Trots att jag har avvikande uppfattningar både gentemot Humanisterna och Jonas Gardell, så tycker jag att den debatt som pågår med anledning av förslaget om ändring i läroplan för skolans religionsundervisning och Gardells TV-serie Åh Herregud är uppfriskande och bra, både för oss kristna eftersom det stimulerar till reflektion över vår tro, och för icke-kristna som blir nyfikna på vad den kristna tron egentligen handlar om.
De frågeställningar som Gardell ställer i sin programserie (hur kan Gud vara både god och allsmäktig? Varför behövs offer? etc.) är nyttiga att reflektera över. Skall vi kunna försvara vår tro räcker det inte med schablonartade standardsvar utan vi måste verkligen ha tänkt igenom det så att det bottnar i oss själva både andligt och intellektuellt. Om Gardell skulle ha en mera öppen hållning till frågeställningar och inte också leverera svaren (Gud kan inte vara både god och allsmäktig, offertanken hör bara hemma i primitiva kulturer och kan avskrivas idag, någon försoning för våra synder behövs inte...) så skulle programmen vara utmärkta som reflektionsmaterial i t.ex. konfirmationsundervisning. Gardell är pedagogisk, konkret och jordnära i att mejsla ut frågeställningarna och ställer också de obekväma frågorna.
Jag läste med intresse vad Humanisterna skrivit på sin blogg om Jonas Gardells TV-serie (gästbloggare Lars Torstensson). Hans tankar gick i ungefär den riktning jag förväntat mig:
- Å ena sidan tycker han (liksom många kristna) att hans Gudsbild är uttunnad och som sådan nästan acceptabel för Humanisterna:
Hans bild av Bibelns Gud är ungefär den samma som Humanisterna brukar ge, och som då ofta av kristna stämplas som kristendomsfientlig! Han framställer nämligen denne gud som en syntes av en rad olika gudar, somliga goda och andra onda, med olika uppgifter och verksamhetsområden, och hämtade från olika folk och religioner...
Skillnaden mellan Jonas och Humanisterna är framför allt att Jonas talar om Gud som om han verkligen existerade. Men inte heller det är han säker på. Han konstaterar att starka invändningar finns. Ja, han säger t o m att även om han inte kan låta bli att tro så anser han sig efter alla bibelstudier nästan kunna "bevisa att Gud inte finns"!
- Å andra sidan framför Torstensson en kritik mot den "liberalteologiska" falangen av kristenheten till vilken man väl även får räkna Jonas. Han menar att det blir en människodesignad gud, och hur trovärdigt är det?
Att kyrkan ändå är så entusiastisk över Jonas förkunnelse säger en del om hur lite den "har på fötterna"... Jonas övervinner emellertid sina tvivel, och "löser gudsekvationen" sålunda: Han plockar sönder Gud i hans beståndsdelar, förkastar hans onda sidor och konstruerar i stället av de goda åt sig en konsekvent kärleksfull gud, långt mer sympatisk än den bibliske... Vidare är givetvis sanningsfrågan problematisk. Även om Jonas eget "gudsskapande" förbättrar Gud i etiskt avseende, så minskar det hans trovärdighet på andra sätt. En gud som man kan "designa" som man vill riskerar att mer framstå som en mekanisk docka än som ett levande väsen.
Jag håller med Torstensson i hans kritik av den människodesignade guden, men jag håller inte med Torstensson, Gardell med flera liberalteologiskt tänkande kristna med honom angående det svar man kommit fram till på teodicé-problemet, nämligen svaret att den kristne Guden kan inte vara både god och allsmäktig. Här är inte platsen att gå in på en omfattande apologi för den kristna tron, det finns gott om sådana böcker skrivna, jag nöjer mig med att konstatera följande:
1. Den kristna tron ser i den gammaltestamentliga historien och i ISRAELS FOLKS HISTORIA något mera än ett antal osammanhängande berättelser om olika stamgudar och primitiva offerritualer, utan ur denna bakgrund framträder mer och mer bilden av en Gud som har en plan med mänskligheten och som pekar fram mot JESUS KRISTUS, honom som är den kristna trons centrum och kärna, Guds utsände, världens ljus. Vi kallar detta FRÄLSNINGSHISTORIEN.
2. Trons innehåll är något som kommit till oss, som blivit uppenbarat, inte något vi själva kunde ha hittat på eller konstruerat. Vi talar om detta innehåll som TRONS SKATT, depositum fidei, vilken förvaltas av Kyrkan.
3. Den kristna tron hittar en annan lösning på teodicéproblemet:
För det första: Skenbart kan det framstå oförklarligt för oss att en god Gud som är allsmäktig kan tillåta det onda. Men jag måste konstatera att jag kan inte översätta Gud till vad jag vill, jag förfogar inte över honom, han gestaltas inte efter mina egna önskningar och drömmar. Gud är Gud och jag är jag. Vi är inte sammanblandade, det finns en distans mellan oss. Vi kan inte som människor inbilla oss att vi förstår och kan utforska djupen hos Gud.
För det andra: Människan har enligt kristendomen av Gud skapats fri, att kunna säga ja och säga nej, att välja det onda eller det goda. Möjligheten att säga ja förutsätter möjligheten att säga nej. Bibelns berättelse om syndafallet skildrar i symbolisk form hur människan sade nej och gick sin egen väg och utelämnades på så sätt åt sitt eget och valde bort gemenskapen med Gud. Friheten förutsätter en lag om sådd och skörd, om människan inte fick ta konsekvenserna av sitt handlande, så vore friheten inte reell. De flesta människor känner igen sig själva i denna berättelse om syndafallet, de har någonstans en medvetenhet om sin egen ofullkomlighet och brustenhet, sin fallenhet för det onda trots att hon i sitt hjärta längtar efter godhet och inser att man måste ta ett ansvar för att handla gott och rättfärdigt. Endast i Gud finner människohjärtat sin slutgiltiga ro, skriver kyrkofadern Augustinus. Endast i Gud kan hennes frihet och yttersta mänsklighet förverkligas. Säger vi nej till Gud krymper vi istället för att växa. Då blir människan instängd i sig själv, hennes liv blir en monolog istället för en dialog.
Hela frälsningshistorien är berättelsen om hur Gud i respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den gemenskap han avsåg henne för i begynnelsen. Teodicéproblemet får sitt svar i Kristi lidandes mysterium, där Gud själv anammar det meningslösa och orättfärdiga lidandet för att ge det mening och göra det till en port mot livet med Gud.
Stefan Swärd Ulf Ekman Åke Bonnier
Kvartersakuten Essingen, belägen på Lilla Essingen, har i många år varit en uppskattad och etablerad vårdcentral för befolkningen på Essingeöarna, både den sedan länge bofasta befolkningen och de som genom nybyggnation i Elektrolux-området flyttat in under senare år. Man har haft en bra service med lättilgänglig kontakt genom en hemsida, kvartersakutenessingen.se där patienterna interaktivt kunnat boka kontakt med sina läkare m.m.
Nu visar det sig emellertid att domännamnet för denna hemsida ägs av ett privat bolag, Marmolin & Jonsson Handelsbolag, vars ägare är doktorerna Karl-Patrik Jonsson och Thomas Marmolin som nu skall sluta på Lilla Essingens vårdcentral och starta eget, den privata vårdcentralen Kungsholmsdoktorn. Den aktuella hemsidan är sedan förra veckan nedlagd i sin tidigare form, om man nu går in på http://kvartersakutenessingen.se får vi veta att "Hemsidan för Kvartersakuten Essingen är nedlagd", inte ens en hänvisning till telefonnumret till receptionen på Kvartersakuten Essingens vårdcentral finns kvar, däremot tydlig information om Kungsholmsdoktorn samt länkar till deras hemsida där man lätt kan boka tider och lista sig hos dem.
Är inte detta att otillbörligt utnyttja landstingets resurser för att som privat företag tillskansa sig konkurrensfördelar? Patienter som gått in på hemsidan hade missuppfattat det hela som om Kvartersakuten Essingen var nedlagd och att man nu skulle vända sig till Kungsholmsdoktorn istället. Vårdcentralen kan inte ändra något eftersom man inte äger domännamnet.
Jag vet inte vilka juridiska regler som gäller i dagens läge. För några år sedan då många företag etablerade sina hemsidor var det vanligt att oseriösa aktörer gick in och registrerade domäner med samma namn som stora företag och organisationer. När företagen i fråga sedan ville öppna en hemsida så var namnet redan registrerat på någon annan. De kunde då tvingas köpa tillbaka sina domännamn dyrt från dem som spekulerat i domännamnen. Juridiskt var detta tillåtet tidigare, men det var definitivt inte etiskt försvarbart.
Vi får hoppas att historien med domännamnet kvartersakutenessingen.se är en tillfällig miss i hanteringen i den allt mer hektiska privatiseringsivern i Landstinget. Landstingets vårdcentral, Kvartersakuten Essingen, är givetvis moraliskt sett den rättmätiga ägaren till domännamnet, och vi får hoppas att doktorerna Jonsson och Marmolin inser detta och överlåter domännamnet till Landstinget. Om så inte sker tycker jag landstingsjuristerna skall kopplas in för att se hur man skall agera.
Uppdatering 2010-03-11:
Man kan fortfarande få information om Vårdcentralen Essingen via Vårdguidens hemsida. Självklart borde det på den nedlagda sidan finnas länk till denna resurs, inte till Kungsholmsdoktorn.
Vidare kan man utröna att Marmolin & Jonsson Handelsbolag är ett IT-företag som gör hemsidor. På deras hemsida gör de reklam bl.a. för att ha satt upp Kvartersakuten Essingens hemsida. Här finns alltså en personunion mellan ägarna för handelsbolaget som gör hemsidor och den privata vårdcentralen Kungsholmsdoktorn. De två läkarna är dessutom anställda på Kvartersakuten Essingen, Jonsson har dessutom haft uppdrag som verksamhetschef. Man undrar hur affärerna har gått till. Hur ser kontraktet ut mellan Vårdcentralen Essingen och Marmolin & Jonsson Handelsbolag angående upprättandet av hemsidan? Beställdes hemsidestjänsten under den tid Jonsson var verksamhetschef på Kvartersakuten Essingen? Då finns en jävsituation som är problematisk. Har upphandlingen gått till enligt de regler som råder inom Landstinget?
Tittar man vidare på handelsbolagets webb ser man att det också gjort hemsidan åt Nordic Risk Group som består av en grupp allmänläkare och forskare som vill utveckla primärvård och familjemedicin i de nordiska länderna. Karl-Patrik Jonsson är med i gruppen och där ingår också Göran Sjönell.
Jag ifrågasätter inte att dessa privata initiativ kan vara mycket bra och bidra till utvecklingen av en bra sjukvård, men denna historia sätter hela frågeställningen med konkurrens på lika villkor på sin spets. Med sammanblandning av allmänt och privat där det finns personunion mellan privata bolag och landstingsdrivna verksamheter finns risken för en osund konkurrenssituation där personal inom den offentliga vården lätt kan känna att de kommer i strykklass och missgynnas. Denna känsla blir inte mindre av att retoriken till förmån för privatisering är mycket stark från den politiska majoriteten med sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt i spetsen (många i nya moderaterna talar om att lägga ner landstinget). Gärna privata initiativ, men konkurens på lika villkor så att privat och offentligt kan samarbeta utifrån klara avtal utan luddiga sammanblandningar av lojaliteter.
Nyhetskanalen.se
Hanne Kjöller upprepar i ett ledarstick i gårdagens DN det som GP´s Gert Gelotte sagt många gånger: Att det faktum att det förekommer sexuella övergrepp och oegentligheter inom Katolska kyrkan beror på ett systemfel. Samma tanke upprepas ofta på Katolsk visions blogg.
Hanne Kjöller skriver detta apropå att en av påvens anställda visat sig vara inblandad i en prostitutionshärva med homosexuella män. Kjöller menar att det bara finns tre uteslutande förklaringar: 1) Det är en medieanka. 2) Det är något fel på manliga katoliker. 3) Det finns ett systemfel inom kyrkan. Eftersom hon utesluter de två första alternativen menar hon att det måste vara alternativ tre som gäller.
Jag skulle kunna köpa resonemanget om man kunde visa på att denna typ av beteende är proportionellt mycket större inom Katolska kyrkan än i andra delar av samhället. Men det har ingen övertygande visat. Tvärtom tyder allt tyvärr på att problemet är minst lika mycket förekommande i samhället i stort. men det är ingen som talar om systemfel inom polisen när en polischef begår liknande brott eller att det är systemfel inom FN´s fredsbevarande trupper när de i stor utsträckning utnyttjar lokalbefolkningen sexuellt, eller att det är ett systemfel att samhället är inrättat så att föräldrar uppfostrar sina barn när det begås övergrepp inom familjen.
"Systemfelet" ligger nog i den mänskliga naturen som är fallen. Människor begår dessa brott oberoende av i vilket sammanhang man befinner sig. Inte desto mindre är det naturligt att det uppmärksammas extra mycket när det sker inom kyrkan, eftersom kyrkan står för en hög moral och predikar människans frälsning och att vi är kallade att sträva efter helgelse i våra liv och att vi får kraft genom den Helige Ande att besegra våra oordnade böjelser. Därför borde man se mindre av denna typ av problem inom kyrkan än i samhället i övrigt. Systemfelet är väl i så fall att det gått slentrian i det kristna livet och att den personliga omvändelsen och livet i den Helige Ande inte förkunnas tillräckligt mycket och att det finns en acceptans av att nöja sig med att leva ett kristet liv på ytan.
Läs mina tidigare blogginlägg om sexuella övergrepp i Katolska kyrkan.
Ilmar Reepalu är inte antisemit i själ och hjärta, och hans bedrövelse över den situation som uppstått där han anklagas för sådana saker känns äkta. Men när han sammankopplar förföljelser av judar i Malmö med krigshandlingar i Gaza ("israelisk ockupationspolitik") är det ändå ett uttryck för en av rasismens grundelement. Reepalu är en av landets tyngre politiker och borde veta bättre hur man väger sina ord, menar Anders Gerdmar, docent i teologi vid Uppsala universitet och forskar om antisemitism. Reepaludebatten är viktig som larmklocka. Snarare än att vara en enstaka fadäs kan den vara toppen på ett isberg i ett Sverige där främlingsfientlighet är på väg in i finrummet och där antisemitism blivit vardagsmat i media, skriver han i en artikel på Newsmill.
Gerdmar intervjuas också i Upsala Nya Tidning angående prästers sympatier för nazismen under andra världskriget.
Anders Gerdmars hemsida.
Christer Sturmark kommenterar nu på Humanistbloggen alla reaktioner på Humanisternas debattinlägg om kristendomen i SvD. Det har ju varit flera svarsinlägg på SvD´s Brännpunkt, i Dagen har Stefan Gustavsson, Anders Gerdmar, Eva Johansson och Mikael Oscarsson skrivit en artikel, och i radions Människor och tro har det varit en debatt mellan Alf Svensson och Christer Sturmark.
Sturmark skriver att humanistkvartetten kommer att komma med ett svarsinlägg i SvD, men på Humanistbloggen kommenterar han knappt sakinnehållet i det som sagts, utan nöjer sig med det som vi i skolans filosofiundervisning fick lära oss hette "argumentum ad hominem", d.v.s att man argumenterar genom att inrikta sig på människan som framför argumenten (förlöjliga, misstänkliggöra etc.) istället för att argumentera utifrån saken ("argumentum ad rem").
Således beskrivs hela debatten som surrealistisk. Flera av kontrahenterna beskrivs som "de frireligiösa", som om det inte behövdes någon ytterligare argumentation, men om det inte skulle räcka kallar man för säkerhets skull Claphaminstitutet "kreationisternas tankesmedja" för att hoppas att det nyckelordet skall aktivera avsedda negativa associationsbanor hos läsarna. Ytterligare argumentation behövs inte. Alf Svensson avfärdas också: Han "fick inte många rätt på provet" men debatten var enligt Sturmark "underhållande" och "Alf Svensson var i sitt esse".
Jag lyssnade på radiodebatten, jag tyckte den var bra och belysande, Alf Svensson var engagerad vilket inte är så konstigt när han pratar om det som är en av hans hjärtefrågor. Alf refererade till Leszek Kolakowski som liksom Jürgen Habermas tillhör de icke-kristna filosofer som insett kristendomens stora betydelse fär västerlandet.
Alf kunde dock knipit ytterligare några poäng och kontrat när Sturmark talade om att kristendom är mot jämställdhet mellan könen och för diskriminering av homosexuella. Det stämmer inte alls. Kristendomen står för alla människors lika och oersättliga värde, och det är inte trots utan på grund av detta som principerna för de mänskliga rättigheterna kunnat utvecklas så bra i västerlandet. Sturmark är ute på mycket tunn is när han nedvärderar kristendomens roll i detta. Sedan finns det också en samhällskritik i det att kristendomen försvarar rätten till liv även för de ofödda och familjen som grundsten i samhället och könskomplementariteten mellan man och kvinna. Men det är en annan diskussion och inte liktydigt med diskriminering, vilket kyrkans kritiker gärna vill ha det till eftersom man då får en lättköpt poäng i sin argumentation.
Om TV tänkte sig att programserien Åh Herregud skulle bli en informativ serie om kristen tro, så kan man säga att det var en helt fel att satsa på Jonas Gardell. Gardell är underhållande och bra på att exponera sig själv och sina egna tankar, men den kristna tron känner man knappast igen i det han förkunnar. Den gamla tanten i början var ju rolig, men sedan går det överstyr. Desinformation och manipulativt sammansatta klipp gör att tittaren får en helt felaktig bild. Ulf Ekman t.ex. förekom i programmet i ett sekundsnabbt citat helt ryckt ur sitt sammanhang. Ulf skriver på sin blogg:
Att Gud skulle vara maktgalen och hata och förbanna är så fel och något Gardell verkligen fått om bakfoten. När han beskriver Gud som knepig, schizofren och halvpsykopat ser det nästan ut som om Jonas njuter. Vad han gör är att han som riksgycklare nu också blir rikshädare. En sorglig lott.
Ulf fortsätter:
Gud älskar oss och därför sände han Jesus till oss. Poängen är att Jesus kom för att frälsa oss syndare, just därför att vi har behov av att både få förlåtelse för och bli av med synden i våra liv. Gud vill alltså förvandla oss och göra oss till något vi inte automatiskt är från början, nämligen Guds barn och Kristi avbilder. Detta är något som jag inte kan se att Gardell egentligen vill tala om. Hans beskrivningar blir därför högst summariska, selektiva och djupt felaktiga i sin slutsatser... Förutom ett förvirrat och faktiskt ganska tråkigt program så är det alltså ett rakt igenom falskt budskap han försöker förmedla till svenska folket. Hans lära framstår som en modern variant av libertinsk gnosticism.
Bitte Assarmo har förhandstittat på de första avsnitten och recenserade TV-serien i Världen idag i måndags. Efter att ha tagit del av Gardells bok om Jesus samt första delen i programserien är jag ganska ense med Bitte i hennes omdöme. "Egotrippar är aldrig särskilt intressanta. Och inte blir de mer fängslande när de kombineras med en arrogant och självrättfärdig ton", skriver hon.
Fördomar mot den kristenhet som inte delar Jonas egen uppfattning lyser igenom i hela programmet. De som tolkar bibeln på annat sätt än Jonas framställs som oupplysta, närmast människofientliga. Benedikt XVI, katolska präster fladdrar förbi i TV-rutan med uttryckslösa ansikten...
Bitte framhåller också, vilket jag instämmer i, att det finns ljusglimtar i programmet, som den kärleksfulla barndomsskildringen och berättelsen om moderns innerliga tro, kärlek och tillit. Du duger som du är, Gud älskar dig, var moderns budskap. Det är smärtsamt att se Jonas inte kunnat bevara den bilden av Gud i sitt vuxna liv. Jonas är ju inte ensam om att bli desillusionerad och överge sin barndoms tro. Hur kommer det sig att somliga i Kyrkan möter en kärleksfull Gud, medan andra reagerar som Jonas?
Varför når inte evangeliet fram till människorna i högre utsträckning? Kyrkan kan givetvis inte bara skylla på att människorna stänger sig för budskapet, det kan väl vara en del av svaret, men det kan Kyrkan inte göra något åt. Vad hon däremot kan göra något åt är att granska sina egna metoder för evangelisation och att möta dagens människor. Evangelium betyder glädjebudskap, det är budskapet om Guds kärlek till alla människor. Som änglakören sjöng i julnatten:
Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden,
till människor hans välbehag (Luk 2:14)
Frågan om evangelisationen har framstått som tvetydig för Katolska kyrkan, som å ena sidan kan framstå som en sovande jätte, självtillräcklig, bara bekymrande sig om sig själv, inte bekymrad om att nå ut, å andra sidan som mycket medveten om att hennes djupaste identitet är att nå ut med budskapet som är riktat till alla människor. Det var föremålet för övervägandena i Paulus VI´s encyklika Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld (Evangelii Nuntiandi), och det har varit föremål för överläggningarna under Andra Vatikankonciliet och i många senare påvliga dokument. Starkt förknippat med denna fråga är ekumeniken, då man är medveten om att evangelisationen aldrig kan bli fullständigt trovärdig i en kyrka som är splittrad. Detta innebär en process av försoning och att erkänna tidigare misstag.1995 uppmanade påven Johannes Paulus II alla kristna till att gå in i en sådan försoniingsprocess, och att ekumeniken har högsta prioritet för Katolska kyrkan (Rundskrivelsen Ut unum sint).
Den nya öppenheten för den Helige Ande hör också hemma i sammanhanget Det finns en medvetenhet om att Kyrkan behöver pingstens Ande för att genomföra sitt uppdrag. Många törstar efter Gudsgemenskap men kyrkans förkunnelse tycks inte nå fram.Bara en personlig pingst i de många troendes liv kan ge kraft och trovärdighet åt evangelisationen och på nytt vända människornas hjärtan mot Gud. Om kyrkan öppnar sig för Anden och genomför det program som stakats ut i Evangelii Nuntiandi, Ut unum sint, de stora dokumenten från Andra Vatikankonciliet och andra postkonciliära dokument, så kommer den sovande jätten att resa sig, och Kyrkan kan bli en levande kraft i världen att förmedla Guds kärlek till alla människor.
Uppdaterad 2010-03-06 8:55
Idag har jag och några fler vänner ("fellows") i Claphaminstitutet en artikel på Brännpunkt i Svd i den pågående kristendomsdebatten som startades av några i förbundet Humanisterna. Därefter har det varit en livlig debatt med flera svarsinlägg, många kommentarer och blogginlägg.
Jag tycker det är bra att Humanisterna på detta sätt aktualiserar ämnet Gud och kristendomen. Det är också bra att TV satsar på ämnet genom Jonas Gardells serie som just startat. Jag tror att kristendomen och Kyrkan gagnas av en sådan publicitet, vare sig ämnet tas upp ur positiv eller negativ synvinkel. Det ökar intresset för Kyrkan, och kristna får komma till tals och korrigera de värsta missförstånden.
Kristendomen har länge varit ett rött skynke för det vänster- och liberalorienterade Europa, vilket gjort att man blivit blind för dess positiva betydelse. Det är ett arv från de franska revolutionärerna som föraktade och förlöjligade religionen. I Europa (i motsats till USA) är det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man samtidigt är för utveckling och frihet. Därför blir Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt väldigt hårt ansatta, även när de bara på ett mycket modest sätt försvarar kristendomens plats i skolans religionsundervisning.
Men kanske något håller på att hända? Det har sagts tidigare, och den nuvarande debatten motsäger inte detta: Långtifrån att vara död är Gud är mer än någonsin levande och på intåg i vårt samhälle igen. Humanisterna motsäger egentligen sig själva när de nedvärderar kristendomen och samtidigt mobiliserar så mycket kraft för att motarbeta den. I stället för all denna historierevisionistiska propaganda, vore det inte bättre att i lugn och ro bidra till ett lugnt samtal byggt på kunskap och förnuft. Kanske det är som sr Madeleine Fredell OP sade vid ett föredrag i Oslo nyligen, att "det är snarare ateismen som visar på krampaktiga dödsryckningar och därför gör häftiga angrepp på framför allt kristen tro?"
Det är upp till oss kristna att ta detta som en utmaning. Det handlar inte alls om att försköna och försöka dölja missförhållanden som funnits inom kristendomen. I debatten har med rätta framfört olika missförhållanden i tider då Kyrkan haft makten. Det finns mycket mörker i kristendomens historia, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt. Det mörka får inte förtigas utan måste för trovärdighetens skull lyftas fram och göras upp med. Jag har skrivit åtskilligt om detta på denna blogg tidigare.
Sedan detta är sagt kommer man inte ifrån att det ändå är Europas filosofiska och teologiska tänkande som givit upphov till de mänskliga rättigheterna och att det har sina rötter i det judisk-kristna arvet och den människosyn som emmanerar därifrån i förening med grekiskt-romerskt tänkande kring naturrätten. Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Att kyrkan är eller har varit vetenskapsfientlig är en myt.
Vi kristna har mycket att bidra med när det gäller en fortsatt positiv andlig utveckling i Europa. Då är det viktigt att vi i dialogen med kulturen och samhället inte skiljer ut oss som en grupp som är emot, utan kan bejaka mångfalden, bejaka att saker är komplexa och mångfacetterade och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Kom ihåg att initiativtagarna bakom Europagemenskapen alla var praktiserande katoliker: Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi... Idén bakom Europagemenskapen var en sekulär stat men men byggd på kristna värderingar. Men det handlade absolut inte om någon klerikalism, utan en organisation byggd på vänskap, dialog och en fullödig humanism. Den katolska socialläran innefattar också idén om en sådan humanism.
Vi måste komma runt den dumdryga tuppfäktningen mellan kristendomsfientliga ateister och kristna som definierar sig utifrån en slags motidentitet till det sekulära samhället och hitta vägen till en sann fruktbärande dialog. Europeisk forskartradition och katolsk teologi borde ses som resurser i detta. Men när jag talar om att definiera sig utifrån en motidentitet tänker jag inte bara högerkristna evangelikala i USA, också Katolska kyrkan måste hitta ett smidigare sätt att umgås med det moderna samhället och inte fastna i en oreflekterad försvarsposition, och göra sig av med de värsta avarterna av det antimodernistiska arvet. Jag menar absolut inte att Katolska kyrkan skall överge eller ändra sin tro, det hela är en fråga om attityd och social kompetens i att umgås med en icke-troende omgivning.
Jag återvänder till sr Madeleines föredrag i Oslo. Hon lyfter fram Katolska kyrkans resurser:
"Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle...
Genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket har katolska kyrkan något väsentligt att erbjuda det interkulturella och interreligiösa samhällsbygget i Europa idag. Men det kan inte nog understrykas att det måste ske i dialog med både meningsfränder och meningsmotståndare. Vi måste i sådana sammanhang uppträda på ett självklart sätt och aldrig defensivt eller utifrån en motidentitet till de rådande värderingarna. Vi måste också bejaka en mångfald av tankar och tolkningar inom vår egen kyrka för att trovärdigt kunna kalla oss katolska. Först då kan vi verkligen bli del av ett andligt fundament i Europa."
Se också Dagen: Anders Gerdmar, Stefan Gustavsson, Eva Johansson, Mikael Oscarsson: Mångkultur kräver respekt för religion
Ulf Ekman tar också upp ämnet i sin nya TV-serie KVÄLL MED ULF EKMAN (avsnitt 2),
Uppdaterad 2010-03-07 08:55
Då jag länkade till Justitia et Pax i samband med en nyhetsnotis om Katolska kyrkans uppmaning till Carl Bildt att Sverige skall ratificera FN-konventionen mot klustervapen hittade jag en mycket intressant föreläsning av Sr Madeleine Fredell OP om Vatikanen och Europas andliga fundament. Föreläsningen hölls på Katolsk Akademi i Oslo den13 februari i år. Den är av största relevans för den nu pågående debatten med Humanisterna angående kristendomens betydelse för Europas utveckling och dess plats i skolans religionsundervisning. Jag vill gärna uppmärksamma mina läsare på den och återger här några väl valda citat:
Det finns idag all anledning att reflektera över hur vår mentala Europakarta ser ut...
Även om inte de mänskliga rättigheterna enbart har sin hemvist i Europa så är det ändå vår kontinents filosofiska och teologiska tänkande som givit upphov till dem. Här finns otvivelaktigt något som vi kan lyfta fram som en gemensam ikon för Europa om än med rötter i den judiskt-semitiska traditionen. Det torde stå klart att det är det judisk-kristna arvet, främst människosynen, som stått bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Här återfinner vi också antikens tänkande kring naturrätten och därmed binder vi samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen...
De franska revolutionärerna föraktade och förlöjligade religionen medan de amerikanska åtskiljde staten från religionen, främst för att skydda den senare. I Europa hamnade de etablerade kyrkorna på statens sida, inte sällan i en motsatsställning till demokrati och frihet, medan de religiösa rörelserna i USA både anammade demokrati och en liberal marknadsekonomi. I Europa var det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man samtidigt ville utveckling och frihet...
Evangelikal och fundamentalistisk kristendom tycks trivas förträffligt tillsammans med demokrati, teknologi och liberal ekonomi. Kanske är det snarare ateismen som visar på krampaktiga dödsryckningar och därför gör häftiga angrepp på framför allt kristen tro? Och den verklige förloraren i det hela tycks vara det mänskliga förnuftet. Här skulle både europeisk forskartradition och katolsk teologi kunna skapa intellektuell och andlig reda. Olyckligtvis fastnar katolska kyrkan alltför ofta i en oreflekterad försvarsposition för en stelnad lära liksom i frågor om sexualitet. Den allt överskuggande frågan borde vara vad som är en mogen kristen tro i det tjugoförsta århundradet...
Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll...
Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att härdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör. Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. men allra först måste dessa redskap användas inåt i kyrkan där det måste få finnas en öppen teologiskt debatt i syfte att nå fram till en i ordets äkta bemärkelse katolsk dogmutveckling...
Robert Schuman var aktivt praktiserande katolik... De andra grundarna av Kol- och stålunionen, Konrad Adenauer från Tyskland och Alcide de Gasperi från Italien var också praktiserande katoliker...
Man ville ha en sekulär stat men som byggde på kristna värderingar. När det till exempel gällde världsekonomin så talade Maritain om en ”organisering av världssamfundet efter rättvisans och vänskapens principer”. Politik och tro hörde helt ihop för Maritain. Men det handlade definitivt inte om klerikalism, konfessionalism eller en teokrati. Han åsyftar däremot en effektiv ”politisk vänskap” (une fraternité politique). Maritains bok Humanisme intégrale (En fullödig humanism) har lagt grunden för en respektfull och fruktbärande dialog mellan katolska kyrkan och politiska institutioner. Idén om en fullödig humanism finns också integrerad i den katolska socialläran...
Europeiska Unionen är på väg mot solidaritet och fred. Man kan kalla det för en byggarbetsplats. Robert Schumans vision ligger fortfarande i framtiden och vi varken kan eller ska avkräva politiker och tjänstemän inom EU en färdigutstakad plan...
Genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket har katolska kyrkan något väsentligt att erbjuda det interkulturella och interreligiösa samhällsbygget i Europa idag. Men det kan inte nog understrykas att det måste ske i dialog med både meningsfränder och meningsmotståndare. Vi måste i sådana sammanhang uppträda på ett självklart sätt och aldrig defensivt eller utifrån en motidentitet till de rådande värderingarna. Vi måste också bejaka en mångfald av tankar och tolkningar inom vår egen kyrka för att trovärdigt kunna kalla oss katolska. Först då kan vi verkligen bli del av ett andligt fundament i Europa.
Sr Madeleine avslutar med att reflektera över frågan huruvuda det finns ett europeiskt andligt förhållningssätt:
...Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Tariq Ramadan må vara ifrågasatt, men någon annan väg till fred än att möta den andre på djupet lär vi inte erbjudas. Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre. Och självförståelsen av min europeiska identitet går även den med nödvändighet genom den andre.
Hela föreläsningen finns här.
SvD SvD SvD SvD
Naturligtvis har både skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget som behöver diskuteras i regeringen. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner, inte heller att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas.
Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. På nytt ger han och medförfattare uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon betydelse, skriver man.
Detta är rent trams. Det är Christer Sturmark, P C jersild et al som ägnar sig åt mytbildning. Sturmark och humanisterna har inget som helst vetenskapligt underlag för det de säger, och deras motiv synes helt och hållet ideologiskt och inte sakligt. Klart är att om man vill rensa ut kristendomen ur vårt samhälle och rycka upp den med rötterna, så vill man också äga den historiska berättelsen, därför försöker man nu skapa myter som inte är ett dugg mera sanna än de myter förintelseförnekarna försöker skapa om Andra världskriget.
Kristendomen har betytt oerhört mycket både för vetenskapen och utvecklingen av den etik och moral som ligger till grund för respekten för alla människors lika värde, demokrati och frihet. Däremot är det en myt att Kyrkan är eller har varit emot vetenskapen eller att förnuft och vetenskap står i motsatsförhållande till kristen tro.
Lyssna till följande intressanta inlägg av kardinal Schönborn om argumentation utifrån förnuft eller känsla.
Dagen Dagen Åke Bonnier: Öppet brev till Humanisterna
Mera om tro och förnuft på denna blogg
Det var en mycket givande debatt om kristendomens ställning i skolans religionsundervisning på Debatt i Svt igår. Debatten fortsatte efter programmet med eftersnack. Dilsa Demirbag Stens enda argument som hon upprepade gång på gång var att kristna var kränkta för att en viss formulering strukits i läroplanen vilket blev mindre och mindre trovärdigt för varje gång hon upprepade det.
Jag tycker att alla företrädarna för Kyrkan gjorde en lysande insats i att lugnt och sakligt belysa ämnet: Annika Borg, präst i Svenska Kyrkan, Ulf Ekman, pastor i Livets Ord och Gert Gelotte, katolik och ledarskribent på Göteborgsposten. Eftersom dessa personer representerar olika delar av kristendomen där man i den inomkyrkliga debatten representerar vitt skilda ståndpunkter, så var det desto roligare att se dem enade kring samma sak.
Annika Borg som undervisar konfirmander konstaterade att konfirmanderna har otroligt dåliga kunskaper i kristendom, så redan i dagens läge är skolan mycket dålig på att förmedla grundläggande kunskaper. Borg hade en poäng i att hon frågade sig om det inte finns en ideologi bakom strävan att nedtona kristendomen som har med postmodernism och synen på mångfald att göra, och att man i så fall borde vara tydlig med detta.
Dilsa Demirbag Sten menade att kristendomen fortfarande kommer att vara prioriterad i läroplanen, så vad bråkar man om?
Gert Gelotteställde frågan, att om man inte har för avsikt att ändra på något, varför ändrar man då på texten över huvud taget?
Tidigare blogginlägg i ämnet
Makten har alltid varit rädd för Kyrkan. Jesus svar på frågan om det var rätt att betala skatt till Kejsaren: "Ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud", kunde inte lugna de världsliga makthavarna. Inte heller hans konstaterande "Mitt rike är inte av denna världen" kunde hindra att kristendomen ansågs som ett hot mot den världsliga makten. Jesus måste dö, och kristna i antikens Rom förföljdes och mördades för för att de vägrade avsvära sig sin kristna tro. I Kina är det bara en statskontrollerad gren av Katolska kyrkan som är tillåten, medan en annan del av kyrkan tvingats under jorden. I vårt genomsekulariserade demokratiska samhälle återkommer denna rädsla paradoxalt nog, och kristendomen förföljs och skall rensas ut med alltmer polisiära metoder. En av den sekulära ideologins hantlangare är Skolverket som med stasi-liknande metoder söker att göra om skolan.
(från Världen idag 2010-02-22)
Det senaste utspelet är att nitiska ämbetsmän säger att med den nya skollagen som är på gång, så blir det kanske inte tillåtet att t.ex. som kristna elever gjort tidigare samlas till rast-andakter. Skolavslutning i kyrkan blir självklart förbjudet, och även att Kyrkan går in som en resurs när det gäller krishantering blir också problematiskt.
Just östtyska Stasis skolpolitik är för övrigt något som upphöjts till ideal av vissa skolpolitiker inom vänstern och vissa humanister i strävan att införa en ateistisk skola. Humanisternas tidigare ordförande Carl-Johan Kleberg hyllade det så mycket att han sagt sig vilja läsa vissa avsnitt ur Stellan Arvidssons bok på sin begravning. Christer Sturmark går inte så långt och säger förtjänstfullt nog att "påbjuden ateism är alltid förfärligt, det som skedde i DDR är en skandal".
Sturmark är en av de personer från Humanisterna som ändå har en viss kulturkompetens och förståelse i dialogen med kristna. Därför blir debatter med honom ofta ganska intressanta. Men hur tolerant är det egentligen att resonera som han: "Det är självklart helt okej att du har din kristna tro för dig själv i din privata sfär, bara den inte påverkar samhället runt omkring dig". Lyssna bara på hur det låter om man vänder resonemanget mot Sturmark själv: "Det är självklart att du har rätt att se på ditt sätt på saken, bara det inte...."
Jag tycker Ruben Agnarsson sätter fingret på den springande punkten när han i Världen idags ledare skriver: "Humanismens stora dilemma är subjektiviteten och oförmågan att frigöra sig från det egna perspektivet" Humanismen blir därför lätt egoism eftersom det enbart är jag som skall uttolka vad som är rätt och bra. Hur många envåldshärskare har inte resonerat på samma sätt och sagt att de tänker på folkets bästa och uttolkar folkviljan?. I kommunistiska ideologin hade man ett namn för detta: Proletariatets diktatur. Insikten om att vi utlämnade åt oss själva är fast i vår egen subjektivitet leder fram till förståelsen av att vi behöver korrektiv utanför oss själva, konstaterar Agnarsson.
Desto farligare för demokrati och mänskliga rättigheter blir denna utveckling när den går parallellt med en strävan att göra den unga generationen urarva kunskap om västerlandets idéhistoriska och religiösa arv. Redan idag är kunskapsnivån låg. På kyrkkaffet efter mässan i söndags talade jag med en gymnasielärare. Jag minns en bok som jag upplevde som en guldgruva under min egen gymnasietid: Tor Ragnar Gerholms Idé och Samhälle som vi hade som bredvidläsningslitteratur. Han kände till den, men sade samtidigt att idag uppfattas den som allderles för tung och svårsmält för gymnasieeleverna, mera som högskolenivå. Han berättade också om en gymnasieelev som inte kände till namnet på kullen där Jesus dog på korset. Det säger något om bildningsnivån i dagens skola.
Samtidigt pågår ett arbete med ny kursplan där man vill man slopa kristendomens särställning i religionsundervisningen. Följande sats i läroplanen föreslås slopad:
?En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur ... Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.?
Inte bara kristendomens särställning i Sverige raderas ut, också historieämnet stympas. Antiken avskaffas, och från årskurs sju går man inte längre bakåt i vårt gemensamma förflutna än till industrialismen.
Att ha kontoll över historieskrivningen och berättelserna om vår historia är också en viktig metod som maktens män begagnar sig av för att få kontroll över folket. "De som vill censurera och filtrera historiska fakta av ideologiska skäl vill hålla befolkningen okritisk mot makten, för att sedan lättare kunna manipulera den", skriver Signumbloggen.
Gert Gelotte tar upp ämnet på ledarplats i Göteborgsposten: Vad håller Skolverket på med? frågar han sig. Skolan skall varken ta ställning för eller emot kristendomen. Men att kristendomen präglat Sverige och västerlandet är ett faktum. Det borde Skolverket begripa, skriver han:
"...av det samlade förslaget till kursplan i religionskunskap är det svårt att dra någon annan slutsats än att Skolverket vill att grundskolan skall behandla alla de stora religionerna lika. Nästa steg på denna rättvisans väg måste bli en kursplan i geografi där alla floder behandlas lika. För inte är väl Hallands floder mer betydelsefulla än Ganges, Brahmaputra, Chang Jiang och Huang He?
Skämt åsido. Betydligt vidare och djupare kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen är avgörande för förståelsen av Sveriges och västerlandets religiösa, kulturella och etiska geografi. Det innebär inte att skolan skall ta ställning för eller emot kristendomen ? eller någon annan religion. Det är stor skillnad på att bejaka en identitet och att propagera för en tro... Det står självklart var och en fritt att tycka vad som helst om kristendomens inflytande över Sverige, men den är ett faktum. Detta faktum skall Skolverket låta bli att manipulera."
Det är inte främst Kyrkan och kristendomen som förlorar på om denna kristendoms- och historiefinetliga utveckling fortgår. Kristendomen har alltid överlevt och även vitaliserats i tider av förföljelse. Jag ser framför mig hemliga samlingar på skolans raster, på arbetsplatser och andra ställen i samhället där tron vitaliseras som aldrig förr precis som i Roms katakomber. Men den stora förloraren på en sådan utveckling är det svenska samhället och i sista hand blir historielösheten och en sådan inhuman humanism och sekularism en fara för demokrati och mänskliga rättigheter.
Missa förresten inte en debatt mellan Christer Sturmark och Ruben Agnarsson i ABF-huset Stockholm den 9 mars. Läs mera här.
Världen idag Aftonbladet UNT Dagens eko SvD
Minns ni filmen Lilja forever? Den historia som berättas där är helt sann och en verklighet för många barn och unga kvinnor som säljs som sexslavar. Igår berättade Kalla fakta om ett liknande fall med en ung kvinna som lockades till Danmark där hon hamnade i händerna på samvetslösa personer som låste in henne och tvingade henne till prostitution. Detta är människorov och vår tids slaveri. Tyvärr är lagarna tandlösa. När personen som Kalla fakta berättade om lyckades rymma och anmälde situatíonen till polisen skickades hon genast hem till Thailand, och personen som hållit henne fången fick bara 6 månaders fängelse för koppleri och narkotikainnehav, det blev ingen dom för människohandel.
FN:s uppskattar att upp till fyra miljoner människor, främst kvinnor och barn är offer för människohandel varje år. 120 000 kvinnor och barn förs årligen in i EU för sexuella ändamål. Enligt Rikspolisstyrelsen transporteras årligen mellan 400–600 kvinnor och därutöver ett okänt antal barn, till Sverige för att utnyttjas sexuellt. Sverige utgör såväl destinations- som transitland för denna handel.
Oftast är det unga kvinnor från fattiga miljöer i fattiga länder som lockas till Europa med löften om ett bättre liv och en ljusare framtid. Andra förs hit under tvång. De rekryteras och smugglas av kriminella nätverk. Väl på plats blir många av med sina pass och sina pengar. Många drogas och torteras för att brytas ner såväl psykiskt som fysiskt. De hamnar ofta i en ekonomisk skuld till dem som förde bort dem. Utan identitet, utan egen vilja och utan eget liv tvingas de finna sig i att säljas, om och om igen. När de anses vara förbrukade dumpas de i bästa fall i något land utan vare sig pass eller dokumentation, i värsta fall mördas de.
Människohandel förekommer idag över hela världen, i såväl fatigare länder som rikare. Handeln med män kvinnor och barn är också kopplad till andra former av internationell organiserad brottslighet, som narkotika- och vapenhandel.
Prostitution och människohandel för sexuella ändamål är ett allvarligt hinder för social jämlikhet och jämställdhet mellan könen och för de utsattas möjlighet att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Att människor, ofta kvinnor och barn, rekryteras i syfte att utnyttjas på olika sätt är oacceptabelt. Ytterst är det en fråga om att visa att Sverige verkligen är ett land där kvinnors frihet och integritet respekteras. Enligt Folkhälsoinstitutets undersökning från slutet av 1990-talet har var åttonde svensk man någon gång betalat för sex. Köparna kommer från i stort sett alla skikt i samhället. Det är ovanligt med kvinnliga sexköpare.
Var med och stöd kampen mot handeln med människor. Köp en tulpan eller arbeta som volontär när det ekumeniska nätverket mot trafficking arrangerar manifestation på Medborgarplatsen 20 mars kl 12.00 mot människohandeln.
Vill du arbeta som volontär den 20 mars? Vi behöver volontärer till Medborgarplatsen. Anmäl dig till Brittmari Karlsson som är samordnare för volontärer. Anmälan senast 10 mars. Läs mera här.
...detta upprepas som ett mantra om dem som offentligt vågar hävda det som alltid varit grundläggande kristna värden. Att säga ja till livet, även det ofödda och se abort som en yttersta nödlösning är ingen extremistisk ståndpunkt, och att hävda att äktenskapet är mellan man och kvinna och tar sitt fokus på familjen och reproduktionen är också en ståndpunkt som omfattas av större delen av världens katoliker, (över hundra tusen av dem finns i Sverige) och säkert av majoriteten aktivt kristna i andra samfund också. Att tänka så om äktenskapet är inte detsamma som att diskriminera homosexuella. Ändå stämplas sådana åsikter regelmässigt som extremistiska och människor som omfattar sådana tankar sägs stå utanför det moderna samhällets värdegrund och skall med rätta diskrimineras och hållas utanför sådana förmåner och rättigheter som gäller för andra medborgare. Alf Svensson nobbades som general för Postkodlotterier utifrån ett sådant resonemang, Jessica Schedvin, ordförande i Unga humanister upprepar mantrat i ett inlägg i Aftonbladet apropå sekt-debatten som flammat upp igen där hon menar att den delen av mänskligheten som är förankrade i normala kristna värderingar (i detta fall Opus Dei-medlemmar) inte skall ha rätt att få statsbidrag till skolverksamhet på samma villkor som andra.
Siewert Öholm har ett mycket vettigt inlägg i Aftonbladet där han frågar sig vad som händer i ett samhälle och i relationer mellan både enskilda och grupper om fördomar och stigmatisering tillåts utgöra berättelsen om varandra. Mediebilden av muslimer i Sverige utgår ibland schablonmässigt från muslimen som en terrorist. Det är naturligtvis fel, skriver Öholm och anser det lika fel när i Aftonbladets berättelse Opus Dei stämplas som en farlig hjärntvättarsekt. "I grunden avslöjar det här bara den rädsla som uppstår när vi vet för lite om varandra, våra livsval och motiv. Strikt religiösa företeelser, särskilt kristna, ser ut att förstärka rädslan", skriver Öholm och fortsätter:
"Jag känner inte igen mig när bokstäverna blir för stora och bara skrämmer med den farliga sekten. Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar."
Det är paradoxalt med denna rädsla för det kristna då samtidigt allehanda andra grupper för mentala experiment, gurus, new age-filosofier etc betydligt mera okritiskt respekteras och rekommenderas.
I diskussionen om sekterism blandar man ofta ihop päron och äpplen.
- Att tala om sektmentalitet är en helt annan fråga. I de flesta organisationer och grupper som bygger på tro eller idealism finns alltid en fara i att det blir ett för trångt eller instängt klimat och att ett grupptryck till förmån för att inte ifrågasätta utan "ställa upp" på gruppens värderingar och ideal uppstår. Vi talade om "Guds barnbarn", andra generationens frikyrkliga som ofta tog avstånd från tron på grund av upplevelsen av ett alltför instängt och ofritt klimat. Frestelsen att manipulera eller att bli för överentusiastisk så att en otillbörlig påverkan utövas på andra kan förekomma inte bara i religiösa grupper, utan också i olika ideologiska grupper och politiska partier. Det är en mognadsfråga att veta var gränsen går. Det är ett ledaransvar att vara uppmärksam på om man som grupp eller organisation hamnar där. Inte heller Humanisterna går fria från sådana faror. Här finns en konsensus som jag som kristen verkligen kan dela med humanister och som är brett förankrad i vårt samhälle att vi måste undvika faran för att hamna i sekterism. Däremot tycks en del vara vädigt snara till att skrika "sekterist" så snart man konfronteras med något man inte känner igen. Lugn, skulle jag vilja säga, låt oss granska och undersöka innan vi dömer. Samtidigt finns det paradoxala att det tycks finnas en allmän acceptans av den indoktrinering till hejdlös konsumism som genom reklam i medierna ständigt öses över oss. [Läs mera om sekter och tankestyrning här]
Det är svårt att förstå Henrik Berggrens negativa inställning till att Vatikanen medverkar till att dokument från Andra Världskriget och Pius XII´s pontifikat tillgängliggörs på internet. I Dagens Nyheter kommenterar han publiceringen. Initiativet kommer i själva verket från en organisation med judisk anknytning, och Vatikanen har samtyckt. Att ställa dokumentation till förfogande på detta sätt och bidra till öppenhet och genomlysning måste väl kunna bejakas som något positivt av de flesta kan man tycka. Men som så ofta när Vatikanen har sitt finger med i spelet så kommer den kompakta misstron från journalistkåren fram. Berggren skriver:
När väldigt ålderdomliga institutioner plötsligt blir entusiastiska för ny teknik kan man bli misstänksam... Problemet är dock att denne påve (Pius XII) var komprometterande passiv när det gäller Förintelsen. För att "tjäna den historiska sanningen" ska nu den katolska kyrkan lägga ut en rad dokument från andra världskriget på internet. Men dessa dokument har redan analyserats av en grupp judiska katolska historiker utan att någon enighet om Pius skuld har kunnat uppnås. (DN 2010-02-18)
Också i en artikel från Agence France Presse (AFP), hävdades att även om informationen som nu skall publiceras innehåller information som är relevant rörande Andra världskriget, så är den "inte relaterad" till Pius XII.
Denna typ av kommentarer visar att man inte har en aning om hur Vatikanen arbetar. Om vi jämför med idag, kan vi konstatera att ganska få dokument är undertecknade av påve Benedikt XVI själv, utan godkända av olika tjänstemän i Vatikanen. Så även om Pius XII inte signerat alla dokument själv, så är inte det liktydigt med att han inte skulle ha någon relation till dem.
Det är organisationen Pave the Way Foundation som i samarbete med Vatikanen snart kommer att publicera tolv volymer av dokument från Andra världskriget på internet. Initiativet som Vatikanen svarat på kommer från Gary Krupp, själv jude och grundare av Pave the Way Foundation vars syfte är att främja interreligiös dialog och reducera konflikter. Ett huvudfokus för organisationen är att rehabilitera påven Pius XII från falska rykten kring hans pontifikat.
|
Rolf Hochhuth (t.h.)
tillsammans med David Irving
|
Dokumenten har varit helt ignorerade fram till nu, säger Gary Krupp. Han berättar för CNA om bakgrunden till "den svarta legenden" om Pius XII som påstått Hitler-vänlig: Legenden bygger, på en fiktiv historia: 1963 uppfördes pjäsen ?The Deputy? av Rolf Hochhuth där påven Pius XII framställdes såsom helt ovillig att uttala sig mot Förintelsen. Rolf Hochhuth är en tysk författare som föddes 1931 och är bäst känd för den här nämnda pjäsen som var kontroversiell på sin tid. Även senare har han gjort sig känd som en kontroversiell person, såsom när han 2005 försvarade Förintelse-förnekaren David Irving.
Trots att många ansåg att pjäsen gav en oriktig framställning av Pius XII, så blev den trots allt upprinnelsen till att hela grundinställningen till Pius XII förändrades. Påven Paulus VI försökte korrigera denna desinformation genom att tillsätta tre jesuiter som skulle fördjupa sig i studier av Pius XII:s pontifikat. De hade som uppgift att leta i arkiven och ta fram alla signifikanta dokument de kunde hitta. Så gjordes också, dokumenten togs fram, kopierades och publicerades 1981 i en serie på tolv böcker: "Acts of the Holy See during the Second World War"
Efter publiceringen har böckerna ignorerats närmast totalt av det internationella samfundet. Bara några hundra exemplar trycktes. Genom att nu digitalisera samlingen vill Gary Krupp att den skall bli spridd till en större publik via internet så att var och en kan läsa och komma fram till sina egna slutsatser. Krupp säger till CNA att volymerna kommer att publiceras på hans webbsite inom de närmaste veckorna.
Tilläggas kan att Vatikanenens arkiv från 2014 kommer att tillgängliggöra hela sitt dokumentarkiv från Andra Världskriget för alla forskare som behöver tillgång till materialet. Anledningen till att det inte finns tillgängligt redan nu för allmänheten är att det återstår ett omfattande katalogiseringsarbete, det rör sig om många tusen dokument.
DN Stockholms katolska stift Mer från Bengts blogg
"Påven ber inte om ursäkt för sexövergrepp" står det som rubrik i torsdagens Dagens Nyheter till artikeln som beskriver påvens möte med de irländska biskoparna, det andra mötet i raden i en process för att kunna hantera och läka såren efter den djupa kris som uppstått i och med mångåria problem med sexuella övergrepp på barn. En sannare och rättvisare rubrik kunde ha varit "Påven fördömer kraftigt sexuella övergrepp på barn", för det är vad påven har gjort.
Att en uttalad förlåtelse för övergreppen måste ske, och för de offantliga kränkningar och lidanden som offren utsatts för, den är självklart, så menar också påven och de ansvariga biskoparna i Irland. En ursäkt har stort symboliskt värde för offren, påpekar Åke Bonnier på sin blogg. Förväntningarna är förståeligt nog stora hos dem som utsatts för övergreppen, med det var orealistiskt att ha förväntan på att just detta möte skulle resultera i en sådan offentlig ursäkt, helt enkelt för att det inte stod på agendan den dagen, och hur exakt en sådan ursäkt skall utformas behöver förberedas noga. Det är precis på samma sätt Svenska regeringen resonerar i samband med att ge en offentlig ursäkt åt dem som blivit utsatt för vanvård och övergrepp i svenska fosterhem och vårdhem under 1900-talet. Efter att utredningen presenterades vill man förbereda detta på ett bra sätt.
Och när det gäller hur en sådan offentlig ursäkt skall förberedas för Irlands del, så måste enligt den kyrkostruktur som finns i Katolska kyrkan huvudansvaret ligga hos de lokala biskoparna och den Irländska biskopskonferensen. Påven har givetvis också ett ansvar, men han är ju inte som en koncernchef, utan mera som en samordnare för biskopskollegiet och måste stämma av med de lokala biskoparna angående hur det skall utformas. Ärkebiskop Martin av Dublin som är tillbaka i Irland efter Romresan betonar att de irländska biskoparna är helt hängivna åt uppgiften att återupprätta fullt offentligt förtroende och att hela såren inom kyrkan - särskilt såren hos dem som fallit offer för sexmissbruket. Vi kan vara vissa om att en offentlig ursäkt kommer, och kanske även att fler med ledningsansvar inom Katolska kyrkan på irland får avgå. Vi väntar också på det tidigare har aviserade herdabrevet till Irlands katoliker som påven sagt han skall skriva.
Mera om krisen på Irland. DN RomeReports
Fler poster
Nästa sida »