Kristna mot mitten, centrerar på liturgin och att låta Andens eld brinna.
Snart samlas Sveriges kristna från många olika samfund till Jesusmanifestationen i Stockholm. Intentionen är att samlas kring det som är gemensamt, vår tro på Guds kärlek manifesterad i Jesus Kristus. De flesta kristna tycker att det är som sig bör att vi drar oss mot mitten för att träffas där och inte bara glädjs åt vår gemenskap, utan framförallt att ger uttryck för det vi tror på och vittnar om är något gott för alla människor. Vi vill bidra till att bygga upp det svenska samhället på ett positivt sätt, övertygade om att Jesus och den kyrka han grundat utgör ett omistligt bidrag till samhällsgemenskapen. Under den stora bönevandringen i Stockholms city ber vi för olika sektorer i samhället:
- Statschef, regeringschef, regering och riksdag.
- Skola, utbildning och forskning.
- De mest utsatta i samhället samt vården och omsorgen.
- Bank och affärslivet - om vis förvaltning av bank och affärslivet.
- Uttrycken för skönhet och kreativitet i kulturlivet. Att vittnesbördet om Jesus allt mer skall hitta sin bästa uttrycksform i kulturlivet.
- Barnens trygghet och familjens sammanhållning.
Vi lever i en sekulär stat, men i ett pluarlistiskt samhälle där olika religioner och livsåskådningar tillåts utgöra positiva bidrag till samhällsgemenskapen. Trots många olikheter i detaljer upplever ändå de flesta kristna att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt, men inte alla är positiva till att samlas på detta utåtriktade manifesterande sätt som Jesusmanifestationen innebär. Det finns alltid kritiker som menar, att hur inkluderande man än vill vara, så blir alltid en konkret utåtriktad manifestation också exkluderande genom att vissa aspekter av det gemensamma prioriteras på bekostnad av andra.
Så måste det kanske få vara i vår av mänsklig brist präglade gemenskap. Ekumenik har diskuterats mycket under det senaste halvåret. Det talas om Svenska kyrkans kris, Frikyrkans kris, Katolska kyrkans kris... Att bygga upp och att bygga enhet är inte så lätt. Vi skulle t.o.m. säga omöjligt i egen mänsklig kraft, vi är beroende av en kraft som är större än vi själva.
Också de som är utanför kristendomen blir oroliga och angelägna att kritisera då kristna blir mera aktiva och tenderar att enas. Och när offentliga personer som har utrymme i medias kolumner blir alltför frispråkiga med att vittna om kristen tro leder det ofta till kritik, ofta onyanserad och osaklig kritik. Jag tänker t.ex. på Macus Birro som fick en skopa av Elin Grelsson Almestad i Göteborgsposten för några dagar sedan. Marcus svarade bra idag. Eller ledarskribenter och vänsterliberaler som drar de flesta kristna över en kam och kallar dem "högerkristna", en skara där säkert också jag definieras in. Med denna onyanserade osakliga kritik kan man snart känna sig stolt över att kallas högerkristen. "Hellre nattvardshöger än rödvinsvänster" för att travestera ett ganska roligt reportage i Aftonbladet nyligen.
Kanske är det i de många små gemenskaperna som finns inom alla samfund där Andens eld tillåts brinna som hoppet för framtiden ligger, snarare än i organiserade av människor planerade försök till strukturell ekumenik. (Jag säger inte att det senare är oviktigt, men kanske är det i det förstnämnda som den verkliga kraften till förändring finns). Vi behöver den helige Andes eld. Björn Fjärstedt skriver en viktig artikel i Dagen idag där han betonar de små andliga eldhärdarnas betydelse:
"Det är inte de strategiska besluten, en strukturutredning eller sammanslagningar av frikyrkor, som är tecken på liv i svensk kristenhet. Det är de många små glödpunkterna som ger hopp, S:ta Clara kyrka, Oasrörelsen, klostren inte minst, katolska och svenskkyrkliga, nya kommuniteter och platser för retreat. Värmande glödhögar var för sig, som tillsammans ger ledljus. Församlingar och trosgemenskaper som håller sig till "apostlarnas undervisning, gemenskapen i Kristus, brödsbrytelsen och bönerna", som Apostlagärningarna berättar om."
Det får mig att tänka på Valborgsmässoafton. På kvällen var jag vid vår lokala brasa på Enskedefältet. Innan hade man anordnat ett fackeltåg med massor av facklor som sedan var och en fick slänga in i kasen. Massor med små eldhärdar brann runt hela kasen, och till slut förvandlades det till en enda stor sammanhängade eld. En fin bild för Andens ekumenik.
