Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Modernismen ett rött skynke inte bara för Pius X
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Modernismen är ingen enhetlig ideologi, men framställdes som sådan av kyrkan genom att man bekämpade "modernistiskt" tänkande i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Igår var jag på sr Madeleine Fredells mycket intressanta föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet och dess förhistoria. Temat var Modernisternas rehabilitering från fördömelse och uteslutning till ett erkänt inflytande. Tidigare föreläsningar har handlat om förelöpare under 1800-talet, teologer som genom sitt tänkande influerat på konciliet. Vi har talat om John Henry Newman och Johan Adam Möhler.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS - ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som "summan av alla heresier".

Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna, den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA.

Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, men modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska ideer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods, och den typen av reflektioner jag brukar återge på denna blogg skulle säkert anses som modernistiska.

Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och Antimodernism-eden som alla präster måste svära från och med 1910 togs slutligen bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.

I vår tid ser man ibland bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, man ser inte den nästan paranoida skräcken för hur fritt tänkande skulle förstöra Katolska kyrkans renlärighet, utan Pius X betraktas närmast som en hjälte, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man önskar att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X återställa ordningen.

Riktigt så konsekventa är inte dagens kyrkoledning. Förhandlingarna med Pius X`s prästbrödraskap har inte lett till att deras relation till Katolska kyrkan kunnat normaliseras, men reminiscenser från den tiden lever kvar i form av en ängslighet och önskan att centralstyra och bevaka alltför fritänkande teologer. Numera blir inga exkommunicerade, men det behövs inte mycket för att en teolog skall få sin rätt indragen att undervisa vid katolska universitet och lärosäten. Nyss drabbade det den spanske teologen José Antonio Pagola, tidigare ganska okänd, men efter Roms ingripande har han blivit vida känd och hans böcker slutsålda. Paradoxalt ger detta ytterligare spridning åt de misshagliga teologernas idéer. Samma med Elizabeth Johnson från USA.

Det bör finnas ett dynamiskt förhållande mellan kyrkans läroämbete som förkunnar och tolkar kyrkans tro, medan teologin reflekterar över tron och utvecklar den. Denna process måste få försiggå i frihet och olika idéer måste kunna få prövas och bli föremål för det fria akademiska samtalet utan att läroämbetet genast intervenerar. På sikt kan den teologiska reflektionen bidra till en dogmutveckling som då fastslås av läroämbetet. Ungefär så kan man läsa ut att det skall gå till i det dokument som publicerades av Internationella teologikommissionen nyligen: Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria.

Joseph Ratzinger/påve Benedikt återkommer ofta till ett liknande tänkande i sina böcker. Tron är något vi fått ta emot, teologerna uppfinner den inte genom en intellektuell process, men reflekterar över den är en nyckelmening. Påven som själv genom sitt ämbete representerar Läroämbetet   kombinerar det med att skriva teologiska böcker. I förordet till del II av sin bok Jesus från Nasaret skriver han:

"If scholarly exegesis is not to exhaust itself in constantly new hypotheses, becoming theologically irrelevant, it must take a methodological step forward and see itself once again as a theological discipline, without abandoning its historical character. It must learn that the positivistic hermeneutic on which it has been based does not constitute the only valid and definitively evolved rational approach; rather, it constitutes a specific and historically conditioned form of rationality that is both open to correction and completion and in need of it. It must recognize that a properly developed faith-hermeneutic is appropriate to the text and can be combined with a historical hermeneutic, aware of its limits, so as to form a methodological whole.

Naturally, this combination of two quite different types of hermeneutic is an art that needs to be constantly remastered. But it can be achieved, and as a result the great insights of patristic exegesis will be able to yield their fruit once more in a new context, as Reiser’s book demonstrates. I would not presume to claim that this combination of the two hermeneutics is already fully accomplished in my book. But I hope to have taken a significant step in that direction. Fundamentally this is a matter of finally putting into practice the methodological principles formulated for exegesis by the Second Vatican Council (in Dei Verbum 12), a task that unfortunately has scarcely been attempted thus far."

Samtidigt som denna öppna dynamik mellan teologi och läroämbete förordas lever hos kyrkans ledning kvar reminiscenser av ängsligheten och rädslan från antimodernisttiden. Jag nämnde inledningsvis teologer som förbjuds undervisa vid katolska institutioner, och i Internationella teologkommissionens brev finns formuleringar som går tvärt emot den mera öppna attityd som genomsyrar andra delar av brevet. Man anar att brevet är en kompromiss och att det finns olika falanger inom komissionen.

_______________________________________________


Nästa föreläsning i denna serie är 12 april kl 19.00 och har rubriken Tillbaka till källorna, om Traditionens förnyande kraft



Posted 2012-3-30 15:11 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren