Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
En värdegrundsbaserad kristdemokrati av europeiskt snitt
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

De stridigheter som präglat KD under sista halvåret har gjort att fokus reducerats från den kristdemokratiska värdegrunden till småttiga dagspolitiska stridigheter. Skall KD överleva och motivera sin plats i den svenska politiken måste den återvända till den stadsmannamässiga idétradition som har sin grund i katolsk sociallära och som låg till grund för uppbyggandet av den Europeiska gemenskapen efter Andra världskriget. Kristdemokraterna Robert Schuman (Frankrike), Konrad Adenauer (Tyskland) och Alcide de Gasperi (Italien), alla praktiserande katoliker, tillhörde dem som lade grunden till det som nu är EU.

Alf Svensson formulerar värdegrunden i en DN-artikel: "Det handlar om respekten för varje individs okränkbara värde. Det handlar om att vara den svages och oförmögnes röst. Det handlar om att stå upp för den mest naturliga av alla gemenskaper, familjen. Det handlar om att först av allt prioritera människovärdet. Det handlar rätt och slätt om alla människors fri- och rättigheter, värdighet och integritet."

Det handlar också om en ärlighet och sannfärdighet i politiken som gör att man inte kompromissar med sanning och värdegrund. "Jag är fast övertygad om att världen idag mer än någonsin behöver upplysta, tänkande politiker som är djärva och vidsynta nog att beakta sådant som ligger utanför deras omedelbara inflytande i tid och rum", skriver Vaclav Havel (postum artikel i DN 4 jan 2012). Just för att vår tid gynnar motsatsen, det ögonblickliga, att haka på trenden, att inte tyda tidens tecken i djupare mening, men att höja fingret och känna av de aktuella opinionsvindarna, så är behovet större än någonsin. "Det är min fasta förvissning", fortsätter Havel, "att politikens mening inte är att uppfylla kortsiktiga önskningar... han måste övertyga väljarna om att han förstår vissa frågor och att de därför bör rösta på honom".

Visserligen har fanatiker, envåldshärskare och totalitära ideologier använt samma argument som argument, men politikens verkliga konst är att vinna människors stöd för en god sak, även om det kan störa deras eget tillfälliga intresse, och även om politikern äventyrar sin egen ställning på kort sikt. Att kompromissa med sitt intellekt, sanningen och sitt samvete hör till de onda handlingar politiker och de intellektuella som stöder dem kan begå. En god politiker förklarar utan att vilja manipulera och förföra, söker ödmjukt efter sanningen utan att påstå sig vara den professionella ägaren av sanningen och pekar också på andras goda egenskaper. Den typen av politiker behöver vi idag, inte bara i KD, utan i alla partier.

 Det judisk-kristna arvet och dess människosyn står bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Antikens tänkande kring naturrätten binder samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen. Franska revolutionen medförde ett förakt och förlöjligade av religionen. Genom att de etablerade kyrkorna i Europa ofta var på statens sida, ofta i konflikt med demokrati och frihet blev det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man kämpade för utveckling och frihet. Vi ser reminiscenserna av detta idag då det är populärt att beteckna alla evangelikala bibeltrogna kristna  med det nedsättande epitetet "högerkristna".  Katolska kyrkan å sin sida framstod tidigare för intellektuella som ett möjligt alternativ med dess genuint humanistiska sociallära, men är för många inte längre heller ett alternativ, då den fastnat i en gammal oreflekterad försvarsposition där hon för utomstående framstår som maktfullkomlig och fyrkantig.

Kristdemokraterna har länge försökt tvätta av sig den konfessionella stämpeln och sagt att man är ett parti som bygger på den judisk-kristna värdegrunden, men att man inte är ett konfessionellt parti, där alla kan vara med som ställer upp på värdegrunden. Men man blir inte riktigt trodda, eller det är en information som inte riktigt går hem. I folkmun heter det fortfarande att det är ett konfessionellt parti, och att man inte vill rösta på Kristdemokraterna därför att man inte vill blanda ihop politik och religion. Därför blir det kanske extra nervöst mellan de olika falangerna i partiet. Mats Odell representerar gruppen aktivt kristna som värnar om kristdemokratins rötter, och de blir ofta stämplade som "högerkristna" av utomstående debattörer och ser förekomst av denna falang som ett bevis på att partiet är konfessionellt (en mindre del av kärnväljarna kanske också vill ha det så), medan den falang som stödjer Göran Hägglund hör till dem som vill göra allt för att tvätta bort konfessionalitetsstämpeln och är därför överdrivet rädda för den första gruppen, och kanske är benägna till att kompromissa bort värdegrunden mer än vad de skulle behöva i en del frågor. Då drar de på sig kritik från den förstnämnda gruppen.

Båda dessa grupper borde rymmas och kunna ha sin hemvist i partiet. Den förstnämnda gruppen måste då ge upp alla nostalgiska ambitioner på att bli ett konfessionellt frikyrkoparti, och den sistnämnda gruppen får inte vara så rädd att stå för den kristdemokratiska värdegrunden att man kompromissar bort för mycket. Jag tror de flesta i båda grupperna är ense om detta och vill bygga ett icke-konfessionellt parti på kristdemokratisk värdegrund. I detta avseende är det inte så stor skillnad på Göran Hägglund och Mats Odell. Jag tror mera det är mera partiets fiender som vill förstora upp konflikterna.

Det borde finnas möjlighet till samarbete och kraftsamling kring det som är kristdemokratins grund och styrka, en sekulär stat på kristdemokratisk värdegrund. Katolska kyrkans sociallära som i sig integrerar en fullödig humanism borde kunna lyftas fram som ett instrument för försoning och ett öppet förhållningssätt i vårt pluralistiska samhälle. Men då måste man vara tydliga med att alla konfessionella anspråk är borta och som alla politiska partier jobba inom ramen för det som är det möjligas konst vilket ibland innebär kompomissande också med hjärtefrågor.

EU var ett projekt för fred och solidaritet, men mycket av den anda som drev unionsbyggandets pionjärer finns inte kvar. Så mycket har kompromissats bort. Det är inte bara Grekland och Italien som skamlöst levt över sina tillgångar och friserat sina siffror så att det skall se bra ut, även de rika kärnländerna har ju kompromissat med den ekonomiska unionens grundregler vilket bäddat för dagens kris. Vi kan inte längre leva på gamla lagrar.

Det är upp till vår tid att på nytt bygga på den hållbara värdegrunden och lägga fundamentet till framtidens Europa. Sverige med dess berömde och icke kompromissande finansminister har en av Europas bäst skötta ekonomier. Låt oss fortsätta på den vägen. Om Kristdemokraterna inte schabblar bort chansen kan partiet bli en tung medspelare i detta projekt.

Justitia et Pax

  


Posted 2012-1-30 14:07 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren