, så kommer den sovande jätten att resa sig, och Kyrkan kan bli en levande kraft i världen att förmedla Guds kärlek till alla människor.

Uppdaterad 2010-03-06 8:55

Kommentar till kristendomsdebatten i SvD

Idag har jag och några fler vänner ("fellows") i Claphaminstitutet en artikel på Brännpunkt i Svd i den pågående kristendomsdebatten som startades av några i förbundet Humanisterna. Därefter har det varit en livlig debatt med flera svarsinlägg, många kommentarer och blogginlägg.

Jag tycker det är bra att Humanisterna på detta sätt aktualiserar ämnet Gud och kristendomen. Det är också bra att TV satsar på ämnet genom Jonas Gardells serie som just startat. Jag tror att kristendomen och Kyrkan gagnas av en sådan publicitet, vare sig ämnet tas upp ur positiv eller negativ synvinkel. Det ökar  intresset för Kyrkan, och kristna får komma till tals och korrigera de värsta missförstånden.

Kristendomen har länge varit ett rött skynke för det vänster- och liberalorienterade Europa, vilket gjort att man blivit blind för dess positiva betydelse. Det är ett arv från de franska revolutionärerna som föraktade och förlöjligade religionen. I Europa (i motsats till USA) är det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man samtidigt är för utveckling och frihet. Därför blir Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt väldigt hårt ansatta, även när de bara på ett mycket modest sätt försvarar kristendomens plats i skolans religionsundervisning.

Men kanske något håller på att hända? Det har sagts tidigare, och den nuvarande debatten motsäger inte detta: Långtifrån att vara död är Gud är mer än någonsin levande och på intåg i vårt samhälle igen. Humanisterna motsäger egentligen sig själva när de nedvärderar kristendomen och samtidigt mobiliserar så mycket kraft för att motarbeta den. I stället för all denna historierevisionistiska propaganda, vore det inte bättre att i lugn och ro bidra till ett lugnt samtal byggt på kunskap och förnuft. Kanske det är som sr Madeleine Fredell OP sade vid ett föredrag i Oslo nyligen, att "det är snarare ateismen som visar på krampaktiga dödsryckningar och därför gör häftiga angrepp på framför allt kristen tro?"

Det är upp till oss kristna att ta detta som en utmaning. Det handlar inte alls om att försköna och försöka dölja missförhållanden som funnits inom kristendomen. I debatten har med rätta framfört olika missförhållanden i tider då Kyrkan haft makten. Det finns mycket mörker i kristendomens historia, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt. Det mörka får inte förtigas utan måste för trovärdighetens skull lyftas fram  och göras upp med. Jag har skrivit åtskilligt om detta på denna blogg tidigare.

Sedan detta är sagt kommer man inte ifrån att det ändå är Europas filosofiska och teologiska tänkande som givit upphov till de mänskliga rättigheterna och att det har sina rötter i det judisk-kristna arvet och den människosyn som emmanerar därifrån i förening med grekiskt-romerskt tänkande kring naturrätten. Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Att kyrkan är eller har varit vetenskapsfientlig är en myt.

Vi kristna har mycket att bidra med när det gäller en fortsatt positiv andlig utveckling i Europa. Då är det viktigt att vi i dialogen med kulturen och samhället inte skiljer ut oss som en grupp som är emot, utan kan bejaka mångfalden, bejaka att saker är komplexa och mångfacetterade och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Kom ihåg att initiativtagarna bakom Europagemenskapen alla var praktiserande katoliker: Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi... Idén bakom Europagemenskapen var en sekulär stat men men byggd på kristna värderingar. Men det handlade absolut inte om någon klerikalism, utan en organisation byggd på vänskap, dialog och en fullödig humanism. Den katolska socialläran innefattar också idén om en sådan  humanism.

Vi måste komma runt den dumdryga tuppfäktningen mellan kristendomsfientliga ateister och kristna som definierar sig utifrån en slags motidentitet till det sekulära samhället och hitta vägen till en sann fruktbärande dialog. Europeisk forskartradition och katolsk teologi borde ses som resurser i detta.  Men när jag talar om att definiera sig utifrån en motidentitet  tänker jag inte bara högerkristna evangelikala i USA, också Katolska kyrkan måste hitta ett smidigare sätt att umgås med det moderna samhället och inte fastna i en oreflekterad försvarsposition, och göra sig av med de värsta avarterna av det antimodernistiska arvet. Jag menar absolut inte att Katolska kyrkan skall överge eller ändra sin tro, det hela är en fråga om attityd och social kompetens i att umgås med en icke-troende omgivning.

Jag återvänder till sr Madeleines föredrag i Oslo. Hon lyfter fram Katolska kyrkans resurser:

"Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle...

Genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket har katolska kyrkan något väsentligt att erbjuda det interkulturella och interreligiösa samhällsbygget i Europa idag. Men det kan inte nog understrykas att det måste ske i dialog med både meningsfränder och meningsmotståndare. Vi måste i sådana sammanhang uppträda på ett självklart sätt och aldrig defensivt eller utifrån en motidentitet till de rådande värderingarna. Vi måste också bejaka en mångfald av tankar och tolkningar inom vår egen kyrka för att trovärdigt kunna kalla oss katolska. Först då kan vi verkligen bli del av ett andligt fundament i Europa."

Se också Dagen: Anders Gerdmar, Stefan Gustavsson, Eva Johansson, Mikael Oscarsson: Mångkultur kräver respekt för religion

Ulf Ekman tar också upp ämnet i sin nya TV-serie KVÄLL MED ULF EKMAN (avsnitt 2),

Uppdaterad 2010-03-07 08:55

Europas andliga arv och Katolska kyrkans möjliga roll i dess framtid.

Då jag länkade till Justitia et Pax i samband med en nyhetsnotis om Katolska kyrkans uppmaning till Carl Bildt att Sverige skall ratificera FN-konventionen mot klustervapen hittade jag en mycket intressant föreläsning av Sr Madeleine Fredell OP om Vatikanen och Europas andliga fundament. Föreläsningen hölls på Katolsk Akademi i Oslo den13 februari i år. Den är av största relevans för den nu pågående debatten med Humanisterna angående kristendomens betydelse för Europas utveckling och dess plats i skolans religionsundervisning. Jag vill gärna uppmärksamma mina läsare på den och återger här några väl valda citat:


Det finns idag all anledning att reflektera över hur vår mentala Europakarta ser ut...

Även om inte de mänskliga rättigheterna enbart har sin hemvist i Europa så är det ändå vår kontinents filosofiska och teologiska tänkande som givit upphov till dem. Här finns otvivelaktigt något som vi kan lyfta fram som en gemensam ikon för Europa om än med rötter i den judiskt-semitiska traditionen. Det torde stå klart att det är det judisk-kristna arvet, främst människosynen, som stått bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Här återfinner vi också antikens tänkande kring naturrätten och därmed binder vi samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen...

De franska revolutionärerna föraktade och förlöjligade religionen medan de amerikanska åtskiljde staten från religionen, främst för att skydda den senare. I Europa hamnade de etablerade kyrkorna på statens sida, inte sällan i en motsatsställning till demokrati och frihet, medan de religiösa rörelserna i USA både anammade demokrati och en liberal marknadsekonomi. I Europa var det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man samtidigt ville utveckling och frihet...

Evangelikal och fundamentalistisk kristendom tycks trivas förträffligt tillsammans med demokrati, teknologi och liberal ekonomi. Kanske är det snarare ateismen som visar på krampaktiga dödsryckningar och därför gör häftiga angrepp på framför allt kristen tro? Och den verklige förloraren i det hela tycks vara det mänskliga förnuftet. Här skulle både europeisk forskartradition och katolsk teologi kunna skapa intellektuell och andlig reda. Olyckligtvis fastnar katolska kyrkan alltför ofta i en oreflekterad försvarsposition för en stelnad lära liksom i frågor om sexualitet. Den allt överskuggande frågan borde vara vad som är en mogen kristen tro i det tjugoförsta århundradet...

Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll...

Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att härdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör.  Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. men allra först måste dessa redskap användas inåt i kyrkan där det måste få finnas en öppen teologiskt debatt i syfte att nå fram till en i ordets äkta bemärkelse katolsk dogmutveckling...

Robert Schuman var aktivt praktiserande katolik... De andra grundarna av Kol- och stålunionen, Konrad Adenauer från Tyskland och Alcide de Gasperi från Italien var också praktiserande katoliker...

Man ville ha en sekulär stat men som byggde på kristna värderingar. När det till exempel gällde världsekonomin så talade Maritain om en ”organisering av världssamfundet efter rättvisans och vänskapens principer”. Politik och tro hörde helt ihop för Maritain. Men det handlade definitivt inte om klerikalism, konfessionalism eller en teokrati. Han åsyftar däremot en effektiv ”politisk vänskap” (une fraternité politique). Maritains bok Humanisme intégrale (En fullödig humanism) har lagt grunden för en respektfull och fruktbärande dialog mellan katolska kyrkan och politiska institutioner. Idén om en fullödig humanism finns också integrerad i den katolska socialläran...

Europeiska Unionen är på väg mot solidaritet och fred. Man kan kalla det för en byggarbetsplats. Robert Schumans vision ligger fortfarande i framtiden och vi varken kan eller ska avkräva politiker och tjänstemän inom EU en färdigutstakad plan...

Genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket har katolska kyrkan något väsentligt att erbjuda det interkulturella och interreligiösa samhällsbygget i Europa idag. Men det kan inte nog understrykas att det måste ske i dialog med både meningsfränder och meningsmotståndare. Vi måste i sådana sammanhang uppträda på ett självklart sätt och aldrig defensivt eller utifrån en motidentitet till de rådande värderingarna. Vi måste också bejaka en mångfald av tankar och tolkningar inom vår egen kyrka för att trovärdigt kunna kalla oss katolska. Först då kan vi verkligen bli del av ett andligt fundament i Europa.

Sr Madeleine avslutar med att reflektera över frågan huruvuda det finns ett europeiskt andligt förhållningssätt:

...Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Tariq Ramadan må vara ifrågasatt, men någon annan väg till fred än att möta den andre på djupet lär vi inte erbjudas. Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre. Och självförståelsen av min europeiska identitet går även den med nödvändighet genom den andre.

Hela föreläsningen finns här.

SvD SvD SvD SvD

Ideologiskt käbbel eller vetenskaplig diskussion?

Naturligtvis har både skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget som behöver diskuteras i regeringen. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner, inte heller att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas.

Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. På nytt ger han och medförfattare uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon betydelse, skriver man.

Detta är rent trams. Det är Christer Sturmark, P C jersild et al som ägnar sig åt mytbildning. Sturmark och humanisterna har inget som helst vetenskapligt underlag för det de säger, och deras motiv synes helt och hållet ideologiskt och inte sakligt. Klart är att om man vill rensa ut kristendomen ur vårt samhälle och rycka upp den med rötterna, så vill man också äga den historiska berättelsen, därför försöker man nu skapa myter som inte är ett dugg mera sanna än de myter förintelseförnekarna försöker skapa om Andra världskriget.

Kristendomen har betytt oerhört mycket både för vetenskapen och utvecklingen av den etik och moral som ligger till grund för respekten för alla människors lika värde, demokrati och frihet. Däremot är det en myt att Kyrkan är eller har varit emot vetenskapen eller att förnuft och vetenskap står i motsatsförhållande till kristen tro.

Lyssna till följande intressanta inlägg av kardinal Schönborn om argumentation utifrån förnuft eller känsla.

Dagen Dagen  Åke Bonnier: Öppet brev till Humanisterna

Mera om tro och förnuft på denna blogg

Givande TV-debatt om kristendomens ställning i skolans religionsundervisning

Det var en mycket givande debatt om kristendomens ställning i skolans religionsundervisning på Debatt i Svt igår. Debatten fortsatte efter programmet med eftersnack. Dilsa Demirbag Stens enda argument som hon upprepade gång på gång var att kristna var kränkta för att en viss formulering strukits i läroplanen vilket blev mindre och mindre trovärdigt för varje gång hon upprepade det.

Jag tycker att alla företrädarna för Kyrkan gjorde en lysande insats i att lugnt och sakligt belysa ämnet: Annika Borg, präst i Svenska Kyrkan, Ulf Ekman, pastor i Livets Ord och Gert Gelotte, katolik och ledarskribent på Göteborgsposten. Eftersom dessa personer representerar olika delar av kristendomen där man i den inomkyrkliga debatten representerar  vitt skilda ståndpunkter, så var det desto roligare att se dem enade kring samma sak.

Annika Borg som undervisar konfirmander konstaterade att konfirmanderna har otroligt dåliga kunskaper i kristendom, så redan i dagens läge är skolan mycket dålig på att förmedla grundläggande kunskaper.  Borg hade en poäng i att hon frågade sig om det inte finns en ideologi bakom strävan att nedtona kristendomen som har med postmodernism och synen på mångfald att göra, och att man i så fall borde vara tydlig med detta.

Dilsa Demirbag Sten menade att kristendomen fortfarande kommer att vara prioriterad i läroplanen, så vad bråkar man om?

Gert Gelotteställde  frågan, att om man inte har för avsikt att ändra på något, varför ändrar man då på texten över huvud taget?

Tidigare blogginlägg i ämnet

Underjordisk kyrka i Sverige som i Kina eller det antika Rom?

Makten har alltid varit rädd för Kyrkan. Jesus svar på frågan om det var rätt att betala skatt till Kejsaren: "Ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud", kunde inte lugna de världsliga makthavarna. Inte heller hans konstaterande "Mitt rike är inte av denna världen" kunde hindra att kristendomen ansågs som ett hot mot den världsliga makten. Jesus måste dö, och kristna i antikens Rom förföljdes och mördades för för att de vägrade avsvära sig sin kristna tro. I Kina är det bara en statskontrollerad gren av Katolska kyrkan som är tillåten, medan en annan del av kyrkan tvingats under jorden. I vårt genomsekulariserade demokratiska samhälle återkommer denna rädsla paradoxalt nog, och kristendomen förföljs och skall rensas ut med alltmer polisiära metoder. En av den sekulära ideologins hantlangare är Skolverket som med stasi-liknande metoder söker att göra om skolan.


(från Världen idag 2010-02-22)

Det senaste utspelet är att nitiska ämbetsmän säger att med den nya skollagen som är på gång, så blir det kanske inte tillåtet att t.ex. som kristna elever gjort tidigare samlas till rast-andakter. Skolavslutning i kyrkan blir självklart förbjudet, och även att Kyrkan går in som en resurs när det gäller krishantering blir också problematiskt.

Just östtyska Stasis skolpolitik är för övrigt något som upphöjts till ideal av vissa skolpolitiker inom vänstern och vissa humanister i strävan att införa en ateistisk skola. Humanisternas tidigare ordförande Carl-Johan Kleberg hyllade det så mycket att han sagt sig vilja läsa vissa avsnitt ur Stellan Arvidssons bok på sin begravning. Christer Sturmark går inte så långt och säger förtjänstfullt nog att "påbjuden ateism är alltid förfärligt, det som skedde i DDR är en skandal".

Sturmark är en av de personer från Humanisterna som ändå har en viss kulturkompetens och förståelse i dialogen med kristna. Därför blir debatter med honom ofta ganska intressanta. Men hur tolerant är det egentligen att resonera som han: "Det är självklart helt okej att du har din kristna tro för dig själv i din privata sfär, bara den inte påverkar samhället runt omkring dig". Lyssna bara på hur det låter om man vänder resonemanget mot Sturmark själv: "Det är självklart att du har rätt att se på ditt sätt på saken, bara det inte...."

Jag tycker Ruben Agnarsson sätter fingret på den springande punkten när han i Världen idags ledare skriver: "Humanismens stora dilemma är subjektiviteten och oförmågan att frigöra sig från det egna perspektivet" Humanismen blir därför lätt egoism eftersom det enbart är jag som skall uttolka vad som är rätt och bra. Hur många envåldshärskare har inte resonerat på samma sätt och sagt att de tänker på folkets bästa och uttolkar folkviljan?.  I kommunistiska ideologin hade man ett namn för detta: Proletariatets diktatur. Insikten om att vi utlämnade åt oss själva är fast i vår egen subjektivitet leder fram till förståelsen av att vi behöver korrektiv utanför oss själva, konstaterar Agnarsson.

Desto farligare för demokrati och mänskliga rättigheter blir denna utveckling när den går parallellt med en strävan att göra den unga generationen urarva kunskap om västerlandets idéhistoriska och religiösa arv. Redan idag är kunskapsnivån låg. På kyrkkaffet efter mässan i söndags talade jag med en gymnasielärare. Jag minns en bok som jag upplevde som en guldgruva under min egen gymnasietid: Tor Ragnar Gerholms Idé och Samhälle som vi hade som bredvidläsningslitteratur. Han kände till den, men sade samtidigt att idag uppfattas den som allderles för tung och svårsmält för gymnasieeleverna, mera som högskolenivå. Han berättade också om en gymnasieelev som inte kände till namnet på kullen där Jesus dog på korset. Det säger något om bildningsnivån i dagens skola.

Samtidigt pågår ett arbete med ny kursplan där man vill man slopa kristendomens särställning i religionsundervisningen. Följande sats i läroplanen föreslås slopad:

?En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur ... Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.?

Inte bara kristendomens särställning i Sverige raderas ut, också historieämnet stympas. Antiken avskaffas, och från årskurs sju går man inte längre bakåt i vårt gemensamma förflutna än till industrialismen.

Att ha kontoll över historieskrivningen och berättelserna om vår historia är också en viktig metod som maktens män begagnar sig av för att få kontroll över folket. "De som vill censurera och filtrera historiska fakta av ideologiska skäl vill hålla befolkningen okritisk mot makten, för att sedan lättare kunna manipulera den", skriver Signumbloggen.

Gert Gelotte tar upp ämnet på ledarplats i Göteborgsposten: Vad håller Skolverket på med? frågar han sig. Skolan skall varken ta ställning för eller emot kristendomen. Men att kristendomen präglat Sverige och västerlandet är ett faktum. Det borde Skolverket begripa, skriver han:

"...av det samlade förslaget till kursplan i religionskunskap är det svårt att dra någon annan slutsats än att Skolverket vill att grundskolan skall behandla alla de stora religionerna lika. Nästa steg på denna rättvisans väg måste bli en kursplan i geografi där alla floder behandlas lika. För inte är väl Hallands floder mer betydelsefulla än Ganges, Brahmaputra, Chang Jiang och Huang He?

Skämt åsido. Betydligt vidare och djupare kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen är avgörande för förståelsen av Sveriges och västerlandets religiösa, kulturella och etiska geografi. Det innebär inte att skolan skall ta ställning för eller emot kristendomen ? eller någon annan religion. Det är stor skillnad på att bejaka en identitet och att propagera för en tro... Det står självklart var och en fritt att tycka vad som helst om kristendomens inflytande över Sverige, men den är ett faktum. Detta faktum skall Skolverket låta bli att manipulera."

 Det är inte främst Kyrkan och kristendomen som förlorar på om denna kristendoms- och historiefinetliga utveckling fortgår. Kristendomen har alltid överlevt och även vitaliserats i tider av förföljelse. Jag ser framför mig hemliga samlingar på skolans raster, på arbetsplatser och andra ställen i samhället där tron vitaliseras som aldrig förr precis som i Roms katakomber. Men den stora förloraren på en sådan utveckling är det svenska samhället och i sista hand blir historielösheten och en sådan inhuman humanism och sekularism en fara för demokrati och mänskliga rättigheter.

Missa förresten inte en debatt mellan Christer Sturmark och Ruben Agnarsson i ABF-huset Stockholm den 9 mars. Läs mera här.

 

Världen idag Aftonbladet UNT Dagens eko SvD

Människohandel vår tids slaveri.

Minns ni filmen Lilja forever? Den historia som berättas där är helt sann och en verklighet för många barn och unga kvinnor som säljs som sexslavar. Igår berättade Kalla fakta om ett liknande fall med en ung kvinna som lockades till Danmark där hon hamnade i händerna på samvetslösa personer som låste in henne och tvingade henne till prostitution. Detta är människorov och vår tids slaveri. Tyvärr är lagarna tandlösa. När personen som Kalla fakta berättade om lyckades rymma och anmälde situatíonen till polisen skickades hon genast hem till Thailand, och personen som hållit henne fången fick bara 6 månaders fängelse för koppleri och narkotikainnehav, det blev ingen dom för människohandel.

FN:s uppskattar att upp till fyra miljoner människor, främst kvinnor och barn är offer för människohandel varje år. 120 000 kvinnor och barn förs årligen in i EU för sexuella ändamål. Enligt Rikspolisstyrelsen transporteras årligen mellan 400–600 kvinnor och därutöver ett okänt antal barn, till Sverige för att utnyttjas sexuellt. Sverige utgör såväl destinations- som transitland för denna handel.

 Oftast är det unga kvinnor från fattiga miljöer i fattiga länder som lockas till Europa med löften om ett bättre liv och en ljusare framtid. Andra förs hit under tvång. De rekryteras och smugglas av kriminella nätverk. Väl på plats blir många av med sina pass och sina pengar. Många drogas och torteras för att brytas ner såväl psykiskt som fysiskt. De hamnar ofta i en ekonomisk skuld till dem som förde bort dem. Utan identitet, utan egen vilja och utan eget liv tvingas de finna sig i att säljas, om och om igen. När de anses vara förbrukade dumpas de i bästa fall i något land utan vare sig pass eller dokumentation, i värsta fall mördas de.

Människohandel förekommer idag över hela världen, i såväl fatigare länder som rikare. Handeln med män kvinnor och barn är också kopplad till andra former av internationell organiserad brottslighet, som narkotika- och vapenhandel.

 Prostitution och människohandel för sexuella ändamål är ett allvarligt hinder för social jämlikhet och jämställdhet mellan könen och för de utsattas möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Att människor, ofta kvinnor och barn, rekryteras i syfte att utnyttjas på olika sätt är oacceptabelt. Ytterst är det en fråga om att visa att Sverige verkligen är ett land där kvinnors frihet och integritet respekteras. Enligt Folkhälsoinstitutets undersökning från slutet av 1990-talet har var åttonde svensk man någon gång betalat för sex. Köparna kommer från i stort sett alla skikt i samhället. Det är ovanligt med kvinnliga sexköpare.

 Var med och stöd kampen mot handeln med människor. Köp en tulpan eller arbeta som volontär när det ekumeniska nätverket mot trafficking arrangerar manifestation på Medborgarplatsen 20 mars kl 12.00 mot människohandeln.

Vill du arbeta som volontär den 20 mars? Vi behöver volontärer till Medborgarplatsen. Anmäl dig till Brittmari Karlsson som är samordnare för volontärer. Anmälan senast 10 mars. Läs mera här.

Fler poster Nästa sida »