Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

 Följ mig på Twitter

Min YouTubekanal

 

 


 

  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Senaste poster

Sökord

Arkiv

Community

Anden och kyrkan - fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer.

I helgen var jag på ett teologiskt symposium på Ribbingebäck utanför Uppsala arrangerat av Livets Ords Teologiska seminarium. Temat var The Spirit and the Church och talare var framstående teologer både från protestantiskt och katolskt håll.

Vad jag tycker är spännande är att se hur det bland pingstteologer växer fram en ny reflektion över Kyrkan och kyrkans väsen. Klassisk pingströrelse går ju ut på att det inte skall/får finnas någon övergripande samfundsstruktur, den enskilda lokala församlingen och Bibeln skall vara tillräckligt. Levi Pethrus såg sig inte själv som någon apostel, men var en stark informell ledare som ändå gav en sammanhållning av pingströrelsen i Sverige. Det har vuxit fram apostoliska nätverk och olika församlingsövergripande strukturer men på ett okontrollerat sätt, inte alltid väglett av den helige Ande

Men som prof Simon Chan påpekade: Varför uppfinna strukturer på nytt när de redan funnits i utprövad form sedan länge. Här öppnar sig ett spännade fält av teologiskt utbyte och praktiskt samarbete mellan de pingstkarismatiska grupperna och samfunden och Katolska kyrkan.

Bland talarna fanns förutom Teologiska seminariets egna lärare Simon Chan, professor i Systematisk teologi vid Trinity Theological College i Singapore (grundades 1948 i samarbete mellan anglikaner, lutheraner, metodister och presbyterianer). Han är honorärpastor inom en pingstförsamling (Assembly of God). Bland hans böcker märks Pentecostal Theology and the Christian Spiritual Tradition och Pentecostal Ecclesiology.

Där var också Daniela C. Augustine, pingstteolog och assisterande professor i teologisk etik vid Lee-universitetet Cleveland, Tennessee i USA. Hennes forskning och publikationer rör frågor om religionen i samhället, postmodernitet och globalisering. Hon har rötter i Bulgarien och god kännedom om den ortodoxa kyrkan, hon har bl.a. skrivit At the Cross-roads of Social Transformation: An Eastern European Theological Perspective (2010).

F Peter Hocken är katolsk präst från England, numera verksam i Österrike och aktiv inom katolsk karismatisk förnyelse sedan början på 1970-talet. 1984 blev han fil dr vid universitetet i Birmingham och har forskat mycket kring den karismatiska förnyelsen, pingströrelsen och inte minst nyare icke samfundsanknutna karismatiska församlingar. 1988 - 1977 var han exekutive sekreterare för Society for Pentecostal Studies. Han har en mycket omfattande produktion av böcker och artiklar om pingströrelse och karismatisk förnyelse, och han är också en kännare av den messianska judiska rörelsen. Bland hans böcker märks Streams of Renewal (1986) One Lord One Spirit One Body (1987) The Glory and the Shame (1994) The Spirit of Unity: How Renewal is Breaking Down Barriers between Evangelicals and Roman Catholics (2001) och Church Forward (2007).

I inledningsanförandet betonade Ulf Ekman bl.a. behovet av att se vad kyrkan är, och inte enbart vad den gör: "Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida, menade han och nämnde bland annat att betoningen på mission och evangelisation i många pingst-karismatiska rörelser ibland slår över i en konflikt mot att bygga upp kyrkan."

 Det var många intressanta föredrag som presenterades både av de utländska gästerna och av seminariets egna lärare. Jag koncentrerar mig här på några tankar ur Peter Hockens föredrag och hoppas att det och de andra kan bli underlag för artiklar i t.ex. Keryx eller Signum.

Peter Hockens fokus är att titta på denna nya ekumeniska situation ur katolskt perspektiv och hur Katolska kyrkan kan möta utmaningen från de nya pingstkarismatiska församlingarna. Rubriken på hans föredrag var Church outside Church: the formative work of the Holy Spirit in Pentecostal and charismatic churches. Uttrycket "Church outside Church" syftar på att det är rörelser som uppstått och etablerats utanför Katolska kyrkan sista århundradet, uttrycket replierar också på det av Donald Gee introducerade uttrycket “Pentecost outside Pentecost” för att beskriva den nya typ av pingst-influerade församlingar som uppstått utanför Pingströrelsen i egentlig mening (t.ex. Livets Ord).

-Precis som Pingströrelsen har lagt huvudbetoningen på Pingsten, så kan vi säga att Katolska kyrkan har lagt huvudbetoningen på temat "Kyrkan", menar Peter Hocken. - Och precis som verkan av Pingstens Ande inte kan begränsas till innanför den klassiska Pingströrelsen, så kan formandet och realiserandet av Kyrkan inte begränsas till inom ramarna för den definierade Katolska  kyrkans struktur.

Katolska kyrkan sätter kristen enhet i centrum

Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden "återvänder" till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.

Jag påminner om att då jag var med Trosrörelsens pastorer på Studieresa till Rom i oktober träffade vi biskop Brian Farrell från enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också. 

Började utanför murarna

På nyåret 1900 hade påven Leo XII bett om den helige Andes utgjutande över kyrkan och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade, men Andeutgjutelsen under 1900-talets första decennium, startade "utanför murarna" i frikyrkomiljö i USA (men William Seymour kom från en katolsk familj). Pingstförnyelsen blev förskjuten av den etablerade kristna världen men utvecklades till Pingströrelsen med en mängd nya samfundsbildningar. Om vi skall urskilja vad som är den helige Ande i allt detta, så är det framförallt rörelsens fundamentala karaktär av nådegåva som leder till vitalisering och helgelse av det personliga livet, men inte den tendens till splittring i många olika samfund och inriktning som blivit. Pingstförnyelsen tog sedan vägen in i de gamla kyrkorna igen i form av karismatiska förnyelserörelser. Sist kom förnyelsen in också i Katolska kyrkan, men vad som utmärkte Katolska kyrkan var det snabba officiella erkännandet och positiva uppmuntran av kyrkans ledning.

Ny utmaning: Icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar

Den senaste utvecklingen är de nya pingstkarismatiska icke samfundsanknytna bildningarna som inte heller är klassiska pingstkyrkor. Dessa innebär, menar Peter Hocken, en utmaning både förde äldre samfunden och för Pingströrelsen redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor).

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. "Som katolik", sade Peter Hocken, "har jag känt mig mest utmanad av kreativiteten hos de nya församlingarna, av deras tänkande´'utanför boxen', helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Så mönstret av församlingsplantering och lärjungaskap, av att söka flexibla strukturer lätta att adaptera till, av nätverksarbete, och hur man når ut i det sekulära samhället, av apostolisk överblick, av mission till andra länder och kulturer, av musik och musiktjänst, att forma fram nya ledare: allt detta visar deras entreprenörsanda och hur ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt."

Hocken tar som ett exempel på utmaningarna tillbedjan och lovsång. Många utomstående betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar, men han konstaterar att tillbejan har en central plats i de nya karismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: "celebration") än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterade:

"No sane person celebrates alone!  Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit.  This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form."

1 advent insattes Jan Blom
som andrepastor i Livets Ords
församling Se video.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.”  

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen. Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.

Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menade Hocken.

Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och Evangelikalismens kritiker, men tidigare har inte funnits mycket av seriös teologisk reflektion på akademisk nivå.

Experimentell ecklesiologi

De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: "...ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket".

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett "utbyte av gåvor" (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som "kyrkliga laboratorier". De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? - Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som "sekter", motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den "återupprättade kyrkan" eller "framtidens kyrka" och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.