Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Vem äger berättelsen?
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Bengt Ohlssons kulturartikel i DN förra veckan där han analyserade slentrianvänsterns hegemoni inom det svenska kulturlivet och de reaktioner denna artikel fått från olika håll har föranlett mig att reflektera över debattklimatet inte bara mellan kulturvänstern och de som känner att det börjar bli för instängt och unket i det sammanhanget, utan också mellan kristna och ateister, och mellan olika grupper inom kristenheten.

Bengt Ohlsson sticker ut huvudet och beskriver kulturvänstern som ett kotteri för inbördes beundran som för länge sedan förlorat sin andliga spänst och mera tycks ha som målsättning att behålla en maktordning där de inte ens behöver argumentera för varför de är bättre än andra. Jag blev mycket glad över artikeln och skrev lovord på min blogg. Kanske borde jag uttryckt mig mer nyanserat och reflekterande, tänkte jag sedan. Idag ser jag att Marcus Birro har en krönika i Expressen som också ger Bengt Ohlsson rätt i sak. Marcus med sin rättframma frispråkighet trampar ju ofta på ömma tår och är inte rädd för att avslöja att Kejsaren är naken.

Många har reagerat som Marcus och jag och tackar Benke för hans frimodighet och att han öppnar upp ett större rum där man kan andas frisk luft. Andra förstår ingenting och bekräftar Bengt Ohlssons analys så att det sjunger om det. Vägval höger utropar Åsa Linderborg i ABSven Wollters svar i DN igår var också ett exempel. Sven bekänner och förnekar det inte: "Jag är en socialist men kräver inte att andra skall bejaka det". Sven är en sympatisk socialist som verkar ha ett hjärta för de svaga, och jag tror han är ärlig när han säger att inte vill vara ovän med människor som inte tänker som han, och därför värjer sig mot Bengt Ohlssons analys av den grupp han tillhör. 

Men samtidigt är hans artikel ett skolexempel på härskartekniker där han inte bryr sig om att bemöta på en saklig nivå utan istället misstänkliggör meningsmotståndaren och de grupper han vill identifiera honom med. Betrakta detta:

"Han tycks ha hamnat i dåligt sällskap med folk som inte tar någonting på riktigt allvar." (ignorerande)

"Och fastän Bengt Ohlsson nu har sällat sig till det lite tokroliga – dumma – vänsterkulturelit – alias – Göran Hägglund-gänget," (förlöjligande)

"Bengt Ohlssons oerhörda irritation över detta fenomen som han kallar kulturelit och vänster får mig att tänka på en välkänd replik som ofta läggs i Hermann Görings mun men egentligen är en replik ur den tyske arbetarförfattaren Hanns Johst pjäs ”Schlageter” från 1933. Den lyder: 'Så fort jag hör ordet Kultur osäkrar jag min Browning'.” (guilt by association)

"Trygga äro vägarna du vandrar, Benke. Avgrunden är fjärran och dit där du är på väg väntar glass med hallonsylt och grädde." (misstänkliggöra motiv)

Även andra som inte är så entusiastiska som Marcus Birro och jag förnekar inte att det ändå ligger något i Bengt Ohlssons analys. Viktor Barth-Kron frågar sig i en reflekterande artikel i DN 10 jan vilket nästa ledande narrativ är som kommer att ersätta det som  slentrianvänstern idag står för och om det blir mer nyanserat. Vilka grupper och tankesätt slåss nu om formuleringsprivilegiet? Bart-Kron tycks utgå från att det handlar om en politisk/opinionsmässig maktkamp där någon annan måste bli herre på täppan, lika onyanserad, lika maktfullkomlig i sin vägran att förstå andra perspektiv.

Men måste det vara så? Måste man trycka in människor i fack på det sättet? Är Bengt Ohlsson mindre vänster bara för att han ställer frågor, reflekterar och gör en ärlig analys?
Och är det rimligt att fösa in alla som är katoliker och lojala med påven eller kristna i evangelikala samfund under rubriken kristen höger? Senast idag hade Aftonbladet en braskande löpsedel och en konspiratorisk artikel med långsökta kopplingar som exploaterar denna trend.

Jag tror det finns gott om nyanserade tänkande människor inom vänstern som inte är mainstream och kan hålla med Bengt Ohlsson utan att vara politiskt höger, liksom det finns människor inom hela det politiska spektret inom den brokiga krets som somliga vill skriva etiketten högerkristendom på. Jag tror vi behöver frigöra oss från våra etiketter och mötas på en mera mänsklig och förnuftsmässig bas, diskutera sakfrågor och inte definiera bort varandra genom att ge oss en viss etikett.

Jag tror vi, människor från olika politiska läger och livsåskådningar har massor gemensamt, och vi skall inte vara rädda att mötas i dialog. Vi kan både vara generösa och lyssna till och samarbeta med andra som inte tänker som vi, och vara tydliga och göra vår röst hörd trots att det inte är mainstream.

Särskilt kristna förfaller ibland till att klaga på att man är missgynnade istället för att utnyttja den fantastiska arena vi har genom att vara ett fritt och demokratiskt land med yttrandefrihet och religionsfrihet. Vi kristna uppskattar förnuft och logik och har t.ex. massor av gemensamma beröringspunkter med Humanisterna, vilket prästen Annika Borg och Humanisternas Christer Sturmark påpekat i ett samarbete de inlett. Annika Borg har fått arg kritik från många kristna helt enkelt för att hon beblandar sig och samarbetar med någon som är emot kristendomen. Jag håller inte med Annika om allt, men tycker att hennes initiativ till dialog och samarbete är bra och värt att stödjas.

Annika Borg tillhör ju för övrigt dem som utifrån Svenska kyrkans horisont förtjänstfullt tagit upp frågan om kristen identitet, och tycker att många ledande inom Svenska kyrkan går alltför långt i att utplåna den kristna grundidentitet som borde vara självklar för ett kristet samfund. Det finns en ängslighet att inte vara tillräckligt politisk korrekt och mainstream. Genom för starkt betonande av den kristna identiteten kan man riskera att anklagas för att vara högerkristen.

Men nu har det gått så långt att även människor som normalt inte sammanknippas med kyrkan reagerar. Vi har diskuterat kyrkans självutplåning i samband med skolavslutning och skolors adventsfirande i kyrkor, och nu uppmärksammar Maria Schottenius i DN att kyrkomusikerna viker ner sig allderles för mycket i kraven från sekulariserade människor att ha allehanda jippoartad musik istället för något ur den rika kyrkomusikaliska skatten. En undersökning som radions Mitt i musiken gjort visade de mest horribla exempel, Gökvalsen, Hönan Agda istället för passande sakral musik, ett brudpar som ville förhandla bort det mesta av vigselriten men ändå ville gifta sig i brudens hemkyrka, dundrande CD-spelare.

Maria Schottenius skriver uppfordrande: "Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet."

Fantastiskt att det gått så långt med Svenska kyrkan att man får läsa detta i sekulära  DN. Jag kan inte låt bli att citera vad Maria tycker om prästens småpratande också:

"Och så har vi prästen. Hur många gånger genom åren har jag inte under musikgudstjänster tänkt: 'Varför kan inte prästen bara läsa bibeltexter?' Men nej, det ska pratas. Och gärna lite vänligt, vardagligt om att sätta på ugnen, så att folk känner igen sig och inte tycker det är för distanserat och högtidligt?"

Årstafältet by night


Posted 2012-1-11 16:42 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren