Reaktioner på sr Madeleines text om Troskongregationen och LCWR
12 juni träffade LCWR´s ledning Troskongregationen i Rom för att närmare överläggningar angående Troskongregationens lärogenomgång av deras organisation, sammanfattad i rapporten Doctrinal Assessment of the Leadership Conference of Women Religious. LCWR är en paraplyorganisation för ledare inom kvinnliga ordnar i USA. Bl.a. på en intern katolsk Facebook-grupp har det blivit ifrågasatt att jag länkat till texten av sr Madeleine Fredell OP där hon kommenterar ärendet: Tronskongregationens lärogenomgång av paraplyorganisationen för ledare inom kvinnliga ordnar i USA .
Det förutsätts underförstått att sr Madeleine inte är renlärig, och att en "katolsk" blogg inte borde länka till material som kommer från henne. Man frågar sig om jag tagit ställning mot Vatikanen, Troskongregationen och USA´s biskopar i deras kamp mot de underförstått heretiska sekulariserade nunnorna.
Nej, jag har inte tagit ställning mot någonting. Inte mot påven, inte mot Vatikanen, inte mot Troskongregationen, inte mot kyrkans läroämbete vars auktoritet jag respekterar. Jag har inte heller tagit ställning mot de amerikanska nunnorna,det har inte Troskongregationen heller. Observera att man i rapporten positivt värderar mycket av deras insatser.
Jag tar ställning för att kunna föra ett samtal inom Katolska kyrkan utan att snabbt riskera att bli klassad som heretiker, konservativ traditionalist eller vad den nu är etikettsättaren tycker är mest illa. Jag tar ställning för att respektera människor utifrån innehållet i vad de säger och skriver, inte utifrån vilket rykte som föregår personen. Jag tar ställning för att föra respektfulla och sakliga samtal även med personer vars åsikter inte helt överensstämmer med mina egna. Jag är för att tillämpa den evangeliska principen att först ta bort bjälken ur det egna ögat innan jag ger mig på att ta bort grandet i min broders/systers.
I de polariserade reaktionerna i sociala media illustreras problemet i ett nötskal: Så fort man inte klart tar ställning för den ena ("rätta") sidan i olika diskussioner som förs inom Katolska kyrkan betraktas man med misstänksamhet. Här finns framförallt bland lekmän en inomkatolsk inkvisition som går långt längre än någonsin påven eller troskongregationen skulle göra. Jämfört med de generella omdömen som fälls i vissa kommnetarer på bloggar och sociala media är det en lisa för själen att ta del av nyansrikedomen och klarheten i Troskongregationens rapport.
Alla ideologiska läger har ansvar för denna polarisering. Irène Nordgren på Katolsk vision brukar anklaga mig för att försöka sitta på två stolar när jag hållit med om vissa tankar som hon framfört men ändå försvarar påven och läroämbetet, och från dem som vill att man skall isolera de katoliker som inte är tillräckligt underdåniga mot Rom anklagar mig för att ha gått över till andra sidan bara för att jag samtalar med dem.
Jag vet inte om jag skall vara stolt eller ledsen för att få kritik från båda håll, men vad jag vet är att jag tror på det öppna respektfulla samtalet och att det är det jag vill främja genom mitt bloggande. Katolska kyrkan bygger på hennes medlemmars levande frivilliga tro och ett personliga mottagande av den helige Ande, därför kan man bara till en viss gräns tvinga fram lydnad utan att det blir kontraproduktivt och man sätter de levande lemmar ur funktion vars liv Kyrkan byggs upp av.
Sr Madeleine Fredell är personligt engagerad i de amerikanska ordenssystrarnas sak, hon har en gedigen teologisk utbildning och är en ofta anlitad föreläsare och en person med förmåga att uttrycka sig klart och sakligt i tal och skrift. Hon har förtroende som ordförande i Justitia et Pax i Stockholms Katolska stift. Absurt att påstå att det skulle vara fel att länka till hennes text.
Båda texterna, Troskongregationens och sr Madeleines, är intressanta att studera i detalj och värda att tas på allvar för vad de säger, inte att förkastas på grund av att man inte tycker om budbäraren.
Troskongregationens rapport inleds med att konstatera att ordenspersoner genom sin vigning har en särskild plats i Kyrkan, så är deras attityd och hur de uppfattas av yttersta vikt för Guds folk. Man säger att den Heliga Stolen med tacksamhet erkänner det stora positiva bidrag som systrarna i organisationen stått för i USA genom åren i form av skolor, sjukhus och institutioner för att stödja fattiga. Man är noga med att framhålla att den kritik som framkommer i rapporten inte gäller en bedömning av tro och liv hos personer i de enskilda ordnar som ingår i LCWR, men, skriver man:
"...nevertheless the Assessment reveals serious doctrinal problems which affect many in Consecrated Life. On the doctrinal level, this crisis is characterized by a diminution of the fundamental Christological center and focus of religious consecration which leads, in turn, to a loss of a “constant and lively sense of the Church” among some Religious.The current doctrinal Assessment arises out of a sincere concern for the life of faith in some Institutes of Consecrated Life and Societies of Apostolic Life."
Det man framförallt anmärker på har sr Madeleine bra sammanfattat i sin text, jag citerar direkt från henne:
"...att LCWR 1977 hade vägrat samtycka till skrivelsen Inter Insigniores som förbehöll prästämbetet för män. Detta offentliga uttalande har LCWR vägrat att ta tillbaka.
Det andra motivet för Troskongregationens ingripande är de riktlinjer för korporativ olydnad (Policies of Corporate Dissent) som LCWR handlat efter. Som exempel på aktioner nämns ett pastoralt närmade till homosexuella. Troskongregationen anser att ordenssystrarna kollektivt tagit avstånd från kyrkans lära om mänsklig sexualitet.
Den tredje orsaken är att Troskongregationen anser att LCWR omfattar en ”radikalfeministisk” hållning och lyfter fram programpunkter och tal som ur denna synvinkel är oförenliga med katolsk lära. Framför allt tycks man vara bekymrad över 'några kommentarer om patriarkat som förvränger det sätt på vilket Jesus har strukturerat kyrkans sakramentala liv'."
I Troskongregationens dokument konstateras att talare på LCWR:s konferenser hävdat att avvikelser från kyrkans lära kan rättfärdigas utifrån utövandet av den profetiska tjänsten. Teoretiskt, om man ser missförhållanden i samhället eller i kyrkan eller avfall från tron, så kan man ha en profetisk kallelse att påtala detta oaktat om det går emot dem som har makten. Troskongregatonen menar att det inte går att uttala meningsskiljaktigheter i relation till kyrkans magisterium eftersom det profetiska då skulle vara riktat mot magisteriet.
Men är detta verkligen självklart? Låser inte en sådan inställning fullständigt in den dynamik som borde finnas mellan magisteriet och den profetiska tjänsten? Just för att magisteriets makt är så stor och det riskerar att komma in rent mänskliga låsningar i detta, så kan profetian behövas som en nödvändig korrigering. För det är ju inte biskoparnas varje enskilt uttalande och ställningstagande som är ofelbart, utan när man uttolkar det som är genomlyst av en noggrann urskiljningsprocess där man lyssnar till den Helige Andes ledning. Här kan olika karismer inkl profetian komma in. Jag tycker sr Madeleine har en viktig poäng i sin kommentar av detta:
"I de bibliska texterna riktade en profet sin kritik mot något eller någon, traditionellt mot kungamakten. Kungen skulle vara Guds representant på jorden och när han inte agerade rättfärdigt framträdde profeten för att tydliggöra Guds ord och vilja. Troskongregationens tolkning verkar snarast kasta om rollerna, där det hierarkiska läroämbetet ska kontrollera profeten …!"
Troskongregationens agerande mot systrarna har väckt många mot Vatikanen och biskoparna negativa reaktioner. Såväl allmänheten, den sekulära pressen som många katoliker i USA tar systrarnas parti, och hela saken verkar ge dem positiv PR. sr Madeleines beskrivning av saken, som också kan läsas om i katolska media tycks helt överensstämmande med verkligheten, det måste man konstatera vad man än tycker om reaktionerna som sådana:
" Dokumentet har väckt debatt, för att inte säga avsky och vrede, i engelskspråkig kyrklig såväl som sekulär media. Både tonen och själva skrivningarna har upprört inte bara ordenssystrar utan även stora grupper av lekfolk. Dokumentet upplevs som en offentlig tillrättavisning av ordenssystrarna som anses upprätthålla kyrkans trovärdighet i en tid då den ena sexuella övergreppsskandalen efter den andra uppdagas i de amerikanska stiften. Stödet för ordensgemenskaperna inom LCWR är massivt och ledarskribenter har drivit hejdlöst med såväl Troskongregationen, påven och kurian som med ett flertal amerikanska biskopar, som allmänt anses ligga bakom angreppet."
Syster Madeleines egen kommentar till historien:
"Tillrättavisningen handlar om det som den kyrkliga hierarkin tycks ha svårt att bemöta på ett trovärdigt sätt idag: feminism, mänsklig sexualitet och auktoritet. Eftersom hierarkin förlorat sin naturliga auktoritet på grund av de många skandalerna återstår bara formella maktmedel. Ju mer dessa missbrukas desto mer förlorar de i effekt och blir förlöjligade i massmedia. Vissa kommentarer i dokumentet tyder också på okunnighet och rädsla för att möta ordenssystrarna på jämbördig nivå."
Sådant må man väl få säga utan att betraktas som heretiker eller dissident. Har vi inte den takhöjden i Katolska kyrkan att även sådana uttalanden blir problematiska är vi verkligen illa ute. Jag har hört robust katolska kyrkoherdar som man aldrig skulle misstänka uttala en enda heretisk tanke mellan skål och vägg säga mycket värre saker om kurian och Vatikanen än detta. Hellre en frisk debatt med högt i tak än dubbelmoralistisk underdånighet under makten. I själva verket, ju mer auktoritet som utövas, även legitim sådan, och jag erkänner som jag sagt läroämbetets legitimitet, ju viktigare med ett fritt och öppet samtal.
Sr Madeleine hävdar att det är fel slutsats Troskongregtionen dragit när de säger att ordenssystrarna kollektivt tagit avstånd från kyrkans lära om mänsklig sexualitet. Hon menar att det är fel av systrarnas förespråkande av en pastoral hållning gentemot homosexuella dra slutsatsen att man tagit avstånd från kyrkans lära på denna punkt, det är att förbigå historien. Hon skriver:
"Kyrkans katekes hävdar att homosexuella har rätt att åtnjuta lika värde och värdighet som de heterosexuella och systrarna har inte uttalat sig om något annat heller. Troskongregationen tycks glömma bort att det var ordenssystrar som vågade vårda de första som drabbades av AIDS. Det pastorala arbetet har inte upphört bara för att rädslan för sjukdomen minskat."
I systrarnas pastorala arbete för de mest utsatta i samhället demonstrerar man något av de bästa sidorna av katolsk sociallära som framhäver varje enskild persons unika värdighet. Det är fel att sätta upp en motsättning mellan denna pastorala hållning i sociala frågor och Kyrkans sedan länge grundade syn på äktenskap och familj. Samtidigt är det en grannlaga sak att här hitta en balans som sänder rätt signaler till omvärlden, framförallt rätt signaler till de som är utsatta och marginaliserade, så att de upprättas och inte ytterligare marginaliseras. Jag har en känsla att kvinnor oftare än män är bra på att prioritera omsorgen om den enskilda människan framför dogmerna, medan män mera prioriterar att deklarera principer och dogmer utan att bekymra sig om hur det tas emot. Det måste finnas en balans mellan dessa, och en sådan hittar man kanske bättre i ett samarbete mellan kvinnor och män, mellan dem som prioriterar det ena och det andra förhållningssättet. Detta gangnas inte av att vara för snabb att ifrågasätta motiven och renlärigheten hos dem som arbetar socialt.
Meningsskiljaktigheter måste ju få finnas hos Guds folk, och olika tolkningar. Katolsk teologi grundas på en enhet i mångfald. Det är visserligen sant som Troskongregationens dokument säger att ”själva trosläran som har uppenbarats av Gud i Jesus Kristus, framförts skriftligen i de gudomligt inspirerade skrifterna, förmedlats genom den apostoliska traditionen under ledning av kyrkans magisterium”, men det måste också tilläggas att all tolkning sker under den heliga Andes ledning, och här kommer hela gudsfolket in och det sker i en dynamik mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor. Sr Madeleine menar, och här håller jag med henne, att skrivningen i dokumentet är för stel och ger inte uttryck åt denna dynamik. Hon skriver:
"Många teologer har påtalat det patriarkala språket i trons uttryckssätt och försökt ge alternativ. Ingen har säkert ifrågasatt den heliga skrifts inspiration, men för den sakens skull är den fortfarande skriven av människohand med det mänskliga språkets begränsningar i tid och rum och måste tolkas, jfr Dei Verbum § 12. Med det för troende som ordenssystrarna har i USA borde deras korporativa uttalanden tas på allvar av kyrkans hierarki och inte avfärdas som olydnad. Den senaste tidens massmediala uppmärksamhet visar snarare på att systrarna fört folkets talan och därmed givit uttryck åt ett verkligt sensus fidelium."
Mest kritisk mot Trokongregationens dokument är sr Madeleine i det som sägs om systrarnas påstådda "radikalfeminism":
"Det mest skrattretande är nog talet om den ”radikalfeministiska hållningen”. Att utgå ifrån absolut jämbördighet mellan man och kvinna och att båda var och en för sig är skapade till Guds avbild och likhet, är knappast att avvika från kyrkans lära. Att dra konsekvenserna av detta för civil lagstiftning och ett acceptabelt kyrkligt förhållningssätt kan knappast förvåna heller. Det är svårt att förstå varför detta skulle ”underminera den uppenbarade läran om den Heliga Treenigheten, Kristi gudomlighet och den Heliga Skrifts inspiration”.
Sedan tidigare är det känt att sr Madeleine är av den uppfattningen att prästämbetet borde öppnas även för män. Denna uppfattning delar hon inte bara med ledarskapet för LCWR (som vägrat ta avstånd från sitt negativa uttalande om Dominum Iesus), utan också med många andra katoliker världen över, även präster i t.ex. Irland Österrike och Tyskland. Jag vet att det finns många fler kvinnor i katolska kyrkan som delar samma uppfattning och som håller det för troligt att det bara är en tidsfråga innan Katolska kyrkan kommer att öppna prästämbetet för kvinnor.
Sr Madeleine hör inte till dem som aggressivt går ut och propagerar för denna sin uppfattning, vilket i så fall skulle ske i direkt olydnad mot biskopen och kyrkans magisterium. Men tankefrihet och samvetsfrihet inom kyrkan måste få finnas. På ett seminarium om genus-frågor som Justitia et Pax ansvarade för förra året på uppdrag av stiftet medverkade biskop William Kenney. Hans formulering var att "enligt Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är prästämbetet förbehållet män", men han menade att det kan inte vara förbjudet att diskutera frågan inom kyrkan. Tycker någon nitisk lekman att redan detta är för mycket sagt och att biskop William borde bli föremål för disciplinära åtgärder, var god och meddela mig.
Min egen uppfattning är att jag accepterar läroämbetets avgörande i denna fråga, jag är inte aktivt missionerande för en ändring, men skulle utvecklingen i framtiden bli sådan att Katolska kyrkan bestämmer sig för att kvinnor kan bli präster skulle jag acceptera det också. Det finns många olika uppfattningar om detta både bland präster och lekfolk, och det går inte att lägga locket på ett öppet samtal om dessa frågor, sådana försök vore både okunstruktiva och fruktlösa.
Jag håller inte med dem som säger att det är ett jämlikhetskrav som följer ur vad katolska socialläran säger om alla människors lika värde att kvinnor måste få bli präster. Män och kvinnor är olika men likvärdiga, och ur det perspektivet går det att hävda att ett ämbete är könsbundet utan att det ruckar principen om alla människors lika värde. Om jag förstår sr Madeleine rätt i hennes formulering i citatet ovan tänker hon där lite annorlunda än mig.
Både Troskongregationen och LCWR beskriver mötet den 12 juni som hjärtligt och öppet. Sr Pat Farrell, prsident för LCWR och sr Janet Mock som träffade kardinal William Levada, prefekt för Troskongregationen och ärkebiskop Peter Sartain frånSeattle, den person som är förordnad att ha utöva tillsynen av LCWR, reser nu hem till USA igen, där man skall fortsätta att diskutera saken med medlemmarna i regionala möten, och sedan på deras årsmöte i Augusti för att beslutsa vilken respons man skall ge Troskongregationen.
Sr Pat Farrell, ordf LCWR och Kardinal Wiliam Lewada, prefekt för Troskongregationen.