mars 2012 - Posts
Skall juridiskt definierade män kunna bli mödrar och juridiskt definierade kvinnor bli fäder? Allt detta är snart möjligt genom vår lagstiftning och teknik. Nyss diskuterades dessa frågor i samband med debatten om sterilisering vid könsbyte. Då var kritiken enorm och …
Läs mer →
Missa inte denna inspirerande intervju som ägde rum i Uppsala igår kväll. Den dynamiske och orädde katoliken Marcus Birro intervjuas av Ulf Ekman, båda göteborgare:
http://livetsordplay.se/play.aspx?idClip=3712
Marcus Birros krönikor i Expressen
Marcus Birros blogg
Modernismen är ingen enhetlig ideologi, men framställdes som sådan av kyrkan genom att man bekämpade "modernistiskt" tänkande i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Igår var jag på sr Madeleine Fredells mycket intressanta föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet och dess förhistoria. Temat var Modernisternas rehabilitering från fördömelse och uteslutning till ett erkänt inflytande. Tidigare föreläsningar har handlat om förelöpare under 1800-talet, teologer som genom sitt tänkande influerat på konciliet. Vi har talat om John Henry Newman och Johan Adam Möhler.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns många katolskt troende teologer, präster och lekmän som också var bildade och insatta i den moderna vetenskapens framväxt som tänkte kring och ville uttrycka den katolska tron på ett sätt som var begripligt utifrån den tidens vetenskap och förnuft. Inget konstigt med det, men den tidens kyrkoledning betraktade denna form av tänkande som mycket farligt för Katolska kyrkans tro och i påven Pius X encyklika encyklika PASCENDI DOMINICI GREGIS - ON THE DOCTRINES OF THE MODERNISTS (1907) omtalas modernismen som "summan av alla heresier".
Encyklikan åtföljdes av dekretetet LAMENTABILI SANE som i 65 punkter fördömde de irrläror som modernismen ansågs stå för. Flera av modernisterna blev föremål för exkommunicering. Det var närmaste en häxjakt på modernisterna, den parallell jag närmast associerar till är häxjakten på kommunister under McCarthy-eran i USA.
Många olika tänkare med ett vitt spektrum av åsikter betraktades som modernistiska, men modernismen framställdes som ett enhetligt system av heretiska ideer som de kyrkliga auktoriteterna ivrigt bekämpade. De som blev föremål för kyrkans fördömande betraktade sig ofta som rättrogna katoliker och kände inte alls igen sig i beskrivningen av de irrläror som den tidens inkvisition tillskrev dem. I vår tid är många av dessa teologers tänkande helt accepterat och allmängods, och den typen av reflektioner jag brukar återge på denna blogg skulle säkert anses som modernistiska.
Det är viktigt att ha ett historiskt perspektiv för att förstå vår egen tid. Efter 1900-talets första decennier mjukades detta antiintellektuella kontrollsystem upp och Antimodernism-eden som alla präster måste svära från och med 1910 togs slutligen bort av Paulus VI år 1967. Påven Johannes XXIII ansåg att Katolska kyrkan behövde öppna sina fönster mot den moderna tiden (aggiornamento) och tog initiativ till sammankallandet av Andra Vatikankonciliet.
I vår tid ser man ibland bland unga en romantisering av antimodernist-tiden, man ser inte den nästan paranoida skräcken för hur fritt tänkande skulle förstöra Katolska kyrkans renlärighet, utan Pius X betraktas närmast som en hjälte, och det modernistiska hotet är för många än mer akut idag, och man önskar att hoppa över hela utvecklingen efter Pius X återställa ordningen.
Riktigt så konsekventa är inte dagens kyrkoledning. Förhandlingarna med Pius X`s prästbrödraskap har inte lett till att deras relation till Katolska kyrkan kunnat normaliseras, men reminiscenser från den tiden lever kvar i form av en ängslighet och önskan att centralstyra och bevaka alltför fritänkande teologer. Numera 
blir inga exkommunicerade, men det behövs inte mycket för att en teolog skall få sin rätt indragen att undervisa vid katolska universitet och lärosäten. Nyss drabbade det den spanske teologen José Antonio Pagola, tidigare ganska okänd, men efter Roms ingripande har han blivit vida känd och hans böcker slutsålda. Paradoxalt ger detta ytterligare spridning åt de misshagliga teologernas idéer. Samma med Elizabeth Johnson från USA.
Det bör finnas ett dynamiskt förhållande mellan kyrkans läroämbete som förkunnar och tolkar kyrkans tro, medan teologin reflekterar över tron och utvecklar den. Denna process måste få försiggå i frihet och olika idéer måste kunna få prövas och bli föremål för det fria akademiska samtalet utan att läroämbetet genast intervenerar. På sikt kan den teologiska reflektionen bidra till en dogmutveckling som då fastslås av läroämbetet. Ungefär så kan man läsa ut att det skall gå till i det dokument som publicerades av Internationella teologikommissionen nyligen: Theology Today: Perspectives, Principles and Criteria.
Joseph Ratzinger/påve Benedikt återkommer ofta till ett liknande tänkande i sina böcker. Tron är något vi fått ta emot, teologerna uppfinner den inte genom en intellektuell process, men reflekterar över den är en nyckelmening. Påven som själv genom sitt ämbete representerar Läroämbetet kombinerar det med att skriva teologiska böcker. I förordet till del II av sin bok Jesus från Nasaret skriver han:
"If scholarly exegesis is not to exhaust itself in constantly new hypotheses, becoming theologically irrelevant, it must take a methodological step forward and see itself once again as a theological discipline, without abandoning its historical character. It must learn that the positivistic hermeneutic on which it has been based does not constitute the only valid and definitively evolved rational approach; rather, it constitutes a specific and historically conditioned form of rationality that is both open to correction and completion and in need of it. It must recognize that a properly developed faith-hermeneutic is appropriate to the text and can be combined with a historical hermeneutic, aware of its limits, so as to form a methodological whole.
Naturally, this combination of two quite different types of hermeneutic is an art that needs to be constantly remastered. But it can be achieved, and as a result the great insights of patristic exegesis will be able to yield their fruit once more in a new context, as Reiser’s book demonstrates. I would not presume to claim that this combination of the two hermeneutics is already fully accomplished in my book. But I hope to have taken a significant step in that direction. Fundamentally this is a matter of finally putting into practice the methodological principles formulated for exegesis by the Second Vatican Council (in Dei Verbum 12), a task that unfortunately has scarcely been attempted thus far."
Samtidigt som denna öppna dynamik mellan teologi och läroämbete förordas lever hos kyrkans ledning kvar reminiscenser av ängsligheten och rädslan från antimodernisttiden. Jag nämnde inledningsvis teologer som förbjuds undervisa vid katolska institutioner, och i Internationella teologkommissionens brev finns formuleringar som går tvärt emot den mera öppna attityd som genomsyrar andra delar av brevet. Man anar att brevet är en kompromiss och att det finns olika falanger inom komissionen.
_______________________________________________
Nästa föreläsning i denna serie är 12 april kl 19.00 och har rubriken Tillbaka till källorna, om Traditionens förnyande kraft
Påven reste 23 april till Mexiko och fortsätter idag till Kuba där han bl.a. träffar Castro. En mycket stor händelse med överallt massor med människor som tar emot honom.
En ledare utan motstycke: Läs kommentar på Nytt och Noterat. Man skriver bl.a:
Den 84-årige påven ser förvånansvärt vaken och rörlig ut, fast vi vet att hans ämbetes plikter drar kraften ur honom. Resan innebär hundratals personliga möten och miljonstals förväntansfulla själar hälsar honom utmed vägarna, som en apostels ankomst. Och en apostel är han ju - för den heliga tron. Ingen annan - kunglighet, statsledare eller ens popstjärna - kunde uppväcka så många människors hängivenhet och få dem att vänta i timmar i hetta och damm, för att eventuellt få en skymt och en välsignelse. Orsaken ligger inte i påvens personlighet utan i hans ämbete. Påven är den samlande principen i världen för det folk som enas över tid och rum i trosbekännelsen. Han är unik i allt, som symbol, som ledare, i sitt budskap, i sitt sätt att framföra det, i sin tillgänglighet och öppenhet.
Videosammanfattningar här.
Predikan vid mässan i Guanajuato's Bicentennial Park här.
Jag är just hemkommen från Oas-rörelsens vårmöte på Åh Stiftsgård. Det var för mig några sköna och vederkvickande reträttdagar precis som våren kom till Bohuslän. Samtidigt möjlighet att i egenskap av huvudansvarig för ekumenik inom KKS hålla kontakt med vännerna i vår systerkyrka.
Fr.v. Hans Weichbrodt, inspiratör för Oas-rörelsen och präst, undertecknad, Berit Simonsson, inspiratör, Joachim Holmgren, kyrkoherde i Kungsbacka och ordförande i Oas styrelse.
Oas-rörelsen är en oerhört positiv kraft i Svenska Kyrkan som bidrar till förnyelse och inspiration för många människor i det kristna livet. Man ordnar inspirationsdagar och konferenser i hela landet, och man har sommarmöten som samlar flera tusen deltagare, unga, gamla, familjer, vilket bidrar till glädje, hopp och inspiration för människor att vara aktiva i sin kristna tro och bidra till församlingarnas liv på hemmaplan. Det är förvånande att denna rörelse inte får ett enda öre i bidrag från Svenska Kyrkan. Några anställda måste man ha, men det mesta arbetet sker ideellt och finansieras genom frivilliga bidrag. Detta är verkligen en verksamhet värd att stödja. Läs mera på Oas-rörelsens hemsida.
Oas-rörelsen har en ekumenisk bredd, det visar inte minst att man bjudit in talare från hela kristenheten. Även biskop Anders Arborelius skulle ha medverkat, men tyvärr kan han inte resa ännu på grund av konvalescens efter ett benbrott. Bland talarna märktes Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen, Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska alliansen och Hakon Långström, tidigare domprost i Stockholm.
Där var också Ulf Ekman som talade på temat Kyrkan. Alla vi kristna tror på en enda helig, allmännerlig ("katolsk") och apostolisk kyrkan. Ulf betonade dessa egenskaper hos Kyrkan, vilka alla kristna bekänner i den Nicenska trosbekännelsen. Detta innebär, menar Ulf att alla som grundläggande är kristna, oberoende av samfund, tillhör oss, är inlemmade i den universella kyrkan, och vi kan inte säga att de inte tillhör Kyrkan som är Kristi kropp, oberoende av om vi tycker om dem eller inte, och oberoende av om vi inte håller med dem i allt. Denna inklusiva kyrkosyn är grundläggande, så ser ju också Katolska kyrkan på saken, dopet är gemensamt sakrament för alla kristna.
Det kändes historiskt och paradoxalt att Ulf Ekman, som företrädare för en tidigare marginaliserad frikyrka på ett möte i Svenska kyrkan talar om kyrkans universalitet. Ulf Ekman är för vissa fortfarande, av historiska skäl, en kontroversiell person men för den som följt hans utveckling under senare år, t.ex. genom boken Andliga rötter från 2009 var talet inget överraskande. Ulf är i den svenska kristenheten en ekumen som verbaliserar en medvetenhet om Kyrkans väsen och dess universella enhet och samhörigheten mellan alla kristna på ett sätt som alltfler bejakar och inser är riktigt. Det innebär att det är slut på eran av proselytism och att nya rörelser växer fram som menar sig vara de "riktiga kristna" medan de gamla samfunden är döda. Kyrkan kommer alltid att vara bristfällig och i behov av förnyelse, men detta nya förhållningssätt innebär att vi, alla kristna, stödjer varandra i att verka i de sammanhang vi står. Tillsammans går vi framåt på den väg Kristus kallar oss att gå (Jfr Joh kap 17). Hur en framtida strukturell enhet skall se ut ser vi inte idag, där får vi lita på att den helige Ande leder oss rätt.
Jag måste också nämna Oas-rörelsens fina ungdomsarbete och deras inspiratör Daniel Kajberger. UngdomsOas vill inspirera ungdomar att älska Gud och sina medmänniskor. Man åker ut till församlingar, stödjer och undervisar, man ordnar nyårs- och sommarläger. Man driver Bibelskolan XP i Göteborg, ordnar bibelläger med fokus på både fördjupning i Guds Ord och att lära känna varandra bättre. Jag träffade Daniel under dagarna på Åh, han är en inspirerande människa som brinner för sin uppgift, och jag tror att vi alla, oberoende av samfund kan låta oss inspireras och lära av det livgivande ungdomsarbetet i Oas-rörelsen. Daniel är också engagerad i Jesusmanifestationen och är ansvarig för ungdomsmötet som skall vara i Kungsträdgården kl 17.00 efter manifestationens stora avslutningsgudstjänst. Daniel vill görna ha kontakt med ungdomsledare inom andra samfund att samarbeta med. Hans kontaktuppgifter hittar du här.
Kommande Oas-möten:
Stockholm 11-12 maj i samband med Jesusmanifestationen
Sommar Oas Kungsbacka 10-14 juli (KKS medverkar med ett seminarium om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan)
Som ni märkt har jag inte hunnit skriva så mycket sista veckan. Jag har varit upptagen med annat och dessutom gör jag mig nu kvitt de sista resterna av en förkylning jag burit på två veckor.
Har förberett ett föredrag jag skall lha ikväll 19.00 på Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Det handlar om Katolska kyrkan och Israel. Kommer att prata om historien, ett i många stycken sorglig historia med judeförföljelser som också kyrkan bidragit till, antingen genom passivitet eller aktivt deltagande, men också om uppvaknandet efter Andra Världskriget. Påven Pius XII som alls inte var Hitlers påve som den svarta legenden om honom säger, utan bidrog till att rädda många judar i krigets slutskede. Hans tysta diplomati var inte passivitet, utan ett medvetet strategival i ett känsligt läge. Sedan givetvis Johannes Paulus II som var en stor föregångare i den aktiva försoningsprocessen och att be om förlåtelse för historiens synder. Hans besök i Jerusalem år 2000 och bön vid Klagomuren var en milstolpe.
Jag deltar också i debatt om kvinnor och prästämbete på Katolskvision bloggen, samt mycket spännande - jag har halkat in på ett Facebook Alpha för ateister. De ställer riktigt kluriga frågor.
Ni som bor i Göteborgstrakten, kom gärna till Tabernaklet, Storgatan 39 i Göteborg kl 19.00 och lyssna till mitt föredrag.
Efter Göteborg bär det av till Åh Stiftsgård där jag deltar i Oas-rörelsens vårmöte.
Irène Nordgren, "reformvänlig" katolik och en av de mest framträdande skribenterna på bloggen Katolsk vision skriver i Dagen om de katolska biskoparna i USA och deras opposition mot Obamans Hälso-och sjukvårdsreform (HHS) som skulle tvinga katolska institutioner att bekosta och tillhandahålla aborter och preventivmedel för sina anställda, vilket står i strid med grundläggande katolska värderingar. Biskoparna, och där tycks de ha större delen av USA´s katolska befolkning bakom sig, har varit kritiska till ett sådant tvång som de menar kränker religionsfriheten.
5 februari höll Fr Sammie Maletta en predikan i sin församling St. John the Evangelist i St. John, Indiana. Den finns på YouTube och tar upp hur hur Obamas förslag hotar religionsfriheten:
Irène Nordgren hör inte till dem som håller med biskoparna eller tycker det är problematiskt för religionsfriheten, istället är hon bekymrad över samvetsfriheten inom kyrkan för de katoliker som tycker det är helt OK med preventivmedel, aborter, samkönade äktenskap och annat som Kyrkan officiellt är skeptisk till, men som många sekulariserade människor, inkl sekulariserade katoliker tycker är helt OK. Hon är positivt inställd till Obamas reform, men kritisk till biskoparnas motstånd. Det är bra att Irène skriver en artikel i den allmänkristna tidningen Dagen, för detta är en debatt som gärna får vidgas utanför den inom-katolska horisonten.
Katolska kyrkan talar om den naturliga lagen och menar att dess inställning till abort, äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, att integrera sexualiteten i ett helhetssperspektiv av ömsesidig kärlek och ansvarstagande samt reproduktion, inte bara är en del av hur man läser bibeln och tolkar den uppenbarade tron, utan är ett resultat av hur man tolkar den naturliga lagen. I detta avseende blir kyrkan obekväm i en tid som utgår från den omedelbara känslan, och tanken att allt som känns rätt är rätt bara det inte skadar andra.
Kyrkans kritik av den teknifierade preventivmedelskulturen skall inte ses främst som en bakåtsträvande moralism, utan som ett kompletterande perspektiv, en framsynt analys av preventivmedelskulturen som separerar sex och kärlek, avhumaniserar sexualiteten och gör människan tom och alienerad.
Så långt tror jag också många sekulariserade katoliker hänger med. Många som lever i föräktenskapliga förbindelser, använder preventivmedel och kanske t.o.m. har gjort abort bejakar ändå kyrkan som en instans som står inte bara för en vardagsmoral, utan för en moral som kallar människan till helighet, även om de själva är medvetna om att de inte är hängivna att leva upp till det. Katoliker vet att vi alla är syndare, men just som sådana också accepterade och älskade av Gud, därför har de inget behov av att kyrkan skall konfirmera och bekräfta deras egen livsstil. Tvärtom tror jag man uppfattar det som en tillgång att kyrkan förkunnar högre ideal än man själv lever upp till, som en garant för något som behövs i samhället som alltid finns där oberoende av egna tillkortakommanden. Därför har Obama lyckats ena hela det katolska USA mot sig, både biskoparna, konservativa katoliker och mera liberala katoliker.
Samtidigt måste man se frågans komplexitet. Det är ett känsligt läge där de gångna årtiondenas pedofili-skandaler allvarligt har skadat förtroendet för biskopar och präster som moraliska förebilder, både utanför Katolska kyrkan och hos katolikerna själva.Om biskoparna driver dessa frågor på ett alltför okänsligt sätt och använder samma maktmedel och intrigerande som i sekulär politik, och framförallt om man agerar på ett maktfullkomligt sätt som riskerar att nedvärdera vanliga katolikers samveten och omdömen, så kan man få en process som blir destruktiv och hotar att i onödan skapa sprickor och konflikter inom kyrkan och skada omvärdens förtroende för kyrkan ännu mera.
Msgr Charles Pope från Ärkestiftet Washington säger:
Faktum är att en kyrka med 70 miljoner katoliker i USA, är lika olik och lik som USA är i genomsnitt, till förtret för alla katoliker som ser sina åsikter som en stor avvikelse mot sina motståndare. Faktum är att kyrkan vill vara katolsk över hela linjen – alltså starkt pro-life, tydlig i sexuella frågor, tydlig i att stärka äktenskap och familj, men också lika kraftfullt vädjande för fattiga, sjuka och invandrare och lika kraftfullt vädjande för kyrkans sociallära, vad gäller subsidiaritet, solidaritet och rättvisa. i motsats till det våld som genomsyrar vår kultur, vill kyrkan vara generös, barmhärtig och förlåtande och villig att samarbeta med dem som anammar dessa katolska principer. Den katolska tron går alltså före all politisk tillhörighet och världsbild. Jesus är varken kapitalist eller socialist. Han är Gud och han passar inte in i våra begränsade kategorier. Och det gör inte heller kyrkan. Därför är kyrkan i viss mån “alltid lika besvärlig.” kyrkan kan samtycka till vissa frågor hos ett politiskt parti, men hon kan lika gärna ha motsatt åsikt i andra frågor...
Den sanna katolicismen tröstar de svaga och hon plågar de bekväma. Den sanna katolicismen är en nagel i ögat på både höger och vänsterpolitiker. På samma sätt som det var med Kristus, hittar de flesta en anledning att hata kyrkan men några kommer att älska henne. Vi är avsedda att vara ett tecken för strid (Lukas 2:34) eftersom vi inte passar in i någon politisk agenda.När de amerikanska biskoparna talar ut mot Obamas sjukvårdsreform, (som inskränker religionsfriheten), intar de en principiell hållning i katolicismen som är oförändrad av kulturella skiftningar och rådande abortpolitik och sexuella revolution. Inte ens våra värsta motståndare kan påstå att den katolska kyrkan inte har varit konsekvent i frågor som rör abort och preventivmedel. När vår kultur har ändrat åsikt i dessa frågor, kommer kyrkan att stå fast.
Min största invändning mot Irène Nordgrens artikel är följande nyckelmening:
"...påvens hyllande av den enskilda människans samvete å ena sidan men å andra sidan bara under förutsättning att detta samvete är kompatibelt med påvens eget."
Det är för det första en logisk motsägelse i sig själv, samvetet är något som villkorslöst tillhör den enskilda personen, för det andra är det att göra grov orättvisa åt påvens person. Alla som lärt känna påven på ett annat sätt än genom negativa rykten om honom, som läst hans teologiska böcker eller t.ex. Peter Seewalds intervjuböcker med honom vet att han verkligen försöker utöva sitt ämbete på ett ansvarsfullt sätt och bejakar grundläggande principer i katolsk teologi och sociallära, inkl respekten för människans samvete. Irène Nordgren skulle göra mycket mera nytta om hon använde sin energi och förmåga att uttrycka sig till att förklara sådant för dagens människor, och inte spara allt krut till negativ kritik av påven och hierarkin. Jag förnekar inte att kritik många gånger är berättigad, och skall då givetvis artikuleras, men det finns också många möjligheter till konstruktiv samverkan.
Det är inte en rätt beskrivning av sakernas tillstånd att samvetsfriheten är inskränkt för människor i katolska kyrkan. Alla katoliker åtnjuter samma fri- och rättigheter som alla medborgare i de länder där man bor. Ingen är tvingad till någonting. Men jag tror Irène förväxlar samvetsfriheten med rättigheten att påverka vad kyrkan tror och lär utifrån vad man själv för tillfället känner och tycker. Vi är alla underkastade begränsningar på det sättet att det kan finnas spänningar mellan vad vi själv tycker och vad kyrkan officiellt lär. Inte ens påven är fri att godtyckligt bestämma något utifrån sitt subjektiva tyckande. Däremot bidrar vi alla, från påven till varje enskild lekman att utveckla och fördjupa förståelsen av tron, och där är alla förpliktigade att i gemenskap med hela kyrkan bidra genom sitt förnuft och sitt upplysta samvete. På så sätt sker en dogmutveckling från tidsepok till tidsepok befäst genom olika koncilier.
Kyrkan är beroende av att alla dess medlemmar aktivt medverkar i denna process och aktivt och på ett konstruktivt sätt vittnar om tron för omvärlden. En del går aktivt in för detta, en del förhåller sig mera passiva, men är glada att kyrkan finns. Väldigt få känner nog igen sig i bilden som Irène Nordgren målar upp att man är styrda och tvingade av "påvens samvete". Det finns en fri debatt inom kyrkan, det är inte minst Irènes egna artiklar och det jag skriver just nu levande bevis på. Ingen storebror övervakar oss, tvärtom uppmuntras vårt engagemang. Och i själavården har kyrkan en mycket mild hållning och stödjer människorna i deras strävan efter utveckling och helande snarare än att ställa hårda krav och lägga tunga bördor på deras axlar.
Idag firar vi Internationella kvinnodagen. Det är ingen dag då man artigt skall gratulera kvinnorna och visa dem uppskattning, för att sedan låta allt vara som vanligt. Syftet är mera allvarligt än så, det handlar om att uppmärksamma kvinnors situation som ofta är svår och har sin grund i diskriminering.
I år uppmärksammar man särskilt kvinnor i fattiga delar av världen som ofta har en helt undermålig tillgång till mödrahälsovård och förlossningsvård, vilket leder till att många dör i onödan (1000 kvinnor dör dagl i svåra förlossningar), ökad barnadödlighet och att många drabbas av svåra följdtillstånd i samband med graviditet och förlossning. Den dåliga tillgången till sådan vård beror i sin tur ofta på att kvinnor är underpriviligierade,oprioriterade och saknar mänskliga rättigheter , en situation som det är nödvändigt att ändra på.
Det är bra och ger en ökad tyngd åt argumentationen att man inte främst för fram abortfrågan, med risk att låsa upp det hela kring de politiska och värderingsmässiga spänningar som finns kring den. Det allmänna perspektivet med angelägenheten av bra grundläggande hälso- och sjukvård för kvinnor i fattiga länder är något alla kan understryka och bejaka. Det är glädjande att också kyrkorna så tydligt uppmärksammar dagen. Här ett par länkar:
Vatikanens delegation i FN som tagit upp frågan citeras av Michelle Bachelet, direktor för kvinnofrågor i FN:
"Det ligger en särskild utmaning till oss män att stå upp mot destruktiva normer som drabbar kvinnor. Kvinnors välfärd får inte bli en kvinnofråga", skriver överläkare Denis Mukwege tillsammans med ett stort antal afrikanska och svenska pingstledare i en artikel i Dagen. Man pekar på kyrkans unika roll och möjlighet att vara en drivkraft i dessa frågor:
"Vi måste reflektera och bearbeta vår syn på manlighet. Det är inte manligt att förbli tyst och tillåta att övergrepp mot kvinnor sker i någon som helst form någonstans. Män är inte män om vi förblir tysta. Vi måste reagera och agera mot alla former av våld och orättvisor. Det finns också en utmaning till oss som kyrkor, för kyrkan är unik. Biståndsorganisationer kommer och går men kyrkan kommer alltid att finnas sida vid sida med de mest utsatta och förtryckta.
I vår gemenskap kan både offer och förövare finna en plats för försoning, upprättelse och läkedom. Vi är inte beroende av pengar eller materiella resurser för att kunna agera och stå upp emot orättvisor, vi kan alltid göra något. Genom vår närvaro och vårt aktiva handlande kan vi påverka människor och det samhälle som vi lever i. Kyrkan är både global och lokal och tillsammans kan vi göra skillnad."
Jag ser till min glädje också att det bildats en nätverk i Svenska kyrkan, Kvinnor kring Jesus som kanske äntligen kan överbrygga de låsningar som funnits i över 50 år nu kring kvinnoprästfrågan. Där män åstadkommit låsta positioner kan kanske kvinnor bygga broar och förlösa all den kraft som budits upp i konflikten kring denna fråga.
Följande pressmedelande är häntat från Jonas Bergströms blogg.
------------------------------------------
Uppdaterat 5 mars 2012:
Här fanns tidigare ett pressmeddelande. Vi har tagit bort det för att inte riskera säkerheten för personer i Kongo-Kinshasa. Vi återkommer.
Kontakt: Josefine Arenius 0706525312
Bilderna som fanns tidigare i blogginlägget hittar du här, här, här, här och här. Bilderna är fria att användas men länka då till twinglyflödet och ange #pastorJean som fotograf.
--------------------------------------
Pastor Jean utvisades till Kongo-Kinshasa från Sverige efter det att migrationsverket intygade att det politiska läget i DRC inte är tillräckligt instabilt för att stoppa utvisningarna. Så sent som i lördags sa Anette Backlund på Migrationsverket till Sveriges Radio att de gör “ordentliga utredningar” av säkerhetsläget i Kongo samt att de har “god kunskap” om situationen i landet.
I tisdags skulle Anette Backlund medverkat i en direktsänd debatt mot Stefan Swärd kl 15:00 på svt.se. Bara någon timme innan debatten drog sig Migrationsverket ur efter det att vi gått ut med att bilder snart skulle publiceras, enligt uppgifter till Stefan Swärd. Också Tobias Billström drar sig undan. Eva-Lena Jansson (S) har ställt en enkel fråga till Billström angående migrationsverkets landinformation. Billström har skjutit upp att svara på frågan utan att lämna en förklaring till kammarkansliet.
uppdat 2012-03-05
Det har varit ett givande samtal i anslutning til min Newsmillartikel om könsbyte och steriliseringstvång och mitt tidigare blogginlägg i ämnet.
FN:s råd för mänskliga rättigheter har fastställt Yogyakarta-principerna, som innebär rätt att byta juridiskt kön för transsexuella. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling har gjort liknande uttalanden, och WPATH, en yrkesorganisation med läkare och psykologer verksamma inom området har utfärdat "Standards of Care" som stödjer samma sak. Utifrån förutsättningen att rättigheten att byta juridiskt kön är fastställd och att all hälso- och sjukvård skall bygga på frivillighet så har Svenska Läkaresällskapets etiska delegation utifrån situationen att det är läkare som efterfrågas att utföra steriliseringarna kommit fram till att stödja steriliseringskravets avskaffande. Det finns ju ett moment av motvillighet med, även om patienten begär operationen, vilket blir etiskt tveksamt för läkaren.
Jag läser i en artikel i Pediatrics av Norman P Spack et al att det blir allt vanligare i USA med önskemål om könsbyte på barn. I Finland har antalet undersökningar för könskorrigering kraftigt ökat under senare år.
Utifrån debatten är det några punkter jag särskilt funderat på och vill lyfta fram:
1. Problemet är kvantitativt mycket litet. Det är färre än 100 personer varje år som genomgår könsbyte, och av dem vill den överväldigande majoriteten frivilligt sterilisera sig. Det borde vara möjligt att hitta principer för att behandla dessa personer med respekt utan att det påverkar den grundläggande normala ordningen i samhället att ett barn tillförsäkras rätten till en mamma och en pappa. Positivt kan gruppen istället bidra till att öka förståelsen för komplexiteten i könsidentitet och sexualitet hos människan.
2. Skilj på frågan om diskriminering av HBT-personer och frågan som gäller teknifiering och avhumanisering av mänsklig reproduktion i allmänhet. Nya reproduktionsteknologier, abort, eugenetik och fel kön som orsak till abort - människan tar alltmer kontrollen över sin egen reproduktion, nästan leker Gud, och det ligger stora ekonomiska intressen i detta. Nu ställs också krav på att också ensamstående kvinnor skall få rätt till insemination, en moderat riksdagsledamot förespråkar surrogatmödraskap. Argumentet att juridiska män inte skall kunna föda barn blir i det perspektivet svagare, om värderingar på alla andra områden som gäller reproduktionsteknologi ändras, så framstår det endast som en diskrimineringsfråga att förvägra transsexuella att behålla sin livmoder då de genomgår könsbyte.
3. Man tillskapar inte något "tredje kön". Yogyakartaprinciperna fastslår den psykologiska upplevelsen av det egna könet som grund för rättigheten att få sin juridiska könsidentitet ändrad. Det framställs ibland i debatten som att man skapar ett tredje kön, genom att låta en ursprunglig kvinna som ges manlig juridisk identitet behålla sin möjlighet att få barn. Men man kan inte skapa något tredje kön genom vare sig juridiska beslut eller medicinska manipulationer. I naturen finns visserligen sällsynta former av hermafrodism, men människan kan inte ändra på det av naturen givna. Det gäller att skilja på päron och äpplen. Detta med könsidentitet är komplext och innefattar biologiskt kön (XX eller XY), psykologiskt kön (det man upplever sig som), socialt kön (så som man vill bli uppfattad av andra), juridiskt kön (det som står på ID-handlingar). När man talar om rätten för transsexuella att byta juridisk könsidentitet fokuserar man helt på den psykologiska upplevelsen, men när man talar om barns rätt till en mamma och en pappa fokuserar man på det biologiska könet. Det är också det som styr vilket juridiskt kön man betecknas med då man registreras som samhällsmedborgare vid födseln.
En mänsklig person är till sitt väsen man eller kvinna, definierat genom kromosomuppsättning och yttre könskarakteristika, det går inte att ändra på lika lite som man kan omvandla ett päron till ett äpple. Du kan sätta etiketten "äpple" på päronet (juridiskt könsbyte), du kan genom att hyvla av göra päronformen lite mera rund så att det liknar ett äpple, men det är likafullt i grunden ett päron.
Om vi tänker oss att en kvinna som fått juridiskt manlig identitet föder ett barn, så är det en kvinna som föder barnet som vuxit till i den livmoder hon skapats med, även om vi juridiskt kallar henne för man. Vad vi gör genom att juridiskt beteckna henne som man är inte att skapa ett tredje kön, endast att åstadkomma en viss begreppsförvirring, dels för avkomman, dels för människor i allmänhet som inte är vana vid denna typ av avvikelser.
Den som däremot förhoppningsvis känner sig lite bättre till mods är den transsexuelle själv som så strakt önskade detta för att övervinna den inre disharmonin. Denna begreppsförvirring är kanske överbryggbar, bara man vet vad man gör. Människor kan genom upplysning och information få ökad tolerans och förståelse och inte känna att deras egen världsbild rasar bara för att de kommer i kontakt med det sällsynta och avvikande, och barn har en fantastisk förmåga att adaptera sig till olika situationer bara de har en vårdare som är tillräckligt bra att tillgodose deras fysiska och emotionella behov och bekräfta dem under den tidiga uppväxten.
4. Den medicinska evidensen för effekten på hälsa och välbefinnande av könsbyte är inte övertygande. Tänk om det är så att man tar med sig könsambivalensen också in i den andra könsidentiteten, och att lidandet förblir stort oberoende av på vilken sida i könsdikotomin man placerat sig, och att det skulle ha mycket större effekt på välbefinnande och hälsa om man lade motsvarande resurser på andra stödåtgärder och att öka förståelse och acceptans i samhället för transsexuella.
Cecilia Dehjne et al har i en välgjord studie från 2011 "Long-term follow-up of transsexual persons undergoing sex reassignment surgery: cohort study in Sweden", följt upp alla som genomgått könskorrigerande behandling i Sverige från 1973-2003 och jämfört med kontrollgrupp. Studien visade att även efter behandlingen hade den behandlade gruppen sämre psykisk hälsa än normalbefolkningen, och starkt ökad självmordsrisk och ökad dödlighet där gapet mot normalgruppen ökade för varje år efter tio års observationstid och framåt. Tidigare genomförda kliniska studier har ofta varit bristfälliga i metodologin.
Att tolka forskningsresultat är svårt, och det gäller att inte dra förhastade slutsatser. När man frågar patienter i psykiatrisk vård om de är nöjda med behandlingen får man ofta mycket positiva resultat, oberoende av vilken behandling det gäller. Att evidensläget är bristfälligt och att det behövs mer forskning är inte för mycket sagt.
I en artikel i Journal of Medical Ethics hävdar etikerna vid Oxford-universitetet Alberto Giubilini och Franceska Minerva att det finns skäl att ifrågasätta det olagliga i att döda nyfödda barn. Deras artikel har förståeligt nog uppväckt upprörda känslor, men slutsatsen är inte så främmande som det kan verka.
I takt med att allt tigare prematurt födda barn kan räddas till livet, och prematurvården utvecklas händer det också att barn som har mycket små chanser att överleva till ett fullgott liv räddas. Det har aktualiserat frågan om dödshjälp åt nyfödda. Det var vad läkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus anklagades för vid den uppmärksammade rättegången som nyligen avslutats. Läkaren frikändes ju som bekant, och hon hävdade att hon följt gängse lagstiftning, d.v.s. ej givit aktiv dödshjälp utan endast smärtlindring enligt väl beprövade principer.
Barnläkaren Hugo Lagerkrantz har framfört liknande resonemang som de båda Oxford-etikerna för att etiskt försvara sena selektiva aborter och dödshjälp åt nyfödda. I en artikel i SvD 2008 skrev han:
"...är det möjligt att abortera foster med kromosomförändringar, liksom friska foster, före den 23:e graviditetsveckan (nuvarande abortgräns i Sverige), innan det mänskliga medvetandet uppkommit. Jag instämmer med Nils-Erik Sandberg (Brännpunkt 28/12) att kvinnan då bör bestämma eftersom fostret ännu inte fått ett eget människovärde före vecka 23. Först när fostret kan dra de första andetagen luft själv – om än med teknisk hjälp – så har det fått en egen ”själ” och fullt människovärde."
I samband med Astrid Lindgren-fallet pläderade han (7/3 2009) på DN debatt för att knyta människovärdet till medvetandet:
" ...försöka definiera vad som är mänskligt liv eller när människan har ett medvetande – en själ. Det mänskliga medvetandet förutsätter inte bara att man är varse om sin kropp, sitt jag och omgivningen, utan också att man 'an tänka på det som har varit eller det som kommer att bli' som filosofen Henri Bergson uttryckte det. Det högre mänskliga medvetandet innebär att man kan kommunicera med sina medmänniskor, för barnets del i första hand med mamman. Från drygt två års ålder kan det börja förstå vem spegelbilden av sig självföreställer. Och från fyra års ålder börjar barnet kunna sätta sig in i hur andra tänker. Förmågan att behandla symboler och det episodiska minnet är också viktigt för medvetandet."
Giubilini och Minerva för ett liknande resonemang men flyttar bara fram positionerna något längre: En "person" är en människa som är i stånd att uppfatta sin egen existens som ett värde i sig. Innan detta är uppnått har man inget människovärde. Nyfödda är enligt denna definition icke-personer och därför är det inte omoraliskt att döda dem. Därför borde man kunna "abortera", dvs döda, ven friska nyfödda utifrån samma principer som man tillåter abort.
Strikt filosofiskt är detta resonemang hållbart, det tillämpas i samband med att vi rättfärdigar aborter, det Oxförd-etikerna gör är att de drar ut konsekvenserna av detta. Teoretiskt kan vi dra konsekvenser i två riktningar:
- Eftersom vi tillåter fri abort, så måste vi acceptera den teoretiska grunden för författarnas resonemang också när det gäller nyfödda.
- Eftersom vi finner det orimligt att ta friska nyfödda av daga, så måste vi på nytt skärskåda de premisser vi utgår från då vi godkänner fri abort.
Vad är haken? Tidigare professorn i Medicinsk etik vid Karolinska Institutet, Erwin Bishofberger tror jag kan hjälpa oss att resonera: Bishofberger skiljer mellan människan som person och aktör. De egenskaper som Oxford-etikerna och Lagerkrantz vill knyta människovärdet till liknar det som Bishofberger kallar aktörsrollen.
Att knyta människovärdet enbart till aktörsrollen blir orimligt, det får orimliga konsekvenser som i detta fall, det öppnar också vägen för att betrakta dementa som icke-personer. Vid sidan om aktörsbegreppet finns enligt Bishofberger personbegreppet, som är mera grundläggande, alla mänskliga varelser har en inneboende värdighet och rätt till liv. Människovärdet är knutet till personen, och det är inte beroende av vad människan presterar, upplever eller den grad av autonomi hon för tillfället äger.
Från föreläsning Erwin Bishofberger 2001, Nordiska Föreningen för Katolska läkare
Att en människa i livets slutskede eller ett svårt handikappat prematurt barn har människovärde innebär inget etiskt krav att till varje pris vidta alla upptänkliga livsuppehållande åtgärder. När prognosen är pessimistisk övergår man från full intensivvård till palliativ vård som också sker under fullt respekterande av den mänskliga personens värdighet.
Från föreläsning Erwin Bishofberger 2001, Nordiska Föreningen för Katolska läkare
Vi i Sverige berömmer oss av en human flyktingpolitik. I verkligheten verkar det vara si och så med det. Tack pastor Stefan Swärd, Josefine Arenius, Jonas Bergström, församlingen i Elimkyrkan och andra som inte nöjer er med att vaggas in …
Läs mer →
Vi i Sverige berömmer oss om att ha en human flyktingpolitik. Ibland får jag en känsla av att Sverige är landet där det viktiga är munnens bekännelse, att det finns tjusiga handlingsplaner för allting som politikerna kan hänvisa till, men när saker går snett i verkligheten så är det ingen som bryr sig. Vi skall inte skicka tillbaka flyktingar till en situation där de riskerar att torteras och dödas, vi skall följa FN´s barnkonvention, utförsäkrade skall inte falla mellan stolarna, vi skall ha en åldringsvård som är human och lika högt prioriterad som hjärtkirurgi eller transplantationer. Men, oj då! Det gick visst fel. Vi tillsätter en utredning.
Tack pastor Stefan Swärd, Josefine Arenius, Jonas Bergström, församlingen i Elimkyrkan och andra som inte nöjer er med att vaggas in i likgiltighet utan engagerar er i medmänsklighet och humanitet och kräver handling bakom munnens bekännelse. Ni måste få en stor eloge för ert engagemang sista veckorna i pastor Jean som utvisades till DR Kongo trots stor fara för honom, och där han genast togs i förvar och torterades. Iran och DR Kongo är platser som inte alls verkar säkra för regimkritiker, kristna och för Iraks del också homosexuella att återvända till. Man undrar över på vilka grunder Migrationsverket egentligen har för sina bedömningar. Var finns kvalitetskontroll och uppföljning? Migrationsverket skyller på politiker och lagstiftare, och politikerna skyller på tjänstemännen. Var finns den som tar ett reellt ansvar?
Stefan Swärd har deltagit i den allmänna debatten och aktivt bidragit till att bilda opinion. Här är ett par av hans artiklar:
Dagen: Allt mer inhuman politik
SvD: Starka krafter tonar ner barmhärtigheten
Det finns en tendens att inte lyssna och att tro att det överdrivs när privatpersoner engagerar sig intensivt i en sak. Ibland kan det nog vara så, och media måste givetvis ha en viss försiktighet och se till att man har ordentligt med dokumentation innan man tar upp en sak. Men försiktigheten får inte bli ett svepskäl för att bli kvar i den allmänna apatin. TV 4, SVT och Expressen samt flera kristna tidningar hör till dem som rapporterat om Pastor Jean. Men märkligt är det stora motstånd även mot fotodokumentation som uppstår när man inte orkar engagera sig. Pastor jeans vänner i Sverige har via kontakter i Kongo lyckats få ut några bilder som visar effekterna av tortyren. De är visserligen inte detaljerade, men visar tydligt sår och åverkan på kroppen. Det går inte att avfärda dem, såvida man inte vill göra gällande att bilderna är arrangerade, vilket är mycket osannolikt i detta fall. Läs Josefine Arrenius kommentar.
Gudstjänst, bön utanför Migrationsverket