Bengts Blogg

Sven!

Det gläder mig att du stundtals finner denna blogg intressant.

Men det är inte så att jag tar någons parti i den ena gruppens strid gentemot den andra. Vi har alla vår Kyrkas bästa som mål och att hon får fortsätta att i lydnad mot Herren vara ett vittnesbörd för tron och sanningen.

Däremot lyssnar jag på var och en och bemöter argumenten utifrån vad som objektivt sägs, inte utifrån vad andra säger om den eller den personens tillförlitlighet eller trovärdighet. Som jag skrev i ett svar till dig under en tidigare bloggpost så är den diskussion som äger rum idag om ofelbarheten, Petrusämbetets uppdrag och avgränsning, det allmänna prästadömets betydelse och betydelsen av Andedopet och de andliga nådegåvorna i alla döpta kristnas liv något som måste fortsätta, att reducera det till att enbart handla om en kamp mellan traditionalism och modernism, tradition och förnyelse, fundamentalism och liberalteologi, lydnad eller underkastelse är att reducera det till något mycket mindre än vad det är. I sista hand äger ingen enskild människa denna process och kan överblicka allt, men vi kan inte sluta att tänka och att efter bästa förmåga tolka och ge uttryck för det vi uppfattar som det väsentliga i den tro vi praktiserar och är delaktiga i.

Sven!

Tack för dina uppriktiga ord som jag också uppfattar en värme bakom. Men jag tror du tolkar mig alltför negativt.

Sr Madeleine Fredell är en klok och bildad person som skriver mycket kunniga och seriösa texter som ger perspektiv på dagens kyrkliga frågor. Henens föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet som pågår är av mycket hög kvalitet och vore värda att höras av många fler än den skara på 20-30 personer som kommer varje gång. Det är egentligen absurt att hon inte har en mera framskjuten och uppmärksammad plats i det katolska Sverige. Hennes texter kan inte avfärdas utifrån att hon stämplas som "inte trovärdig", heretisk eller något sådant, utan de måste bemötas med sakliga argument. Därför länkar jag till hennes text om LCWR som jag menar man inte kan gå förbi.

Jag håller inte med om att jag inte litar till Rom. Jag hör verkligen till dem som i olika sammanhang försvarat påven, inte minst mot de exempellösa angrepp som sker på honom från t.ex. Hans Kung eller från skribenter på bloggen Katolsk Vision. Jag är en varm anhängare av den nya evangelisationen och nu projektet Hedningarnas förgård som kommer till Sverige. Men jag menar inte att man stödjer påven genom en konfrontativ retorik, utan att man kommer mycket längre genom ett seriöst samtal där parterna kan respektera varandra. Den hållningen tycker jag påven också har i sina teologiska skrifter.

Som du märker rör jag mig mycket i ekumeniska kretsar. Samma sak där. Jag tror jag gör större tjänst åt den universella katolska och apostoliska kyrkan genom att ha kontakt med alla dess döpta medlemmar och uppmärksamma de positiva bidrag till hennes fullhet som finns runt om i kristenheten än genom att konfrontativt säga att det bara är Rom som gäller. Jag tror att min dialoglinje och mina många ekumeniska kontakter öppnat många dörrar till en större förståelse för Katolska kyrkan och att jag bidragit till att rasera många murar av misstro och fördomar.

Jacob!

Tack för att du nyanserar bilden. Du har säkert rätt att det inte är så svart-vitt som det kan tyckas av sr Madeleines artikel. Det är tråkigt att behöva påpeka negativa saker, men bilden måste vara sannfärdig.

Bilden av hur Vatikanens ingripande har uppfattats i "allmänhetens ögon" stämmer nog, och det är upp till oss katoliker att nyansera den. Det får inte bli så att i de inomkatolska striderna anklagar den ene den andre offentligt i syfte att vinna billiga poäng i form av opinionens gunst. Det måste till saklighet och att alla nyanser kommer fram. Som jag skrivit tidigare tror jag att den fortsatta processen kan bidra till detta.

Jacob!

Min bild är inte heller så mörk som det kan tyckas när jag nu fokuserar på just detta. Men när man talar med vissa protestanter framkommer de mest groteska vanföreställningar om påveämbetet. Man måste då nyansera bilden.

Jag är helt ense med dig att påveämbetet har en speciell funktion i utövandet av Kyrkans ofelbarhet, exakt hur finns olika meningar om och jag tror att den fortsatta dialogen mellan katoliker och ortodoxa är viktig för att reda ut detta. Om man kommer till en gemensam förståelse där, så tror jag dialogen med protestanterna kommer att gå mycket lättare.

Själva förståelsen för påvens speciella roll i utövandet av ofelbarheten måste matchas mot ofelbarheten hos kyrkan som helhet, biskoparnas kollegialitet och sensus fidelium. Första Vatikankonciliet hann inte mera än att fokusera på påvens roll, varför det är viktigt att matcha det mot vad som sades under Andra Vatikankonciliet för att få helhetsbilden.

Jag menar att formuleringarna från Första Vatikankonciliet andas väldigt mycket maktpolitik, det fokuserar väldigt lite på det allmänna prästadömet och lekmännens kallelse att vara levande byggstenar i kyrkan, utan mera på att de är förpliktigade att underkasta sig påvens auktoritet. Om man skalar av maktpolitiken och matchar med fokuset på biskoparna, lekmännen och det allmänna prästadömet som Andra VAtikankonciliet hade, så kan man få en bild som går ihop, men jag menar att de motsättningar och låsningar som finns idag mycket går tillbaka på det tänkande i makttermer som fanns under slutet av 1800-talet.

Nu handlar det om att ta till sig och hitta en rätt förståelse av helheten, och det tror jag är en process som mår bra av input och erfarenheter från många håll, att man har is i magen och inte genast måste döma ut dem som framför olika tankar och diskussionsmoment här som heretiker.

Det vore ju skönt om biskoparna i USA kan återhämta sig och ta initiativet igen. Det är inte bra att abdikera från ledningsansvaret på ett sådant sätt att Vatikanen tvingas gå in (eller att kanske biskoparna t.o.m. ligger bakom Vatikanens ingripande, som sr Madeleine antyder att många i USA anser), samtidigt som både Troskongregationen och biskoparna förhånas av den sekulära pressen.

Generellt gäller att biskoparna skall ha ledningasansvaret i sitt stift, det är ett problem att det inte är så och att centralstyrningen från Rom blivit alltmer påtaglig. Vi får då en dynamik som inte är riktigt bra, och det är inte så det var tänkt i kyrkan.