Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Bell, Fredell och klyftan mellan en levande tro och tron som ett trygghetsskapande försanthållande av dogmer.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

För några dagar sedan gjordes jag uppmärksam på en text av dominikansyster Madeleine Fredell som avhandlar ämnet en levande tro och utmaningen för kyrkan att inte fastna i ett räddhågat fastklamrande vid försanthållande av dogmer som en slags trygghet man inte vill avstå från trots att man innerst inne har svårt att tro på det själv. En sådan tvehågsenhet uppfattar omgivningen direkt och därmed uppfattar kyrkans företrädare som hycklande, och kraften att evangelisera på ett sätt som verkligen går hem förloras. När jag läste texten tänkte jag genast på den diskussion som nyligen förts i bloggvärlden kring Rob Bell och hans bok Love wins, där Bell älskas av en del, men av andra anklagas för att inte vara tillräckligt ortodox (se också David Nyström, Carl-Henric Jaktlund). Fredells text hjälpte mig att få ytterligare perspektiv på Bell-debatten.

   

Jag tänkte också på Dostojevskiljs legend om storinkvisitorn i Bröderna Karamazov (spelas just nu på Stockholms stadsteater). Jesus kommer själv på besök till storinkvisitorn, som kastar Jesus i fängelse och en dialog mellan dem utspelar sig där storinkvisitorn kritiserar Jesus. Jesu budskap om frihet är allderles för komplicerat för vanliga människor, möjligen med undantag av några starka och upplysta. För de flesta är bördan av det fria valet allderles övermäktigt. De önskar istället en auktoritet som de kan vältra över sitt ansvar på. Inkvisitorn förebrår Jesus:

"Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ‘Stig ned från korset och bevisa vem Du är.’ Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång förslava människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks-tro. Du hoppades på deras frivilliga kärlek och inte slavens underdåniga vördnad för en makt… Du hade alltför höga tankar om människorna, ty de är ju trälar, även om de är skapade som upprorsmakare. Se dig omkring och döm själv: femton sekler har förflutit, men gå bort och betrakta dem: Vem har du höjt till dig? Jag bedyrar, människan är skapad svagare och sämre än du trodde ... Människan är svag och usel.”

Problemet med diskussioner om tron är att det ofta är otydligt om man utgår från teologisk reflektion eller från att vara representant för renlärigheten, ortodoxin eller den "rätta" bibeltolkningen. Joseph Ratzinger gör den distinktionen tydlig. I en essä med titeln "Är Katolska kyrkans katekes aktuell idag?" författad för några år sedan (innan han blev påve) skriver han:

"Katekesen är inte en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära. Det är en grundläggande skillnad som inte tillräckligt beaktas i dagens teologiska tänkande. Teologin "uppfinner" inte genom en intellektuell reflektion vad som är möjligt att tro och vad inte - om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den...

Katekesen är trosförkunnelse och inte teologi. När det gäller att redogöra för denna vår tro måste vi naturligtvis också redogöra för våra egna tankar och försök till förståelse och i så motto finner vi naturligtvis ett samband mellan tro och förståelsefull teologi. Men det hindrar inte att det finns en fundamental skillnad mellan förkunnelse och vittnesbörd å ena sidan och teologisk reflexion å den andra...

(Katekesens litterära genre) är vittnesbördets, förkunnelsens som kommer sig av vetskapen att tron är sann och önskan att förmedla den till andra. Också här finns nyanser. Också vittnesbördet vänder sig till den andre och måste alltså utformas på ett sätt som den andre kan förstå. Också vittnesbördet innebär att man förstår och accepterar ordet som givits oss, men vittnesbördets språk är ändå ett helt annat än den resonerande stil som förnuftet använder sig av när det på vetenskapliga vägar söker sig fram till ett svar....

(När vi betänker) ...det faktum att katekesen talar till alla kontinenter och till en mångfald kulturella situationer, förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt "dialog", till exempel med västvärldens intellektuella, blir det bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext. Den måste förswöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka. /(På väg till Jesus Kristus, en antologi med texter av Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI, Catholica 2006)

Kanske de stora motsättningarna t.ex. i relation till diskussionen om Bells bok handlar om att de olika roller Ratzinger talar om blandas ihop. Bell kanske uppfattar sig tala som en reflekterande teolog, men uppfattas av kritikerna som en förkunnare och drar därmed på sig kritik för att vara för diffus. Stefan Swärd som tillhör dem som reagerat på boken tar tydligt på sig rollen av förkunnare och förmedlare av tron. Stefan företräder en evangelikal inriktning enligt vilken Bibeln är högsta auktoritet. När församlingen läser Bibeln i den helige Andes ljus så ger tolkningen sig själv, och något ledarskap för auktoritativ uttolkning skulle egentligen inte behövas. Men att Stefan Swärd m.fl frikyrkliga ledare uppenbarligen tar på sig att vägleda i korrekt bibeltolkning och ortodox tro (helt rimligt) och att samverkan kring t.ex. Lausanne-processen sker visar på att de insett att det behövs ett normerande läroämbete också i detta sammanhang. Bibeln är kyrkans bok, och den läses hela tiden i trons kontext, utifrån den samlade troserfarenhet kristenheten samlat på sig, inte bara under 2000 år, utan också i den tradition som nedärvts från Gamla förbundet.

Det är viktigt att det får förekomma en fortsatt fri teologisk reflektion kring tron, utan att det för den skull behöver uppfattas som ett hot mot den nedärvda tro som kyrkan förvaltar och "vet med sig är sann", som Ratzinger skriver. Syster Madeleine Fredells text, som jag äntligen kommer till efter denna långa inledning uppfattar jag som en reflekterande teologisk text, men också med relevans för det som Ratzinger talar om som handlar om att ta emot tron i en kulturell kontext som blir förståelig. Madeleine utgår från begreppet "en levande tro" som just är en tro i frihet som vi bara kan tillägna oss som levande människor som som strävar efter att utvecklas och ta ansvar.Hon skriver:

"Det finns anledning att kritiskt granska om vi är företrädare för en levande tro eller snarare för ett visst trossystem, trosläror, dogmer, bekännelser, eller vad vi nu vill kalla det. Tron är inte ett intellektuellt tankegods utan ett förhållningssätt grundat i en djupt rotad tillit och en levande och realistiskt skapande handling."

Har Dostojevskij rätt? Har kyrkan abdikerat från uppdraget att förkunna tron som en fri gåva att tas emot under ansvar och låst in den i ett system av dogmer som lyfter av människorna deras ansvar? Är det därför kyrkan har så stora problem med att bli relevant för dagens människor? Sr Madeleine:

"Det finns anledning att fråga sig om kyrkligt revirtänkande och enskilda företrädares medvetna eller omedvetna maktanspråk har något intresse av att förkunna en levande tro som bygger på tvivel, omprövning och icke-kontroll? Jag anar att de skandaler och oegentligheter vi sett den senaste tiden bottnar i att många kyrkliga företrädare och lekfolk, absolut inte det stora flertalet, faktiskt inte lever sin tro, utan bara "har" den i form av en "trygg" lära och bekännelse. Rädslan för trons verkliga kraft till förändringar, skapar hos den människan som antingen önskar makt eller som tjänar på status quo ett behov av säkerhet i form av fastställda dogmer och bekännelser, och då är inte steget långt till den totala upprustningen i form av fundamentalism, totalitära ideologier eller ateism i sin mer hårdföra form."

Tro och vetande kan aldrig stå i konflikt med varandra, en tro som inte tål förnuftets granskning blir inte trovärdig. Tron svarar på frågan varför och vetenskapen på frågorna hur och vad. Men om tron reduceras till ett kvasivetenskapligt försanthållande eller ett fastklamarande vid trossatser som dåligt tål granskning i förnuftets ljus uppstår en klyfta mellan kyrkan och den sekulariserade världen som är svår att överbrygga.Sr Madeleine skriver:

"Dramatiken idag är att det finns en avgrund mellan de båda svarsmodellerna vilket bland annat beror på att vi reducerat tron till ett försanthållande, en bekännelse, till dogmer, riter och inte så sällan också en magi. Våra olika trosläror gör inte sällan unika, absoluta och slutgiltiga sanningsanspråk, vilket riskerar att låsa in oss i en ensidig tolkningsmodell även av Gud själv... Om tron endast förkunnas som en lära i form av dogmer, i form av en katekes, eller ännu värre i form av moralism stelnar själva tron och upphör att svara på frågan varför. Istället börjar tron svara på hur och vad, något som dess tradition i form av existentiella berättelser aldrig varit avsedd att göra."

Sr Madeleine misstänker att skandalerna i kyrkorna är symtom på en mycket djupgående bakomliggande troskris. Hon håller med den franske teologen Henri de Lubac som menar att kyrkan själv bäddat för den trons kris som finns idag genom att i nyskolastisk anda gå alltför långt i att rationalisera trons innehåll i mötet med upplysningstiden och positivistisk kunskapsteori. Nyskolastiken genomsyrade alla teologiska läroböcker fram till Andra Vatikankonciliet. Lubac menade att det är kyrkans egen teologi som givit upphov till den moderna ateismen. Madeleine:

"(Henri Lubasc skriver) 'Vilken usel teologi detta är som behandlar trons objekt som ett naturvetenskapligt fenomen, som inte kan urskilja religionens inre och universella verklighet utan bara ser den som ett system av sanningar och föreskrifter och som skulle äga giltighet enbart på basen av ett visst antal fakta!' I en artikel från 1936 påpekade han att teologin inte längre handlade om 'en trosförståelse och än mindre om en förståelse av tillvaron genom tron. Den är snarare en vetenskap om uppenbarade sanningar än en vetenskap om att se allting i trons ljus'."

Är det inte detta också en del av bakgrunden till meningsskiljaktigheterna i diskussionen om Bells bok? Trossatser diskuteras på samma nivå som positivistisk vetenskap, inte som uppenbarade sanningar med relevans på ett existentiellt plan som svarar på frågan varför.

Uppgivenhet och misströstan kan ofta hindra människor från att tro. Men också en alltför glättig orealistisk positiv hållning kan vara ett hinder för en djup och realistisk tro. Här framför Madeleine en viktig kritik mot alltför fundamentalistiskt karismatiska grupper som isolerar sig i ett lättköpt positivt budskap som inte riktigt håller i verkligheten:

"Ofta tolkar vi verkligheten och våra medmänniskor utifrån ett optimistiskt eller pessimistiskt perspektiv, och båda är lika förödande. Där en pessimistisk syn tar över blir vi förlamade, vi resignerar och backar helt enkelt ut ur verkligheten. Hänger vi oss åt optimism riskerar vi att leva i en drömvärld av fantasier och vi blir oförmögna att lösa problem och bidra till verkliga förändringar. Våra tolkningsglasögon hindrar oss att upptäcka möjligheterna i vår sociala tillvaro, hur vi faktiskt kan förändra det vi tycker är fel, hur vi kan bryta upp förtryckande mönster av olika slag. Även optimisten missbedömer möjligheterna, eftersom det som optimisten ser inte är något verkligt, utan snarare fantombilder, låt vara positiva sådana. Hur ofta bedömer vi inte också våra medmänniskor utifrån de fantombilder vi har av dem. Då får vi kontroll och verkligheten blir en teaterscen med marionetter och vi håller i trådarna. Vi har gjort oss till Gud varje gång vi bedömer och begränsar en människa efter vår tolkning av henne.
Att vara realist förutsätter två saker. Först att erkänna att vi faktiskt ser tillvaron utifrån vår förförståelse om densamma och därefter försöka våga förstå varför vi tolkar den som vi gör. Först då blir det i någon mån möjligt att lämna bedömningarna åt sidan, eller i varje fall lyssna på andras tolkningar och bedömningar. Det är i det ögonblicket som en öppen dialog kan ta form och något nytt födas eller uppenbaras för oss. Det är när vi försöker bortse från våra egna bedömningar som verkligheten kan få nya dimensioner och förvandlas till något bättre, fredligare och mer rättfärdigt."

Madeleine ställer den självrannsakande frågan:

"...vill vara denna trons skapande realister. Vågar vi möta både vårt samvete och andras motstånd och så bli verkligt ensamma? Eller gör vi hellre eftergifter till vår omgivning för att inte förlora sällskap och uppmuntran, hur falskt det kanske än är? Fogar vi in oss i den allmänna tolkning av verkligheten som lämnar oss kvar i bekvämlighet eller orkar vi ifrågasätta de allmänna normerna? Försöker vi hävda det komplexa i tillvaron eller föredrar vi en förenklad bild som kräver mindre ansträngning? Är status quo lättare att uthärda, även i förtryck och orättfärdighet, än att arbeta på förändringar som skapar både fiender och motstånd bland de egna? Israels folk längtade efter köttgrytorna i Egypten och föredrog en guldkalv, det vill säga ett liv som slavar under både världsliga och gudomliga makter. Att vandra genom öknen och skapa mening utifrån ett vagt löfte om ett förlovat land under en Gud som säger om sig själva att ”Jag ska bli den jag ska bli” kräver både osjälviskhet, mod och en total tillit till att livet i sig självt är meningsfyllt. Det är bara i denna öken som något nytt kan födas, som en verklig förvandling kan ske."

Det är nyttigt att reflektera över sådana frågor. Skall vi kunna bygga upp en tro som håller för oss själva och som är trovärdig då den förkunnas utåt måste vi våga ta steget ut i öknen och framhärda i tillit till den Gud vi tror på. Jag vill också påpeka att detta inte handlar om att välja mellan teologisk relativism eller att hålla fast vid grunderna i kyrkans traditionella trosarv och dogmer. Både "liberalteologiska relativister" och "traditionalistister" och försvarare av den nedärvda trons grunder behöver rannsaka sig själva på dessa punkter.

En liberalteologisk relativistisk hållning kan lika mycket vara en trygghetsskapande livshållning att gömma sig bakom som en karismatisk fundamentalistisk överpositiv livshållning.

Omvänt kan en karismatisk tro som grundar sig på förtröstan på Guds kärlek till varje människa vara mycket realistisk och djup.

Den helige Ande utrannsakar hjärtan och njurar. Öppenheten för Anden hjälper oss att ta steget in i en realistisk, meningsskapande och levande tro. Men det gäller att skilja på andarna och inte nöja sig med något mindre på det sätt som Dostojevskij eller syster Madeleine Fredell beskriver.


Posted 2011-4-2 17:55 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren