Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Kyrkans tro är något vi bär upp kollektivt
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Det finns framförallt två perspektiv jag från katolskt håll vill framföra på den uppseglade fyrkantsevangelikal-debatten.

  1. Den kristna tron är inte bara personlig utan bärs upp av Kyrkans gemenskap kollektivt.
  2. Det finns ingen konflikt mellan tro och förnuft. Tro och förnuft kompletterar varandra.

1. Trons kollektiva dimension.

Tron är inget jag skjälv skulle ha kunnat tänka ut eller "hittat på". Det är något jag fått ta emot genom Kyrkans gemenskap. Min personliga tro är framförallt ett val att bejaka Jesus Kristus som frälsare i mitt liv och välja att tro på Uppenbarelsen som vi fått genom Guds handlande med Israels folk, Jesus som den Messias som Israel väntade på enl GT´s skrifter, apostlarnas undervisning som förmedlas av Kyrkan och med Bibeln som den kanoniska textsamling som fastställts av Kyrkans tradition att autentiskt på olika sätt belysa Uppenbarelsens innehåll. Det är denna tro jag bekänner, gjort ett medvetet val att bejaka. Trons skatt är något vi alla troende tillsammans med Kyrkans herdar fått att förvalta och omsätta i våra liv, inte att råda över och manipulera efter eget gottfinnande.

Tron är inte detsamma som visshet, och jag kan rent mentalt föreställningsmässigt ha svårare eller lättare med olika delar av det som förmedlas. Gick Jesus verkligen på vattnet?  Uppväckte han verkligen döda? Hur gick egentligen uppstådelsen till? Vad skulle jag ha rent fysiskt bevittnat om jag var med där i gravgrottan där kroppen lagts? Men mina egna spekulationer om sådant är ganska ointressanta. Om människor vill göra det till föremål för vad som är autentisk tro får du snart nästan lika många trosinriktningar som det finns troende. Ändå har det alltid i kyrkan funnits en lust att spekulera i olika riktningar, vi talar om gnosis, men att göra den egna kunskapen och spekulationen till grund för tron leder förr eller senare fel. Paulus betonar mycket starkt att det finns bara en Jesus Kristus som vi följer, det är inte Paulus, Apollos eller lilla jag som är den vi skall följa. Av det skälet tycker jag att Jonas Lundström lika gärna kunde avstått från att beskriva sina privata spekulationer som han pressad av vissa komentatorer gjorde i ett blogginlägg igår.

Gemensamt trosinehåll eller relativism?
I debatten nämns och försvaras ibland begrepp som "klassisk kristen tro", "mainstream kristendom", det talas om att trots olikheter i den splittrade kristenheten, så finns en gemensam kärna, ja t.o.m. mera som vi har gemensamt än som skiljer. Sådana påståenden ifrågasätts gärna av dem som utifrån en ny gnosticerande förståelse av evangeliet vill dra med de kristna på sin egen väg. Det är lättare att vinna gehör för det nya om man försöker förminska det gemensamma.

Det är kyrkans herdar som har att vaka över den "sanna katolska och apostoliska tron" som det heter i Katolska kyrkans mäss-liturgi. Inom katolska kyrkan menar vi att läroämbetet, biskoparna i gemenskap med biskopen av Rom har detta uppdrag och den helige Andes ledning att vaka över tron. Men också kyrkliga ledare utanför Katolska kyrkan i den ännu splittrade kristenheten har ett tungt förvaltningsansvar här att inte låta varje ny vind och modeströmning i tiden leda iväg bort från trons centrala innehåll. Utan att bedöma vad som är rätt och fel i detaljer, så tycker jag nog t.ex. Stefan Swärd med hjälp av moderna kommunikationsmedia försöker ta ett sådant ansvar.

Sedan har vi det allmänna prästadömet som alla döpta troende har del i. Vi är alla myndiga att i den helige Andes ljus och i gemenskap med hela Kyrkan tolka och bedöma vad som är rätt tro. Och här har Jesus lovat att vara med sin Kyrka och sända den helige Ande som en garant att hon inte misstar sig. Detta är ett under, men att Kyrkan som helhet inte kan ta miste utan faktiskt genom tiderna bevara den autentiska tron bygger på vad Jesus lovat. Detta är i sista hand grundvalen för vad vi från katolskt håll kallar "ofelbarheten". Påven som den herde som uppbär den roll Petrus hade i den första apostlakretsen har visserligen en nyckelroll här, men han är bara en del i detta. Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium uttrycker det så här:

"De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor." (LG 12)

I processen att för varje tid tolka rätt tro är det naturligt att det finns en spänning mellan herdarna som måste bedöma, pröva och se till att inte fara vilse, å andra sidan ivern hos de troende i frontlinjen att gå framåt, förändra, precis som det fanns en spänning mellan Johannes ivriga kärlek och Petrus nyktra bedömande då de gemensamt närmade sig den tomma graven (Joh 20:3 ff). En sådan spänning är positiv och konstruktiv så länge vi låter oss drivas av Anden och bevarar Andens enhet genom fridens band.


2. Tro och förnuft

Vi katoliker har en tradition där vi vant oss att använda filosofi och vetenskap, metoder för bibeltolkning som ger oss möjligheter att integrera tron i ett förnuftigt och vetenskapligt sammanhang. Som jag förstått upplevs inte att denna frihet och takhöjd finns i en del evangelikala miljöer där valet istället handlar om att antingen tro blint på Bibeln även om förnuftet stretar emot, eller att överge sin tro.

Trons elementa, sådant som tillhör den allmänna trosbekännelsen är en sak. Där delar katoliker, evangelikaler och många andra kristna samma grund, och det som förenar är mycket mera än som skiljer.

Att diskutera ett helhetsperspektiv på tro och förnuft och hur vi använder förnuftet som instrument att tolka vår tro, filosofi och teologi, vetenskapliga principer för bibeltolkning etc är en annan sak. Man kan inte göra våld på förnuftet. Tro och förnuft kan aldrig utesluta varandra, de hör ihop. Se t.ex. encyklikan Fides et ratio från 1998 av påven Johannes Paulus II. Den ger en bra inblick i katolskt tänkande på detta område.

Stefan Gustavssons blogg Dagen Dagen - Jaktlund kommenterar


Posted 2011-2-24 7:50 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren