Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Inte ens kungars förbrytelser och dubbelmoral kan rasera familjens grundläggande betydelse.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

På ett tidigt stadium var jag beredd att instämma i kören som ville bagatellisera det som komit fram i skvallerboken Den motvillige monarken, men efter att ha läst Malin Ullgrens artikel i DN kultur 10 nov började jag svänga. Det är inte så lätt att bara ignorera detta utan att bli en medaktör i ett dubbelmoraliskt rollspel som pågår idag lika påtagligt som i gångna tider.

För det första är det säkert att något har hänt. Kungen själv försöker inte dementera det, han har endast sagt att man måste vända blad.

För det andra är det inte bara något som handlar om kungen själv, utan det är en kultur som odlas i de högre kretsar kungen omger sig med där överklassmän konsumerar kvinnor som leksaker. Liknande skandaler har ju dykt upp ovanför ytan även tidigare, vi minns Geijer-affären, där även flera politiker, bland dem Olof Palme påstods vara inblandade, men man gjorde allt för att tysta ner det hela.

För det tredje handlar hela historien, inte bara själva utnyttjandet av dessa "kaffeflickor", utan även etablissemangets vägran att uppröras och ivern att lägga locket på, om en kvinnosyn som gör att man blir mörkrädd. Det handlar om utsatta flickor som hamnat i drogmissbruk och prostitution, och när vissa av dem senare träder fram och vittnar (som Doris Hopp och Eva Bengtsson i Geijer-affären) så betraktas de inte som trovärdiga, just med hänvisning till deras klass och vandel. Vad tyder det på för människosyn/kvinnosyn?

Visst, äktenskapsbrott och otukt har förekommit vid hoven i alla tider, och även bibelns kung David hade ju kvinnor vid sidan av, och t.o.m. mördade för att kunna fullfölja sitt äktenskapsbrott. (2 Sam 11).

Lena Andersson tar upp temat från en annan vinkel i DN lördag. Liksom Malin Ullgren tycker hon det är skandalöst som kungen och hans sällskap hållit på.

”Den motvillige monarken” borde få även inbitna monarkister att vackla... Men från riksdagen är det dödstyst... Det youtubeklipp där Sveriges kung under sex minuter utanför en jaktstuga inte dementerar sitt misogyna leverne utan tvärtom ”vänder på ett blad” innehåller knappt en idiomatisk mening med korrekt syntax. Själva älgarna skulle gå i landsflykt om de förstod."

Men Lena Anderssons vinkling i artikeln är att göra upp med monarkin och kärnfamiljen. Monarkin kommer in i bilden som kärnfamiljens främsta symbol. Men det är egentligen obegripligt varför Lena Andersson (och många med henne) måste skjuta på kärnfamiljen. Mamma-pappa barn är en grundkonstellation i den mänskliga gemenskapen som det borde vara självklart att stödja och lyfta upp. Alla barn är beroende av sin mamma och pappa, och att stödja trogna livslånga relationer kan inte vara fel.

Nu talar jag inte om värnandet om familjen i ett inskränkt småborgerligt perspektiv med kvinnoförtryck och männens dubbelmoral och splittringen av kvinnobilden i de två polerna madonnan och horan, utan i ett mycket mera grundläggande antropologiskt, sociologiskt perspektiv. Eftersom vi människor inte lyckas leva upp till det, så är det bättre att skrota det hela, tycks Lena Andersson resonera. Låt oss misstänkliggöra dem som stödjer familjen, låt oss bygga upp en ny normgivande ideologi. I ett avseende ger jag henne rätt: Det finns en dubbelmoral och en benägenhet till normalitetens förtryck av det som inte passar in i normaliteten, t.ex. barn som blir retade för att deras föräldrar är skilda. Det är inte homogenitet som vill se i det goda samhället, resonerar Lena Andersson. Homogenitet ger intolerans mot avvikelse. Det har hon rätt i. Människor har i alla tider haft en benägenhet att reta och stöta ut avvikande, vare sig det handlar om halta och lytta, etniska minoriteter, fräkninga (jag blev själv retad för det som liten), homosexuella, eller det i kulturen inneboende kvinnoförtryck som den feministiska rörelsen påvisar finns.

Det avvikande från normaliteten kommer alltid att finnas, att det finns ett spektrum av olikheter berikar den mänskliga familjen, och det finns (förhoppningsvis) en bred konsensus om att alla människor är lika mycket värda, oberoende av om man tillhör majoriteten eller minoriteten i olika avseenden. Det vi skall bekämpa är intoleransen mot avvikelse och majoritetens eller den starkares förtryck av minoriteten eller den svagare, inte uppfinna en ny ideologi som förnekar eller gör våld på verkligheten. Inga sådana ideologier kommer att kunna sätta stopp för förtryck och diskriminering. Tolerans och likabehandling måste komma inifrån människans hjärta.

Den kristna tron och etiken är en god grund att bygga på och en bundsförvant i att bekämpa ojämlikhet och minoritetsförtryck. Vår moderne kung vill inte stå till svars för sin dubbelmoral och kvinnoutnyttjande, han vill vända blad och tysta ner det hela, och så vill också det etablissemang han har runtomkring sig, därför att många kanske lever på samma sätt, man har ett intresse av att dubbelmoralen får fortgå. Jämför med bibelns kung David: Han gjorde än värre saker än vår svenske kung, men han fick ångra det och sona sitt brott. Bat-Seba, trots att hon var gift med en hetit betraktas inte i 2 Samuelsboken som en kaffeflicka som det är OK att leka med, utan Davids brott framställs som det är, en kränkning av en fullvärdig människa. David blev överbevisad om sitt brott, han fick ångra det och göra bot.  "Vad David gjort väckte Herrens ogillande", läser vi i 2 Sam 11:27. Profeten Natan sänds till David, för att medvetandegöra för honom vad han gjort:

"Du är den mannen", sade Natan. "Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. Jag gav dig din herres kungadöme och lade din herres hustrur i dina armar; Israel och Juda gav jag åt dig. Och om inte detta hade varit nog skulle jag ha gett dig mer därtill. Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd". (2 Sam 12:7-9)

David erkände sin synd och fick sona sitt brott. Om vi jämför denna historia med Den motvillige monarken, så finns det både likheter och skillnader.  Trion Sjöberg, Rauscher och Meyer har knappast samma auktoritet som profeten Natan hade, och de har andra motiv än han hade (tror jag!), och kung Karl Gustavs reaktion är långtifrån lika botfärdig och insiktsfull som kung Davids. Vår tid har mycket att lära av historien om kung David och Bat-Seba. För det första att avslöjandet av synden är en allvarlig sak, det har en djupare dimension än skvaller och personförföljelse, för det andra att insikten om den egna synden kräver ett gensvar: erkännande, ånger och sonande. Att erkänna och ångra är inte farligt. Tvärtom leder det till befrielse.

Men problemet med vår tid ligger kanske djupare än så: Vi vill inte ens erkänna att det finns något sådant som verklig synd. Då finns bara skvaller och personförföljelse, maktkamper, förnekande och förskönande omskrivning av verkligheten kvar. Det leder inte till befrielse, allra minst för den som går segrande ur maktkampen, och inte till tillit och förtroende hos allmänheten.

jinge.se


Posted 2010-12-5 8:15 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren