Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
J H Newman, Andra Vatikankonciliet och balansen mellan Läroämbetet och det Allmänna prästadömet.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag var igår hos Dominikansystrarna på Västmannagatan i Stockholm och lyssnade på en föreläsning av sr Madeleine Fredell. Det är en pågående serie om Andra Vatikankonciliet och igår handlade det om Kardinal John Henry Newman (1801-1890) och hur hans tänkande influerat på konciliet.

Sr Madeleine är en mycket bra akademisk föreläsare, en av de bästa vi har i Katolska kyrkan i Sverige idag med tankeskärpa och som verkligen förmår att levandegöra och väcka intresse. Missa inte chansen att följa dessa föreläsningar i fortsättning under våren.

Newmans tankar kring hur det går till med dogmutveckling var ett av skälen till att han konverterade till Katolska kyrkan. En dogm innebär inte att man uppfinner något nytt, utan den skall förtydliga och lyfta fram något som redan implicit är givet och göra det lättare att förstå och leva det kristna livet.

Newman var en stark förespråkare för integration av tro och förnuft. Förnuftet är alltid ett instrument vi använder, men han insåg att förnuftet i sig är sterilt och det räcker inte för att övertyga en människa och ge underlag för ett fullödigt liv. Han sade:

"Ofta nås inte människans hjärta genom förnuftet, utan genom fantasin, genom direkta intryck, genom vittnesbörd om fakta och händelser, genom historien, genom skildringar. Människor påverkar oss, röster får oss att smälta, blickar betvingar oss, gärningar upptänder oss... Människan är inte en förnuftsvarelse; hon är en varelse som ser, känner, kontemplerar och handlar."

I en annan text säger han:

Jag har ingen tilltro till filosofer som inte rår för att de är religiösa och är indirekt kristna. De sitter på sin kammare och når ut till horisonter som förvånar oss, men de träffar utan att greppa, och är ibland lika förvissade om skuggor som om verkligheten. I teorin har de räknat ut ett lands beskaffenhet, utan att någonsin ha sett det, och de talar om det utifrån en atlas; och liksom blinda, fast de kan sätta en främling på spåret, kan de själva inte gå rakt, och de anser sig över huvud taget inte ens behöva gå vägen."

Newman betonade starkt lekfolkets roll i Kyrkan och det allmänna prästadömet (lekfolket = de som inte är präster eller ingår i ordenskommuniteter, majoriteten av alla döpta). Han var starkt kritisk till ultramontanisterna som inte kunde avgöra minsta sak själva utan att fråga vad påven anser. Han var också kritisk till tillkomsten av dogmen om påvens ofelbarhet som tillkommit i ett skede då påvens politiska makt var i dalande och dogmen var ett försök att stärka hans makt. (Ref: Eamon Duffy: Ten popes who shook the World, Yale university press)

Ofelbarhetsdogmen var en överbetoning som medfört en olycklig förvanskning av vad Kyrkans väsen egentligen är som försvårar ekumeniken ända in i vår egen tid, både med ortodoxa och protestantiska kyrkor.

Ofelbarheten är, menade Newman, något som tillkommer hela kyrkan, inte en enskild person, vilket också kommer till uttryck i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, art 12: De troende är som helhet smorda av den Helige, och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap (sensus fidelium) kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de "alltifrån biskoparna ned till de sista lekmännen" visar sin allmänna samstämighet i tros- och moralfrågor.

"Kyrkan skulle se löjlig ut utan lekfolket", framhöll Newman. Kyrkan blomstrar när hon är ett med det troende lekfolket, menade Newman, inte när "hon skär av de troende från att studera den gudomliga läran och från att vara med i den gudomliga kontemplationen, och istället av dem kräver indirekt tro på hennes ord. För de utbildade klasserna kommer det att sluta i likgiltighet, och de fattiga slutar i vidskepelse."

Jag brukar framhålla att skadeverkningarna av den felbetoning som lades på påvens ofelbarhet genom dogmen som kom till vid Första Vatikankonciliets har givits kompensation genom den betoning på biskoparnas kollegialitet, det allmänna prästadömet och sensus fidelium som lades av Andra Vatikankonciliet.

Efter föreläsningen gick diskussionen i den riktningen att idag har vi en tendens till återgång till den centralstyrning som fanns i slutet på 1800-talet efter ofelbarhetsdogmens tillkomst, som om den korrigerande effekt som Andra Vatikankonciliet hade är som bortblåst. Det finns en stark ängslan från Vatikanen för oliktänkande, och benägenheten att genast gå till rätta med sådant som uppfattas som heretiskt är stor. Så var det inte under Kyrkans första århundraden. Då kunde olika teologiska frågor ventileras och brytas mot varandra, någon centralstyrning förekom inte, först i sista hand om det inte gick att hitta någon lösning blev påvens sammanhållande funktion viktig.

Jag tror vi lever i en brytningstid nu. Hela samhället är inriktad på centralstyrning och snabba lösningar. Den fria forskningen och särskilt humaniora är satt på undantag. Katolska kyrkan genom den räddhågade centralistiska styrning som finns idag har här blivit en del av problemet istället för en del av lösningen.

Kyrkan, präster och biskopar såväl som lekmän, måste låta sig drivas av den helige Ande som är den som anger riktningen och är garanten för ofelbarheten och stärka människors benägenhet att handla efter sina samveten så att vi gemensamt kan ta ansvar för vår framtid och vår existens.

Även om vår påve till följd av sin ålder och den patriarkala miljö han växt upp i inte har alldeles lätt att förstå moderna katolikers vardag och att det därför blir en del mindre lämpliga utspel, så menar jag att han är en medspelare snarare än en motspelare i denna utveckling. Han har ett vitalt intellekt och en lysande teologi, och en förmåga att rätta till saker när det blivit fel. Jag återkommer snart  till detta i ett nytt inlägg.


Posted 2012-2-3 12:44 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren