Hybris och filosofiskt bondfångeri hos ateistiska humanister
Det finns en falang kosmologer, neurovetenskapsmän och ateistiska humanister som tror sig kunna hoppa över flera hundra år av filosofisk reflektion och nu påstår sig på rent vetenskaplig grund finna slutgiltiga vetenskapliga svar på existentiella metafysiska och moralfilosofiska frågor. Som väl är finns det kloka skribenter som genomskådar detta trams.
Nyligen skrev jag om Stefan Hawkin som i boken The Grand Design påstår sig ha rent vetenskapliga svar på metafysiska grundfrågor (såsom varför någonting finns snarare än ingenting). Se Hans Dieter Mutschlers recension i sista numret av Signum där han totalt sågar författarens kunskapsteoretiska grund. Empiriska vetenskaper och logiskt tänkande kan a priori aldrig ge svar på metafysiska och moraliska frågor. Det slog Moore, Rusell, Wittgenstein m.fl. fast. När Hawkin dödförklarar inte bara teologin utan också filosofin och utifrån ett rent vetenskapligt resonemang mena sig ha hittat svaren glömmer han helt den empiriska erfarenhetens beroende av subjektet och gör i själva verket ett antal metafysiska grundantaganden som han inte är medveten om eller i varje fall inte redovisar. Därmed faller hela hans resonemang.
I gårdagens Expressen sågar författaren Lars Gustafsson på liknande grunder Sam Harris som i boken Moralens landskap påstår sig funnit en objektiv beskrivning av moralen på rent neurovetenskaplig grund. Liksom Hawkin bortser han från hela filosofin. Gustafsson skriver:
Man blir ju litet betänksam när man läser vad som påstår sig vara en revolutionerande ny öppning i moralfilosofin och finner att varken G.E. Moore, Nietzsche, Wittgenstein eller Dostojevskij finns i personregistret.
Gustafsson monterar ner hans resonemang som vid närmare granskning inte visar sig vara något annat än en neurologiskt uppiffad variant av epikureisk utilitarism, vilken i sig finns många invändningar emot. Gustafssons slutomdöme:
"Det är litet svårt att avgöra om Harris bara är dum eller om det är hans totala okunskap om den metaetiska debatten de senaste två århundradena som är värst. Okunnigheten och de slafsiga och ofta obegripliga argumenten gör denna bok till ett avskräckande exempel på filosofiskt bondfångeri... Jag har svårt att fatta varför den har introducerats om inte för något slags propagandasyfte."
Se också Stefan Gustavssons blogg