Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Marcus Birro: Ingen är profet i sin hemstad.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Marcus Birro är en poetisk själ som med sin frispråkighet och spontanitet alltid provocerat och väckt motstridiga reaktioner, älskad av många men också hatad av många. På grund av det hårda och råa mobbarspråket som används av anonyma kommentatorer på internet tvingades han tidigare att stänga sin personliga blogg.

Sedan ha "kommit ut" som kristen är han nu lika frispråkig med det, han räds inte för att nämna Gud i sina krönikor i Expressen, och nu har han börjat skriva i Världen idag och Dagen också. Krönikan i Dagen för ett par dagar sedan var enligt redaktören Daniel Grahn den mest lästa artikeln i Dagens historia.

Självklart blir han lika älskad eller hatad för detta som när han tidigare skrev personligt på sin blogg. Att vara känd person idag och frispråkigt stå upp och förkunna sin tro är inte lätt. Det är inte högt i tak i Sverige när det gäller kristen tro. De kristna samfunden tolereras så länge de håller sig inom kyrkväggarna och tron förblir privat, men blir det för offentligt anses det som farligt. Också Göran Skytte som är en aktivt vittnande person togs väl inte emot så särskilt väl i den sekulariserade kultureliten. Alf Svensson fick inte bli promotor för Postkodlotteriet. Det uppstod protester bland lärarna då Per Eriksson utsågs till rektor för Lunds universitet.

Detta till trots lever vi i ett fritt land där yttrandefrihet och demokrati råder, vilket också gäller oss kristna. Och vi kristna skall inte klaga därför att vi vill ha det bekvämt och leva ostört. Vittnar vi om det vi tror på får vi räkna med motstånd. Så har det alltid varit. Gamla testamentets profeter, Johannes döparen, Jesus själv och många martyrer har fått erfara detta. Jesus vittnade själv om att ingen blir profet i sin hemstad (jfr Joh 4:44). Och kristendomen har alltid utvecklats bäst i tider av förföljelse, men stagnerat och korrumperats då den haft de politiska makthavarnas gunst.

En icke-anonym person som med verkligen vulgärt och mördande språk som gått hårt åt Marcus Birro är Eric Rosén från Nyheter24. Han har fått för sig att Birro är homofob och halvrasistisk. Han skriver på sin blogg: "[Birro] gör mig mullrande jävla dyngilsk. Det är ett frontalangrepp på homosexualitet och du kan inte svära dig fri från det. Vem fan är du?... så länge du drar fram den här dyngan i bred offentlighet kommer jag ha svårt att hålla käften"

Anledningen till Eric Roséns utfall är dels att Marcus sagt att Sverige behöver Gud, dels att han alluderat på Jonas Gardells text genom att i sin krönika skriva: "Gud inte är en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."  Rosén ser inte kopplingen till Gardells text, och Birro är verkligen inte homofob och diskriminerande. Tvärtom har han kritiserat sådana tendenser i olika sammanhang. Trots den hårdföra jargongen i Roséns artikel ger han ändå uttryck för demokratiska värderingar då ha ger Expressen och TV4 rätt att själva besluta om de vill låta Birro framträda i deras media-sammanhang, även om Rosén hoppas att läsarna/tittarna "inte vill ha en homofob, halvrasistisk extremist som lyfts fram för att kommentera samhällsproblem."

Birro är till sin natur en utåtriktad person, och det faller sig naturligt att han också då blir offentlig med sin tro. Detta är inget fel, även när det provocerar. Hellre en provocerande och livlig debatt som väcker intresse och nyfikenhet för den kristna tro än en räddhågad försagdhet. Men det kan givetvis också gå fel, det gäller att bedöma när man skall tala och när man skall tiga. Birro har en begåvning i att tala och att uttrycka sig, och jag tror det är meningen att han skall använda den gåvan också som kristen. Josef Gustafsson tycker jag reflekterar balanserat över detta.

Vi kristna är kallade att vittna om Guds kärlek i världen. En del har uppgiften att tala offentligt, andra genom socialt arbete och kärlekens gärningar, som t.ex. Frälsningsarméns eller S:ta Clara kyrkas sociala insatser, andra genom att bara stå för sin kristna tro, fira gudstjänst och låta sig inspireras i ett hängivet engagemang för familj, grannar/vänner och i sitt dagliga arbete som t.ex. finansminister Anders Borg, rektor Per Eriksson och alla andra otaliga människor som lever ute i samhället och sköter sitt arbete med ansvar och ärlighet.

En del har också fått på sitt hjärta att tala på ett konfrontativt sätt, inte bara stryka medhårs utan peka på missförhållanden, behovet av omvändelse och vårt eget ansvar och syndens realitet. Detta leder till två motsatta reaktioner: Avvisande eller ett styng i hjärtat och en medvetenhet om att detta gäller i någon mån också mig. Så har det alltid varit. Johannes döparen fick sota med halshuggning.

Icke-kristna missförstår ofta kristendomen när det kommer in på synd - skuld - dom. För att ingen skall missförstå mig vill jag betona att jag inte menar att det bara är kristna följer sitt samvete och försöker leva ett utgivande och ansvarsfullt liv bland sina medmänniskor. I DN finns en serie där människor intervjuas om den tro eller ideologi som driver dem i deras handlande. I tisdagens DN fanns en fin och sympatisk intervju med läkaren och ateisten Anna Bergström. Hon är verksam i förbundet Humanisterna, och Vetenskapen är det som driver henne. Hon säger: "Jag insåg att den som inte tror på någon gud har ett stort ansvar för att leva sitt liv på rätt sätt... Jag kommer inte att hamna i något paradis, bli belönad eller straffad i någon ny existens. Det är här och nu jag måste leva sant och ärligt, mot mig och mot mina medmänniskor. Det innebär ett stort ansvar; det går inte att "reparera" mistag i något annat liv."

Anna uttrycker ju här det som också är den kristnes credo när det gäller vårt ansvar här och nu i denna världen. Men vi kristna tror också på ett bortom, att döden inte är sista ordet. - och att det finns försoning, förlåtelse, frälsning.
 
Många föreställer sig att kristna tror på en straffande sadistisk Gud som minsann låter människor plågas i ett brinnande helvete för evigt om de inte lyder honom. Men detta är en vanföreställning, en förmänskligad förvanskad bild av vad det handlar om. Det finns ett ansvar, det finns en fri vilja, det finns ett samvete, det finns goda och onda val, det finns en lag om sådd och skörd. Enligt det perspektiv som målas upp i Bibeln har vi alla syndat och är i behov av bättring, omvändelse, och i det eskatologiska perspektivet frälsning. Vi behöver alla ibland ruskas om. Därför sänder Gud profeter som talar ord vi inte alltid vill höra. Antingen kan vi ta det till oss och bättra oss, eller vi kan förfölja profeterna. Sedan finns det förståss ocksåfalska profeter att se upp med. Men följer vi vårt samvete, vårt förnuft utövar en grannlaga andlig urskiljning och försöker leva vårt liv så bra vi kan, så går det vägen.

En del uppfattar talet om synd och medvetenheten om vår egen ofullkomlighet som något som gör oss människor mindre ansvarsfulla i denna världen. Men jag tror det är precis tvärtom: Medvetenheten om vår egen brist, att det alltid finns ett förbättringsutrymme har varit en viktig drivkraft för västerlandets utveckling, och det har också bidragit till synen på människovärdet, accepterandet av nästan som hon är trots brister och fel, socialt arbete, utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter. - Där vet jag att jag är oense med flera av de ateistiska humanisterna som istället menar att det är trots och inte tack vare kristendomen som demokrati och mänskliga rättigheter utvecklats.

Läs också: Thomas Idergard: Tro och politik går visst ihop

Stefan Swärd: Lysande Birro


Posted 2012-1-20 11:04 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren