Bengts Blogg

Påve Benedikt XVI och reformeringen av Vatikanen

Valdes Joseph Ratzinger till påve för sin ryktbarhet att vara en pålitligt konservativ person som förväntades "städa upp" efter det kaos som traditionalister och gamla makthavare i Vatikanen ansåg ha uppstått i kyrkan efter Andra Vatikankonciliet och Johannes Paulus II´s pontifikat? Vatikankännaren på NCR, John Allen reflekterar över detta i en inlägg på sin blogg.

John Allen hör till dem som gärna låter tanken öppna upp lite vidare perspektiv och tolka strömningar i tiden. Vilken process befinner sig Katolska kyrkan i nu? Benedikt XVI är till åren kommen, fyller snart 85 och förr eller senare skall en ny påve väljas. Vilken inriktning kommer den påven att ha?

Ser man till vad jag skrivit under sista åren, så kan man inte undgå att se att jag hör till försvararna av Ratzingers pontifikat och att jag har ifrågasatt bilden av honom som en konservativ bakåtsträvare, även om det kanske var det kanske var vad de som valde honom förväntade sig och ville, och även om det är vad de reformvänliga katolikerna, i Sverige representerat av t.ex. Katolsk Vision och många andra också tyckt, men inte tyckt om.

Jag har t.ex. då det stormade som mest kring pedofiliskandalerna i Katolska kyrkan och advokaten Jeff Andersson drev sina kampanjer och lämnade in stämningsansökan mot Vatikanen, försvarat Ratzinger/påve Benedikt XVI och hävdat att han var rätt man att ta tag i detta. (Nyligen fick vi veta att amerikansk domstol beslutat att inte ta upp stämningsansökan mot Vatikanen).

Initierade bedömare har oftast en mer nyanserad och positiv bild av påven än hans inom- och utomkatolska kritiker. Till sådana initierade bedömare räknar jag t.ex. John Allen, Sveriges ambassadör i Vatikanen Ulla Gudmundson och professorn i Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet Svante Nordin.

Svante Nordin, som sägs vara ateist, har i sin nyligen utkomna bok Filosoferna ägnat ett avsnitt åt Joseph Ratzinger som filosof, och tar då upp särskilt hans berömda föreläsning i Regensburg sept 2006, och tolkar den på ett helt annat och positivare sätt än mediadrevet akompanjerat av islamistiska aktivister, sekulära akademiker och reformkatoliker som såg det som en konservativ påves inskränkta lust att mucka gräl med muslimer. (Förgrundspersonen för reformkatolikerna i Tyskland, Ratzingerns forna studiekamrat Hans Küng har upprepade gånger refererat till Regensburg-föreläsningen som ett av Ratzingers misstag).

Men Svante Nordin ger en helt annan och enligt min mening riktigare tolkning: Ratzinger har drivits av intentionen att utjämna motsättningen mellan uppenbarelse och förnuft, religiös tro och vetenskap. Detta var temat i Regensburgföreläsningen där han citerade den bysatinske kejsaren Manuel II som i en debatt med en muslimsk teolog 1391 hade kritiserat idén om ett heligt krig och tanken att åstadkomma omvändelse genom våld. Ratzinger sade:

"Djupast sett handlar det här om ett möte mellan tro och förnuft, ett möte mellan äkta upplysningstänkande och religion. Kejsar manuel II hade verkligen rätt när han med utgångspunkt i den kristna trons innersta väsen, som hade smält samman med den grekiska kulturens väsen, kunde säga: 'Att inte handla enligt logos, det strider mot Guds väsen.' "

Ratzinger erkände att det under senmedeltiden funnits en tendens i skolastisk filosofi att vidga klyftan mellan tro och förnuft, skriver Nordin, medan Ratzingers strävan är att minska den. Han vänder sig mot tre vågor av "avhellenisering" av kristendomen som han urskiljer i historien:

• Från Luther till Kant (avståndstagande från metafysik, renodla å ena sidan tron, å andra sidan sekulariserad vetenskap)
• Liberalteologin (Harnak m.fl)
• Postmodernismen med dess förnuftsfientlighet som Ratzinger menar gått för långt. Renodling av tron kan leda till förtryck, men renodling av förnuftet kan leda till cynism. Ratzinger förespråkar en väg att behandla teologi, etik, kultur inte enbart som känslofrågor i avsaknad av objektiv giltighet, utan närma sig dem med förnuftet som metod.

Så långt Svante Nordin. Ratzinger starka sidor måste sägas vara dels hans skarpa intellekt, han är filosof, teolog och lärare, dels hans patos för rätt och moral och att med beslutsamhet rensa ut korruptionen i kyrkan. Hans förmåga att agera som institutionsdynamisk administratör är däremot inte en av hans starkaste sidor. Inte desto mindre har han drivit igenom en del reformer inom Vatikanen mot ökad transparens som skall försvåra svågerpolitik, mörkade av ekonomiska transaktioner, att blunda för personliga fel och brister hos personer man av egenitresse vill föra till makten, att rättfärdiga klandervärd inblandning i världslig politik och ekonomi för att det gagnar kyrkans intressen etc. Allt sådant har kanske mellan skål och vägg setts som något som självklart kyrkans män i Vatikanen ägnar sig åt bakom kulisserna.

Benedikt XVI har, menar Johan Allen, aktivt bekämpat detta. Kanske är det i detta perspektiv man skall se Vatileaks, de senaste läckorna där hemliga dokument läckt ut från Vatikanen. Presstalesmannen, Lombardi kommenterade detta 13 februari: ”Ansvaret ligger på båda sidor. De som sprider dessa drivs definitivt inte av ren kärlek till sanningen. Vi måste därför stå emot och inte dras med i virrvarret, utan behålla vår förmåga att resonera. När det förekommer starka attacker är det alltid ett tecken på att något ännu större står på spel – detta är en gammal visdom.” Uttalandet antyder att vissa inom Vatikanen som representerar den äldre se-mellan-fingrarna-kulturen känner marken gunga under fötterna.

John Allen reflekterar vidare utifrån detta: Är Benedikt för svag att åstadkomma en verklig förändring i Vatikanen? Krossas hans reformer mot gamla ingrodda strukturer som snöbollar mot en fast mur? Allen listar två kärnfrågor:

• What about guys inside the system who aren't on the same page and who may take Benedict's detachment as carte blanche to pursue their own agenda?
• Prayer and purification are great, but at some point, doesn't somebody also have to make the trains run on time?

Det går inte att undgå slutsatsen, menar Allen, att framgången i Benedikt XVI´s försök att reformera Vatikanen allvarligt äventyras genom att inte konfrontera dessa frågor rakt av. Vad får detta för konsekvenser för inriktningen hos den påve som väljs efter Benedikt? Allen ser tre möjliga utvecklingsliner:

1. Reformen var dömd att misslyckas från början. Allt förblir som det var. Karriärism kommer alltid att vara en del av Vatikanens kultur. Vi väljer en påve som fortsätter att förvalta den gamla strukturen.
2. Reformen har bara börjat, men den måste få ta sin tid. Vi väljer en påve som förvaltar arvet från Benedikt XVI och fortsätter i Benedikts anda och betonar lärdom och moral framför institutionell dynamik.
3. Benedikts reform var riktig i sak, men den behöver backas upp med en stark administratör som med större kraft än Benedikt XVI kan fatta de strategiska besluten och föra reformen i hamn.