Kommentar till gårdagens debatt med evangelikaler i Elimkyrkan
Det var en givande kväll i går då Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) bjöd in till samtalskväll med temat Katoliker och Evangelikaler, likheter och skillnader. Det kändes bra att tillsammans med biskop Anders få representera Katolska kyrkan, och från den evangelikala sidan medverkade pingstpastor Sten-Gunnar Hedin och Stefan Gustavsson, generalsekreterare för SEA. Moderator var Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på Dagen.
Kyrkan var nästan fullsatt, och debatten direktsändes också via Dagens webb-TV, man hade c:a 2000träffar under den tid debatten pågick. Jag hoppas jag snart kan presentera en länk så att de som vill kan se det hela i efterhand.
Efteråt fick jag också möjlighet att träffa mina vänner (fast vi har olika åsikter) från bloggen Aletheia, Daniel Forslund och Andreas Glandberger. De tillhör dem inom den evangelikala rörelsen är starkast kritiska mot Katolska kyrkan, ändå har vi en bra dialog med ömsesidig respekt. De är också kritiska till evangelikaler som de tycker närmar sig Katolska kyrkan alltför mycket.
Stefan Gustavsson var den som tydligast satte ord på vari den viktigaste skillnaden består i mellan evangelikala och katoliker, och jag tror han träffade väldigt rätt när han sade att det handlar främst om teologisk metod när man kommer fram till vad som är trons innehåll. För evangelikaler gäller att det är Bibeln och endast Bibeln som ligger till grund för vad som är sanning.
Vi katoliker utgår också från Bibeln som den viktigaste källan till vår tro, men Bibeln och Bibelns kanon har ju kommit till i ett sammanhang, nämligen Kyrkans tradition. Utan det kyrkliga sammanhang där den komit till (Kanon fastställdes slutgiltigt först på 300-talet e.Kr) vore Bibeln otänkbar, den har ju inte kommit neddimpande som "ett telegram från himmelen" som biskop Anders uttryckte det.
Men eftersom både katoliker och evangelikaler har Bibeln som utgångspunkt, så skiljer sig vår teologi inte så värst mycket åt när det gäller de essentiella grunddogmerna. Vi skriver båda under på Nicénska trosbekännelsen. Vi har också 1500 års kyrkohistoria gemensamt och livet i den helige Ande. Stefan Gustavsson höll med om detta, men konstaterade att utöver det tror Katolska kyrkan på mer än vad som man direkt kan sluta sig till genom bibeltexterna, vilket blir problematiskt för de evangelikala.
Vi kom in på frågor som Maria och helgonens förmedlande roll, reliker, påvens ställning etc. som jag tyckte belystes på ett bra sätt under debatten.
När det gäller påvens ställning så gäller den utom-katolska (och delvis också inom-katolska) kritiken det sätt med stark centraliserad makt och ofelbarhetsanspråk som påveämbetet uppfattats ha (jag menar att dogmen från Första Vatikankonciliet är grovt övertolkad), men många är överens om att det behövs en person som är samlande och representant för den universella kyrkan, och där är både ortodoxa och många protestanter inte främmande för tanken att denna funktion kan innehas av biskopen av Rom.
Och, påpekade biskop Anders, när olika frågor viktiga för den kristna tron diskuteras, så riktas ofta blickarna mot Rom, och man förväntar sig att påven skall stå upp för och försvara det som är autentisk kristen tro.
Sten-Gunnar Hedin hör till dem som står nära Katolska kyrkan och en varm förespårkare för ekumenik. han har ju också skrivit två böcker tillsammans med biskop Anders. Han pekade på en smärtsam sak som fortfarande skiljer oss kristna åt: Att vi inte kan gå till samma nattvardsbord.
När man tar emot det eukaristiska brödet och vinet säger prästen "Kristi kropp" resp "Kristi blod" i samband med att han delar ut det, och mottagaren säger "amen". Detta "amen" är ett ja till den kyrka som förvaltar sakramentet, ett ja till att man tror att Katolska kyrkan innefattar frälsningens fullhet. Att man tror detta är en förutsättning för mottagandet av sakramentet, vilket i många fall försvårar interkommunion.
Men vi kan konstatera att det finns många icke-katoliker som kan bejaka en sådan tro, men som genom tradition eller att de fötts in i ett annat sammanhang tillhör en annan kyrka, därför kan redan idag den lokale biskopen i enskilda fall ge dispens för interkommunion.
Många inom Svenska kyrkan, liksom en del evangelikaler jag talat med har en syn på Eukaristin som sammanfaller med Katolska kyrkans syn. T.ex. konstaterar jag att Ulf Ekmans bok om nattvarden "Tag och ät" ger uttryck för en helt och hållet katolsk syn.
Jag framförde under kvällen tanken, att om våra icke katolska bröder och systrar i tron dels har en likartad syn på sakramentets innebörd, dels har en gemensam syn på tillhörigheten till den universella kyrkan där vi redan har dopet gemensamt och är hängivna den ekumeniska saken och i grunden har en icke-schismatisk hållning till Katolska kyrkan, så borde det vara möjligt att ta ett steg att i utökad grad praktisera interkommunion även om full enhet inte ännu uppnåtts.
Jag fick efteråt reaktioner från mina katolska vänner som menade att det var en problematisk hållning. Om man nu erkänner att frälsningens fullhet finns i Katolska kyrkan, varför konverterar man då inte lika gärna, blir den naturliga följdfrågan.
Den andra invändningen gäller inom-katolska förhållanden: Det är många katoliker som brutit sitt giltiga äktenskap genom att skilja sig och lever samman med en ny partner, och som tåligt i lydnad mot kyrkans bud därmed finner sig i den svåra situationen att inte få gå till kommunion. För dem blir det då svårt att förstå varför icke-katoliker får ta emot kommunionen, men inte de.
Det är viktiga frågor som man måste behandla med omsorg och begrunda på djupet. När det gäller den första frågan varför man inte lika gärna konverterar om man nu vill gå till Eukaristin i Katolska kyrkan, så tycker jag det är att avfärda problemet för lätt. Katolska kyrkan har sedan 1960-talet som en följd av sin grundläggande ecklesiologiska syn en starkt ekumenisk inriktning enligt vilken ekumeniken är en nödvändighet därför att det är Jesus vilja att alla dem som är döpta in i gemenskap med honom skall vara ett. Katolska kyrkan erkänner alla döpta som bröder och systrar i Kristus. Katolska kyrkan erkänner också att den helige Ande verkar utanför Katolska kyrkans ram, och att det finns gåvor och andliga rikdedomar som dessa utomkatolska samfund kan tillföra Katolska kyrkan. Katolska kyrkan består också av syndare, som rent inomvärldslig struktur är den inte ofelbar, utan kan själv bidra till splittring och genom arroganta triumfalistiska attityder som hänger med från förr bidra till att stänga ute de andra. Man måste därför låta den ekumeniska processen ha sin gång och låta det ta sin tid. Som kardinal Joseph Ratzinger, nu påve Benedikt XVI uttryckte det i en intervju år 2000:
"Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss."
Eftersom våra ekumeniska kontakter blir allt tätare och den heliga längtan efter att dela detta sakrament som är det viktigaste tecknet på alla kristnas samhörighet är mycket stort, och vi vet att sakramenten förmedlar kraft och helande, så är det inte självklart att vi skall avvakta med att dela brödet helt till dess enheten är fullständigt återställd.
Den andra frågan gällde de som brutit ett giltigt äktenskap och lever i ett nytt förhållande och därför är utestängda från kommunionen. Detta är, menar jag en fråga som själavårdsmässigt måste hanteras helt oberoende av interkommunionfrågan. Om det nu skulle vara riktigt för Katolska kyrkan att tillåta interkommunion i vissa fall som ett led i den ekumeniska processen, så kan inte enskilda själavårdsfrågor stå i vägen för detta,utan måste hanteras just som en enskild själavårdsfråga. Vem är jag att min personliga frustration och svårighet skulle stå i vägen för ett steg i riktning mot ökad enhet som det är viktigt för Katolska kyrkan att ta?
Saker är inte alltid riktigt rättvisa med mänskliga mått mätt i Guds rike. Låt oss betrakta liknelsen om daglönarna som arbetade i vingården, och där alla fick lika mycket betalt oberoende om de arbetat bara en timme eller slitit hela dagen i solhettan.
Utan att gå in i den diskussionen konstaterar jag att det finns en inomkatolsk diskussion där några framfört krav på att tillåta skilda omgifta att gå till kommunion. Den aktualiserades i samband med påvens Tysklands-besök där ju förbundspresidenten själv Christian Wulff är katolik och frånskild. Inte bara den radikala reformrörelsen Wir sind Kirche, utan också tyska biskopskonferensens ordförande Zollitsch har framfört krav på att kyrkan borde luckra upp sina stränga regler här. Påven har nyligen kommenterat situationen och sagt att det innebär i så fall att Kyrkan frångår synen på ätenskapet som något oupplösligt, en bedömning som han långtifrån är ensam om.