Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Wittgenstein, språket, mystiken och utforskande av grænsen før det vetbara.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Skriver på dansk dator, utrsækta tecknen. Semester ær en tid før eftertanke och sammanfattning. Det har varit en livlig och fruktbringande debatt på min blogg och i andra sammanhang. Om bibelfundamentalism, om kontextuell teologi, om kyrkans tradition, om ekumenik med mera. Mærker att min sommarlæsning om filosofen Wittgenstein ger en hel del input till diskussionen.

Jag stiftade bekantskap med Ludwig Wittgenstein førsta gången i min tidiga ungdom då jag læste Bertrand Russell. Russell utforskade den matematiska logiken och skrev tillsammans med A.N. Whitehead verket Principia Mathematica år 1910-13. Wittgenstein blev hans elev i Cambridge, men snart mærkte Russell att hans elev var mycket intelligent och drev hans tænkande mycket længre æn vad han sjælv många gånger hængde med. Nu återknyter jag kontakten med Wittgenstein genom att jag av en slump fick tag på Gunnar Fredrikssons biografi om filosofen, utgiven på Bonniers 1994. Biografin ær bra, den beskriver både hans liv och lyckas också med att återge viktiga delar av hans annars ganska svårtillgængliga filosofi. Men nær man væl trænger in i den ær den briljant i all sin avskalade enkelhet.

Værlden ær min førestællning, ytterværlden finns bara i mitt medvetande, som en drøm menade Schopenhauer. Denna totala metafysiska subjektivitet kallar vi kunskapsteoretisk psolipsism. Ofta tar vi ændå våra sinnesintryck før givna och sluter oss till att de berættar något væsentligt om verkligheten. Vi talar då om naiv realism. Då upphør psolipsismen att vara ett filosofiskt problem.

Russell visade att matematiken i dess helhet kan hærledas från ett litet antal logiska principer. Den tyske matematikern Frege hade redan 1893 utvecklat teorier i samma riktning. Frege menade att de logiska lagarna ær inte psykologiska lagar om hur man håller något før sant, utan lagar om sanningen sjælv. Det ær detta område, vad som ær vetbart øver huvud taget genom logikens principer som intresserar Wittgenstein och han ser språket som ett logiskt system som avbildar verkligheten. En språklig sats utsæger något om verkligheten. Satsen kan vara sann eller falsk, men dæremot kan vi inte med språket stælla samman något ologiskt, før då skulle vi gå utanfør språkets grænser vilket ær omøjligt. Dærav de berømda slutorden i Wittgensteins Tractatus: "Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga". Værldens logik føregår all sanning och falskhet. Logiken studerar inte om en sats ær sann eller falsk - bara att den skall kunna vara det. Logiken ær en del av filosofin som ær skild från metafysiken som mera behandlar frågan om hur værlden faktiskt ær beskaffad. Wittgenstein menade att studiet av logiken också var ett studium av tænkandet och språket. Han avvisade dock den fenomenologiska skolan som menade att det har något med studiet av psykologiska processer att gøra. I Tractatus skriver han: Mitt språks grænser betyder min værlds grænser". Utanfør "værlden" och "språket" kan vi inte komma. Det ær Wittgensteins græns gentemot mystiken.

Inte desto mindre finns hos Wittgenstein en mystisk sida som han utvecklade i samband med sitt deltagande i Førsta Værldskriget dær han ofta utsattes (utsatte sig) før livsfara. "Att tro på Gud betyder att man ser att værldens fakta inte ær slutet på allting", skriver han.

Denna text skrev han ner dagar och nætter då han deltog i striderna:

Vad vet jag om Gud och livets mening?

  • Jag vet att denna værlden existerar.
  • Att jag har en plats i den i likhet med mitt øga i synfæltet.
  • Att det ær något som ær problematiskt med den, vilket vi kallar mening.
  • Att denna mening inte befinner sig i værlden utan utanfør den.
  • Att livet ær værlden.
  • Att min vilja genomtrænger værlden.
  • Att min vilja ær god eller ond
  • Att gott och ont dærfør på något sætt hør ihop med livets mening.
  • Livets mening, dvs værldens mening kan vi kalla Gud.
  • ...
  • Jag kan inte børja hændelserna i værlden efter min vilja: Jag ær fullstændigt maktløs.
  • Jag kan bara gøra mig oberoende av værlden - och så i viss mening bemæstra den - genom att avstå från varje påverkan på hændelserna.

Så långt hinner jag idag. Jag återkommer till Wittgenstein, och också reflektioner øver impliktationer på den aktuella debatten på denna blogg.


Posted 2011-7-1 11:37 by Bengt Malmgren
Sorterad under: ,
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren