Ekumenik engagerar och provocerar
Mitt förra blogginlägg där jag berättade om min samvaro med Trosrörelsens pastorer och predikanter i Rom förra veckan har haft rekordmånga läsare. Innan ett dygn har gått sedan publiceringen är det uppe i snart 400 träffar. Det visar att ämnet engagerar.
- Att Katolska kyrkan har dialog med praktiskt taget alla samfund inom kristenheten är inget nytt. Ändå har det faktum att pingstpastorer för en tid sedan åkte till Rom på en studieresa som ett led i dialogen och nu senast Ulf Ekman med Trosrörelsens pastor och predikanter gjorde sammalunda väckt stort rabalder i vissa begränsade kretsar inom frikyrkan. Omvänt har det hos vissa katoliker väckt irritation att jag givit stöd åt och uttalat mig positivt om ekumeniskt samarbete med Ulf Ekman och Trosrörelsen.
De allra flesta människor jag kommer i kontakt med från olika delar av kristenheten som kommenterar detta är positiva och gläds åt denna nya öppenhet inom kristenheten för att utan skygglappar närma oss varandra och inte döma innan man skaffat sig kunskap och förståelse samt lärt känna motparten bättre. En liten del blir kanske överentusiastiska, och i andra ändan finns en liten del som är överkritiska.
Till de senare hör bloggen aletheia.se. (En lustig sak är att Vatikanens nya webb-site om den nya evangelisationen också heter aletheia: http://www.aleteia.org/ ) I samband med att Trosrörelsens Rom-resa blivit känd med artikel i Dagen förra onsdagen har man passat på att återupprepa vad man tidigare skrivit om Katolska kyrkan. Läser man kommentarerna till Daniel Forslunds inlägg så finner man en exekvering i fördomar och inbördes ältande av dessa. Det är kanske inte så mycket att kommentera, men värre är att Daniel Forslund själv som vill gälla som en seriös och ansvarstagande kristen gör så mycket för att underblåsa en sanslöst fördomsfull inställning till Katolska kyrkan. T.ex. sägs att
- korstecknet inte har med Kristi kors att göra utan babylonisk kult.
- jungfru Maria, helgonen och döda ting tillbedes
- vördnaden för Maria som Jesus mamma inte handlar om att katolikerna tycker mycket om Jesus mamma utan i själva verket går tillbaka på tillbedjan av hediska gudinnor
- Katolska kyrkan tillber en Gud, gjord i ett bageri
- lekmän inte får läsa Bibeln
Detta har vi hört förr, varenda katolik som känner sin tro, liksom de flesta av våra bröder och systrar från andra kristna samfund som känner katoliker kan intyga att det inte är sant. Daniels argumentation saknar helt källkritisk eftertanke. Visst kanske det fanns hedniska gudinnor där man kan finna likheter med Maria och barnet, och visst kan det ha funnits hedniska tecken som liknar korstecknet, men av det kan man inte sluta sig till släktskap. Tolkningen är i betraktarens öga, och man ser det man vill se och använder de likheter man vill för att styrka sin egen tes. Men man måste undersöka i vilket sammanhang det sker och vad dem som utövar ett visst bruk, t.ex. gör korstecknet själv säger om det.
Daniel hänvisar ofta till sina upplevelser av katoliker i Mexiko där han kunde konstatera överdrifter och missbruk som han reagerade på. Sedan dess "vet" han att dessa överdrifter är den sanna katolicismen, och alla andra som likt mig försöker förklara vad katolska tron är utifrån kännedom om Bibeln, viktiga konciliedokument och att vi lever ett katolskt liv inifrån, avfärdar han som försök att förklara bort och dölja det som Daniel "vet" är sanningen. Jag och mina gelikar är i själva verket inte "riktiga katoliker", vi representerar en tillrättalagd "katolicism light" som skall kunna vara mera smakfull för att locka in utomstående såsom Ulf Ekman, Peter Halldorf m.fl i det katolska nätet, och Daniel Forslund ser som sin livsuppgift att se till att de drar med sig så få andra kristna som möjligt.
Man kunde ignorera detta som absurt, men genom att många är osäkra och kanske inte så väl informerade är det viktigt att komma med saklig information som var och en kan ha som grund för sitt ställningstagande. Det borde vara en självklarhet för alla, att innan vi tar ställning till en sak, t.ex. hur vi ser på medkristna, så borde vi:
- fråga oss om vi har tillräcklig kunskap
- fråga oss om vi förstår innebörden i det vi vet
- Först därefter kan vi bedöma och ta ställning till vad vi accepterar. Annars blir det frågan om just för-domar, då vi dömer innan vi checkat av (1) och (2). För att förstå andra kristna är det ofrånkomligt att lära känna dem personligen och lyssna till hur de själva förklarar det de tror på.
När jag var tillsammans med Trosrörelsens pastorer och predikanter förra veckan i Rom uplevde jag att de seriöst hade just den inställningen att de ville skaffa mera kunskap och förstå mer innan de rätt kan bedöma Katolska kyrkan. Samma inställning bör vi katoliker ha till Trosrörelsen och Livets ord. Ofta bygger vår inställning på gamla rykten och fördomar sedan 1980-talet. Vill man ta ställning till Livets ord idag rekommenderar jag två böcker av Ulf Ekman: 1. Andliga rötter från 2009 och första delen av memoarerna, De första stegen, som kom i våras.
Vi tror att Kristus har grundat en enda kyrka, inte flera, låt oss kalla det den universella kyrkan. Den är vi alla förenade med genom dopet. Katolska kyrkan menar sig ha bevarat trons fullhet och har alla de element som ingår i den universella kyrkan, men att viktiga element för frälsningen också finns i andra kyrkor. T.ex. är dopet som sagt gemensamt. Benedikt XVI och många ekumener med honom talar numera inte om konversion (att enheten uppnås genom att alla konverterar till Katolska kyrkan), utan konvergens, d.v.s. att vi alla går framåt under den helige Andes ledning, också Katolska kyrkan och att vi anförtror oss åt Herren som visar vägen, och att någonstans därframme finner vi den enda kyrkan och uppnår också synlig enhet vilket vi måste eftersträva.
Katolska kyrkan har genom Påvliga rådet för kristen enhet dialog med många olika kristna kyrkor och samfund: Ortodoxa kyrkor av bysantinsk tradition, Orientala ortodoxa kyrkor, Assyriska kyrkan, Anglikanska kyrkan, Lutherska världsfederationen, Metodisternas världsråd, Reformerta kyrkorna, Baptisktiska världsalliansen, Pingströrelsen, Evangelikala kyrkor, Kyrkornas världsråd och Mennonitiska världskonferensen. Trosrörelsen/Livets Ord tillhör en grupp samfund som brukar betecknas som "nya icke samfundsanknutna församlingar", de är ofta på evangelikal och karismatisk grund. Med dessa finns fortfarande ingen formell dialog upprättad, men biskop Farrell sade vid vårt besök på Enhetsrådet att man trots det är intresserad att föra samtal också med dessa.
Gruppen nya icke samfundsanknutna församlingar har ökat inom kristenheten under senare delen av 1900-talet och framåt, ofta har de evangelikalt ursprung och med betoning av det karismatiska, men de skiljer sig ändå från den klassiska pingströrelsen. En del av dessa församlingar där en stark ledare prioriterar sin egen agenda framför evangeliet, sambandet med den universella kyrkan och att urskilja andarna, kan gå fruktansvärt fel, vilket många gånger skapat dem dåligt rykte, men en försvarlig del av dessa församlingar förverkligar viktiga evangeliska och andliga värden i sin verksamhet och är idag ett värdefullt tillskott till den kristna familjen. Därför är det helt logiskt att Enhetsrådet vill ha dialog med dem också, precis som med övriga grenar i det kristna trädet. En som studerat dessa nya förswamlingar är den katolske prästen Peter Hocken. Jag rekommenderar särskilt hans bok The Challenges of the Pentcostal Charismatic and Messianic Jewish Movements (2009).
Under veckan i Rom intervjuades bl.a. jag och Ulf Ekman av Vatikanradions skandinaviska avdelning. Lyssna via internet här.