Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Traditionsenlig eller kontextuell teologi?
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Prästen Håkan Sandvik (Svenska kyrkan) hävdade i intervjuserien om ekumenik i Katolskt Magasin att vattendelaren inom kristenheten när det gäller olika grundläggande synsätt är medvetenheten om traditionens betydelse. ”Jag har kunnat finna en större medvetenhet om traditionen inom Livets Ord än inom liberala krafter inom Svenska kyrkan", sade han bl.a.

Detta förundrade en av skribenterna på Katolsk Visions blogg som ställde frågan till och mig vad Håkan Sandvik menade. Irène Nordgren antog att Håkans och min syn sammanföll eftersom hon nyligen debatterat traditionens roll med mig på denna blogg. Det föranledde en diskussion på KV-bloggen där också Håkan Sandvik förtydligat sig i ett par inlägg. Läs diskussionen här.

Det är rätt att min och Håkan Sandviks syn på traditionens betydelse för den kristna tron är likartad, jag menar också att det är en mycket signifikant vattendelare i nutidens ekumeniska dialog. Diskussionen på KV-bloggen var intressant och klargörande, men ibland måste man kryssa mellan och försöka bortse från ogrundade personargument, typ "påvens önskan om KRISTEN ENHET är HYCKLERI och spel för galleriet", och liknande för att kunna föra debatten vidare. KV-bloggen skulle bli mera trovärdig och få fler läsare om man avstod från dessa onödiga personliga påhopp. Jag själv tillhör dem som normalt drar mig för att gå in och debattera där på grund av detta.

Traditionalistisk eller kontextuell teologi?

En sak som blivit tydligt är att Irène Nordgren bekänner sig till en rent kontextuell teologi. Huruvida det är representativt för undertecknarna av Katolsk Visions upprop vet jag inte. Irène omdefinierar Håkan Sandviks och min tes om synen på traditionen som vattendelare såhär:  "Jag tror att skiljelinjen i våra dagar går mellan bokstavstrogna bibeltolkare och låt oss säga kontextuella bibeltolkare INOM alla samfund".  Enligt Irène är kontextuell bibeltolkning liktydigt med katolsk tradition, och kyrkans tradition som jag och Håkan Sandvik ser den likställer hon med bokstavstro. Irène ser oheliga skäl till att kyrkans biskopar och påven håller fast vid traditionell teologi, också till det ekumeniska samarbete som alltmer utvecklas mellan samfund som Katolska kyrkan, Livets Ord  och Pingströrelsen. I själva verket är syftet ett enda enligt henne: Att diskriminera "hbtq-folket", en absurd slutsats.

Det finns förvisso starkt bibelfundamentalistiska protestantiska grupper där man verkligen kan tala om bokstavstro, men Katolska kyrkan har en mycket mera nyanserad syn på bibeltolkning där man tar hänsyn till stilarter, kontext och talar om olika tolkningsdimensioner. Framför allt läses bibeln som Kyrkans bok och tolkas i relation till trons helhet.

Den kontextuella läsningen är otillräcklig, det är endast en av de flera dimensioner i vilka texten tolkas. När man upphöjer denna till allenarådande norm tappar man hela traditionen. Ordet tradition betyder lämna över. Traditionen är den lära kyrkan mottog av apostlarna. Från början var den muntlig. Bibeln är den skriftliga delen av Traditionen. Redan i fornkyrkan kompletterades  de skriftliga källorna av kyrkans egna förklaringar och definitioner - ofta för att avgränsa mot riktningar som ville förvanska kristendomen. Detta arbete har fortgått genom seklen, så har trosbekännelserna kommit till, och det fortgår idag genom den levande traditionen som förvaltas av kyrkans läroämbete, men input till denna process kommer från hela kristenheten där de troende omsätter den kristna tron i levande livet. Traditionen lever hela tiden i dynamiken mellan att vara inlemmad i fädernas tro och att med den helige Andes hjälp för varje ny tid förnya den kristna tron och föra den oförvanskad vidare till kommande generationer. Som filosofen Jaroslav Pelikan sagt: ”Tradition is the living faith of the dead; traditionalism is the dead faith of the living.”

Luther myntade visserligen begreppet "sola scriptura", men också protestanter erkänner i varierande grad  och underförstår giltigheten av en tradition. De som idag mest pratar om sola scriptura är Luthers kritiker inom den protestantiska frikyrkligheten som tycker att Luthers reformation inte var tillräckligt långtgående. Men de tillämpar i själva verket också en tradition, men är omedveten om den.

"Traditionell" kristendom, oavsett katolsk ortodox eller protestantisk, tror på jungfrufödseln, att Jesus var Guds son, korsfäst och uppstånden, den tror också på kristendomens sanningsanspråk, att kristendomens sanningar är eviga sanningar, inte enbart "situationsbetingade". Om man reducerar kristendomen till "Jesu enkla lära", med fokus på Jesus som vishetslärare eller filosof, har kristendomen inga eviga sanningar, utan består enabart av människans förnuft och inneboende godhet. Så kan modern "liberalteologi" beskrivas.

Den kontextuella teologin, som jag förstått det, menar att det vi tror är eviga sanningar är situationsbetingade av det samhälle i vilka de framsades. Den kontextuella teologin har som förutsättning eller följd att man skiljer mellan Kyrkans och Jesu lära. Teologins uppgift blir då att leta fram stöd i skriften för nutidens situationsbetingade "sanningar". Det förefaller som att det är ungefär så som flera av Svenska kyrkans biskopar, Svenska kyrkans ledning och de statliga universitetens teologiska institutioner ser på sin uppgift (rätta mig om jag har fel). För detta krävs en korrekt samtidsanalys och förmåga att hitta ett matchande bibelställe.

Boken På väg till Jesus Kristus (Catholica) innehåller texter av Joseph Ratzinger skrivna åren innan han blev påve. Ett kapitel handlar om Katolska kyrkans katekes som av Johannes Paulus II överlämnades till kristenheten 1992 tillsammans med den apostoliska konstitutionen Fidei depositum. Katekesen hade tagits fram i stor enighet mellan världens katolska biskopar, dess publicering hade föregåtts av ett omfattande förankringsarbete, så det var verkligen Kyrkans katekes som uttryckte kyrkans tro.

Det har bland katolska teologer funnits en kritik av katekesen som liknar det kontextuella synsättet. En grupp teologer och katekesexperter motsatte sig katekesen då de ansåg att de intellektuella behöver ett bredare spelrum för sina experiment och den orubblighet i tron som katekesen ger uttryck för ansågs stå i motsatsförhållande till friheten och öppenheten i en intellektuell reflexion. Men, framhåller Ratzinger, tron är inte i första hand näring åt det intellektuella exprimenterandet. det är den grund på vilken vi bygger vårt liv och vår död (Heb 11:1). Katekesen är inte en teologisk lärobok, utan en bok om tron, en troslära. Det är en grundläggande skillnad som inte tillräckligt beaktas i dagens teologiska tänkande, menar Ratzinger. Det står väl helt klart att Ratzinger/påve Benedikt XVI menar att ett kontextuellt synsätt inte är tillräckligt. Inte heller är han liberalteolog, utan omfattar det vi här kallat "traditionell kristen tro", "trons skatt" som Kyrkan tagit emot, förvaltar och för vidare. Det är ett synsätt som alltid varit grundläggande för katolsk tro och som delas av världens katolska biskopar. Detta arv kan bli föremål för teologisk reflektion och igenkännande. Katekesen citerar Augustinus: "Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro",  men teologin "uppfinner" inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte - om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande, ren religionsfilosofi.

  • Reformatorerna under 1500-talet sågade av grenar de själv satt på från trädet med rötter i den gemensamma kyrkliga traditionen.
  • Den fortsatta splittringen i olika protestantiska samfund innebar fortsatt beskärning. Det innebär inte att tron inte fortsätter att grönska, precis som bladet på en gren som skurits av fortsätter att leva ett tag genom den sav som redan sugits upp från stammen. 
  • Den moderna liberalteologin kapade hela stammen.
  • Den kontextuella teologin skär av stammen från rötterna.

Om kristenhetens utveckling från reformationen och framåt inneburit en divergens, så har den trenden under loppet av 1900-talet brutits och vi ser nu en konvergens där fler och fler inser behovet av samhörigheten med rötterna. Ulf Ekman berättar i sin bok Andliga rötter om en syn han hade med ett gammalt olivträd som först syntes dött och förtorkat, men som vid närmare betraktande inte var det. De gamla samfunden lever, och de nya samfunden har sitt liv att tacka för de rötter varur de sprungit fram. Ulf Ekman och Livets Ords utveckling i riktning mot en återknytning med rötterna och ursprungskyrkorna är inte unik, utan tecken på en tydlig trend i kristenheten idag. Andens vind manar till enhet. Påven Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint stakade ut färdriktingen för Katolska kyrkans förhållningssätt i den ekumeniska processen.

Visst behöver trädet ansas och beskäras, det finns döda kvistar, människouppfunnen bråte och döda traditioner som behöver rensas ut.  I det arbetet kan kritiska rörelser som We are Church vara nyttiga pådrivare. Ritva Jacobsson skrev nyligen en insändare i Katolskt Magasin där hon pläderar för att i positiv anda studera  det Memorandum som undertecknats av  ett antal teologer och lekmän i Katolska kyrkan. Ritva talar om demokratiunderskott, och en rigid och auktoritär hållning som inte återspeglar evangeliets anda. Hon påpekar att Katolska kyrkan är "en kyrka med ett underbart rikt andligt och kulturellt arv", och att vi inte kan förlora hoppet när vi tänker på alla troende som historien igenom har vittnat om Kristus. Detta kan man inte annat än bejaka. Problemet är när man inte förstår att "det andliga och kulturella arvet" hänger ihop med den kyrkliga traditionen.  Förespråkar man en rent kontextuell teologi och kapar kontakten med rötterna kan nog den katolska fernissan sitta kvar ett tag men förr eller senare börjar den flagna.

Dissidenten Küng

Dissident-teologen Hans Küng tillhör dem som varit drivande i tillkomsten av Memorandum. En del höjer honom till skyarna, andra betraktar honom som Katolska kyrkans enfent terrible. För ett par år sedan skrev han ett öppet brev till världens biskopar där han kom med grovt osakliga anklagelser mot sin forne studiekamrat påve Benedikt XVI vilket jag kommenterat i ett tidigare blogginlägg.

 

Joseph Ratzinger och Hans Küng är helt olika som personer. De var unga under den tid Andra Vatikankonciliet pågick, de var kolleger vid universitetet i Tübingen. Sedan dess har de gått skilda vägar, Ratzinger som en försvarare den katolska trons grunder, sedan chef för Troskongregationen och slutligen påve, hatad av en liberal inom- och utomkyrklig opinion, Küng som en nytänkare och ifrågasättare av traditionella trossatser, utmanare till den grad att han blev en dissident, fråntagen auktorisation att utlägga tron i Katolska kyrkans namn, älskad av en liberal inomkyrklig opinion och har blivit något av en husgud för We are Church-rörelsen. Påven bjöd in Küng till ett samtal i samband med att han tillträdde sitt pontifikat.

Ratzingers lugna saklighet och intellektuella skärpa kontrasterar mot Küngs, polemiska känslomässiga framtoning. Ratzinger har alltid varit en hängiven försvarare av katolsk ortodoxi och blev så vald till påve, medan Küng fråntogs sin auktoritet att undervisa i katolsk teologi efter att ha ifrågasatt grundläggande doktriner. Fortfarande har han dock kvar sina rättigheter att fungera som katolsk präst. Medan påven Benedikt ständigt utvecklar sitt teologiska tänkande och agerar lugnt genom alla stormar gör Küng inte mycket mer än upprepar sig själv och rasar mot kyrkans ledning. Samtidigt med del II av påvens bok Jesus från Nazaret gav Küng ut en bok med titeln "Can the Church Still be Saved?"  Samuel Gregg kommneterar: “from Jesus of Nazareth’s first pages, it’s clear Benedict is focused upon knowing the truth about Christ as He is rather than who we might prefer Him to be”. Küng’s Jesus å andra sidan “is one who would apparently disavow his own teachings on subjects such as marriage because they don’t conform to 21st-century secularist morality. Instead, Küng’s Christ faithfully follows the views of, well, progressive post-Vatican II German theologians”.

Men den mest påtagliga skillnaden mellan påvens bok och Küngs är, menar Gregg grundtonen:

"Can the Church still be saved? is characterized by anger – the fury of an enfant terrible who’s not-so-enfant anymore and who knows the game is up: that his vision of Catholicism can’t be saved from the irredeemable irrelevance into which it has sunk. Jesus of Nazareth, however, is pervaded by humility: the humility of one who approaches human history’s greatest mystery, applies to it his full intellect, and then presents his contribution for others’ assessment."

Kyrkan behöver förnyas, - ja, och det finns mycket man behöver göra upp med, - ja. Ändå blir det något okonstruktivt och statiskt över Küng och hans anhängare.  Memorandum innehåller många bra ansatser som behöver tas på allvar. Men vad är det som gör att jag ändå tror att påve Benedikt XVI har större kvalifikationer att ta hand om problemen i kyrkan än de stridbara kritikerna kring Küng och de andra teologerna som undertecknat memorandum?

Boktips

Det blev ett långt inlägg det här. Till sist bara tips om två böcker ni inte får missa att läsa i sommar:

 

Peter Seewalds intervjubok, den tredje i raden med påve Benedikt är just utkommen på svenska på Catholica förlag. Den illustrerar just de egenskaper jag nämnt: Hans lugna analyserande intellekt och att inte rygga från att besvara också de svåra och kontroversiella frågorna.

Första delen av Ulf Ekmans självbiografi - Berättelse om uppväxten i arbetarhemmet i Göteborg, gymnasietiden, universitetsstudierna i Uppsala, prästvigningen och fram till bildandet av Livets Ord. Ett kulturellt tidsdokument, och ett dokument om kristenheten i Sverige under senare delen av 1900-talet. Berättelsen om Livets Ords tillkomst i ett inifrånperspektiv är oerhört intressant, de flestas kunskaper bygger oftast på andrahandsuppgifter och rykten.


Posted 2011-6-12 9:16 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren