Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Mera fokus på frälsningen än på helvetet.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag vill i detta inlägg reflektera över helvetet och över behovet av en motsvarighet till läroämbete också inom den evangelikala kristenheten. Jag gör det utifrån några aktuella händelser:

1. Den amerikanske evangelikale pastorn Rob Bell har kommit ut med en bok, Love Wins. Redan innan den är publicerad har uppstått en animerad debatt för eller emot huruvida Bell är renlärigt kristen när det gäller läran om helvetet. Debatten handlar om huruvida Bell är "universalist" eller inte. Med universalist förstås enligt Stefan Swärd  "ett teologiskt synsätt att alla kommer till himlen till slut". Stefan pekar som exempel på Jonas Gardell som menar att alla per automatik kommer till Gud, någon försoning för synden behövs inte. Ingen har påstått att Bell explicit uttryckt att han omfattar universalism, men man tycker han uttrycker sig otydligt och att det han skriver kan tolkas i den riktningen.

2. Idag presenterar Svenska Evangeliska Alliansen "Cape Town Commitment" (en vidareutveckling av den s.k. Lausanne-deklarationen) på svenska i samband med ett seminarium i samarbete med tidningen Dagen.

3. Vatikanen har inför Världsungdomsdagen i Madrid i höst presenterat en ungdomsupplaga av Katolska kyrkans katekes. Den finns på bl.a. engelska och kommer enl Sara Fredestad från förlaget Catholica inom kort också att finnas på svenska.

Katolska kyrkans katekes har ett avsnitt om helvetet. Det är inrangerat under huvudrubriken "Det eviga livet". Stycket innan handlar om himlen. Helvetet innebär den totala skilsmässan från Gud. Bibeln säger inte så mycket om hur helvetet är beskaffat, det överväldigande fokuset är ju på frälsningen. Därför är det ju väldigt onödigt att vi kristna skulle hänge oss åt en massa spekulation i detaljer, och än mera onödigt att låta det bli föremål för läromässiga tvister. Några saker är dock tydliga, och det sägs i katekesen:
1. Helvetet existerar som en möjlig utgång.
2. Det är en följd av människans ansvar och hennes möjlighet att välja. Vi kan inte förenas med Gud om vi inte frivilligt väljer att älska honom eller inisterar på att inte ta avstånd från allvarlig synd. Det finns en lag om sådd och skörd, annars skulle man inte kunna tala om frihet och ansvar för människan.
3. Gud förutbestämmer inte någon till att hamna i helvetet, han vill alla själars frälsning.

Kyrkan ber i den eukaristiska liturgin om Guds barmhärtighet och nåd: "Herre, se i nåd till den offergåva som vi, dina tjänare, och hela din familj frambär till dig.Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen, så att vi en gång får räknas bland dina utvalda."

Kristna har ibland anklagats för att skrämma människor med helvetet (helvetespredikningar). Den typen av argumentation tar t.ex. Rob Bell och de som gillar hans förkunnelse med rätta avstånd från. Incitamentet måste istället vara att positivt bejaka och förverkliga Guds kärlek genom våra liv. Om människan är skapad till Guds avbild, om det finns ett ansvar och ett fritt val att välja det goda, då måste också motsatsen rent logiskt finnas.

En av de bästa utläggningarna i allegorisk form av detta är enligt min mening CS Lewis roman Från helvetets brevskola med underrubriken: Studiebrev om de bästa metoderna att föra en själ till förtappelse. Det är en ironisk och avslöjande beskrivning av djävulens taktik för att snärja en människa. Breven från Onkel Tumskruv till hans kära Malört har ju blivit en odödlig klassiker.

Varför uppstår då så mycket oro i evangelikala kretsar om någon inte uttrycker sig tillräckligt renlärigt tydligt? Katolska kyrkan har inte alls det problemet. Man lutar sig mot en 2000-årig tradition av att läsa och tolka Bibeln i trons ljus och med den helige Andes ledning. De klassiska trosbekännelserna (den apostoliska, den nicénska) har kommit till i den processen. Det är kärva och summariska texter som utsäger det som behöver sägas, varken mer eller mindre. Sedan behöver tron läggas ut och tolkas för varje ny tid, därför behövs sådana dokument som Katolska kyrkans katekes som kommit till i en process där texterna varit ute på remiss till alla kyrkans biskopar. Katekesen tillför inget nytt, det är endast ett sätt att reflektera och lägga ut tron utifrån en aktuell tidsepok och ett aktuellt kulturellt sammanhang (därför borde en världskatekes egentligen vara ett omöjligt projekt). Utifrån denna bakgrund känner sig katoliker fria att reflektera, utlägga och vittna om sin tro utan att någon behöver bli orolig. Som Carl-Henric Jaktlund påpekar i ett blogginlägg idag, så säger t.ex. Wilfried Stinissen än mer radikala saker än Bell, utan att någon reagerar negativt.

Enligt ett bibelfundamentalistiskt synsätt skulle någon process motsvarande Katolska kyrkans läroämbete och tradition egentligen inte behövas, var och en läser Bibeln som det står och uppfattar därmed allt på rätt sätt. Men så går det ju inte till, det vet också de evangelikala, därför har man insett att man behöver något motsvarande läroämbetet också inom den evangelikala rörelsen, det är så man får tolka Lausanne-processen. I Lausanne-deklarationen har man ansträngt sig att på vår tids språk tolka vad som är grundläggande och omistligt för den kristna tron, man utgår från de klassiska trosbekännelserna och har skapat ett dokument som på inget sätt skiljer sig från grundläggande katolsk tro. Jag tror också det går upp för de evangelikala hur mycket de har att tacka de ursprungliga samfunden för när det gäller den tro de själva fått ta emot och förvaltar. En som särskilt betonat och blivit uppmärksam på detta är pastor Ulf Ekman från Livets ord. Han har själv tillhört dem som betraktade de äldre kyrkorna som "andligt döda", men beskriver i boken Andliga rötter hur han har fått revidera denna inställning.

Jag tror det kommer att bli alltmer uppenbart att alla kyrkor och samfund behöver samarbeta och kraftsamla kring det som är det gemensamma kristna arvet, "trons skatt" som vi förvaltar och har i lerkärl. Detta blir särskilt tydligt i en tid då individualismen florerar och var och en vill gå sin egen väg och göra uppror mot alla auktoriteter. Idag talas det mycket om emerging church, det talas om församlingsplantering inom frikyrkorna som något positivt, också Pingst hakar på denna trend. Detta är positivt och vitalt, men om processen skall fortlöpa på ett bra sätt är det viktigt att det finns en samling kring det gemensamma trosarvet. Jag tycker det är tydligt att pastorer som Stefan Gustavsson, Stefan Swärd, Ulf Ekman och Mikael Karlendal försöker ta ett läromässigt ansvar och slå vakt om den renläriga tron i en tid då det blåser åt olika håll. Jag kan tänka mig att det var så biskoparna agerade också under de första århundradena och så försvarade tron mot olika villoläror. Helt förväntat får de också på nöten när de sticker ut och och anklagas direkt för att vara alltför maktfullkomliga. Men helt klart behövs ett herdeskap som tar ett läromässigt ansvar. Inom Katolska kyrkan är detta strukturellt reglerat, så inte inom den frikyrkliga ekumeniska sfären. 

Att på detta sätt samverka inom hela kristenheten i att slå vakt om det gemensamma trosarvet innebär inte att jag har några naiva illusioner om en snabb väg till fullständig synlig enhet, även om det måste vara det framtida målet. Evangelikaler måste fortsätta att vara evangelikaler, pingstvänner pingstvänner och katoliker katoliker till den dag den helige Ande för oss samman på ett sätt vi inte anar idag. Ekumeniken bör fortgå enligt de 10 principer som Charles Whitehead så vältaligt lade fram vid den Nordiska karismatiska konferensen i Stockhom i oktober förra året. Dessa principer har han sammanfattat utifrån påven Johannes Paulus II´s ekumenikencyklika Ut unum sint.


Posted 2011-3-18 16:34 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren