Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Gränsöverskridande ekumenik kräver fördjupat samtal.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Det sker mycket gränsöverskridande händelser i kristenheten i Sverige idag. Jesusmanifestationen som planeras äga rum för tredje året i rad 21 maj 2011 är en sådan sak. En annan är den andliga gemenskapen kring pingstpastor Peter Halldorf på slottet Bjärka Säby. Åke Bonnier tillhör dem som deltog i det ekumeniska präst- och pastorsmötet där nyligen. Han vittnar om händelsen på sin blogg:

"Det var fantastiskt att vara där, att få be Vesper i deras kyrka, att få andas in den Heliga Andens närvaro och känna att det som äger rum på detta ställe är en andlig källa som är bortomkonfessionell. Jo, det finns regler och ordningar också där, men Anden har sprängt fikyrkligt, kyrkligt, katolskt och ortodoxt som beteckningar och allt blandas... på Bjärka Säby i det nya slottet där sker ett gudomligt övertramp. Det är som om Gud inte längre brydde sig om de olika kyrkorna just där. Andens vind blåser friskt och den andliga gemenskapen som vi kunde känna en doft av (inte bara en doft av god mat) känns sund. Jag tackar Gud för denna andliga källa! "

Detta är bara ett par exempel av många som äger rum i det tysta runt om i Sverige. Samtidigt som denna nya ekumenik väcker känslor av glädje och entusiasm, så får det inte stanna vid det, och det vore farligt att ryckas med i ett ytligt känsloengagemang som sedan faller ihop som ett korthus. Visst, vi får bejaka dessa gränsöverskridanden som ett tecken på vad den helige Ande säger till församlingarna idag, men det måste byggas under med reflektion och fördjupad dialog. Jag vill ta upp ett par sådana trådar idag.

En sådan tråd är bibelfundamentalism kontra tolkning av Bibeln i ljuset av Kyrkans levande tros-tradition och vetenskaplig text-analys, t.ex. hänsynstagande till det historiska sammanhang texterna kom till i och stilarter. "Så älskade Gud världen att han sände en bok" skriver Åke Bonnier som rubrik som ironiskt parafraserar  Joh 3:16. Han vill därmed påpeka att det väsentliga som Gud gav oss var inte boken, utan det levande Ordet, Jesus Kristus, och den kyrka han grundade i världen med sig själv som hörnsten.

Dialogen i samband med Åkes blogginlägg kom också att handla om olika ståndpunkter i förhållande till Jesusmanifestationen, där några bejakar detta som ett tillfälle för hela kristenheten i Sverige att manifestera sin gemensamma tro, och hoppas på att även Svenska kyrkan skall delta fullt ut år 2011. Andra gav uttryck för sin tveksamhet och försvarade Svenska kyrkans avvaktande hållning i det man uppfattat Jesusmanifestationens anda som att man driver på för dominant i en viss riktning, och att det lika mycket som en manifestation för något är en manifestation mot dem som inte helhjärtat ställer upp på denna inriktning. "Det är inte så att de som är tveksamma till Jesusmanifestationen med automatik är emot Jesus", skrev en kommentator utifrån sitt intryck att det ibland skymtar fram sådan kritik.

Det är viktigt att sådana samtal kan fortsätta att föras i en anda av ömsesidig respekt. Diskussionen om bibelfundamentalism kontra en mera sammansatt syn på hur man tolkar bibeln utifrån Kyrkans tolkningstradition är en sak, diskussionen att ta sin tro på allvar och leva den aktivt, kontra att vara "halvhjärtad", ta till vara viss positiv traditionalism, t.ex. njuta av stämningen i kyrkan nu i advent, men i övrigt vara ljum, är en annan sak. Ibland sammanknippas aktiv tro med med fundamentalism, och att ta sin tro på allvar betraktas av en del som distanslöst, nästan fantatiskt. Men ett sådant samband föreligger inte generellt.

Jag lämnar hela diskussionen om fundamentalism här och ägnar mig åt den andra diskussionen om aktiv eller halvhjärtad tro. Ann Heberlein skrev en intressant artikel i DN kultur igår, VÅRT BEHOV AV KYRKAN ÄR OÄNDLIGT, som kan hjälpa oss att få perspektiv på ämnet. Ann övervägde för många år sedan att bli präst, men upplevde att kyrkan rörde sig för mycket i det ytliga, människor kommer till kyrkan som åskådare, konsumenter, inte som deltagare:

"Den där misstanken, att kyrkan ibland tjänar som kuliss för individens livsprojekt, att ett gudstjänstbesök är ungefär samma sak som ett biobesök... avhöll mig för många år sedan från att prästvigas. Jag ville inte fungera som skådespelare, jag ville inte vara en statist i projekt bröllop, projekt dop eller projekt jul... inte syssla med religiös performance..."

Men, resonerar Ann vidare i artikeln, även i det ytliga fasthållande vid kyrkan i samband med vissa traditioner finns en djupare längtan, ett allvar, en hjärtats längtan som vi är ovana att sätta ord på. Hon refererar till en artikel i Signum av prof Hans-Joacim Höhn, RELIGIONENS ÅTERKOMST. Sant är, menar han att religionen inte längre fungerar som ett metafysiskt kitt mellan människor och är inte meningsskapande och normgivande på samma sätt som tidigare, men den har fortfarande en stor mening för människor. Vi lever i ett postsekulärt samhälle där estetiken snarare än etiken kommit i centrum, och andligheten har som allt annat blivit upplevelseorienterad.

Sekulariseringen har lämnat människan med en saknad, en tomhet som upplevelseindustrin skickligt exploaterar. Tomheten skall fyllas med konsumtion, livsstilsmagasin, drömmar om perfektion, kontroll, fullkomlighet. Det märks inte mins nu till julen som exploateras till max. I detta borde kyrkan vara en motkraft, inte en medspelare, skriver Ann Heberlein och fortsätter: 

"Nåd är att bli mottagen fullt ut, i all sin ofullkomlighet, med alla brister, nåden är fri och utan krav på prestationer. Nåden drabbar. Den kan inte köpas, inte förtjänas."

Det som är vackert, stämningsfullt, de tända ljusen, gudstjänsten talar till hjärtats djupaste längtan. Till vardags låtsas vi inte som om vi har dessa känslor, men det traditionella kyrkbesöket i Advent och Jul ger mig tillåtelse att bejaka det som inte riktigt får plats i min vardag. Anns artikel mynnar ut i inte enbart ett avfärdande av de som söker den religiösa estetiken som ytliga, utan hon försöker se vad som finns bortom detta sökande:

"Jag tänker att jag var alltför sträng när jag var en ung prästkandidat som avfärdade den religiösa estetiken som mindre viktig. Ritualtet, skådespelet, är också, paradoxalt nog, på riktigt... liturgin talar med en omedelbarhet som språket ibland saknar. Kärlek, nåd och barmhärtighet är begrepp som måste erfaras och tas emot snarare än förstås och förklaras. De textlösa upplevelserna låter oss ana... en dimension av det egna jaget och den egna existensen som inte kan beskrivas utan att det blir banalt."

På det psykologiska planet för detta tankarna till Winnicott´s teori om lekområdet (som långtifrån bara handlar om lek och fantasi, utan att utveckla en känslighet för viktiga delar av existensen). Enligt denna teori finns ett mellanområde mellan inre och yttre verklighet som är nödvändigt för individuationsprocessen från litet barn till en mogen vuxen person. I detta mellanområde integreras yttre verklighet med inre föreställningar, behov och ideal. I de tidiga barnaåren fungerar snutte-filten eller nallen eller något annat objekt som barnet är starkt fäst vid som ett s.k. övergångsobjekt som representerar detta mellanområde. En fråga är tabu att ställa angående övergångsobjektet: "Är det något som kom till dig utifrån eller har du hittat på det själv?" Inom detta mellanområde utvecklas leken, och lek är nödvändigt för att kunna utvecklas till en mogen människa. I vuxen ålder övergår mellanområdet i allt som har med kultur och religion att göra. För en sund utövning av kultur och religion i vuxen ålder krävs att man kunnat utveckla dessa sidor i lek som barn och att man kunnat tillägna sig förmågan att symbolisera.

Christer Sturmark säger att det är påhittat. För den troende människan är det en verklighet med kraft att förvandla vardagen...

Att bli berörd av gudstjänsten betyder nästan ingenting - eller allt. I vardagen blir vi så lätt upptagna av annat, "det verkliga", medan det vi upplevde i gudstjänsten blir en hemlig dröm som vi begraver i hjärtats djup. Eller, och det är den stora utmaningen evangeliet ger oss, så lever vi vår tro och tar den med ut i vardagen. Att uppmuntra människorna att leva utifrån tron, att se att det fungerar i vardagen är väl det som sann evangelisation handlar om. För att det skall fungera får budskapet varken bli för banalt sönderverbaliserat eller för räddhågat tillbakahållet och sakna konkretion.

Evangeliet förkunnas i ord och handling. Jesusmanifestationen är ett exempel på det förstnämnda, kyrkornas många sociala verksamheter, t.ex. verksamheten som bedrivs i Stockholms city av S.ta Clara kyrka bland drogmissbrukare, flyktingar och protstituerade är exempel på det senare. Jag nämner detta bara för att till sist få rekommedera en bok till er, ett utmärkt julklappstips: Inga på plattan, som handlar om Inga Pagreus, sedan många år verksam i S:ta Clara. Det är ett vittnesbörd som jag tror inte lämnar någon oberörd.


Posted 2010-11-29 9:54 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren