Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Det goda skapas inte utan makt och våld...
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag har en härlig jul-nyårsledighet som sträcker sig över alla helgerna, då har man tid att läsa och filosofera lite mera. Det är intressant att läsa om historien och dra paralleller till nutiden, ibland frestas man säga "Intet nytt under solen" - historien upprepar sig.

Just nu håller jag på med Simon Sebag Montefioris´s Jerusalem-biografi, och högt på listan ligger också prof Svante Nordins bok Filosoferna som behandlar 1900-talets filosofi, men den verkar slut på förlaget just nu, ny upplaga väntas. Tyvärr finns den inte som e-bok heller.

Jerusalem är en mustig skildring av staden Jerusalems öden och äventyr genom seklerna. Att läsa om tiden från kung David till Mackabeerna och Jerusalems erövring av Romarna är som att läsa  ett exktrakt av Gamla Testamentet, men med fokus på alla krig och maktstrider mellan kungar och rivaliserande maktpretendenter. Det är en skakande läsning om grymheter och avrättningar i tiotusental av oskyldiga, mord på medlemmar i den egna familjen, ränksmidande och svek. Historien är en enda lång räkcka av krig och maktkamper där de som utkämpar striderna stundtals förlorar, städer förstörs, tempel raseras, folket bortförs i exil, för att i nästa stund själva vara segrare och utföra samma typ av massakrer som de själva blivit utsatta för.

Detta gäller i hög grad också judarna, enligt Bibeln Guds utvalda folk som vi får följa genom historien, som pekar fram mot det som enligt den kristna tron är väldshistoriens centrum: Födelsen av den utvalde Messias, Guds Son Jesus Kristus. Israels folk har ständigt avfallit från förbundet med Gud, det har varit inbördes strider, den rätta offerkulten i templet har övergivits till förmån för främmande gudar, och ständigt manar profeterna till omvändelse och bättring. Även den kung som Gud själv utvalde, David som grundade Davids stad på Sions berg och inköpte den plats där Salomo senare skulle bygga templet, Moria berg (som enl traditionen också var den plats där Abraham var nära att offra sin son Isak), var full av svek och grymheter, han begick äktenskapsbrott med Urias hustru och dödade sedan Uria, och han avrättade grymt de folk han besegrade.

Två saker framhålls dock i Bibeln som märkliga med David: 1) Hans lojalitet mot sina egna trots att de var emot honom. Hans vägran att döda Saul trots att han skulle kunna och Saul själv var en fara för David, hans sorg över sin son Absalons död trots att denne också var i uppror och strid med fadern. 2) Hans oerhörda hängivernhet för Förbundsarken och hängivenheten åt Gamla förbundets kult. David förde arken från Silo till Jerusalem och planerade att bygga templet, något som alltså inte blev förverkligat förän under hans efterträdare Salomos regering.

Boken börjar med en skildring av Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr enl den skildring som tillhandahållits av historikern Josephus. Detta var ju en fullständig katastrof som kunde ha inneburit slutet för judendomen, husen jämnades med marken, människor i tiotusental mördades, murar revs och templet jämnades med marken. Kristna har inte alltid varit så medvetna eller betonat denna katastrof, eftersom fokus mera varit på Kristendomens växt och framgångsrika utveckling i övriga regioner kring Medelhavet. Men hade inte Jerusalem förstörts hade kanske det fungerat som Kyrkans centrum, och inte Rom som det sedan kom att bli. Jag tänker att negligeringen av förlorarnas historia, Jerusalems undergång också kan ha bidragit till att judarna behandlats styvmoderligt under historiens gång. Kanske man omedvetet såg nederlaget som ett tecken på att Gud nu övergivit det gamla förbundsfolket till förmån för Kyrkan som är det nya förbundsfolket. Så uppstod ersättningsteologin som först under 1900-talet blivit ifrågasatt.

Judarnas öden och äventyr har ju fortsatt i samma bibliska proportioner ända in i vår tid, där vi har 1900-talets förintelse i färskt minne (fast en del redan håller på att glömma). Trots judarnas förskingring i diasporan också denna ständiga återkomst till landet Israel och staden Jerusalem som centrum för de världspolitiska händelserna. Under historien levde judarna stundom i harmoni med de omkringliggande folken, stundom underkuvade de dem, och stundom blev de själva underkuvade. Också detta är något som fortsätter på samma sätt.

Och nu som då fungerar det så att krig visserligen lönar sig ibland, men trots att vi fått erfara personligheter som Gandhi, Moder Teresa, Martin Luther King och Desmond Tutu, så är de flestas erfarenheter inte att det lönar sig att ensidigt lägga ner vapnen. Det är alltid bättre att strida lite till för att flytta fram sina positioner till framtida fredsförhandlingar. Så har Israel gjort och har därför idag en betydligt bättre position än i det fredsavtal som skulle ha slutits 1947. Så gör de övriga aktörerna i Mellanöstern-konflikten idag och är inte intresserade att lösa flyktingsituationen i Gaza-remsan, eftersom det är nyttigare att använda befolkningen som brickor i det politiska spelet.

Det finns alltid en frestelse för ena sidan i en konflikt och de grupper som stödjer den sidan att ta på sig rollen av moralisk oskuld och måla upp motståndaren som den som orättmätigt angriper och lemlästar. Så också i Mellanösternkonflikten. Beroende på vilken sida man står, så idealiserar man ena eller andra sidan och demoniserar den motsatta, eller också försöker man bara försvara sig mot motståndarsidans demonisering genom att försöka inta ett mer heltäckande perspektiv. Redan detta räcker ofta för att man skall bli betraktad som fiende till den andra sidan och utmålas som moraliskt korrupt eftersom man sägs tolerera hemska övergrepp.  Jag följer två bloggar som någorlunda sakligt och utan alltför orealistiska överdrifter försöker se situationen i Mellanöstern från ena resp andra sidan: Fred i Mellanöstern och Dessa mina minsta bröder.

Många vänster-inriktade kulturpersonligheter och politiker i Sverige brukar ju inta en starkt Israel-fientlig hållning och brista i neutralitet. Därav den nu aktuella diskussionen kring filmen Gazas tårar. Det finns en enögdhet i vår kultur, och framförallt de unga har blivit historielösa, menar professorn i idehistoria Svante Nordin, författare till boken Filosoferna om 1900-talets filosofi.

Han säger i en intervju i DN:

"De unga ser inte skörheten i vår moderna civilisation. De ser inte förutsättningarna – att all civilisation uppehålls av makt och våld. Allt som hände före 1989 tycks vara bortglömt. Att läsa om världskrigen har blivit som att se en spännande film. För dem som fötts rakt in i den moderna och globaliserade världen kan historien uppfattas som tillryggalagd. Unga människor lever i illusionen om att det finns någon förutbestämd harmoni."

Drömmen om denna förutbestämda harmoni gör att man lätt hamnar i den ena eller andra höger- eller vänster-ideologiska fållan där detta skall förverkligas. Som tur är blir inte alla lika extrema som Utöya-mördaren. Det finns inga kompromisser längre, inga svagheter och svårigheter, det gäller bara att ha rätt ideologi och övertyga alla om att de andra har fel. Inte heller behöver jag anstränga mig. Det goda samhället, alla värden skapas och upprätthålls någonstans utan att jag behöver bidra. Jag åker lika gärna med gratis, piratkopierar, tar ut bonusar, blundar när oförrätter begås, några andra ser ändå till att ordningen upprätthålls och den förutbestämda harmonin råder. Ett sådant betraktelsesätt gör oss till passiva människor, och det är livsfarligt för kulturen. också vi kristna lider av detta syndrom. Det behöver till ett uppvaknande. Tror jag skall skriva mer på detta tema...


Posted 2012-1-3 15:50 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren