Kan Europa-projektet överleva?
Richard Swartz tillhör mina favorit-kolumnister. Han skriver i DN och äger en gedigen historisk kunskap och erfarenhet som han applicerar på analyser av nutiden. Idag skriver han om EU och de spännigar som finns inom unionen kring ekonomin och den gemensamma valutan, euron.
Ju fler stater som kommer till, och ju längre bort man kommer från den ursprungliga visionen om EU som ett fredsprojekt, ju svårare blir det att hålla ihop kring en gemensam värdegrund som motiverar till uppoffringar för det gemensammas bästa. Efter världskrigen ville man bygga en gemenskap utirfrån tanken att nationer som samarbetar inte krigar med varandra. Då var motivationen hög. Men under senare år har man sett hur det varit svårt att få igenom rationella beslut, eftersom varje land vill hålla på sina privilegier, t.ex. den dyra jordbrukspolitiken som innebär en massa transfereringar.
Swartz skriver om Tyskland med dess ansvarsfulla ekonomi som gett en stark D-mark. När man nu infört den gemensamma valutan, så är det orimligt att Tyskland ensamt blir försvarare av euron som en stark valuta, andra nationer måste också bidra till detta. Swartz skriver:
...risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem. Och dessutom lurade av den egna politiska klassens retorik om EU och Europa som de börjat misstänka döljer verkligheten – en union för allas vårt bästa, javisst, men på väg att bli till en transfereringsunion, en gemenskap där just Tyskland ska ta hand om de andras bekymmer. Alltså skulder.
Artikeln mynnar ut i en ganska pessimistisk syn på möjligheten att hålla samman det europeiska projektet. Den ursprungliga visionen har bleknat, egenintresset håller på att rasera det som man försökt bygga upp. Det behövs något mer för att hålla ihop unionen, och djärva politiker med vision som Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide de Gasperi som alla var katoliker och förankrade i Europas andliga arv, med det judisk-kristna inflytandet, en människosyn som stått bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag, och antikens tänkande kring naturrätten som integrerat detta i den rättstradition som utvecklats.
Kyrkan och kristenheten har både möjlighet och ansvar att fortsätta att bidra till en god utveckling som kan bygga vidare på det bästa i det andliga arv vi förvaltar. Katolska kyrkan genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket borde ha något väsentligt att erbjuda, det är viktigt att ta fram detta och skaka av oss och göra upp med allt det negativa som sammanknippats med Katolska kyrkan under senare år. Det måste ske i dialog med meningsfränder och meningsmotståndare. Sr Madeleine Fredell reflekterade över dessa saker vid en föreläsning på Katolsk Akademi i Oslo den13 februari i år. Hon avslutade med följande ord:
...Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta... Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre. Och självförståelsen av min europeiska identitet går även den med nödvändighet genom den andre.