Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Vad diskuterar Swärd och Åhman egentligen om?
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Helvetet har alltid intresserat den mänskliga fantasin. I Dantes Gudomliga komedi gör skalden tillsammans med sin antika kollega Vergilius en odysse genom helvetet, skärselden och himlen och vi får mustiga beskrivningar på sofistikierade plågor som alla får gå igenom, och ännu mer plågsamt blir det genom vetskapen att det är ett plåga utan slut, utan hopp. Överskriften till helvetets port var just detta: "Ni som här träder in, låt hoppet fara". Verket är en god källa till hur medeltidens lärda såg världen, och genom att studera vilka som hamnat i helvetet eller himlen, ger det en idé om Dantes samtids moraluppfattning. Att det fanns ett helvete och en himmel var det ingen tvekan om, och att några hamnar på ena och några på andra stället var också klart.

Idag är våra föreställningar kanske inte fullt så detaljrika, men existensen av helvetet som tillstånd diskuteras för fullt på våra bloggar. Den amerikanske pastorn Rob Bell kom för ett år sedan med boken Love wins där han blir ifrågasätter klassisk evangelikal syn på helvetet som en realitet där man hamnar om man missar frälsningen. Kanske helvetet inte existerar, kanske alla till slut kommer till Gud, kärleken segrar, var Bells tes, åtminstone enligt en del som läst hans bok. Stefan Swärd tillhör dem som polemiserade mot Bell då hans bok kom och menade att han gick ifrån grundläggande evangelikal tro genom att ifrågasätta helvetet. Stefan Swärd har nu skrivit en egen bok ”Efter detta” där han lyft fram frågan om Guds dom, och att det är en del av det kristna evangeliet som han menar att Bell alltför lätt sopar undan.

Stefan har en evangelikal grundsyn, vilket innebär att stor vikt läggs vid Bibelns bokstav. Det som står i Bibeln är tillräckligt entydigt, menar han för att vi inte kan avfärda tron på helvetents existens och en yttersta dom. Stefan i sin tur har bemötts av Torsten Åhman som skrivit flera inlägg på sin blogg som bemöter det Swärd skrivit. Åhman tycks befinna sig någonstans mellan Bell (som kanske inte tror på helvetet som en sista destination alls) och Swärd (som definitivt tror på både helvetet, och möjligheten av att åtminstone några hamnar där).

Åhman förespråkar något som kallas anhiliationsteorin, vilket skulle gå ut på att helvetet inte blir evigt för dem som eventuellt hamnar där, utan att de helt enkelt går upp i ett evigt utslocknande, försvinner - ungefär som en fil försvinner då man trycker på delete-knappen på datorn. Detta låter onekligen mycket barmhärtigare än att tvingas utstå evig plåga, för det är ju egentligen inget man önskar ens sina värsta fiender (även om någon i ett vredgat ögonblick i hastigt mod säkert slängt ur sig något i stil med "jag önskar du brinner i helvetet för evigt").

Men är inte människosjälen odödlig enligt kristen tro? Kan den då bara utplånas, försvinna? Måste man inte hamna i något annat tillstånd om man inte kommer till himlen efter döden? Jesus talade ofta om ett liv efter döden, men aldrig om att slockna ut. Och om den som skulle förråda Människosonen sade han att det vore bättre för den människan att aldrig ha blivit född, inte att det vore bättre om hon fick dö.

Hur det än förhåller sig med allt detta, så måste vi konstatera att kyrkans främsta uppgift är att befatta sig med frälsningen och hur vi bejakar Guds kärlek och kan återknyta kontakten med honom. 99% av teologin hamnar om detta, helvetet är så att säga inget som står i fokus för vårt intresse, det är endast en negativ bild av det som är det positiva innehållet i vår tro: Nämligen att människan är fallen, vi har syndat och gått miste om den nära gemenskap med Gud som ursprungligen var tänkt med vårt liv, och därför i behova av frälsning. Gud har skapat oss med en fri vilja, och synden kom in i världen genom att vi gick vår egen väg, sade nej till Gud, ville själv vara som Gud.

Det finns en grov antydd skiss av detta i Bibeln: Den första synden är ängelns synd: En av de främsta änglarna i Guds härskara, Lucifer, ljusbäraren satte sig upp mot Gud och ville härska i Guds ställe. Därför kastades han ner till jorden och blev djävulen (Jes 14:12). Den andra synden är Adam och Evas synd. Ormen, en bild för djävulen frestar dem till olydnad, och de faller. Den tredje synden är alla andra synder som vi människor i Adam och Evas efterföljd begår. Det onda har ingen makt i sig själv, det kan bara göra sig gällande genom att vi människor genom vår vilja ger efter för det ondas lockelser.

Det finns en yttersta dom där vi skall dömas för våra gärningar, och det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att vi kan bli så förstockade att vi in i det sista säger nej till Gud, och eftersom det finns en lag om sådd och skörd, och Gud skapat oss med fri vilja, så blir den yttersta konsekvensen av detta en evig skilsmässa från Gud. Helvetet är helt enkelt att vara skild från Gud. Katolska katekesen har i övrigt ingen omfattande lära om hur helvetet är beskaffat, det är en kunskap som ligger bortom vad vi kan veta eller föreställa oss, därför ganska meningslöst att spekulera om i mera konkreta termer. Även själva begreppet evighet är svårt att föreställa sig, eftersom det är rimligt att tänka sig att själva tiden upphävs efter döden. Vi föreställer oss evigheten som en i oändlighet utdragen tidrymd, men förmodligen är det en helt annan dimesion som vi omöjligt kan föreställa oss här i tiden.

Katolska kyrkan lär dock en bra sak: Om vi inte kommer direkt till himlen hamnar vi i ett mellantillstånd som kallas skärselden där vi renas, och i ett tillstånd då vi ser klarare fortfarande har möjlighet att välja Gud och himlen. Stefan Swärd är inte heller främmande för att det kan vara på det sättet, men menar att vi inte kan göra någon teologisk lära av det, eftersom det inte uttalas tillräckligt explicit i Bibeln.

Även om Swärd och Åhman har olika åsikter lär detta ämne knappast bli någon stor teologisk fråga som blir till stötesten i den ekumeniska dialogen, eftersom de positiva frågorna kring Guds kärlek, frälsningen i Jesus Kristus och människans mål att leva i gemenskap med Gud är det stora och väsentliga i kyrkans mission.

Då är det ett desto större problem att en del börjar sväva på målet även i dessa frågor: Det är kanske inte så väsentligt att tro på Jesus Kristus, kanske kyrkan skall tona ner budskapet. Synden är kanske inte så väsentligt att tala om, omvändelse behövs inte. Att nedtona dopets betydelse, börja med drop-in-dop.... Det verkar vara mycket sådant på gång i Svenska kyrkan, och flera av deras egna präster som är aktiva i bloggvärlden har börjat bli tydliga och reagera. Se t.ex. Håkan Sunnliden, Dag Sandahl, bloggen Kristen opinion (=Annika Borg och Christer Hugo). Man undrar var Svenska kyrkans biskopar finns i allt detta. Sällan hör man en biskop uttala sig i en teologisk fråga.

Håller vi i praktiken på att få en klyvning av Svenska kyrkan i å ena sidan massor av levande celler, enskilda grupper och församlingar där en levande tro tar sig uttryck i bön, gudstjänstfirande och ett engagerat socialt arbete och å andra sidan en politiserad kyrkoorganisation som hålls vid liv tack vare strukturer som levt kvar sedan statskyrkotiden? Några kyrkoherdar skriver i Dagen om en ny reform som skall träda i kraft 2014 vilken ytterligare försvagar självbestämmandet för de små församlingarna. Är Svenska kyrkan på väg mot ett mönster ungefär som det varit för Katolska kyrkan i Kina, där det finns en av det sekulära politiska systemet kontrollerad och godkänd kyrka samt en självständig kyrka som lever underjordiskt?

Läs mera: Katolska kyrkans katekes om den yttersta domen och om helvetet.

Stefan Swärd: Statsvetare, konsult, pastor inom EFK, Elimkyrkan i Stockholm bloggar här

Torsten Åhman: Svenska Missionskyrkan, pastor, evangelist, bosatt i Lidköping bloggar här


Posted 2012-1-12 21:46 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren