Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Katolskt universitet i USA tar tag i frågan om homosexualitet bland präster och nunnor.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jesuiterna vid det katolska Faifield-universitetet  i Connecticut USA har bestämt sig för att öppna dörren och ventilera frågor som rör homosexualitet bland präster och ordensfolk. Universitetet ordnade en konferens om ämnet med temat "The cure of souls: sexual diversity, celibacy and ministry." 110 personer deltog, bland dem teologer, präster, ordensfolk och seminarister.

Enligt katolsk doktrin måste homosexuella accepteras med respekt och varje form av otillbörlig diskriminering undvikas. Men homosexuell utlevelse betraktas som synd och är enligt katolsk tradition omoralisk i sig och mot den naturliga lagen. Också homosexuella böjelser icke utlevda ses som oordnade och svårhanterliga för individen, varför katolsk praxis blivit att inte bara personer som  praktiserar homosexualitet eller stödjer gay-kulturen, utan också personer med djupt rotade homosexuella böjelser över lag avråds från att bli präster eller ordensfolk. Det regleras i en instruktion utgiven av Vatikanen 2005,  Concerning the Criteria for the Discernment of Vocations with regard to Persons with Homosexual Tendencies in view of their Admission to the Seminary and to Holy Orders.

Att ämnet tas upp i just USA har sin bakgrund i att en inte oväsentlig del av prästerna där är homosexuella (se Wikipedia, Katolsk vision). De nya reglerna från Vatikanen kom till i ett läge då Katolska kyrkan genomgått en av sina värsta kriser där problemet med pedofili bland präster blev tydligt både för allmänheten och kyrkans ledning. Att problemet kvantitativt var så stort bland just präster berodde enligt John Jay-rapporten, en studie utförd av John-Jay universitetet som beställdes av USA´s biskopar, på att ganska många fall gällde pederasti, sexuella handlingar mellan präster och tonåriga pojkar. Den stora peaken för anmälda övergreppsfall i Katolska kyrkan i USA är från perioden 1965–1985 med en topp under 1970-talet. Följande diagram från John Jay-studien beskriver situationen i USA:

I många av dessa fall som gäller pederasti finns en frivillighet från båda håll, och inte bara bland homosexuella, utan även i samhället i stort finns en benägenhet att inte betona åldersgränser utan helt fokusera på den ömsesidiga frivilligheten. Ett exempel är det pedagogiska material från RFSU som många skolor villigt tagit emot. Men attityder i samhället förminskar inte det allvarliga i att minderåriga, där det finns ett beroendeförhållande mellan en äldre person och en yngre som inte riktigt mognat i sina känslor, utnyttjas för sexuella ändamål, speciellt inte när det gäller präster som utåt sett står för människokärlek och kyskhet. Det skadar inte bara de minderåriga personer som blivit utnyttjade, utan också hela trovärdigheten för kyrkan och prästens roll som själasörjare som man skall kunna känna tillit till och anförtro sig åt.

Pederastri skiljer sig kvalitativt från pedofili. Det som attraherar en pedofil är den prepubertala barnkroppen och barnets psyke, pedofiler har ingen överdriven dragning till pojkar eller flickor som gått in i puberteten, omvänt är det inte vanligt att pederaster ägnar sig åt pedofili, även om gränsen inte är knivskarp.

Policyn att generellt avråda personer med homosexuella böjelser från prästämbetet får ses som ett led i det omfattande arbetet att förebygga sexövergrepp bland präster. Genom att stadga stränga regler kan det tyckas som att man löst problemet både med pedofili/pederasti bland prästerna och tillgodoser kraven från traditionell katolsk morallära. Problemet som jesuiterna vid universitetet i Connecticut anser att man måste ta på allvar och lyfta upp i ljuset är att det är bara på papperet problemet är löst. I verkligheten finns det fortfarande, och närvaron av homosexuella män och kvinnor på prästseminarier och i religiösa kommuniteter  är fortfarande en realitet att förhålla sig till och att det är att blunda för verkligheten att kräva att reglerna skall tillämpas strikt fullt ut. Detta låter sig inte alltid göras. Så låt oss istället se verkligheten som den är och diskutera frågan öppet, så resonerar jesuiterna.

Om någon med homosexuell läggning till varje pris vill bli präst gjorde han annars bäst i att tiga om detta, såvida om han vill öka sina chanser att bli antagen. Men att tiga om en sådan sak är orimligt. Den som vill bli prästkandidat har själv ansvar för sin utbildning och kallelse och måste vara ärlig i förhållande till de överordnade i kyrkan som han måste anförtro prövandet av hans kallelse. Annars äventyrar man den anda av sanning, uppriktighet och ärlighet som måste finnas i prövningsprocessen och som är grundläggande för att utvecklas till en mogen och ansvarsfull präst.

Grundtankarna och målsättningen i kallelseprövningsdokumentet från Vatikanen är bra, det handlar om att främja mognad och integritet. Problemet är att det kanske blir för mycket fokus på homosexualitet och för lite på andra faktorer. Det finns säkert många med homosexuell läggning som ändå kunde bli utmärkta mogna präster som klarar att leva i celibat och vara utmärkta själavårdare, liksom det omvänt finns många med heterosexuell läggning som kan vara ytterst omogna och har stora svårigheter att hantera sina egna drifter och svårigheter att skilja ut sina egna behov från de personer de är satta att ge själavård åt.

Att leva i celibat är inte lätt, och många unga som går in i en prästkallelse vet kanske inte riktigt vad de ger sig in i. Jag tror att förmågan att leva i celibat är en andlig nådegåva, och har man inte den nådegåvan är det mycket svårt att i egen kraft kämpa med detta och samtidigt leva ett harmoniskt och andefyllt liv. Vill man satsa på en prästkallelse och bejakar celibatet är det därför viktigt att utbe sig den nådegåvan. Alla präster går inte i land med celibatet, det vet vi, en del lever ett dubbelliv och har älskarinnor vid sidan om, andra som är mer mogna och inser att celibatet var fel val för dem när de möter sitt livs kärlek tar konsekvenserna av det och går ut öppet med detta. Konsekvensen blir att de får lämna sitt prästämbete. Vi har flera exempel på detta i vårt stift. Några kanske också omprövar sin prästkallelse, andra kanske känner att det var bara celibat-kallelsen de inte hade, men prästkallelsen har de kvar.

Att det är möjligt att vara både gift och ha en prästkallelse vet vi redan, sådana präster har vi gott om i Ortodoxa kyrkan, och vi har också en del i Katolska kyrkan. Så principiellt omöjligt är det inte.

Jag tror att ett för stort fokus på celibat till varje pris eller att människor med homosexuella böjelser generellt skall utestängas från möjligheten att bli präst sätter fokus på fel saker. I stället borde vi satsa på en bättre uttagningsprocess som fokuserar på generella  kriterier för mänsklig mognad kombinerat med ett forlöpande mentorskap där biskoparna och äldre präster odlar en anda av fortlöpande mentorskap och personliga relationer till de yngre som det stadgas i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.” 

Jag tror att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar oftast inte kommer i närheten av detta ideal, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen.

I vår starka betoning att nåden förmedlas i och med den sakramentala ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga innan, så är det bara för de nyordinerade prästerna att kastas ut i det kalla vattnet och klara sig själva bäst det går. Men det ena får inte utesluta det andra. Sakramental nåd, karismatiska nådegåvor och mänsklig omsorg och mentorskap går hand i hand.


Posted 2011-12-12 14:45 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren