Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Könsbyte och sterilisering, uppföljning.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Det har varit ett givande samtal i anslutning til min Newsmillartikel om könsbyte och steriliseringstvång och mitt tidigare blogginlägg i ämnet.

FN:s råd för mänskliga rättigheter har fastställt Yogyakarta-principerna, som innebär rätt att byta juridiskt kön för transsexuella. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling har gjort liknande uttalanden, och WPATH, en yrkesorganisation med läkare och psykologer verksamma inom området har utfärdat "Standards of Care" som stödjer samma sak. Utifrån förutsättningen att rättigheten att byta juridiskt kön är fastställd och att all hälso- och sjukvård skall bygga på frivillighet så har Svenska Läkaresällskapets etiska delegation utifrån situationen att det är läkare som efterfrågas att utföra steriliseringarna kommit fram till att stödja steriliseringskravets avskaffande. Det finns ju ett moment av motvillighet med, även om patienten begär operationen, vilket blir etiskt tveksamt för läkaren.

Jag läser i en artikel i Pediatrics av Norman P Spack et al att det blir allt vanligare i USA med önskemål om könsbyte på  barn. I Finland har antalet undersökningar för könskorrigering kraftigt ökat under senare år.

Utifrån debatten är det några punkter jag särskilt funderat på och vill lyfta fram:

1. Problemet är kvantitativt mycket litet. Det är färre än 100 personer varje år som genomgår könsbyte, och av dem vill den överväldigande majoriteten frivilligt sterilisera sig. Det borde vara möjligt att hitta principer för att behandla dessa personer med respekt utan att det påverkar den grundläggande normala ordningen i samhället att ett barn tillförsäkras rätten till en mamma och en pappa. Positivt kan gruppen istället bidra till att öka förståelsen för komplexiteten i könsidentitet och sexualitet hos människan.


2. Skilj på frågan om diskriminering av HBT-personer och frågan som gäller teknifiering och avhumanisering av mänsklig reproduktion i allmänhet. Nya reproduktionsteknologier, abort, eugenetik och fel kön som orsak till abort - människan tar alltmer kontrollen över sin egen reproduktion, nästan leker Gud, och det ligger stora ekonomiska intressen i detta. Nu ställs också krav på att också ensamstående kvinnor skall få rätt till insemination, en moderat riksdagsledamot förespråkar surrogatmödraskap. Argumentet att juridiska män inte skall kunna föda barn blir i det perspektivet svagare, om värderingar på alla andra områden som gäller reproduktionsteknologi ändras, så framstår det endast som en diskrimineringsfråga att förvägra transsexuella att behålla sin livmoder då de genomgår könsbyte.


3. Man tillskapar inte något "tredje kön". Yogyakartaprinciperna fastslår den psykologiska upplevelsen av det egna könet som grund för rättigheten att få sin juridiska könsidentitet ändrad. Det framställs ibland i debatten som att man skapar ett tredje kön, genom att låta en ursprunglig kvinna som ges manlig juridisk identitet behålla sin möjlighet att få barn. Men man kan inte skapa något tredje kön genom vare sig juridiska beslut eller medicinska manipulationer. I naturen finns visserligen sällsynta former av hermafrodism, men människan kan inte ändra på det av naturen givna. Det gäller att skilja på päron och äpplen. Detta med könsidentitet är komplext och innefattar biologiskt kön (XX eller XY), psykologiskt kön (det man upplever sig som), socialt kön (så som man vill bli uppfattad av andra), juridiskt kön (det som står på ID-handlingar). När man talar om rätten för transsexuella att byta juridisk könsidentitet fokuserar man helt på den psykologiska upplevelsen, men när man talar om barns rätt till en mamma och en pappa fokuserar man på det biologiska könet. Det är också det som styr vilket juridiskt kön man betecknas med då man registreras som samhällsmedborgare vid födseln.
 
En mänsklig person är till sitt väsen man eller kvinna, definierat genom kromosomuppsättning och yttre könskarakteristika, det går inte att ändra på lika lite som man kan omvandla ett päron till ett äpple. Du kan sätta etiketten "äpple" på päronet (juridiskt könsbyte), du kan genom att hyvla av göra päronformen lite mera rund så att det liknar ett äpple, men det är likafullt i grunden ett päron.
Om vi tänker oss att en kvinna som fått juridiskt manlig identitet föder ett barn, så är det en kvinna som föder barnet som vuxit till i den livmoder hon skapats med, även om vi juridiskt kallar henne för man. Vad vi gör genom att juridiskt beteckna henne som man är inte att skapa ett tredje kön, endast att åstadkomma en viss begreppsförvirring, dels för avkomman, dels för människor i allmänhet som inte är vana vid denna typ av avvikelser.

Den som däremot förhoppningsvis känner sig lite bättre till mods är den transsexuelle själv som så strakt önskade detta för att övervinna den inre disharmonin. Denna begreppsförvirring är kanske överbryggbar, bara man vet vad man gör. Människor kan genom upplysning och information få ökad tolerans och förståelse och inte känna att deras egen världsbild rasar bara för att de kommer i kontakt med det sällsynta och avvikande, och barn har en fantastisk förmåga att adaptera sig till olika situationer bara de har en vårdare som är tillräckligt bra att tillgodose deras fysiska och emotionella behov och bekräfta dem under den tidiga uppväxten.


4. Den medicinska evidensen för effekten på hälsa och välbefinnande av könsbyte är inte övertygande. Tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsidentiteten, och att lidandet förblir stort oberoende av på vilken sida i könsdikotomin man placerat sig, och att det skulle ha mycket större effekt på välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på andra stödåtgärder och att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella. 

Cecilia Dehjne et al har i en välgjord studie från 2011 "Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden", följt upp alla som genomgått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 och jämfört med kontrollgrupp. Studien visade att även efter behandlingen hade den behandlade gruppen sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen, och starkt ökad självmordsrisk och ökad dödlighet där gapet mot normalgruppen ökade för varje år efter tio års observationstid och framåt. Tidigare genomförda kliniska studier har ofta varit bristfälliga i metodologin.

Att tolka forskningsresultat är svårt, och det gäller att inte dra förhastade slutsatser. När man frågar patienter i psykiatrisk vård om de är nöjda med behandlingen får man ofta mycket positiva resultat, oberoende av vilken behandling det gäller. Att evidensläget är bristfälligt och att det behövs mer forskning är inte för mycket sagt.


Posted 2012-3-4 8:29 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren