april 2012 - Posts
Idag är jag tillsammans med de övriga i Jesusmanifestationens ledningsgrupp samlade till en förbönsdag i Stockholm. 12 maj samlas kristenheten i Sverige till en "släktträff", som Linda Bergling kallar det, för att manifestera den enhet vi inte själva valt kring vår tro på Jesus Kristus. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron, trots alla olikheter. Vi ber för Sverige, för ett öppet andligt klimat, utan rädsla, som bidrar till en positiv samhällsutveckling där människovärdet respekteras.
Pastor Linda Bergling, också med i Jesusmanifestationens ledningsgrupp har skrivit en artikel i dagens nummer av Dagen. Även om vi kristna har många olikheter som inte är så läta att överbrygga, så hör vi ihop i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, vilket vi med bevarad kärlek manifesterar då vi samlas i Kungsträdgården. Linda skriver:
"Det finns en enhet mellan oss kristna som vi själva inte valt, men som finns på grund av att vi som troende tillhör samma familj. Den finns mellan alla dem som bekänner samma Fader och frälsare och har samme Ande, den helige Ande...
Jesusmanifestionen den 12 maj är en dag då vi offentligt och synligt visar det för hela landet.... Den enhet som redan finns kan vi inte stöta ifrån oss på grund av samfundsväsende, kontrollbehov eller lärofrågor. Verklig ekumenik är inte att ha samma lära, likadant gudstjänstfirande, likadan kyrkoorganisation, att böja sig under samma auktoriteter, ha liknande moraluppfattningar eller samma visioner. Ekumenik är att vi kan mötas i den gemensamma tron och bekännelsen att Jesus är Herren, med bevarad kärlek, trots alla olikheter. Det vi däremot aldrig får glömma är att vi har fått ett uppdrag som gäller för oss alla: missionsbefallningen.
Andens och kärlekens ekumenik ska inte ha ett öppet eller fördolt mål att sammanfoga eller underordna den ena kyrkan under den andra. Den enhet som Jesus redan gett oss rymmer kärlek och förutsätter en ömsesidig respekt. Den ger rum för öppna andliga samtal och ökar förståelsen för varandra. Den enheten kommer att ha attraktionskraft för den icke kristna världen. Den ekumeniken behöver ingen var rädd för eller ställa sig frågande inför. Den kan man överlåta sig till, utan fruktan för att bli kränkt eller influerad av saker man själv inte skulle ha valt."
Jesusmanifestationen är en "släktträff" där vi möts och manifesterar Jesus i gudstjänst och i vittnesbörd. Tryggheten blir större, frimodigheten växer och kanske, det önskar jag av hela mitt hjärta, att det andliga klimatet i Sverige ska bli både varmare och öppnare som en frukt av den här dagen.
Min förhoppning är att 12 maj blir en glädjefest där många samlas och som väcker hopp som rustar oss kristna till att vittna om vår tro och bidra till vårt lands positiva utveckling mot en fredens och kärlekens civilisation.
www.jesusmanifestationen.se
Andra söndagen efter påsk firar vi som den gudomliga barmhärtighetens söndag. Läs om sr Faustinas uppenbarelser här.
.
Jag har franför mig en utskrift av sr Madeleine Fredells sista föreläsning i serien om Andra Vatikankonciliet. Vissa avsnitt är så talande och direkta att jag kan inte låta bli att delge mina bloggläsare några citat:
Aggiornamento: Att göra tron levande här och nu:
"För de teologer som hörde till ressourcement, de som återgick till källorna för sitt teologiska skapande, var Traditionen den bärande kraften. Att föra den kristna tron vidare, att tradera den kristna tron, handlar alltid om att kontextualisera den, göra den trovärdig och meningsfull här och nu. Det var en av Andra Vatikankonciliets främsta uppgifter, uttryckt genom Johannes XXIII:s ledmotiv aggiornamento. Det är främst i Dei Verbum och Gaudium et Spes som konciliet lägger ut betydelsen av Traditionen."
Varje människa en sanningskälla:
Kyrkan, traditionen, läroämbetet förvaltar tron och vägleder människor att upptäcka sanningen, men...
"...det var det induktiva förhållningssättet som slog igenom på konciliet och vi kan se det i alla dokumenten. Den utgår ifrån att varje människa är en slags sanningskälla så till vida att den heliga Anden talar i alla människors hjärtan, vilket uttrycks tydligt i Lumen Gentium: ”De troende är som helhet smorda av den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27), och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de ’alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin samstämmighet i tros- och moralfrågor.” (LG 12)
Teologi behövs för att vi tvivlar:
En apologetisk troslära försöker inte förklara trons varför utan gör bara påståenden om tron. Men...
"...den eftertänksamma trons människa kommer alltid att tvivla och det är utifrån detta tvivel som teologin startar sitt arbete. En teolog behöver för den sakens skull inte ifrågasätta kyrkans lära i alla avseenden och som sådan. Teologens roll är snarare att utforska rikedomen i den tro vi delar tillsammans i kyrkan och att ställa nya frågor till densamma."
Diskussionen om den kristna trons innehåll är väldigt känslig och engagerande och får ofta människor att stänga sig inne i väldigt tvärsäkra tolkningar och man är snara till att se andra som inte tänker exakt som jag själv som heretiker och fiender till kyrkan. Så byggs upp olika läger i kyrkan, som ofta inte går mellan samfund, utan skär rakt genom samfund. En sådan demarkationslinje har tyckts finnas mellan å ena sidan reformkatolikerna, i Sverige representerade av personkretsen kring bloggen Katolsk Vision och undertecknarna av ett manifest, och å andra sidan traditionalistiska och "vanliga" aktiva intellektuella katoliker som inte vill att man ifrågasätter traditionell maktfördelning och auktoritet i Katolska kyrkan. Reformkatolikerna envisas med att tänka själva, och för dem är det som hierarkin sagt inte huggit i sten. De "vanliga" katolikerna tycks vilja att man sitter stilla i båten och inte ifrågasätter prästernas och hierarkins makt, och de mest traditionalistiska katolikerna tycks ha en inställning att kyrkans hieraki har alltid rätt, påven är ofelbar och det handlar om att rätta in sig i ledet och inte tänka och reflektera för mycket själv över frågor där "Kyrkan" bestämt hur det skall vara.
Mitt emellan dessa står alla sekulariserade katoliker som kanske går i kyrkan ibland, döper sina barn, gifter sig i kyrkan, skiljer sig, sammanbor med andra, sammanbor med partners av samma kön, använder preventivmedel och kanske också gör abort ibland. De tänker på sitt eget sätt och struntar både i teologiska diskussioner och den kyrkliga auktoriteten. Jag blev mäkta förvånad när jag nyligen tog del av en undersökning av hur folk i allmänhet tänker kring olika frågor i det traditionellt starkt katolska Irland. Hör och häpna över följande siffror:
- 87 % tycker att präster ska få gifta sig.
- 77% stödjer vigning av kvinnliga präster.
- 75% säger att katolska kyrkans lära om sexualitet inte är relevant för deras liv.
- 87% anser att skilda katoliker som lever i nya fasta relationer ska få gå till kommunion.
- 61 % tycker inte det är omoraliskt med sex mellan homosexuella.
Undersökningen bekräftar vad man nog anat i många länder med katolsk befolkning, men man kanske inte hade väntat sig så överväldigande stor kvantitativ diskrepans mellan kyrkans lära och folks attityder i det traditionellt starkt katolska Irland. Man kan förmoda att siffrorna har påverkats av pedofili-skandalerna, vilket gjort att många människor förlorat tilltron till kyrkans hierarki. En slutsats man kan dra är, att om förtroendet skall kunna återupprättas mellan den breda allmänheten och kyrkan, dess tro och etik, så måste det gå via en öppen dialog och respekt för den enskilda mänskliga personens förmåga att tillägna sig andliga sanningar.
Det är inte lätt att sätta fingret på vad essensen i det som skiljer de olika lägren åt. Både traditionalister och reformkatoliker hävdar att de är troende och vill slå vakt om det de uppfattar som kärnan i katolsk tro. Men när man läser arga kommentarer på olika bloggar tycker jag det är tydligt att man talar förbi varandra. Den som uttrycker sig tvärsäkert förutsätter ofta att det finns en konsensus och gemensam förförståelse kring begreppens innebörd som motståndarna delar med honom, men ofta finns inget intresse att undersöka om det verkligen förhåller sig så. - Det blir då ingen dialog, utan man talar förbi varandra.
En nyckel till förståelsen av varför auktoritetstron är så befäst i Katolska kyrkan på bekostnad av respekten för varje persons andliga omdöme tror jag jag fick när jag tog del av sr Madeleine Fredells senaste föreläsning i serien om Andra Vatikankonciliet, som hade temat "Tillbaka till källorna - traditionens förnyande kraft"
Skolastiken som utvecklades under högmedeltiden (Thomas av Aquino) innebar en förnyelse av tänkandet och var revolutionerande för sin tid. Den hade sin grund i en aristotelisk realistisk syn på tillvaron och människan och övergav den idealistiska platonska världsuppfattningen.
Den äkta thomismen är egentligen en föregångare till det vi kallar en induktiv teologisk metod som utgår från människan och det vi kan veta om henne i stället för att göra abstrakta utsagor om Gud. Detta var något som helt förvanskades av nyskolastiken som låg till grund för många filosofiska antaganden som katolska kyrkan byggde sin teologi på under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Förespråkarna för nyskolastiken förvrängde den äkta skolastiken och gav den en dualistisk inriktning i linje med upplysningstidens rationella tänkande. Man ansåg att det inte fanns något naturligt samband mellan människa och Gud. Henri de Lubac, fransk jesuit och teolog påpekade i en artikel 1936 att teologin hade urartat till ”en vetenskap om uppenbarade sanningar snarare än att vara en vetenskap om att se allting i trons ljus”.
Den nyskolastik som Henri de Lubac karakteriserar genomsyrade katolska teologiska manualer och läroböcker ända fram till Andra Vatikankonciliet. Nyskolastiken var ett av kyrkans sätt att bemöta rationalismen, men man bemötte den inte med trons språk, utan med ett positivistiskt resonemang, vilket inte främjade ett personligt tillägnande och grundande av tron i den mänskliga personen.
Under upplysningstiden hade man börjat se på naturen och det övernaturliga som helt åtskilda. Det fanns inte längre, som hos Thomas av Aquino, en förståelse för hur nåden kunde genomsyra världen och historien. Det blev en oöverstiglig klyfta mellan positivistisk naturvetenskap å ena sidan och teologin och tron å andra sidan. I förlängningen får vi den filosofiska positivismen som bara tar hänsyn till det som går att väga, mäta, bedöma och beskriva på ett exakt sätt, medan religiös tro sätts på undantag.
Vi kristna skyller ofta denna dualism mellan tro och vetande på upplysningen, men låt oss se vad som hände på den andra kanten i denna dualistiska åskådning: Medan naturvetenskapen fortsatte att svara på frågorna ”hur” och ”vad” och lät bli att svara på frågan ”varför”, så glömde teologin samtidigt bort sin grundfråga som borde vara just "varför", och i stället också sysslade med frågorna ”hur” och ”vad” vilket man inte hade adekvata verktyg för.
Och ju mindre verktyg man har, ju mer måste man överbetona auktoriteten för att tala om för människor trons "hur" och "vad". Men en överdogmatiserad kyrka som överdriver strukturell auktoritet och överbetonar ofelbarheten (ultramontanism) kan knappast fungera som en trovärdig evangeliserande kraft i världen, särskilt inte i vår globaliserade tid då alla har direktåtkomst till all information. Utan monopol på kunskapen förlorar en sådan kyrklig hierarki sin makt. Idag måste förtroendet vinnas på annat sätt genom tillförlitlighet, en oförvitlig privatmoral och dialog byggd på ömsesidig respekt.
(bilden är från bloggen ASBO Jesus)
Det är där vi står idag. men en nyckel till att förstå dagens konflikter mellan auktoritetstrogna katoliker och reformkatoliker, eller konflikten mellan dagens Katolska kyrka och SSPX eller konflikten mellan läroämbetet och hur många sekulära vardagskatoliker tänker, ligger nog åtminstone delvis i de sammanhang jag skissat här.
Katolsk antropologi och människosyn var inte alls så bakåt i tiden. Fram till början av 1500-talet såg katolsk antropologi människan som Guds avbild med ett inneboende grunddrag av att längta efter att skåda Gud. Guds avbild fanns ingraverad i människan från skapelsens begynnelse och hon kunde därför sträva efter att bli lik Gud. På 1200-talet talade Thomas av Aquino om människans naturliga längtan, desiderium naturale, efter ett saligt skådande av Gud. Thomas menade också att hela skapelsen är en produkt av Guds godhet. Thomas hävdade att människan var capax Dei, att hon hade en naturlig förmåga till gudomlig relation. Detta är ju också en syn som överensstämmer med källorna. Återvänder vi till Apostlagärningarna, så ser vi hela tiden hur tron bygger på personlig övertygelse och omvändelse, inte på blind auktoritetstro. Alla förnyelserörelser som betonar personlig omvändelse och helgelse bygger på samma grund. Profeten Heskiel talar om att byta ut människans stenhjärta mot ett hjärta av kött. Den helige Ande överbryggar klyftan och ger människan kunskap om det gudomliga.
"I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga Anden och sade: "Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt." (Luk 10:21)
Vi befinner oss i ett spännande skede i Kyrkans och världens utveckling, och det finns en dynamik som inte handlar om att permanenta de konflikter och gränslinjer som finns idag, utan vi förs framåt i en process som hela tiden handlar om att återvända till källorna och där hämta kraft och inspiration för att förstå och agera ansvarigt utifrån dagens situation. I framtiden kommer helt andra frågor att stå i centrum. Nu gäller det att lyfta blicken och vidga perspektivet och välja vilka strider som är fruktbara och nödvändiga att utkämpa.
Under Jesusmanifestationen 12 maj i Stockholm händer mycket olika saker. Jag vill uppmärksamma barnens program emd Kids Corner i Kungsträdgården. Bilder från förra årets Kids Corner här.
Ett annat inslag är Bikers for Christ. Det kommer att bli motorcykelkonvoj från Göteborg till Stockholm.
Jesusmanifestationens hemsida
Jesusmanifestationen på Facebook
12 maj äger Jesusmanifestationen rum i Stockholm. Det är ett tillfälle för hela det kristna Sverige att samlas och manifestera sin gemensamma tro och att be för Sverige. Jag hoppas att många kan ta sig till Stockholm den dagen.
Hemsida: www.jesusmanifestationen.se
JM på Facebook: www.facebook.com/jesusmanifestationen
Observera även särskilt ungdomsprogram i Kungsträdgården 17.00 samt för barn Kids Corner 11.00
"Medan Israels arabiska diktaturstat, Syrien, dränks i blod därför att regimen Assad vägrar lämna ifrån sig makten och kanske så många som tiotusen (10.000) människor har fått sätta livet till där, förbereder alltså Dror Feiler ännu en Ship to Gazafärd till - och riktad mot - demokratin Israel."
Läs Bengt Olof Dikes Newsmillsartikel om våldsromantiken i Ship to Gaza-projektet. Det verkar finnas en blåögdhet i hyllandet av detta som ett vackert icke-våldsprojekt.
Dror Feiler är enl Bengt Olof Dike en av drivkrafterna bakom Ship to Gaza, men på hemsidan får man inte mycket information om vilka personer som står bakom. Läs själva och bedöm hur Dror Feiler ser på demokrati, utomparlamentariska aktioner och klasskamp. Citaten från hans hemsida):
...utan en ständigt pågående process; genom samhällskrafternas spel och människors vilja att påverka samhället och demokratin genom utomparlamentariska direktaktioner, kan demokratin inte utvecklas.
Demokratin förutsätter därför folkets förmåga att förändra samhällets maktbalans. Villkoret för en fungerande demokrati är inte bara en representationsform som speglar allmänviljan, utan också förmågan att drömma drömmen om revolutionen som en möjlighet att om läget kräver, förändra denna representationsform.
Kanske bör vänstern (parallellt med det parlamentariska arbetet) frammanna idén om direktaktion, aktionen som förändrar den politiska kartan som t.ex. Ship to Gaza gjorde. De viktiga konflikterna beskrivs på ett bedrägligt sätt som ”demokrati mot terrorism/fundamentalism/totalitarism”, vilket döljer den grundläggande ekonomiska antagonismen – klasskampen.
Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel …
Läs mer →
Kristendomen syns mer och mer i det offentliga rummet. Mediernas uppdrag är att granska, och konstruktiv kritik och rapportering av missförhållanden är också bra publicitet om det sker på ett sakligt sätt. Erik Helmersons krönika idag om Vatileaks är ett exempel på sådan saklig kritik.
Lena Anderssons idékritik av kristendomen hör dock till det mer blodfattiga slaget. Men hon kan tydligen inte släppa ämnet efter det att hon sommarpratat om det, och för andra påsken i rad får hon utrymme i DN. Lena Andersson kan säga en och annan förnuftighet, men hennes kristendomskritiska texter lyfter sällan, för det mesta känns hennes kritik väldigt krystad. Kolumnen i DN denna påskafton var ett bottenrekord. Ofattbart att DN vill ägna så mycket spaltutrymmer åt detta. Påståendet i artikelrubriken faller på sin egen absurditet: "Alla vill hänga på korset".
Lena Andersson tolkar helt enkelt Jesus och Kristendomens centrala budskap om vetekornets lag helt utifrån den aktuella tidsandan: Att så smart som möjligt utnyttja sina kort i jagets maktkamp. Att använda ett underläge i passivt aggressivt syfte för att vinna fördelar gentemot sina motståndare. Radikalare än så går det knappast att missförstå Jesus och de kristna martyrerna. Man orkar inte ens bli upprörd. Det känns endast patetiskt., ett lyxältande av ideologiska frågor som är så långt från många människors bistra vardagsverklighet det bara kan bli.
Man skall inte ta på sig någon offerroll för att fika efter medlidande eller göra sig immun mot kritik, självklart, men det är inte frågan om det. Kristendom handlar minst av allt om att tycka synd om sig själv. Det nödvändiga lidandet, ja, det tar vi på oss för att vinna något större gott för oss själva och hela världen, men lidandet är knappast något vi söker som ett värde i sig.
Jesus sökte inte lidandet, men tog det på sig då det var nödvändigt. Begrunda hans sju ord på korset, inte handlade det om att slunga ut anklagelser mot Gud som Lena Andersson påstår:
- Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk 23:34)
- Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. (Luk. 23:43)
- Kvinna, där är din son.Där är din mor. (Joh 19:26-27)
- Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Mark 15:34)
- Jag är törstig. (Joh 19:28)
- Det är fullbordat. (Joh 19:30)
- Fader, i dina händer lämnar jag min ande. (Luk 23:46)
Och alla martyrer genom alla tider: Stefanus, Petrus och Paulus, alla i Romarriket som fick sätta livet till. Att gå ner i katakomberna hade en helt annat diginitet än det Tingsten och Lena Andersson lägger in i uttrycket. Då var det blodigt allvar, inte bara att ducka för att det hettar till i den offentliga debatten. Maximilian Kolbe, Edith Stein, de tusentals martyrer som dör för sin tro runtom i världen idag. Irak, Syrien, Nigeria... Där handlar det om annat än den svenska kulturelitens lyxproblem.
Som kontrast till Lena Anderssons texter vill jag nämna prästen Annika Borg som på påskaftonen också hade en text i DN. Den texten lyfter och känns verkligen relevant. Den handlar om att skilja verkliga hotbilder från ideologiskt producerade hotbilder, något som kanske är svårt för oss i Sverige som levt i fred under närmare 200 år. Annika Borg är präst i Svenska kyrkan och tillhör dem som verkligen inte går ner i katakomberna utan representerar en kristendom mitt på offentlighetens torg. Det är där kyrkan hör hemma. Annika medverkar också på bloggen Kristen opinion och bidrar friskt till en nödvändig inomkyrklig debatt.
Glad påsk allesammans!
Fler länkar:
Anders Gerdmar
Karin Långström-Vinge
Den ekumeniska korsvandringen ägde idag rum i ett snöigt Stockholm.
Igår kväll firade vi skärtorsdagens kvällsmässa i Katolska domkyrkan med biskop Anders som huvudcelebrant. Skönt att se honom på benen igen efter den långa konvalescensen efter hans fotledsfraktur. Men han är fortfarande förhindrad att röra sig fritt och generalvikarien p. Pascal René Lung fick ta över vissa uppgifter.
Mässan firas till minne av Eukaristins och prästämbetets instiftande. Biskopen sade i predikan att Eukaristin är ett förbund som Gud inledde redan genom skapelsen. Detta är intressant att begrunda, eftersom det vidgar perspektivet ytterligare apropå det jag skrev om Nya förbundet, inte som ett upphävande av det Gamla förbundet med Israel, utan att Nya förbundet är en fortsättning och utveckling av den Gamla förbundet utan att det sistnämnda blir upphävt. Det blir ännu tydligare om vi begrundar Guds väg med människan ända sedan skapelsen. Inte överger han sin ursprungliga vilja med människan då han skapade henne.
Människan har hela tiden avfallit, det är temat i hela Bibeln alltsedan första sydafallet genom Israels folks historia och profeterna som manar till omvändelse, så också genom Kyrkans hela historia. Det ständiga behovet av omvändelse, men Gud som aldrig överger sitt folk.
Efter mässan var det tillbedjan i kryptan fram till midnatt. Vi vakar med Jesus i Getsemane kvällen innan han går sitt lidande till mötes.
Idag firas Långfredagens liturgi kl 15.00. Övriga tider för påskens liturgi i Domkyrkan här.
Kl 13.00 sker ekumenisk korsvandring i Stockholm, samling vid S:ta Clara kyrka.
p>Nyss var det 7-årsdagen av påven Johannes Paulus II´s bortgång. Vi har mycket i kyrkans liv att tacka honom för. Han var den som startade Världsungdomsdagarna. Nästa år hålls den i Rio de Janeiro. Läs vad man
skriver om påven på Världsungdomsdagens hemsida.
19 mars höll jag ett föredrag om Katolska kyrkan och Israel hos Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Då gick det inte att undgå att komma in på Johannes Paulus II. Han har betytt så mycket för försoningsprocessen mellan kyrkan och judarna. Genom resor och kontakter, genom skrivna dokument och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: att be om förlåtelse för historiens synder, har han målmedvetet drivit denna försoningsprocess. Han tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.
1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider. 
Peter Hocken är engelsk katolsk präst och historiker som reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?
I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.
Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.
I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.
För att bidra till försoningsprocessen, så är det nödvändigt att ha med fyra speciella punkter:
- Forskning - Man måste bygga på fakta. Målsättningen måste vara att det finns en gemensam uppfattning om det historiska händelseförloppet.
- Bekännelse - Urskiljning av vad som har varit gott och vad som varit ont. Bekännelsen av historiska synder innebär att man säger: ”Detta har hänt i det förgångna, och det var ont.” En bekännelse kommer inte att vara övertygande om man tar upp småsaker men undviker att nämna de största missförhållandena.
- Identifikation - Detta innebär att vi identifierar oss med dem som begick de synder eller var orsak till det onda som vi bekänner. Vi rör oss från ”dem” till ”vi”. Så gjorde också Gamla testamentets profeter: ”Vi och våra fäder har syndat.” Identifikation i botgöringen betyder: ”Mitt folk gjorde detta. Vi bär denna börda.” Det bekräftar den andliga länken som genom folkets kollektiva minne finns mellan då och nu.
- Sörjande - Hjärtats omvändelse och sörjande fullbordar processen.
Behovet att bekänna synd och att omvända oss, behovet att rena minnena, allt detta är inte beroende av att vi ber om förlåtelse eller får förlåtelse. Förlåtelseprocessen är en naturlig följd av bekännelse av synd, andras svar på vår bekännelse och vårt svar på andras bekännelse.
Hela mitt föredrag om Katolska kyrkan och Israel finns här.
I en intressant artikel Kyrkans tidning uttrycker Ulla Gudmundson det egentligen självklara. Att livet inte alltid är solklart enkelt och att man ibland måste kompromissa med idealen. Det är detta det ibland blir sådana krampartade diskussioner om i Katolska kyrkan. Gudmundsons tes är att kyrkan blivit alltför mycket influerad av Platons idealistiska filosofi, man skulle behöva balansera det med livssynen i de grekiska tragedierna, där livets olika dilemman beskrivs och att man tvingas till kompromisser med idealen.
"Platon står över det jordiska, han strävar ständigt uppåt, mot idévärldens statiska fullkomlighet. Han predikar och moraliserar, men att människans villkor innebär att moraliska bud kan krocka, att principer kan stå mot omsorg om den lidande människan är en tanke som tycks honom främmande....
Det är stor skillnad, både i religion och politik, mellan att förneka att etiska dilemman finns och att erkänna dem, men ändå ta ställning och acceptera den moraliska skuld som det medför. Den första attityden kallades av tragöderna hybris. Den andra kan vi kalla sorg."
Hos Jesus rymdes båda dessa dimensioner: Den kompromisslösa hållningen, "inte en enda bokstav i lagen skall förgås", och att se till den enskilda människans situation: "Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer"
Kardinal Schönborn sade något liknande nyligen i en intervju i ORF på Palmsöndagen: ”Utifrån Jesus tänker jag att man måste utgå från människan inte lagen. I alla moralfrågor måste vi betrakta människan.” (Katolsk vision har översatt delar av intervjun.)
Fast läser man påvens och många kloka teologers skrifter ser man att de har de detta teoretiskt fullständigt klart för sig. För de flesta präster i praktiskt själavårdande situationer är det också självklart. Svårare blir det i den offentliga debatten där kyrkan ofta beskylls för okänslig moralism, och där den pedagogiska finessen att förklara dessa sammanhang ibland saknas.
Människor har också olika benägenhet att förhålla sig till ideal och moraliska bud: I sydeuropeisk kultur har man ofta lätt att acceptera sina fel och brister och har inga problem med att kyrkan förkunnar strängare ideal än man kan leva upp till, medan vi nordbor är mera moralistiska och känsliga för auktoriteter, vi vill leva upp till de normer som gäller och känsliga för att någon antyder att vi lever fel. Det avspeglar sig inte minst när vi diskuterar abortfrågan. Eftersom abort förekommer måste det deklareras som en mänsklig rättighet, och man får knappast nämna att abort innebär släckande av mänskligt liv, eftersom det riskerar att uppväcka skuldkänslor.
Ulla Gudmundson och kard Schönborn är efterföljansvärda exempel i att konstruktivt hantera den nödvändiga spänning som finns mellan liv och lag. Spänningen skall just konstruktivt hanteras, inte omintetgöras, för det vore omänskligt. Att utgå från människan innebär inte att ”lagen” omintetgörs.
Mer från bloggvärlden:
Anneli Magnusson reflekterar också över detta.
Katolsk vision
19 mars 2011 höll jag ett föredrag på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Temat var Katolska kyrkan och Israel. Jag beslöt att sammanfatta det i en artikel vilken publiceras här. -------------------------------------------------------------------- Gud upphäver aldrig ett förbund Herren sade till Abram: "Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag...
Fler poster
Nästa sida »