Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

 Följ mig på Twitter

Min YouTubekanal

 

 


 

  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Senaste poster

Sökord

Arkiv

Community

Ulf Ekman och jag är lika gamla.

Jag har just avslutat läsningen av Ulf Ekmans memoarer, första delen DE FÖRSTA STEGEN som beskriver barn- och ungdomsåren i Göteborg, studietiden i Uppsala och fram till händelserna som föregick bildandet av Livets Ord.

Ulf planerar tre delar till, nästa med rubriken DE STORMIGA ÅREN skall handla om de första åren efter starten av Livets ord. "Jag tror att den kommer vara den svåraste i serien, därför att vågorna gick så höga under 1980-talet. Och det blir inte helt lätt att beskriva detta, utan att det bara blir en partsinlaga. Men jag ser väldigt mycket fram emot att skriva den", säger Ulf i en intervju. Boken är planerad till julen 2012.

Del tre, UT I VÄRDLDEN,  handlar om Livets Ords framgångsrika historia med evangelisation, planteringen av församlingar och bibelskolor runt om i världen, deras sociala arbete, bl.a. med att hjälpa judar som var förföljda i forna Sovjetunionen etc.

Del fyra slutligen TILLBAKA TILL RÖTTERNA handlar om de sista åren med den nya ekumeniska inriktningen och återupptäckten av och bejakandet av samhörigheten med de gamla ursprungskyrkorna. Under sin vistelse i Israel kom Ulf i kontakt med många katoliker och han har vid flera tillfällen beskrivit något som närmast liknar en Paulus-uppenbarelse där Gud visade honom ett olivträd som först såg helt dött och förtorkat ut men som sedan inte alls visade sig vara det. Från den stunden förstod Ulf att han inte hade rätt att betrakta de gamla samfunden som döda, vilket blev utgångspunkten för en helt ny inriktning i ekumenisk anda, något som slagit igenom i alla hans senare böcker, inte minst Andliga rötter från 2009.

Memoarboken har recenserats i Världen idag och i Dagen, och i den sekulära pressen har nu Henrik Sundbom skrivit en recencion i Uppsala Nya Tidning. Sundbom skriver:

(Det är) svårt att förneka den roll Ulf Ekman spelat för den svenska kristenheten de senaste decennierna. Att han nu ger ut den första delen av sina memoarer – De första stegen 1950-1983 – är därför goda nyheter för alla som är intresserade av kristendomens moderna utveckling...   en betraktelse över en andlig mognadsprocess. Men Ekmans berättelse om resan från det sekulära arbetarhemmet i Göteborg till rollen som global predikant är ändå klart läsvärd.. Framför allt är det intressant att få läsa berättelsen om Livets Ords första stapplande steg ur ett inifrånperspektiv. Den berättas alldeles för ofta baserad på hörsägen och lösa rykten.

 Jag är född 1950 precis som Ulf, och det finns fler detaljer där våra livshistorier påminner om varandra vilket får mig att reflektera över våra parallella erfarenheter med många igenkänningspunkter. Ulf växte upp i en typisk kärnfamilj, den skildras lite idylliskt, tryggt, mina uppväxtförhållanden var något annorlunda med ensamstående mor och att jag från sex års åldern fick växa upp i fosterhem i Dalsland, mina fosterföräldrar var dock nära släktingar. Jag kommer kommer också  från västra Sverige. Medan Ulf gick i gymnasiet i Göteborg gick jag i Vänersborg. Jag kom till Uppsala 1971 för att studera medicin samtidigt som Ulf studerade etnologi. Jag träffade min fru Maria i Uppsala, Ulf träffade sin Birgitta. Maria hade ett visst samröre med Navigatörerna på den tiden. Kristna bokstugan vid Övre Slottsgatan var en mötesplats där kristna från olika sammanhang möttes, och jag tror att jag vid något tillfälle deltog i ett bibelstudium som Ulf ledde.

När jag läser memoarboken slår det mig att vi också gjort ungefär samma andliga resa fast med olika förtecken:

- Konfirmationen som jag precis som Ulf kände handlade om andligt väsentliga saker men som jag stängde mitt hjärta för just då. Jag känner väl igen mig i Ulfs formulering om konfirmationsläsningen: "Det var ord och meningar som ännu inte hade tillgång till mitt hjärta och liv. Jag minns att det fanns en sådan stark dragningskraft i dessa ålderdomliga formuleringar. De var som knivskarpt uthuggna i sten. Men jag var allderles för stolt och feg för att våga sticka ut i mängden och be prästen förklara vad det egentligen betydde."

- Rock-kulturens andliga ökenstorm som drog fram över världen med sin flummiga livsstil drogs jag aldrig helt in i. Intuitivt kände jag att det inte kunde mätta själens behov av mening och ljus, den klassiska musiken och litteraturen blev tidigt för mig ett komplement till detta. Ulf skildrar denna era från 1965 och framåt målande och på ett sätt som man verkligen känner igen sig i. Hans utvärdering av den perioden överenstämmer också väl med min egen.

- Den intellektuella och andliga brottningen med livsfrågorna i slutet av tonåren känns också väldigt välbekant. I kapitlet "Samvetet vaknar" beskriver Ulf ett själsligt pendlande mellan en positiv dragningskraft till tron och motståndet som bromsar och håller tillbaka som jag tror varje kristen människa känner igen. Genomskådandet av sin egensinniga individualism. Att inse att upproret som livsattityd inte håller. Att sträcka sig ut mot livsvärden som skapande, skönhet, kärlek, och att ett förverkligande av dessa ideal  innebär både att våga bejaka själens inneboende längtan efter ljus och sanning och att bejaka sin egen synd och behov av omvändelse.  För Ulf skedde genombrottet stormande när Axel vittnade och bad för honom, för mig var det en mera lugn process som ledde till att det var naturligt för mig att tacka ja till mina katolska studiekamraters inbjudan att följa med till S:t Lars katolska församling och så småningom bli upptagen i Katolska kyrkan.

- Grundläggande trosundervisning. Ulf skildrar hur han får en bra utbildning i trons grunder genom Navigatörerna och deras systematiska bibelstudieprogram. Själv fick jag ta del i Katolska kyrkans katekesundervisning. Genom S:t Lars församling och genom Katolska studentrörelsen (KATS) fick jag mig till livs jesuiternas kärva jordnära introduktion i troslivets grunder. Pater Lars Roth, Rainer Carls och Frans Holin var mina andliga vägledare. Kombinerat med en skepsis mot varje form av ytlig känslomässig entusiasm fann jag hos dem en djup andlighet. Jag blev introducerad i Ignatius av Loyolas andliga övningar och blev vägledd i hans metod att lyhört lyssna till själens inre rörelser och grundläggande bibliska principer fär andarnas urskiljande. Andra Vatikankonciliet hade hållits och det hade resulterat i ett antal teologiska dokument som för dagens människor lägger ut trons grunder och Kyrkans mission att förvalta evangeliet genom tiderna. Genom Katolska bokförlaget som drevs av jesuiterna hade många av de viktigaste dokumenten översatts till svenska, bl.a konstitutionen om Kyrkan (Lumen Gentiun), pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) och Konstitutionen om Uppenbarelsen (Dei Verbum) som behandlade Guds ord. Dessa skrifter slukade jag. Dessa dokument är ju inget annat än genomarbetade bibelstudier, om man granskar texterna är de sprängfyllda av referenser till bibelställen. Det är Guds ord bearbetat och genomreflekterat genom Kyrkans levande tradition. Därför tänker jag att det Ulf fick genom Navigatörerna och jag fick genom studiet Andra Vatikankonciliets dokument och katekesen var samma grundläggande insikter i tron.

- Andens dop. I kapitel 10 beskriver Ulf hur han ganska snart efter sin omvändelse fick ta emot Andens dop. Det var genom vännen Ray. Det blev ytterligare en omvälvande händelse för honom. Han beskriver: "Det  var som om någon helt handgripligen hällde en stor flaska varm olja över mig som uppfyllde hela mitt inre, ja hela mitt väsen". Han började tala i tungor och senare förstod han att "denna uppfyllelse av Anden innebar ett kraftfullt inre helande och att dessa strömmar av levande vatten tvättade bort så mycket smuts och själviskhet från mitt inre. Aldrig hade jag upplevt något så heligt, så rent, så intimt kärleksfullt." Själv upplevde jag något liknande först då jag för första gången fick ta emot nattvarden i S:t Lars katolska församling i Uppsala, och senare när jag fick förbön för inre helande hos pater Clyde Rausch och Lillemor Hallin i Vår Frus försmling i Täby.

Andedopet och att fortsätta att bejaka och vara öppen för de andliga nådegåvorna går som en röd tråd genom Ulfs liv. Utan denna karismatiska dimension skulle aldrig Livets ord kunnat komma till. Ulf fick näring för detta genom influenser från den Karismatiska förnyelsen inom den protestantiska kristenheten som var levande på 1970 och 80-talet, och hans fru Birgitta var också involverad i förnyelsen. Han stiftade bekanstskap med Harald Bredesen, och han och Birgitta, liksom jag själv och många med mig tog intryck av den livliga förnyelse med centrum i Katarina kyrka och de s.k. Katarinakonferenserna. Starkt intryck av dessa tog också Bror Spetz som vid sidan av Sten Nilsson var en av Ulf Ekmans mentorer.

Mycket av den andliga förnyelse som fanns på 1970 och 80-talen verkade rinna ut i sanden, men man kan säga att Livets Ord är en av de frukter som blivit bestående. En av anledningarna till detta är att Ulf Ekman är en Ordets görare, inte endast dess hörare. Det är detta som gör Ulf till en så frisk fläkt i den svenska kristenheten. Han tvekar inte, utan handlar utifrån Ordet och det han erfar Anden inger honom och är inte rädd för det motstånd som uppstår då man vågar sticka ut näsan. Hur många svenska präster och lekmän har jag inte hört klaga på Svenska kyrkans kräftgång genom åren och framfört ungefär samma synpunkter som Ulf, men ändå tragglar de på år efter år utan att dessa insikter och frustrationer leder till handling.  Ulf bejakar trons övernaturliga dimension och att den inte kan stängas in i eller reduceras till en rent inomvärldslig livsåskådning. Bara detta var något radikalt och främmande i den teologiska akademiska miljön i Uppsala. I den liberalt påverkade universitetsteologin med dess inomvärldsliga rationalism mötte han ibland även ett ohöljt förakt för tron. "För mig fanns en stor längtan efter att se sekulariserade människor komma till levande tro och se kristna människor leva fritt och glatt i sin tro. Det fanns en hunger efter att uppleva Jesus i verkligheten och Guds Andes verk i vardagslivet, inte bara i teorier och böcker" (kap 14).  Betydelsen av året i Tulsa, USA hos Kenneth Haigin var att här fanns ett bejakande av denna dimension vilket upplevdes som befriande. Det betydelsefulla med det året var nog inte främst att tillägna sig en snävt systematiserad framgångsteologi, utan en frimodighet att gå vidare och öppna sig till fullo för den helige Ande, vilket var nödvändigt i det något kärvare svenska andliga klimatet.

Ulf är mycket medveten om de faror som en alltför ytlig känslomässig förankring i en överoptimistisk karismatik kan innebära, och han återkommer gång på gång i boken till diskussioner om detta. Systematiska teologiska studier och grundläggande kännedom om bibeln och bibeltolkning är viktigt liksom andliga mentorer som man är beredd att lyssna till, också när de framför kritik. Jag lägger ifrån mig boken med stor tacksamhet över detta vittnesbörd om vad som kan hända när en person är beredd att lyssna till Andens ingivelser och vågar sig på att handla i enlighet med dessa ingivelser. Visst, det finns alltid en risk att handla och sätta ner foten. Man får utstå kritik, och det kan ju också faktiskt hända att man gör fel. Men "bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Jag ser med förväntan fram mot nästa volym i denna memoarserie.

Under "de stormiga åren" var från min katolska horisont Livets ord en antikatolsk frikyrklig rörelse, jag och Ulf levde i skilda världar. Det ekumeniska klimatet var annorlunda då. Som katolik hade man någonstans känslan att vara en främmande fågel, även i kretsar med öppnare ekumeniskt klimat. När man firade nattvardsgudstjänst i samband med Katarinakonferenserna fanns inte på kartan att ta hänsyn till att katoliker inte har kommuniongemeskap med protestanter. Jag kommer ihåg att Lillemor Hallin deltog i en av konferenserna och framförde den mycket starka profetian om enheten från en internationell karismatisk konferens i Minneapolis 1972:

"Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten! Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så att hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten. Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt! Min Sons kropp är sönderbruten. Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!"

 Att Ulf Ekman tagit kallelsen till enhet på allvar under senare år kan man inte ta fel på. Jag skrev om hans bok om nattvarden här på bloggen redan 2006, Ulf framför där en närmast katolsk sakramentsteologi. Biskop Anders har varit inbjuden till Livets Ord, katolska talare som Peter Hocken och Charles Whitehead inbjöds till Europakonferensen, och tecknen blev allt fler på att Ulf hade ändrat sin syn på Katolska kyrkan och de äldre samfunden. Jag stötte ihop med honom och Birgitta i Fiuggi söder om Rom i samband med en katolsk karismatisk konferens 2006. Ulf vittnade på konferensen om sin vision med olivträdet som inte var dött, och sedan dess har vi träffats i olika sammanhang. Då insåg jag hur definitiv denna nyorientering är hos honom. Det ekumeniska klimatet är helt annorlunda idag än på 1980-talet, och Ulf Ekman tror jag tillhör dem som jag tror rätt tolkar vad Anden säger till församlingarna om att intensivt söka den enhet som Kristus vill med sin kyrka. Vi kristna som har tagit emot den helige Ande och är engagerade i ekumeniken upplever en helt annan och djupare gemenskap nu är på 1980-talet. Det betyder inte att vi enkelt vill utplåna skillnaderna till förmån för en på mänsklig grund konstruerad enhet. Charles Whitehead har sammanfattat tio punkter för ekumenik utifrån påven Johannes Paulus II´s ekumenikencyklika Ut unum sint.

Den helige Ande verkar i kyrkan både genom de karismatiska nådegåvorna som ges åt alla att brukas för kyrkans uppbyggnad och dess evangeliserande uppdrag och de hierarkiska nådegåvorna som ges åt kyrkans herdar för att hålla ihop kroppen. Att Andens liv finns både utanför och innanför Katolska kyrkans ram är klart. Hela den pingstkarismatiska väckelsen började ju utanför Katolska kyrkans ram för att sedan komma in i Katolska kyrkan på 1960-talet, efter Andra Vatikankonciliets avslutning. Kanske ligger det en Guds vishet i detta. Det är möjligt att Katolska kyrkan i sin struktur förstelnat på ett sådant sätt att pingstförnyelsen var tvungen att utvecklas i strukturer utanför Katolska kyrkan. Men förr eller senare måste en andlig förnyelse söka sig tillbaka till sina rötter, den kan inte fungera som en fritt flygande ballong i det blå.

Ulf Ekmans återvändande till kyrkans rötter liknar lite det som Paulus gjorde när han sökte sig tillbaka till Jerusalem för att söka bekräftelse hos apostlarna:  Den kraftfulla karismatiska uppenbarelse Paulus fick på vägen till Damaskus var tillräckligt bärande för att han under tre år kunde förkunna evangeliet utan någon kontakt med de andra apostlarna. Han skriver: "Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus... Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob" (Gal 1:16-17, 18-19). Trots att Paulus var så rikt utrustad med andliga nådegåvor ansåg han uppenbarligen inte som många fristående evangelister idag att man bara kan köra på utan organiskt samband med resten av kristenheten. Den han replierar på är då Petrus och de närmaste apostlarna kring honom.  Fjorton år senare far Paulus på nytt till Jerusalem. Denna gång var det för att han fått motstånd i sin förkunnelse - en del menade att hedningarna som blev kristna borde omskäras, något Paulus var övertygad om inte var nödvändigt. Men, återigen, Paulus vill lägga fram detta för Petrus och de andra som kallas "pelarna" i Kyrkan för att få bekräftat att hans förkunnelse var riktig, för, skriver han, "jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves" (Gal 2:2).

Ulf Ekman har med Guds hjälp uträttat stora saker, många församlingar har planterats, bibelskolor har grundats runtom i världen. Allt detta tillhör Kyrkan som är Kristi kropp. Det är förståeligt och rätt att Ulf i detta läge precis som Paulus söker sig tillbaka till rötterna. Kommer hans verk att bli bekräftat eller kommer det att bli förskjutet. Står vi inför en process då Kristi kropps enhet och integritet byggs upp och förnyas, eller är de gamla kyrkostrukturerna alltför förstenade och belamrade med en massa mänsklig bråte som gör att den helige Ande fortfarande måste verka utanför kyrkans hierarkiska struktur? Har Ulfs kritiker som varnar honom för att hoppa på "tåget till Rom" rätt? Fast många av de intensivaste kritikerna av Katolska kyrkan tycks mig ibland minst lika fast i egna mänskliga traditioner som de anklagar Katolska kyrkan för att vara. Trons skatt har vi i lerkärl. Vi behöver både de hierarkiska och karismatiska gåvorna för att bygga upp kyrkan och förvalta hennes evangeliserande uppdrag.

Påven Benedikt XVI har en både ödmjuk och förhoppningsfull inställning till enheten och kyrkans framtid när han anger ekumenikens inriktning:

 Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren - som vet vägen. och som vi anförtror oss. (Joseph Ratzinger år 2000, ur intervjuboken Gud och världen)

Här är en länk till mitt föredrag om Karismatiska förnyelsens betydelse för ekumeniken som jag höll på FKE´s möte i januari i år.