januari 2011 - Posts
Igår firades Internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Det var 66 år sedan Auschwitz/Birkenau befriades och vidden av detta fruktransvärda folkmord gick upp för världen. Det känns kusligt att bara 66 år senare ligger Sverige i topp när det handlar om uttryck för antisemitism. Ulf Ekmans program Kväll med Ulf Ekman som sändes på kanal 10 igår kväll tog upp ämnet. Bl.a. intervjuades Jakob Ringart som upplevde ghettot i Lodz och som 14-åring skildes från sina föräldrar vid sorteringsstationen i Auschwitz där han valdes ut att utnyttjas som arbetskraft, emdan föräldrarna sändes direkt till gaskamrarna. Hans vittnesbörd är konkret och gripande. Se detta program. Finns på Livetsord play här. Ulf Ekman belyser på olika sätt antisemitismen idag och vad vi kan göra för att motarbeta den. Det största hotet för risken att det skall hända igen är inte de få militanta antisemiternas retorik utan de stora massornas tystnad. Vi får inte vara tysta!
Idag firar vi i Katolska kyrkan de båda biskoparna Timotheos och Titus. Vi vet inte så mycket mer om dem än vad som framgår av de tre brev Paulus skrev till dem och som finns med i NT´s kanon, men enligt traditionen skall Timotheos ha varit biskop i Efesos och Titus på Kreta.
Timotheus hade fått förbön av Paulus som lagt händerna på honom och han hade fått Andens dop. Paulus påminner honom om det i 2 Tim kap 1:
"Därför påminner jag dig om att du skall blåsa liv i den nådegåva från Gud som finns hos dig sedan jag lade mina händer på dig. Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens."
Det framgår i brevet att Paulus hade en mycket nära relation med Timotheus:
"...minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje."
Paulus kände också familjen och nämner Timotheus mor och mormor:
"Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike"
Här finns ingen klerikal kultur med avstånd mellan vigda och lekfolk. Bakom biskop Timotheus står en familj där han fått näring för sin tro. Inga kvinnor som tiger i församlingen här inte, utan de verkade också i sina nådegåvor och bidrog till gemenskapens uppbyggnad.
Kanske den första kärleken hade börjat svalna hos Timotheus och att han hade börjat glömma bort att leva och verka i de nådegåvor han fått. Därför behövde Paulus påminna honom. Så borde det vara med alla biskopar och präster idag också, och oss lekmän med för den delen, att vi blir coachade och påminda om vilken fantastisk gåva vi fått genom den helige Ande som hjälper oss och styrker oss i tron och som gör att vi mitt i vår svaghet kan bidra till församlingens och samhällets uppbyggnad.
Den helige Andes dop (jfr Matt 3:11, Mark 1:8, Luk 3:16, Joh 1:33, Apg 1:5, 11:16) och de andliga nådegåvorna borde bli normgivande i Katolska kyrkan idag, predcis som det var under de tre första århundradena, delvis fram till 700-talet enligt den historiska dokumentationen.
Konfirmander och konvertiter borde få undervisning i detta genom Liv i anden-seminarier, och i kurser för troslivets förnyande i församlingarna borde ges undervisning om detta.
Det finns ett evangelisationsutskott i stiftet, och man har gett ut en del böcker och häften, och det talas om att bilda grupper. Inget fel på detta, men jag saknar ändå en tydligare fokusering på den helige Andes gåva. Risken är annars att det inte blir annat än vanliga studiecirkelgrupper som kunde anordnas av vilket studieförbund utanför kyrkan som helst, och att man inte hjälper människor över tröskeln till en vitalisering på djupet av det andliga livet.
När det gäller konfirmationsundervisningen borde målsättningen vara att vända uppoch ner på statistiken: Efter konfirmationen har det sagts att 90% lämnar ett aktivt kristet liv bakom sig, endast 10% stannar kvar. Det skulle vara tvärtom att för 90% blir konfirmationen inkörsporten till ett aktivt kristet liv där man lever i den nådegåva som enligt Paulus ger oss "en kraftens, kärlekens och självbesinningens ande".
Det heter ofta om svenskarna att de nedvärderar sig själva. Speciellt när det gäller vårt kristna arv tycks det vara som om många skäms över det, och av missriktad hänsyn till andra religioner vill vi ta bort skolavslutning i kyrkan (vilket många muslimer tycker är idiotiskt, de är gärna med i kyrkan och deltar i landets traditioner), och på alla sätt rensa bort det kristna inslaget i det offentliga livet. Maria Wetterstrand sprider myten om den mörka medeltiden med kyrkan som bakåtsträvare. I USA sticker man inte alls under stol med att man är en nation med ett kristet arv, presidenten avslutar alltid sina tal med att be Gud välsigna nationen, ändå är muslimer mycket bättre integrerade där än i Europa.
Det skall vara en invandrare för att lära oss svenskar att inte skämmas för oss själva - Jag rekommenderar att läsa Nasrin Mosavi Sjögrens kommentar i dagens nummer av Världen idag. Hon citerar nelson Mandela:
”Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma”.
Lär vi oss tänka lite mer på det sättet slipper vi spela Sverigedemokraterna i händerna.
Menar han allvar med detta? Eller försöker han bara blanda bort korten när nu problemet med islamistiskt inspirerad terrorism får vederbörlig uppmärksamhet?
För att slippa råka ut för påhopp från Helle Klein är det bäst att jag garderar mig med följande: Min kommentar innebär INTE 1) att jag påstår att Knutby inte existerat, 2) att jag skulle mena att majoriteten av muslimer inte är vanliga fredsälskande personer som avskyr våld.
Stefan Gustavsson uppmärksammar att Maria Wetterstrand i riksdagen ägnat sig åt en tillrättalagd historieskrivning som jag trodde man bara ägnade sig åt i diktaturer och förtryckarregimer. Hon tar upp schablonen om den mörka medeltiden och jämför den kristna kyrkans historia med extremism och bakåtsträvande. Vet inte Maria Wetterstrand att medeltiden var en period av stora framsteg inom vetenskap, teknik och kultur och att kyrkan var en drivande kraft i detta. Många universitet grundades av kyrkan, t.ex. Uppsala universitet, Det är en myt att det fanns en konflikt mellan religion och vetenskap. Läs mer på Stefan Gustavssons blogg.
Det var en uppfriskande och frän debatt på Svt´s nyhetsprogram nu på morgonen med två debattörer som bjöd varandra ordentligt med motstånd. Mer av sådant vill vi gärna se. Bakgrunden var första numret av den nya ateisthumanistiska idétidskriften SANS som Sturmark lanserat som tar upp kvinnoförtryck inom världsreligionerna och som kritiseras av Klein för islamofobi.Intressant är att notera att Sturmark ser Kleins och majoriteten av Svenska kyrkans liberalteologiska ideologi som en extremform av kristendom. En reflektion: Debattörerna tycktes rörande eniga om grundvärderingarna, mäns och kvinnors lika värde, att man skall bekämpa kvinnoförtryck var det än förekommer etc, men debattens fokus här som i många andra sammanhang hamnar på en metanivå, där frågeställningen inte handlar om sakinnehållet i det man tar upp, utan "vems ärenden man går" genom att betona det ena eller det andra. Jag tycker den svenska debatten alltför fort hamnar i den hörnan. Allt krut offras på att visa att man inte håller med Sverigedemokraterna, att man inte är "islamofob", att man inte "fiskar i grumliga vatten" etc. Det lägger sordin på den mer grundläggande idédebatten, typ debatten mellan Sturmark och Lennox i våras, vilket är synd.
Det är glädjande att min utläggning om pingströrelse och karismatisk förnyelse leder till många frågor. En del känner sig främmande för hela fenomenet, kanske för att man sammanknippar det med negativa erfarenheter man haft i pingst-sammanhang där det mänskliga känslosamma kanske alltförmycket tagit över. Andra är nyfikna och har många frågor. Signaturen Simon ställde flera relevanta och kloka frågor i anslutning till mitt förra inlägg, och eftersom svaret blir ganska långt väljer jag att göra det som ett nytt huvudinlägg istället för som en kommentar till det förra.
Simon skriver: För mig känns karismatisk förnyelse "hippeaktig". Dvs något tidstypiskt för 60-70-talet. Man vill uppleva nya, häftiga saker. Man vill göra revolt mot det "gamla" sättet. Såsom Kyrkan varit i hundratals år duger inte längre och då letar man inspiration från pingströrelsen som inte erbjuder en nykter, allvarlig, förnuftig kristendom utan en upplevelse och känslobaserad och framförallt relativistisk/pietistisk sådan som betonar den personliga uppenbarelsen av Gud (mötet med Anden, nådegåvor osv.) framför den allmänna (katolska) uppenbarelsen. Eller åtminstone hävdar att den allmänna uppenbarelsen på något sätt inte är nog för antingen mig personligen eller i allmänhet. Nu kan man förstås, i sann katolsk anda, hävda att det inte behöver finnas en motsättning mellan den allmänna uppenbarelsen av Gud och den personliga. Men det känns som, och historien pekar också på att, när man alltför starkt låter betona den personliga erfarenheten/uppenbarelsen av/mötet med Gud framför det allmänna börjar man så småningom hänge sig åt relativism vilket förstås leder till liberalteologi och allt ont som kommer utav det. Pingströrelsen överhuvudtaget känns väldigt fokuserad på jaget istället för Gud. Man har en scen med ett band som spelar medryckande musik istället för altare och krucifix. Man behöver "kickar", tungotal, mirakel o.s.v. för att få ut något av sitt religionsutövande. Jag tycker mig se många exempel på tex missbrukare som gått från att få kickar ur alkohol och droger till att bli frälsta och få sina kickar ur pingstkyrkan.
Svar: Tack för dina frågor som jag förstår mycket väl.
Att beskriva den karismatiska förnyelsen som något som hör 1960- och 70-talets tidsanda till, att det handlar om en viss musikstil och att drivkraften rent mänskligt, som att få "känslomässiga kickar" är en alltför ytlig tolkning. Men klart, det finns baksidor av allting, och jag utesluter inte att den beskrivningen kan passa in på vissa företeelser man kan finna i dessa sammanhang.
För det första innehåller den pingstkarismatiska strömningen rent objektivt så mycket mer, också tystnad, sakramental tillbedjan, andlig fördjupning och stilla fromhetsliv.
För det andra frambringar förnyelsen många goda frukter i form av genuina omvändelser, fördjupning i tron, en ny kärlek till kyrkan, bibeln, sakramenten, liturgin, liksom olika karitativa tjänster.
För det tredje måste du se förnyelsen i hela dess sammanhang med kyrkans historia från Apostlagärningarna, den tidiga Pingströrelsen under början av 1900-talet och fram till idag. Andliga nådegåvor har aldrig försvunnit ur Kyrkan, även om det blev en nedgång efter de första århundradena och att de återkommer på bred front först under 1900-talet. Andedopet som är den speciella nåd som lyfts fram identifieras med samma erfarenhet som beskrivs i den tidiga kyrkan i Apostlagärningarna.
För det fjärde är det inte troligt att en rörelse i världskristenheten som haft ett så stort genomslag under 1900-talet, som frambringar så mycket frukt, som fått sitt godkännande av Kyrkans läroämbete och som så många människor vittnar om har förvandlat deras liv skulle vara utan substans. Vi gör urskiljningen att det är ett verk av den helige Ande.
Den pingstkarismatiska rörelsen kan inte sägas handla om enbart det privata, utan har tvärtom en stark offentlig framtoning. Dopet i den helige Ande finns offentligt och kommer till uttryck i Katolska kyrkan, det stöds offentligt av Kyrkans läroämbete, det är normgivande inom Katolska kyrkan, det är en del av "trons skatt". Andra Vatikankonciliet har i konstitutionen om Kyrkan klart fastslagit att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall eftersträvas också idag, och samtliga de sista påvarna har varit starka förespråkare för karismatiska förnyelsen. ICCRS som samordnar katolska karismatiska förnyelsen internationellt har statuter godkända av Vatikanen.
Du har rätt i att när man alltför starkt låter betona den personliga erfarenheten framför det allmänna börjar man hänge sig åt relativism vilket kan å ena sidan leda till liberalteologi som du säger, men å andra sidan också till extrem sekterism där en grupp sluter sig samman runt en stark ledare och isolerar sig från omvärlden. Så har ju skett i en del icke katolska frikyrkliga grupper med starka "karismatiska" ledare.
Det fina med CCR (=Catholic Charismatic Renewal) är att dess ledare alltid har betonat sambandet med Kyrkan och dess ledning, man har alltid ställt sig under påven och de lokala biskoparna. Har CCR betytt något så har det varit i riktning mot en större trohet mot katolsk tro och lojalitet med läroämbetet, inte motsatsen.
Till sist frågan du tar upp om relationen mellan den enskildes levande tro och liv och den allmänna uppenbarelsen som förvaltas av läroämbetet. Här måste alltid finnas ett samspel. Kyrkan består inte av en samling robotar som mekaniskt låter sig ledas av det som står i en bok eller av vad en påve eller några biskopar säger att man skall göra. Till grund för Kyrkans liv finns alltid den enskildes tro som tas emot i hjärtat och den helige Andes liv som gör honom/henne till en levande byggsten, eller levande lem i Kyrkan som Paulus liknar vid Kristi kropp. Det är alltid Anden som uppenbarar och bekräftar tron för en människa. "Ingen kan säga 'Jesus är Herre' annat än i den helige Ande", skriver Paulus. Och vi alla döpta är ämnade att ta emot olika nådegåvor som är till för den kristna gemenskapens uppbyggnad. "Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta", skriver Paulus (1 Kor 12:1). "Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande, måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov", sägs i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan (artikel 12).
Det allmänna prästadömet och vars och ens mottagande av Anden är grunden också för de nådegåvor som är knuta till ämbetet. För det är ju människor av kött och blod som genom Anden har tagit emot och styrkts i sin tro redan innan de blev präster som kallats in i en ämbetstjänst. Med ämbetet följer också hierarkiska gåvor, men dessa fungerar hela tiden i ett dynamiskt samspel med de karismatiska gåvorna, också hos ämbetsbärarna. Det är inte så att man blir av med sina karismatiska, icke hierarkiska gåvor bara för att man blir präst.
Igår var jag på öppet medlemsmöte med FKE, Förbundet för Kristen Enhet i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Först höll Staffan Ljungman ett bibelstudium över Joh 17 (där Jesus ber för enheten bland oss kristna), därefter höll jag ett föredrag om den pingstkarismatiska rörelsens betydelse för kristen enhet. [Ett kompendium med mitt föredrag finner du här.]
Maud Olofsson hör till dem som tydligast gjort sig till tolk för den sekulariserade folkkyrkans ideologi.
Ungefär så här lade jag upp mitt föredrag:
1. Dagens kyrkor har blivit allt för etablerade i denna världen och utan eskatologiskt perspektiv. Det innebär att den kristna församlingen blivit försvagad, kompromissar med tron och räknar knappast med att Gud hör bön och än mindre med direkta manifestationer av hans kärlek i vardagen och en levande relation med Jesus.
2. Den pingstkarismatiska strömmen i kristenheten (Pingströrelsen och karismatisk förnyelse i de äldre samfunden och kyrkorna) är i hög grad ett svar på detta. Denna ström av gudomligt liv är ett tydligt tecken på att Jesus Kristus är densamme igår och idag och i evighet (Hebr 13:8). Det kristna livets tilltagande begränsning till en privat sfär med minimalt inflytande på världen utmanas starkt av den offentliga karaktären hos denna Andeutgjutelse. Under 1900-talet har pingströrelse och karismatisk förnyelse berört 25 % av kristenheten och finns inom alla traditioner. Det står klart att Andens dop är en nåd för hela kyrkan, inte en spiritualitet för några få personer eller speciella samfund.
Kristi kyrka behöver bryta upp och bli mera av en pilgrimskyrka. Det gör henne också mera rustad att vara till nytta i denna världen, förmedla liv och hopp och bygga kärlekens civilisation.
Vi måste överge synen på den pingstkarismatiska rörelsen som en personlig andllighet för några få till att se på det som något som är en nåd för hela Kyrkan, hela kristenheten. Från pingstens andlighet mot en PINGSTENS KULTUR.
Kristenheten behöver denna utrustning för att kunna fullfölja sin kallelse i dagens värld, att läka splittringens sår och att genomsyra världen med evangeliet.
Påven Leo XIII bad på nyåret 1901 bönen VENI CREATOR SPIRITUS och förklarade 1900-talet som den helige Andes århundrade. Några år senare började Andeutgjutelsen på Azusa Street i Los Angeles och blev en världsrörelse (=Pingströrelsen). Men det dröjde ända till 1967, åren efter Andra Vatikankonciliet innan den nådde Katolska kyrkan. Varför denna omväg via Azusa Street? Bl.a. den frågan reflekterade jag över i mitt föredrag. Gud verkar suveränt bland de sina och bryr sig uppenbarligen inte om samfundsgränser när det gäller att ge Andens gåva.
Ett kompendium med mitt föredrag finner du här.
Fler referenser:
Peter Hocken: Skammen och härligheten (Livets Ords förlag)
Peter Hocken: The Challenges of the Pentecostal, Chariswmatic and Messianic Jewish Movements (Ashgate)
Dopet i den helige Ande: Föredrag av F Wilfried Brieven vid Nordisk karismatisk konferens i Stockholm okt 2010.
A New Pentecost: 30 min DVD-film om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan som jag visade några snuttar av på föredraget. Här ett 10 minuters sammandrag av filmen på YouTube:
KKS (Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige)
ICCRS (Katolska karismatiska förnyelsen internationellt)
Spänningen stiger på ett oroväckande sätt mellan sunni-muslimska företrädare i Egypten och Vatikanen. Sheikh Ahmad el-Tayeb, storimam och president för al-Azhar universitetet i Kairo meddelade idag på förmiddagen att man fryser dialogen med Katolska kyrkan enligt ett beslut av honom och medlemmar i Islamska forskningsakademin.
Vatikanen å sin sida genom presstalesmannen Fr Federico Lombardi S.J. upprepade Vatikanens ståndpunkt, att man är inriktad på öppenhet och beredskap för fortsatt dialog. Som en reaktion på förmiddagens uttalande säger Fr. Lombardi att Påvliga rådet för interreligiös dialog nu samlar in den information som är nödvändig för att korrekt kunna förstå situationen och ta ställning till hur man skall fortsätta.
Den 2 januari hade storimamen kritiserat påven för hans vädjan till världens ledare på nyåret att skydda kristna i samband med attacken mot församlingen i Alexandria. Han beskrev denna vädjan som oacceptabel inblandning i andras angelägenheter. Vid det tillfället hade Fr Lombardi omedelbart betonat att påven hade talat utifrån en solidaritet med den koptiska gemenskapen, men att han också uttryckt oro för konsekvenserna av våldet för hela befolkningen, både kristna och muslimer.
I uttalandet från al-Azhar anklagades också påven för att ofta uppvisa en negativ attityd mot Islam. Frysningen av dialogen kommer en månad innan nästa inplanerade möte mellan Påvliga rådet för interreligiös dialog och den Permanenta kommittén vid al-Ahzar för dialog mellan de monoteistiska religionerna.
Det hela känns mycket olustigt. Vatikanens hållning är att hela tiden hålla dörrarna öppna för en god dialog, men vad gör man om en vädjan att skydda mot våld betraktas som inblandning i inre angelägenheter. Låt oss be och hoppas om fred och säkerhet för alla i regionen, både kristna och muslimer.
Vatikanradion CNS Dagen
Så försöker AP igen göra stora rubriker av dokument man vaskat fram om sexövergreppsskandalerna i Katolska kyrkan. Den kristna tidningen Dagen återspeglar det hela med braskande rubrik. AP är ju den nyhetsbyrå som blivit megafon åt Jeff Anderson, den USA-advokat som försöker göra stora pengar på att driva processer mot Katolska kyrkan för sexövergreppsoffrens räkning. Tidigare braskande rubriker med skandalösa påståenden om Vatikanens roll i sexövergreppsskandalerna i USA visade sig falla ihop som korthus. Hela saken är ju så tragisk och och olycklig ändå, och offren behöver allt stöd och all upprättelse de kan få. Processer som inte är sakligt underbyggda gör mer skada än nytta genom att flytta fokus från offrens verkliga behov.
Hur var det då med det aktuella brevet? För det första måste påpekas att kanoniska lagen inte säger att man inte skall beivra brott som begåtts enligt samhällets civila lagstiftning. Det är varje lokal biskops ansvar att se till att så sker, och det aktuella brevet förbjuder inte heller biskoparna till det.
Däremot kan det tänkas att den kanoniska lagen, som reglerar prästernas handhavande av sakramenten, t.ex. bikten, vara ännu strängare än den civila lagen, så att även om en präst lagfördes civilt och frikändes i brist på bevis eller för att brottet var för ringa, så skulle det kunna föranleda disciplinära åtgärder enligt den kanoniska lagen. Vad brevet säger är att biskoparna skall vara omsorgsfulla med detta, så att handläggningen inte kommer att stupa på formella fel.
Andan i brevet är inte "cover up", utan att en korrekt formell handläggning skall ske enligt den kanoniska lagen, d.v.s. en tuff linje, att inte se mellan fingrarna och att det inte skall kunna riskeras att den tuffa handläggningen stupar på formella fel, så att en präst som rätteligen borde tagas ur tjänst på grund av det ändå fick fortsätta.
Brevet var skrivet innan kardinal Ratzinger år 2001 fick ansvaret för att följa upp alla inrapporterade sexövergreppsärenden från präster i hela världskyrkan. Som många konstaterat hörde kardinal Ratzinger tidigt till dem som ville driva en hård linje mot övergreppsprästerna, och sedan han fick denna uppgift 2001, och ännu mer sedan han blev påve har Katolska kyrkan, har han med kraft tagit tag i denna fråga.
1997 var kardinal Darío Castrillón Hoyos chef för Vatikanens prästkongregation, och det sedan tidigare känt att han liksom den tidigare påven Johannes Paulus II var mera skeptiska till att blanda in civila myndigheter innan fallen var ordentligt utredda av kyrkan. Johannes Paulus II anade inte att omfattningen av övergreppen var så stor, och såg nog i början det hela som en illvillig förtalskampanj mot kyrkan. Men det finns inga som helst belägg för att påstå att hållningen från Katolska kyrkans ledning var att medvetet sopa problemen under mattan, tvärtom ville man ha en tuff och korrekt handläggning enligt kanoniska lagen.
Läs också:
Vatikanen kommenterar brevet
John Allens kommentar i Natinal Catholic Reporter
Idag börjar böneveckan för kristen enhet. Påven tog upp detta på söndagen då han också med anledning av 97:e världsdagen för migration och flyktingar talade om Kyrkans erfarenhet av att vara på flykt. Kyrkan hoppas på en framtid då hela mänskligheten kan vara som en enda familj, sade han och nämnde också den judisk-kristna dialogen som mycket viktig för att påminna oss om de gemensamma rötter som förenar judar och kristna. Påven citerade från andra Vatikankonciliets dokument Nostra aetate och Lumen Gentium.
Kyrkan, hela kristenheten, kanske behöver bli mera av en pilgrimskyrka, på väg, inte alltför fast rotad i en trygg inomvärldslig kontext där vi blir försoffade och slutar utvecklas. Först när vi har en drivkraft som sträcker sig bortom här och nu, i ett eskatologiskt perspektiv, så blir detta med enheten verkligen viktigt, då kan vi kristna från olika grupper inte nöja oss med att se om våra egna jordiska angelägenheter och betrakta de andra som om de inte angick oss. För om vi vill nå ut med evangeliet, så måste vi vara enade. Världen lyssnar inte på en splittrad kristenhet.
Och paradoxalt nog: Ju mer förankrade i det eskatologiska vi är, ju mer viktig blir också det sociala arbetet, att förmedla Guds kärlek och omsorg till vår nästa. Här och nu och det som är bortom utesluter inte varandra, de möts i ögonblicket.
Förr var ekumeniska böneveckan en påminnelse om att vi måste samlas och be tillsammans (för det gjorde vi ju inte annars). Nu gör vi så mycket som möjligt tillsammans, har gudstjänster och olika aktiviteter hela året. Jesusmanifestationen är ett sådant exempel, mycket mer finner ni i KKS program för vårterminen 2011. Ekumeniska böneveckan kan då få en djupare dimension att begrunda och reflektera över kyrkans väsen och vad enheten betyder på djupet.
Charles Whitehead: Tio punkter för ekumenik.
Kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI om kyrkans väsen och ekumeniken
Välkommen ikväll till lovsång och förbön med KKS i S:ta Eugenia kyrka kl 19.00.
Välkommen också på Lördag kl 13.30 till S:ta Eugenia kyrka att lyssna på mig: Jag är då inbjuden av FKE att tala om Den karismatiska förnyelsens betydelse för ekumeniken:
Lördagen den 22 januari 2011 i S:ta Eugenia katolska församling,
Kungsträdgårdsgatan 12, Stockholm
Program:
Kl. 13.30 Kristen enhet utifrån Johannes 17
Bibelstudium med Staffan Ljungman, Osby.
Han är teologie licentiat samt teologisk rådgivare i Oasrörelsen
14.30 Eftermiddagskaffe
15.00 Den karismatiska förnyelsens betydelse för kristen enhet.
Bengt Malmgren, Stockholm
Han är läkare, katolik och ledare inom Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige (KKS).
Arrangör: FKE. Hjärtligt välkomna.
|
I går eftermiddag deltog jag i den första förbönsgudstjänsten för Jesusmanifestationen S:a Clara kyrka. Det kommer att hållas flera sådana i Stockholm under våren, nästa gång i Korskyrkan 20 februari 16.00.
Carl-Erik Sahlberg inledde och Linda Bergling presenterade ledningsgruppen och Lennart Möller gav ett inledningsord. De böneämnen som finns på Jesusmanifestationens hemsida som Linda utarbetat var ett underlag för bönegudstjänsten och många ur samlingen avlöste varandra i offentlig bön, därefter fortsatte bönen i små bönegrupper mellan bänkarna.
Det fina med Jesusmanifestationen är att det blir ett helt ekumeniskt möte mellan kristna ur olika sammanhang. Det har också uppstått olika lokala initiativ runt om i Sverige med förberedelse av lokala Jesusmanifestationer. Det börjar så att de olika kristna församlingar som finns på orten letar upp varandra, så gör man det som ett ekumeniskt projekt. Det är samarbete i praktiken, precis som vi katoliker rekommenderas agera enligt Johannes Paulus II´s ekumenikencyklika Ut unum sint.
Jesusmanifestationen 2011 hålls den 21 maj, låt det bli ett fint tillfälle för oss alla, hela Sveriges kristenhet att vittna om vår gemensamma tro, vi alla som är förenade i ett och samma dop. Själv är jag på biskop Anders uppdrag ledamot i Jesusmanifestationens ledningsgrupp som skall försöka samordna detta gigantiska skeende som jag uppfattar alls inte är människoverk, utan initierat och drivet av den helige Ande. Jag är torgansvarig för Medborgarplatsen där jag hoppas många församlingar vill vara med och aktivt medverka.
Det händer mycket mer ekumeniskt denna vecka som ju också är böneveckan för kristen enhet. Välkommen till lovsång och förbön med KKS tisdagkväll i S:ta Eugenia katolska kyrka Kungsträdgårdsgatan 12 kl 19.00. På lördag skall jag på inbjudan av FKE hålla ett föredrag, också i S:ta Eugenia om den karismatiska förnyelsens betydelse för kristen enhet. Det är kl 15.00. Välkomna!
Att detta beslut skulle komma förr eller senare var väntat. Redan i samband med hans död ropade många på att saligförklaringsprocessen skulle inledas utan att vänta de 5 år som brukligt är innan man tar upp ett sådant ärende, och 28 april 2005 beslutade påve Benedikt XVI att så skulle ske. Processen öppnades officiellt av kardinal Camillo Ruini, 28 juni 2005. Det har varit åtskilligt material att gå igenom mycket grundligt, men tack vare att stora resurser har lagts ner har man nu kommit i hamn, och påven har alltså beslutat att på grundval av vad undersökningskommissionen kommit fram till och rekommenderat, så skall Johannes Paulus II saligförklaras den 1 maj 2011.
För att en saligförklaring skall ske måste ett helandeunder ha konstaterats under anropande av förböner från den som skall saligförklaras. Minst ett sådant helandeunder har inträffat. Det var den franska ordenssystern Marie Simon-Pierre som blev omedelbart botad från sin parkinson-sjukdom på ett medicinskt oförklarligt sätt efter att hon bett om Johannes Paulus II´s förbön (påven led ju själv av Parkinsons sjukdom). Helandet skedde natten mellan den 2 och 3 juni 2005. Fallet har grundligt granskats av medicinska experter, och man har inte kunnat hitta någon medicinskt naturlig förklaring till det inträffade.
F Zuhlsdorf har skrivit en bra text om varför saligprocesser kan ta olika lång tid.
Johannes Paulus II kort biografi Johannes Paulus II, texter, foton, Vatikanens hemsida
Några kommentatorer på F Zuhlsdorfs blogg föreslår att man skall be om JP II´s förbön för att överbrygga klyftan mellan SSPX och Vatikanen. En fin tanke tycker jag. Det som verkar omöjligt för människor kan Gud åstadkomma.
Alla religioner är inte likvärdiga. Det måste finnas utrymme för en seriös religionskritik grundad på förnuft och värderingar utan att man för den skull beskylls för den ena eller andra fobin eller diskrimineringen.
Är en moderat vänsterfobiker, eller nedvärderar han människor som röstar på Socialdemokraterna bara för att han tycker att borgerlig politik är bättre än vänsterpolitik? Eller diskriminerar Lars Ohly borgerliga bara för att han starkt pläderar för att vänsterideologin är bäst? Självklart inte. Lika lite nedvärderar kristna muslimer eller kan skyllas för islamofobi bara för att de tror på Jesus Kristus som universell frälsare eller utövar religionskritik och pekar på problematiska sidor hon Islam som religiöst system. Inte heller påstår kristna om sig själva att de är förträffligare och bättre människor än andra.
Visst finns det otäcka tendenser till diskriminering av grupper och att ställa grupp mot grupp på ett irrationellt etiskt inte försvarbart sätt som triggar hatiska känslor, kravaller och progromer. antisemitismen hör till den värsta formen av detta som nu visar sig i all sin oförblommerade råhet i t.ex. södra Sverige, och som Per Ahlmark påtalar, judehatet stannar ofta inte vid det, utan sprider sig till andra grupper. Vi har etniska rensningar under balkan-krigen, vi minns folkmordet i Rwanda (ändrat 2011-01-15) , det tycks inte finnas någon gräns för vilken bestialitet även vanliga till synes civiliserade människor kan låna sig till. Allt detta måste vi vara medvetna om och med kraft bekämpa.
Sedan detta är sagt måste man ändå problematisera den mentalitet som uppstått att stämpla varje form av religionskritik (utom mot kristendomen) som ett utslag av fobi eller främlingsfientlighet. Ett sådant förhållningssätt är kontraproduktivt och fördummande och i förlängningen ett uttryck för att man betraktar sina medmänniskor som narcissistiska dumbommar. Som om alla måste tvingas in under 
relativismens likriktning för att inte spåra ur i gruppegoism. Men det är faktiskt möjligt att hålla flera bollar i luften samtidigt och relativism och exklusivism är inte de enda varandra uteslutande alternativen. Hos vissa kristna finns en rädsla för att sticka ut och konfrontera denna mentalitet, som om man trodde att andra skadas av att man är fast rotad i sin egen bekännelse. Det är precis tvärtom. Genom tydlighet respekterar vi också medmänniskan och gagnar samförstånd och fredlig samexistens. Det visar inte minst påven genom sin dialog med judar, muslimer, och nu fredsmötet i Assisi som skall äga rum i oktober.
Att det finns problem med Islam som inte bara handlar om enstaka galningar är det flera som har påpekat, bl.a Mats Tunehag, och han sammanfattar sin bedömning i en ledarartikel i Världen idag. han skriver:
"Islam är inte en privatiserad religion, utan ett religiöst och politiskt system. Där detta system får avgörande inflytande, går friheten ut och förtrycket in... Det finns självklart snälla och fredliga muslimer, som exempelvis muslimer som visat solidaritet med koptiska kristna i Egypten efter bombdådet nyligen. Men att helt frikoppla islam från diskussionen om terrordådet i Stockholm vore som att frikoppla kommunismen från Stalins terror och Maos massmord. Men den som försöker föra den diskussionen kallas ofta för islamofob.."
Samtliga 57 muslimska länder i världen vill att det globalt ska vara förbjudet att kritisera islam och Muhammed. Den pakistanske guvernören Salman Taseer mördades av sin livvakt för att han ifrågasatte blasfemilagarna. 500 moderata imamer har sagt att man inte ska sörja guvernörens död för blasfemilagen är bra. Man hotar med att den som sörjer ska gå samma öde till mötes som guvernören. Katolske ärkebiskopen i Lahore Lawrence J. Saldanha ser med stor oro på det ökande religiösa våldet. Många i Pakistan anser att självmordsbombande är fel, men 75 procent, cirka 140 miljoner pakistanska muslimer, menar att den som lämnar islam bör bestraffas, gärna med döden.
Det går inte att blunda för att det föreligger ett problem med Islam som politiserat religiöst system. Även om hemskheter skett i kristendomens namn också, så går det inte att jämföra. Kristendomens grundsyn är alla människors lika värde inför Gud, kärleksbudet och att inte döda. Kristna som dödar och förtrycker gör det för att de inte tillräckligt tagit till sig det kristna budskapet utan lever kvar i egoismen. Inom Islam är det vanligt att dödandet och förtrycket rättfärdigas just genom hänvisningen till religionen.
Detta tror jag många muslimer inser också och därför i grunden uppskattar Jesus Kristus och kristna. Påven har haft en fin dialog med muslimska företrädare. Detta trots att både krigshetsare inom Islam och liberala krafter i väst gjorde det bästa för att blåsa upp en konflikt efter påvens beryktade tal i Regensburg 2006. Om ni studerar bakgrunden till vad påven egentligen sade, så ser ni att det ger ytterligare underbyggnad åt det jag försöker visa i detta inlägg.
Fler poster
Nästa sida »