Står Katolska kyrkan inför en schism?
NCR refererar till forskaren och kyrkohistorikern Diarmaid MacCulloch som ger intressanta historiska perspektiv på dagens konflikter inom Katolska kyrkan. Först konstaterar MacCulloch positivt och hoppingivande:
"Conflict in religion is inevitable and usually healthy -- a religion without conflict is a religion that will die, and I see no sign of this with Christianity..."
Jag gillar det perspektivet, och det skall vi nog komma ihåg ju mer engagerade vi blir i ena sidan i de partskonflikter som finns i Katolska kyrkan idag. Samtidigt kan vi inte bara segla på ytan och låtsas att vi står över alla konflikter. Utifrån vårt här och nu-perspektiv måste vi ta ställning och engagera oss för det vi tror på. Sedan säger han:
"But the stance of the popes has produced an angry reaction among those who want to see the council continue. No other church in history has ever made all its clergy celibate. It's a peculiarity of the Western Latin church, and it looks increasingly unrealistic..."
Vatikanens vägran att tillåta katoliker att ens diskutera gifta eller kvinnliga präster kommenterar MacCulloch som "not the reaction of a rational body".
Det är helt klart att det finns grundläggande spänningar och konflikter främst i förhållande till de sexual-etiska frågorna inom Katolska kyrkan, det är ett objektivt konstaterande att så är fallet, det har inget att göra med att man inte erkänner läroämbetet, eller att man inte är tillräckligt renlärig. Även många präster och biskopar är kritiska till en alltför isolationistisk hållning till de reella konflikter som finns. Det handlar inte om att kyrkans lära i grunden skall ändras, utan att hantera och samtala om de reella spörsmål som finns.
Bland dem som inte ryggar för att ta tag i frågan är Katolska kyrkans yngste kardinal, Rainer Maria Woelki från Berlin. Apropå att skilda som lever i en ny relation inte får gå till kommunion påpekar kardinalen att ortodoxa kyrkan tolererar skilsmässa och ett andra äktenskap, även om bara det första äktenskapet anses sakramentalt giltigt. Detta skulle kunna bli en modell också för katolska kyrkan, menar han. "Åtminstone borde kyrkan kunna samtala om det", säger han. Angående homosexuella som lever i en relation menar han att man inte bara kan se det som att de bryter mot den naturliga lagen, utan också att det är frågan om personer som försöker ta ansvar för varandra i varaktiga förhållanden. "Vi måste hitta ett sätt att låta människor leva utan att de går emot kyrkans undervisning", säger han.
Jag tycker detta är svåra frågor, det handlar å ena sidan om att inte kompromissa med evangeliets radikala budskap, å andra sidan om att inte låta det perfekta bli det godas fiende genom ett regelsystem som fyrkantigt utesluter all barmhärtighet och förståelse för de reella livvsituationer människor befinner sig i och kämpar med. Jag tror det är viktigt att inte lägga locket på utan att fortsätta att samtala om problemet.
En annan konfliktsituation inom Katolska kyrkan och speciellt i förhållande till ekumeniken, både med ortodoxa, lutherska och evangelikala kyrkor är att Katolska kyrkan inte vill nyansera och komplettera den fyrkantiga bild av påvens ofelbarhet som drogs upp av det för tidigt avslutade Första Vatikankonciliet. Andra Vatikankonciliet, vars 50-årsjubileum vi i år firar kompletterade bilden genom att tala om biskoparnas kollegialitet och hela Guds-folkets allmänna trosmedvetande (jfr LG 12), men idag finns en stark konflikt mellan dem som vill nedtona VCII´s inflytande till förmån för att hålla kvar den legalistiska och inkompletta skrivningen från VCI. Detta är en av de största svårigheterna för ekumeniken idag, jag har jämt fullt ut med att förklara allt detta i mina ekumeniska dialoger. Ofta är mina dialogpartners skeptiska till mina utläggningar om Andra Vatikankonciliet och konstaterar skarpsynt att det handlar inte bara om vad Kyrkan säger, utan också hur hon praktiskt agerar, som Per-Axel sverker skrev i en artikel i Dagen igår om Romersk-katolska kyrkan ur evangelikalt perspektiv. Man uppskattar Andra Vatikankonciliets dokument med dess både träffsäkra och nyanserade beskrivningar av den kristna tron och många referenser till bibeltexter, men konstaterar samtidigt att praktiskt tycks Katolska kyrkan röra sig i en konservativ formalistiskt legalistisk riktning.
Det är viktigt att detta samtal får fortsätta, både inom katolska kyrkan och ekumeniskt. Kritik från våra evangelikala bröder och systrar är välkommen och värd att lyssna till. Jag tror man måste ha is i magen och inte vara rädd att hålla flera bollar i luften samtidigt. Som medaktörer i den levande kyrkan bör vi undvika att hamna i någondera diket:
- Att neutralt flyta ovanpå och mena att den helige Ande fixar allt till slut ändå (det gör han, men vi är Guds levande redskap i den värld vi lever här, vi kan inte abdikera genom en menlös neutralitet),
- eller å andra sidan att så hårt låsa sig för en uppfattning att man förlorar all självkritik och förmågan att lyssna till och ta in andras synpunkter.
Som sagt: En kyrka utan konflikter är ingen levande kyrka.
Jesus bön i Getsemane. Lärjungarna sover. (Från S:t Georgskyrkan, Reichenau). Låt inte oss sova eller vara så upptagna med våra egna bekymmer att vi glömmer att fokusera på Jesus och hans kyrka som vi tillhör.