Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Kyrkan skuldbelägger inte men tillhandahåller en kompass som leder till befrielse och upprättelse.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Imorgon är det livets söndag. "Som kristna är det vår plikt att söka upp dem som har det sämst i vår närhet och stärka dem i deras mänskliga värdighet. Det gäller såväl flyktingar och traffickingoffer som ofödda barn och deras mödrar", skriver fyra kyrko­ledare, bland dem vår katolske biskop Anders Arborelius. Grunden för ett samhälle byggt på humanitetens och det okränkbara människovärdets principer är att respektera livet. Det är en grundmurad övertygelse inom kristendomen, och det har i tvåtusen år varit en grundval för vår västerländska civilisation. Det uppmärksammar vi på livets söndag, och självfallet måste vi då också uppmärksamma det som är en av vår tids största skandaler: Massdödandet av ofödda barn. Det går inte att upprätthålla ett humanitär och livsbejakande kultur på ett område, om man på ett annat område försvarar motsatsen. En sådan kluvenhet hänger inte ihop i slutändan och fungerar inte i praktiken. Därför har Kyrkan varit tydlig med detta i alla tider. Därför var Moder Teresa mycket tydlig: "...vad som främst förstör friden är abort, för detta innebär krig mot barnet, ett direkt dödande av det oskyldiga barnet. Om vi accepterar att en mor kan döda till och med sitt eget barn, hur kan vi kräva av andra att inte döda varandra?"  På kvinnokonferensen i Beijing sade hon:

"Kvinnans förmåga att älska blir tydligast när hon blir mor. Moderskap är Guds gåva till kvinnorna. Hur tacksamma måste vi inte känna oss mot Gud för denna underbara gåva, som för med sig så mycket glädje till män och kvinnor världen över! Vi kan emellertid förstöra denna gåva,främst genom abort men också när vi anser att arbete, karriär eller annat är viktigare än att älska och finnas till för andra. Ingenting, varken position, framtidsplaner, materiella ting eller "frihet" kan ersätta kärleken. Alla angrepp mot den Guds gåva som moderskapet är, förstör också Guds värdefullaste gåva till kvinnan - förmågan att älska som kvinna."

Därför har de sista påvarna varit mycket tydliga i att fördöma den dödens kultur som aktiv dödshjälp och de många aborterna i den rika världen står för. Därför är biskop Anders och andra kyrkoledare tydliga på denna punkt.

Kyrkan står inte över sanningen. Hon kan inte sätta en falsk kompass i händerna på människorna, utan måste ha en klar och sanningsenlig förkunnelse. Hon kan inte säga att A är B. Då leder hon människorna vilse, det leder inte till befrielse och upprättelse. Både sjätte och sjunde budet gäller. Budet "Du skall inte dräpa" omfattar allt liv, och dödande kan inte användas för att korrigera de misstag som begåtts genom att bryta mot sjätte budet. Men nu begår människor misstag, och i vår ofullkomliga sargade värld tvingas vi till mer eller mindre goda kompromisser. Kyrkan har fått makten att binda och lösa, och hennes uppdrag i världen är att förkunna förlåtelse och befrielse.

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4:18-19)

Jesus var mycket kompromisslös när han talade till människor, och samtidigt full av barmhärtighet och kärlek. Jesus respekterade varje människa och tog dem på allvar. Han betraktade dem som myndiga tänkande personer och talade både till deras förstånd och hjärta. Så måste Kyrkan tala också idag. Därför är det så beklagligt när företrädare för kyrkan blir diffusa på denna punkt och luddar till det hela, kanske i någon förment nit att inte "skuldbelägga" (se t.ex. Åke Bonniers senaste blogginlägg här och här eller Torsten Åhmans försvarkritiken varför han inte pressade Göran Hägglund mera på abortfrågan i partiledarutfrågningen).

Men att tala klarspråk och vara tydlig är inte att skuldbelägga, utan det är att respektera människor och ta dem på allvar.  Jag tror många unga flickor har stor insikt i att det ofödda barnet är mänskligt liv och anar om inte annat efter att de genomgått aborten vad det handlar om. Därför är denna underlåtenhet att nämna saker vid deras rätta namn ett svek främst mot dem. Om man skall ta ställning till att välja abort (som en nödlösning) eller att bearbeta traumat efter aborten är klar och redlig information ett måste.

Och handen på hjärtat! - Om några skall skuldbeläggas så är det inte främst kvinnorna som väljer eller låter sig tvingas till abort, utan de kyrkliga ledare som inte längre har en tydlig förkunnelse om liv och död, synd, omvändelse och förlåtelse, förtryck och befrielse, upprättelse, de politiker som inte har en abortförebyggande politik värt namnet och de dödskulturens ideologer på bl.a. RFSU som sätter falska kompasser i händerna på människor och inte erkänner aborten som ett moraliskt dilemma.  Jag hörde för en tid sedan en företrädare för RFSU förneka att aborten innebär dödande av mänskligt liv, men överbevisad av fakta fick hon backa och sade att det isåfall inte var värre än att slå ihjäl en mygga.

Slutligen måste vi nämna männen som inte tar sitt ansvar som fäder, antingen genom att passivt dra sig tillbaka eller genom att pressa den blivande mamman till abort.

Biskop Anders herdabrev för Livets söndag 2010  Respekt  Ja till livet  Människorätt för ofödda

Bitte Assarmo Tomas Seidal 


Posted 2010-12-11 7:08 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren