Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Uppenbarelsen - Trons Skatt - Skriften
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Det har varit många meningsfulla ekumeniska och inomkatolska dialoger detta år, jag skall försöka sammanfatta det i en lite mer utförlig artikel, men vill här uppehålla mig vid ett tema, förhållandet mellan skrift och tradition, det blev en debatt om detta som uppföljning av samtalet i Elimkyrkan 1 dec mellan evangelikaler och katoliker.

Mikael Karlendal har skrivit mycket bra och kunnigt om detta på sin blogg och visar att åtminstone vissa evangelikaler har bra insikter i vad tradition rent faktiskt är, de inser att förneka att det finns tradition inom alla samfund precis som inom Katolska kyrkan vore antiintellektuellt och verklighetsförnekande.  Mikael skriver:

  • "Jesus gav apostlarna fullmakt att bygga hans församling. I den första kyrkan hade apostlarnas förkunnelse den högsta auktoriteten. Den var från början enbart muntlig, men blev sedermera satt i skrift – böckerna i vårt NT.
  • Den kanske främsta orsaken till att man såg sig tvungen att fatta ett formellt beslut som man sedan genomdrev, var hotet från olika villoläror och sekter, framförallt från gnosticismen. "

Dessa helt okontroversiella påståenden är bara att hålla med om. Mikael ger sedan uttryck för ett allmän-kristet perspektiv på kyrkan som hela tiden måste reformeras, det handlar inte om det ena samfundet mot det andra, utan att vi ständigt måste lägga ett reformatoriskt och utvecklande perspektiv på vår tro. Att särskilt granska Katolska kyrkan som är det största samfundet inom kristenheten är självklart, det vore onaturligt annars, men alla kan fastna i felaktiga traditioner, fördomar och (o)vanor. Han skriver:

"...jag skulle lika gärna kunna skriva om mänskliga traditioner som upphöjts till helig status i frikyrkliga och/eller andra protestantiska kretsar och som på samma sätt skulle kunna ifrågasättas utifrån Skriften... Det blir nämligen aldrig inaktuellt att granska sig själv eller den kristna församlingen utifrån Bibeln. Bibelns lära förändras ju inte, men dess mottagning i varje kristen generation är alltid i behov av rannsakan."

Det är också min utgångspunkt. Jag skall återkomma till inom-katolsk granskning när jag skriver om Katolsk vision, men även kritisk granskning av andra samfund än det egna bör kunna bedrivas på ett sådant sätt att den blir konstruktiv och till nytta för de samfund som granskas.

Dock måste ju kritiken alltid föregås av att man förvissat sig om att man förstått det andra samfundet rätt. Mikael Karlendal har en hel del insikt i vad traditionen innebär och har en öppenhet för hela kristenheten, det framgår tydligt när han skriver: "Vi uppfann inte kristendomen, vi fick den i arv! Vi pingstvänner är en reformationsrörelse som är en del av Guds världsvida kyrka."  Men jag läser in i hans text att han missförstått vissa grundläggande fakta om Katolska kyrkans syn på Kyrkans väsen, skrift och tradition. Det framkommer i följande citat:

"Romerska katoliker brukar nu hävda att det är Kyrkan som har skapat denna kanon. Därför är det Kyrkan och Kyrkans tradition som är den avgörande auktoriteten i vid mening, eftersom Kyrkan också bestämmer vad som är rätt tolkning av Bibeln, vad som är rätt lära. Vi skulle inte haft någon bibelkanon utan Kyrkan, alltså kommer Kyrkan före Bibeln.  Konsekvensen är, att vi som är protestanter, frikyrkliga och andra, är ute i fel väder när vi förkastar den romerskt-katolska kyrkans överhuvud påven och det kyrkliga läroämbetet när vi hävdar att Bibeln är högsta auktoritet och så att säga vänder den mot Kyrkan. Vi borde böja oss för Kyrkans auktoritet och de traditioner som Kyrkan anser att vi borde följa, oavsett om de står i Bibeln eller ej. Vi protestanter och frikyrkliga är inkonsekventa som bara accepterar Bibelns kanon och treenighetsläran, vi borde köpa allt!"

Ovanstående sätts i motsats till följande som Mikael menar är det rätta förhållningssättet när det gäller hur man skall se på Bibelns kanon:

"Kyrkan skapade ju egentligen ingenting här. Kyrkan var endast mottagare av heliga skrifter som från första början hade apostolisk auktoritet och lära. Därför spred kyrkan genast dessa skrifter och började använda dem överallt. Auktoriteten i dessa skrifter härrör alltså inte från Kyrkan, utan ifrån den Herre som gett apostlarna fullmakt att vara apostlar. Skrifterna hade redan auktoritet. Kyrkans enda uppgift av att acceptera och bejaka denna auktoritet och underordna sig. Fastställandet av vilka skrifter som skulle ingå i kanon var därför inte ett skapande, utan ett erkännande av skrifternas auktoritet. Därför är det fel att säga att Kyrkan kom först och sedan Bibeln, om man inte med Kyrkan menar apostlarna och deras förkunnelse."

 Men den första av de två texterna bygger på en fullständig feluppfattning om vad det är frågan om, och framförallt en feluppfattning om vad Katolska kyrkan lär om detta. Att Uppenbarelsen kommer från Gud och förmedlas av apostlarna, tas emot och förstås i den helige Andes ljus och inte är något vi själva hittar på eller skapar är en grundläggande självklarhet för Katolska kyrkan. Den uppenbarade sanningen, Guds handlande med Israels folk, Inkarnationen genom Jesus och förmedlingen av detta genom GT och NT och apostlarnas undervisning brukar vi kalla "Trons skatt". Något vi tagit emot och inte förfogar över efter eget gottfinnande.

Därför blir också följande sats av Mikael meningslös, eftersom redan första ledet är en felaktig premiss: "Vi skulle inte haft någon bibelkanon utan Kyrkan, alltså kommer Kyrkan före Bibeln.  Konsekvensen är, att vi som är protestanter, frikyrkliga och andra, är ute i fel väder när vi förkastar den romerskt-katolska kyrkans överhuvud påven och det kyrkliga läroämbetet".

 Hur skall man då se på detta? Den sista av de två textställena jag citerade av Mikael Karendal håller jag helt med om. Kyrkan skapade inte texten eller kanon, utan accepterade och bejakade det man uppfattade som rätt tradition och så kom kanon till. Men det fanns ju ändå människor, apostlarnas efterträdare i kyrkan som just accepterade och bejakade och fastställde listan på kanoniska skrifter, och t.o.m. trots påtryckningar stod på sig och sade nej till gnosticerande skrifter som några ville ha med. Det är precis detta och inget annat vi betonar i Katolska kyrkan när vi hävdar att det finns en geniun tradition och ett läroämbete. Man kan inte trolla bort det mänskliga handlandet eller betrakta det som om det inte fanns genom att säga att man "bara" acceterade det man fått ta emot. Detta accepterande är inget "bara" utan något av högsta betydelse. Gud har alltid handlat genom människor som verkat under inspiration av den helige Ande, profeterna i GT, författarna till Bibelns texter, apostlarna och sedan genom Kyrkans historia i alla tider fram till idag.

Men uppenbarelsen är avslutad i och med Jesus, det är sant. Och att Bibeln är Guds inspirerade Ord som är sant och som Kyrkan har att rätta sig efter, det är sant. Men det är också sant att Gud fortsätter att sända sin Ande över Kyrkan och sitt folk intill denna dag, och att Anden  undan för undan för oss in i hela sanningen. Också Mikael Karendals urskiljning är en del i denna process.

Det är två katolska dokument jag vill lyfta fram som beskriver den officiella katolska synen på detta. Låt oss se vad de säger. Det ena är Andra Vatikankonciliets konstitution om den gudomliga Uppenbarelsen Dei Verbum, och det andra är Benedikt XVI´s skrivelse Verbum Domini som kom till efter biskopsynoden som behandlade ämnet under en session år 2008. Låt oss se vad dessa säger.

Dei Verbum

Dei Verbum är tillsammans med konstitutionen om kyrkan (Lumen Gentium) ett av de grundläggande dokumenten från Andra Vatikankonciliet. Där behandlas diskussionen om Skrift och tradition kontra "Skriften allena" som sedan 1500-talet förts mellan katoliker och protestanter. Förlagan till texten var i den motreformatoriska andan och bar titeln "Uppenbarelsens två källor", men detta sätt att se som i fyrahundra år varit vanligt inom katolicismen blev inte godtaget. En helt ny text utarbetades där samarbetet med de icke-katolska observatörerna blev mycket fruktsamt.

En tillspetsad bild är att katoliken har haft föreställningen att kyrkan hämtar sin lära dels ur Skriften dels ur traditionen, medan protestanten haft föreställningen att han var helt oberoende av alla tradition. Dei Verbum fastslår nu att varken Skriften eller traditionen är trons utgångspunkt, utan Guds uppenbarelse:

 

  • Guds verk i Israels historia
  • Jesus Kristus
  • Apostlarnas förkunnelse
  • Andens ledning och Guds frälsningsverk i kyrkan

Allt detta är en odelbar enhet, därför kan man inte göra någon egentlig åtskillnad mellan Skrift och tradition. Observera att Verbum Dei definierar tradition som det aktiva förmedlandet av evangelium, inte enstaka företeelser eller "traditioner". Dokumentet fastslår också att kyrkans läroämbete inte står över Guds ord utan "fromt åhör, heligt bevarar och troget utlägger det." Ur kap 1:

" In His goodness and wisdom God chose to reveal Himself and to make known to us the hidden purpose of His will (see Eph. 1:9) by which through Christ, the Word made flesh, man might in the Holy Spirit have access to the Father and come to share in the divine nature (see Eph. 2:18; 2 Peter 1:4). Through this revelation, therefore, the invisible God (see Col. 1;15, 1 Tim. 1:17) out of the abundance of His love speaks to men as friends (see Ex. 33:11; John 15:14-15) and lives among them (see Bar. 3:38), so that He may invite and take them into fellowship with Himself..

Then, after speaking in many and varied ways through the prophets, "now at last in these days God has spoken to us in His Son" (Heb. 1:1-2). For He sent His Son, the eternal Word, who enlightens all men, so that He might dwell among men and tell them of the innermost being of God (see John 1:1-18). Jesus Christ, therefore, the Word made flesh, was sent as "a man to men." (3) He "speaks the words of God" (John 3;34), and completes the work of salvation which His Father gave Him to do (see John 5:36; John 17:4)."

Så här ser kapitelindelningen ut i dokumentet:

  1. Uppenbarelsens väsen
  2. Hur den gudomliga Uppenbarelsen förmedlas
  3. Den heliga Skrifts gudomliga inspiration och tolkning
  4. Gamla testamentet
  5. Nya testamentet
  6. Den heliga Skrift i kyrkans liv

Kapitel 2 som handlar om hur Uppenbarelsen förmedlas är särskilt relevant för vår diskussion här, jag citerar ett längre avsnitt därifrån. Markeringarna är mina:

...in order to keep the Gospel forever whole and alive within the Church, the Apostles left bishops as their successors, "handing over" to them "the authority to teach in their own place."(3) This sacred tradition, therefore, and Sacred Scripture of both the Old and New Testaments are like a mirror in which the pilgrim Church on earth looks at God, from whom she has received everything, until she is brought finally to see Him as He is, face to face (see 1 John 3:2).

8. And so the apostolic preaching, which is expressed in a special way in the inspired books, was to be preserved by an unending succession of preachers until the end of time. Therefore the Apostles, handing on what they themselves had received, warn the faithful to hold fast to the traditions which they have learned either by word of mouth or by letter (see 2 Thess. 2:15), and to fight in defense of the faith handed on once and for all (see Jude 1:3) (4) Now what was handed on by the Apostles includes everything which contributes toward the holiness of life and increase in faith of the peoples of God; and so the Church, in her teaching, life and worship, perpetuates and hands on to all generations all that she herself is, all that she believes.

This tradition which comes from the Apostles develop in the Church with the help of the Holy Spirit. (5) For there is a growth in the understanding of the realities and the words which have been handed down. This happens through the contemplation and study made by believers, who treasure these things in their hearts (see Luke, 2:19, 51) through a penetrating understanding of the spiritual realities which they experience, and through the preaching of those who have received through Episcopal succession the sure gift of truth. For as the centuries succeed one another, the Church constantly moves forward toward the fullness of divine truth until the words of God reach their complete fulfillment in her.

The words of the holy fathers witness to the presence of this living tradition, whose wealth is poured into the practice and life of the believing and praying Church. Through the same tradition the Church's full canon of the sacred books is known, and the sacred writings themselves are more profoundly understood and unceasingly made active in her; and thus God, who spoke of old, uninterruptedly converses with the bride of His beloved Son; and the Holy Spirit, through whom the living voice of the Gospel resounds in the Church, and through her, in the world, leads unto all truth those who believe and makes the word of Christ dwell abundantly in them (see Col. 3:16)...

10. Sacred tradition and Sacred Scripture form one sacred deposit of the word of God, committed to the Church. Holding fast to this deposit the entire holy people united with their shepherds remain always steadfast in the teaching of the Apostles, in the common life, in the breaking of the bread and in prayers (see Acts 2, 42, Greek text), so that holding to, practicing and professing the heritage of the faith, it becomes on the part of the bishops and faithful a single common effort. (7)...

It is clear, therefore, that sacred tradition, Sacred Scripture and the teaching authority of the Church, in accord with God's most wise design, are so linked and joined together that one cannot stand without the others, and that all together and each in its own way under the action of the one Holy Spirit contribute effectively to the salvation of souls.

Verbum Domini

Detta dokument har setts som det viktigaste kyrkliga dokumentet om Guds Ord efter Dei Verbum. I dokumentet propageras för att alla katoliker flitigt skall läsa Bibeln. Dokumentet är mycket innehållsrikt och värt att studeras i sin helhet, jag citerar här det avsnitt som berör Skrift och tradition, markeringarna är mina:

"...Indeed, since God “so loved the world that he gave his only Son” (Jn 3:16), the divine word, spoken in time, is bestowed and “consigned” to the Church in a definitive way, so that the proclamation of salvation can be communicated effectively in every time and place. As the Dogmatic Constitution Dei Verbum reminds us, Jesus Christ himself “commanded the Apostles to preach the Gospel – promised beforehand by the prophets, fulfilled in his own person and promulgated by his own lips – to all as the source of all saving truth and moral law, communicating God’s gifts to them. This was faithfully carried out; it was carried out by the Apostles who handed on, by oral preaching, by their example, by their ordinances, what they themselves had received – whether from the lips of Christ, from his way of life and his works, or by coming to know it through the prompting of the Holy Spirit; it was carried out by those Apostles and others associated with them who, under the inspiration of the same Holy Spirit, committed the message of salvation to writing”.[56]

The Second Vatican Council also states that this Tradition of apostolic origin is a living and dynamic reality: it “makes progress in the Church, with the help of the Holy Spirit”; yet not in the sense that it changes in its truth, which is perennial. Rather, “there is a growth in insight into the realities and the words that are being passed on”, through contemplation and study, with the understanding granted by deeper spiritual experience and by the “preaching of those who, on succeeding to the office of bishop, have received the sure charism of truth”.[57]

The living Tradition is essential for enabling the Church to grow through time in the understanding of the truth revealed in the Scriptures; indeed, “by means of the same tradition, the full canon of the sacred books is known to the Church and the holy Scriptures themselves are more thoroughly understood and constantly made effective in the Church”.  Ultimately, it is the living Tradition of the Church which makes us adequately understand sacred Scripture as the word of God. Although the word of God precedes and exceeds sacred Scripture, nonetheless Scripture, as inspired by God, contains the divine word (cf. 2 Tim 3:16) “in an altogether singular way”.

Here it might be helpful to recall the analogy drawn by the Fathers of the Church between the word of God which became “flesh” and the word which became a “book”. The Dogmatic Constitution Dei Verbum takes up this ancient tradition which holds, as Saint Ambrose says, that “the body of the Son is the Scripture which we have received”, and declares that “the words of God, expressed in human language, are in every way like human speech, just as the word of the eternal Father, when he took on himself the weak flesh of human beings, became like them”. When understood in this way, sacred Scripture presents itself to us, in the variety of its many forms and content, as a single reality. Indeed, “through all the words of sacred Scripture, God speaks only one single word, his one utterance, in whom he expresses himself completely (cf. Heb 1:1-3)”.[63] Saint Augustine had already made the point clearly: “Remember that one alone is the discourse of God which unfolds in all sacred Scripture, and one alone is the word which resounds on the lips of all the holy writers”.

In short, by the work of the Holy Spirit and under the guidance of the magisterium, the Church hands on to every generation all that has been revealed in Christ. The Church lives in the certainty that her Lord, who spoke in the past, continues today to communicate his word in her living Tradition and in sacred Scripture. Indeed, the word of God is given to us in sacred Scripture as an inspired testimony to revelation; together with the Church’s living Tradition, it constitutes the supreme rule of faith."

Genom att studera båda dessa dokument, Dei Verbum och Verbum Domini står det klart att enligt katolsk syn är Uppenbarelsen det grunläggande som förmedlas av Skrift och tradition, dessa är så integrerade med varandra att man inte kan säga att det ena står över det andra. Skriften är Guds sanna ord som är givet åt kyrkan som en hjälp att allt mer tränga in i och förstå Uppenbarelsen. Alla som inspirerade av den helige Ande läser den heliga Skrift är delaktiga i denna process, också Mikael Karlendal.

Men eftersom det också kan bli ganska spretigt när var och en läser Bibeln på sitt sätt och urskiljningsförmågan kan variera, så är det viktigt att det finns ett läroämbete i kyrkan som har auktoritet att utlägga vad som är autentisk tro. Men det gör man i gemenskap med hela kyrkan. Läroämbetet kan inte självsvåldligt hitta på nya saker utan fungerar i dynamik med helheten. "Ofelbarheten" bygger på Guds löften som är sanna, och han har lovat att sända sin helige Ande som skall föra oss in i hela sanningen. Så här uttrycks det i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, Lumen Gentium:

"The holy people of God shares also in Christ's prophetic office; it spreads abroad a living witness to Him, especially by means of a life of faith and charity and by offering to God a sacrifice of praise, the tribute of lips which give praise to His name.(110) The entire body of the faithful, anointed as they are by the Holy One,(111) cannot err in matters of belief. They manifest this special property by means of the whole peoples' supernatural discernment in matters of faith when "from the Bishops down to the last of the lay faithful" (8*) they show universal agreement in matters of faith and morals. That discernment in matters of faith is aroused and sustained by the Spirit of truth." (Nr 12)

Bilden: Från Världsungdomsdagen i Madrid


Posted 2011-12-26 10:01 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren