Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

 Följ mig på Twitter

 


  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Senaste poster

Sökord

Arkiv

Community

Floden -ny metafor för ekumeniken som beskriver det andliga skeendet idag.

Trädet med en tjock gemensam stam och förgreningar i många olika kyrkor är en etablerad bild för att historiskt förklara hur olika samfundsbildningar uppstått och lett fram till den idag så mångfacetterade och splittrade kristenheten. Bilden har ett historiskt förklaringsvärde, men är inte funktionell för att beskriva den dynamiska utveckling kristenheten står inför idag där det handlar om en helt nytt dynamiskt skeende och där Anden manar oss att blicka framåt och inte lungt sitta och gunga på vår egen lilla kvist lugnt vetande att splittringen är andras misstag i historien som orsakat, medan jag själv inte kan göra så mycket.

På Johannesakademins seminarium om Kyrkan, Anden och ämbetet på Nya Slottet Bjärka Säby 21 maj introducerade professorn i kyrkohistoria vid Lunds universitet, Samuel Rubenson en helt ny bild som beskriver dagens dynamiska skeeende och hjälper oss att rikta blicken framåt: Floden med många rännilar och bäckar som såsmåningom söker sig tillbaka till huvudfåran. Det nya som sker i ekumeniken idag är att allt fler kristna är medvetna om sin samhörighet med resten av kristenheten och att man inte tar historiskt givna gränser och samfundsbildningar som statiskt givna. Det finns en insikt om att vi alla hör samman och att varje del av kristenheten är en gåva som tillhör alla.

Rubenson kritiserade också föreställningen om urkyrkan som den enhetliga stabila gemenskapen som vi längtar att återvända till. Det fanns mångfald och olika rännilar som tron tog sig uttryck i redan då. Heresier uppstod inte som utbrytningar ur en solid gemenskap, tvärtom som ett resultat av att olika särarter inom gemenskapen slipades mot varandra.

Det finns ingen återvändo till urkyrkan, betonade Rubenson. Kyrkan är, bär sin historia, och nu handlar det om att blicka framåt. Det finns ingen annan tro än den levda och den kyrka som framträder i historien. Vårt behov att definiera och isolera det rätta reducerar tron till en ideologi och kyrkan till ett instrument för våra egna ambitioner. Det leder i slutändan bara till återvändsgränder.

Gud är historiens Gud nuets Gud och framtidens Gud, och frågan är vad Han gör nu. Hela trädmetaforen blir i detta perspektiv fåfäng, tillbakablickande. Enheten ligger framför oss, inte bakom oss. Enhet och mångfald är inte varandras motsatser. Enhet betyder inte likformighet. Mångfalden uppstår på nytt hela tiden när människor i olika kulturer blir kristna och mognar i sin tro. Varje gång någon förnyas i sitt kristna liv ökar mångfalden.  Varje gång människor öppnar sig för gemenskap och möten, så ökar enheten. Vi är alla tillflöden till den gemensamma traditionen. Gemenskapen bygger inte på att jag förväntas avsäga mig det som är mitt utan att vi flätas samman. Person och gemenskap förutsätter varandra.

Den helige Ande lägger idag ner i människors hjärtan en längtan efter gemenskap. Bilden med floden och rännilarna beskriver detta mycket bättre än den statiska träd-metaforen. Den helige Ande är gemenskapens Ande, inte bara något som vi tar emot privat. Anden utverkar enheten, fogar samman.
Det är för att betjäna varandra, inte bevaka varandra vi fått andliga gåvor och tjänster. Vi har alla fått del i försoningens tjänst.

Alla föredragshållarna betonade den helige Ande och nåden som vi är beroende av och behöver som det som driver fram enheten. Lämnade åt våra egna ansträngningar är vi förlorade. Först när vi erkänner vårt beroende, och vågar be om hjälp, så kan förlösningen ske, påpekade Liselotte J Andersson från tidigare Missionskyrkan (Nu GF).

Det är viktigt att mottagandet av Anden inte reduceras till något privat, utan prövas och får blomma ut i gemenskapen. Andliga nådegåvor mottas av personen, det är sant, men andliga nådegåvor får vi inte bara för vår egen personliga skull, utan de är till för att uppbygga gemenskapen. Det finns ingen motsättning mellan person och gemenskap, de två förutsätter varandra.

Ulf Ekman, förstepastor i Livets Ord representerar liksom Pingströrelsen och Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan den pingst-karismatiska strömmen i kristenheten som alltsedan början av 1900-talet utgjort ett antal rännilar, bäckar, åar, flodfåror som alltmera sökt sig tillbaka till den stora huvudfåran. Biskop Anders betonade att uppkomsten av kristna rörelser utanför Katolska kyrkan är ett tecken på brister inom kyrkan, som gör att allt liv inte tillåts kanaliseras inom Katolska kyrkans gemenskap, och han betonade att Katolska kyrkan idag uppskattar och är intresserad också av ekumenik med de nya pingst-karismatiska samfunden.

Ulf Ekman betonade på seminariet  att det finns en ökad medvetenhet hos de nya pingstkarismatiska samfunden om att de behöver och är beroende av att söka sig tillbaka till kristenhetens rötter och få stöd och beskydd av den större gemenskapen. På kort sikt verkar det som om dessa fria samfund är väldigt framgångsrika, där sker den största tillväxten idag, men efter några generationer finner man att man tampas med samma problem och svårigheter som de äldre samfund man var kritiska till och trodde sig ha varit oberoende av. Det räcker inte med var och en persons privata tolkning av Bibeln, privata mottagnade av den helige Ande, det behövs en fastare struktur och någon form av läroämbete. Ulf Ekman menade att detta är en medvetandegöringsprocess som sker inom de fria samfunden idag.

Jag har skrivit tidigare om detta i samband med ett teologiskt seminarium på Ribbingebäck om Anden och Kyrkan där den katolske prästen och experten på karismatiska förnyelserörelser Peter Hocken bl.a. talade, samt när jag var med en pastorsgrupp från Trosrörelsen på en studieresa till Rom där vi bl.a. besökte det påvliga rådet för kristen enhet.

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen är den i särklass största förnyelserörelsen inom kristenheten idag, och man räknar med att under loppet av 1900-talet har en process skett som lett till att idag 25% av kristenheten kommit att bestå av pingstkarismatiskt influerade kristna. Hit räknas då den klassiska pingströrelsen, nya fria pingstkarismatiska samfundsbildningar och karismatiska förnyelserörelser inom de äldre samfunden. Inom Katolska kyrkan räknar man med att 120 miljoner är involverade i karismatisk förnyelse.

Trots detta, trots att Andra Vatikankonciliet klart uttalade att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall tas emot med tacksägelse också av dagens kristna, och trots alla de sista påvarnas mycket positiva attityd till karismatiska förnyelsen, så kan man ana hos en del en viss kvarvarande skepsis mot den pingstkarismatiska stömningen i kristenheten, kanske för att man förknippar eller associerar detta med privatfromhet, sekterism och sökande av yttre effekter framför ett genuint mottagande av Anden.

En sådan skepsis kan delvis vara befogad, för visst kan pingstkarismatik urarta, precis som andra rörelser kan urarta om det inte fostras, vägleds och beskyddas av ett gott ledarskap och gemenskap med huvudströmmen. Men jag är övertygad om att den företeelse vi med referens till Apostlagärningarna kallar dopet i den helige Ande är lika nödvändigt i kyrkan idag som i urkyrkan, och att det ingår i ett fullt kristet liv, och att såväl fria pingstkarismatiska församlingar, som Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan på ett aktivt sätt bidrar till att främja detta. Katolska karismatiska förnyelsen har genom ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) statuter ett officiellt erkännande av den Heliga Stolen.

Det handlar inte om att "välja bort" dopet i den helige Ande och de pingstkarismatiska inslagen i världskyrkan, utan snarare att bekanta sig med det, öppna sig för de andliga nådegåvorna och ta emot dem med glädje och på ett riktigt sätt och låta dem verkligen bli till de verktyg de skall vara för den större gemenskapens uppbyggnad.

För utan den helige Ande går det inte. - Det var alla seminarietalarna rörande eniga om.

Nu är vi i pingstnovenan. Låt oss be: Kom helige Ande. Fyll oss, rör vid oss. Låt pingstundret än en gång få ske så att våra hjärtan förvandlas och vi kan bygga den enhet som hör framtiden till. Amen.

Främre raden fr.v.: Peter Halldorf, metropoliten Ambrosius från Helsingfors, biskop Björn Fjärstedt Sv kyrkan, prof Samuel Rubenson, F Cesarius Cavallin. Bakre raden: biskop Anders Arborelius Kat kyrkan, pastor Liselotte J Andersson tid. Missionskyrkan, biskop Martin Modéus Linköpings stift Sv kyrkan, pastor Ulf Ekman Livets ord, Joel Halldorf.

Fler som bloggat om mötet:

Håkan Sunnliden: Här, och om Anders Arborelius här, och om Martin Modéus här

Aletheia.se (frikyrklig blogg som bevakar UE och är kritisk till hans närmande till Katolska kyrkan)