Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
En del "bibeltrogna" okunniga om Bibeln och naiva i sin syn på tolkning av bibeltexter.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Ut unum sint, - Att de alla må vara ett (Joh kap 17) är Jesus egen önskan för sin Kyrka. Rundskrivelsen med samma namn författat av den tidigare påven Johannes Paulus II är ett viktigt grunddokument för katoliker att förhålla sig till när det gäller ekumenik. Katoliker är förpliktigade att vara hängivna ekumeniken. Att betrakta andra kristna som våra bröder och systrar är inget vi kan välja att göra eller inte. De är våra bröder och systrar vare sig vi gillar det eller inte.

I ett möte med Påvliga rådet för kristen enhet betonade påve Benedikt på nytt att Katolska kyrkan menar allvar med ekumeniken. "Målet för ekumeniken är full enhet, och Katolska kyrkan är helt överlåten åt att främja det målet", sade påven. Strävan mot kristen enhet är inte en polittisk process som kräver förmågan att förhandla eller kompromissa, men det är en religiöst betingad ansträngning att fullfölja Guds vilja, konstaterade han vidare.

Vissa evangelikala grupper skräms av den nya ekumeniken, särskilt när det handlar om närmande till Katolska kyrkan då man erfar att många i det protestantiska lägret anammar samma syn på ekumenik som Katolska kyrkan och ser Katolska kyrkan som en jämbördig part. Man kämpar emot och anstränger sig att formulera en protestantisk, evangelikal bibeltrogen syn, och formulerar katolsk tro som dess motsats.  Det är bra att man formulerar var man står. Ekumeniken skall inte bygga på kompromisser utan ett ärligt formulerande av sina ståndpunkter. I kärlek får vi söka sanningen och konstatera både var vi är eniga och var vi skiljer oss åt, men överlåtelsen åt strävan att bli ett är vi förpliktigade till. Sedan är det den helige Andes sak att visa vägen hur det praktiskt skall åstadkommas.

Vad man märker är att vissa i den evangelikala bibeltrogna falangen är mycket okunniga om vad Katolsk tro egentligen innebär, man är också mycket naiva när det gäller synen på tolkning av bibeltexter. För det är ju ett faktum att olika s.k. "bibeltrogna" grupper kommer fram till helt olika saker.

Ofta står Katolska kyrkan i centrum för kritiken, men det finns ju också mycket skillnader inom olika protestantiska traditioner. Katolska kyrkand delar samma nattvardssyn som ortodoxa kyrkorna, Anglikanska kyrkan och många kristna inom Svenska kyrkan, också Ulf Ekman ger i sin bok om Nattvarden uttryck för en syn som är nära den katolska.

Angående påvens ställning i biskopskollegiet är det specifikt för Katolska kyrkan att man menar att påven har samma samordnande roll som Petrus hade inom apostlakretsen, men även ortodoxa kyrkorna, anglikanska kyrkan och episkopala lutherska kyrkor har ju ett läroämbete som utgörs av biskoparna.

Om vi ser vilka olika perspektiv det finns på Kyrkan, så skulle jag vilja sammanfatta det såhär:

Episkopala kyrkor:
Katolska: Kriterium för universaliteten är sambandet med petrusämbetet + biskoparnas
kollegialitet (Matt 16:18). Påven-biskopen av Rom samordnande funktion.

Ortodoxa: kriteriet för universaliteten är eukaristifirandet och biskoparnas kollegialitet under patriarkerna (påven en bland flera patriarker).

Anglikanska kyrkan och protestantiska episkopala kyrkor har delvis denna struktur också (Högkyrklighet).

Evangelikala kyrkor:
Kriterium för universaliteten är Ordet (Matt 18:20) Kyrkan skapar sig själv ”underifrån” där ordet förkunnas. Kongregationalistisk kyrkosyn.

Folkkyrka:
Detta är kanske ytterligare ett sätt att se som utkristalliserat sig i modern tid. Vad folket tycker, politikerna styr, biskoparnas roll tonas ner.


Är den katolska tron något för protestanter frågar sig Torbjörn Göransson i en insändare i Dagen 18 november. Vi katoliker kan bejaka många protestantiska vänners starka hängivenhet åt bibelordet och betoningen av den personliga omvändelsen och frälsningen genom tro på Jesus Kristus. Därför är grundtonen i Göranssons artikel så tråkig, och artikeln späder på fördomar och återger inte katolsk tro på ett korrekt sätt. Mest förvånande är att Göransson även på det som borde vara hans hemmaplan, bibelkunskapen, så grovt misstar sig. "I Nya testamentet finns ingen som helst antydan till att Petrus skulle ha någon särställning bland apostlarna", skriver han, men var och en som läser NT kan konstatera att det påståendet inte stämmer. Det är bara att söka på ord, så finner man 160 träffar på "Petrus", i särklass mest bland lärjunganamnen, och många är de ställen där Petrus nämns särskilt genom formeln "Petrus och de andra lärjungarna".

Petrus särställning framgår inte bara genom det klassiska vittnesbördet i Matt 16:13-19 (klippan), utan både evangelierna och Paulus-breven tar upp Petrus-temat på ett speciellt sätt, vilket visar att det har en universell betydelse, inte begränsad till en lokal eller personlig tradition.

I 1 Kor 15:3-7 betonar Paulus att den uppståndne Kristus visar sig för Petrus (Paulus kallar honom Kefas) först. I urförsamlingen kom Petrus att betraktas som det första vittnet till uppståndelsen. Det förekommer en viss polemik mellan Paulus och Petrus, vilket kommer fram i Galaterbrevet, men just denna polemiska kontext ger brevets vittnesbörd om Petrus så mycket större betydelse. Paulus beger sig till Jerusalem för att "lära känna Petrus" (Gal 1:18). "Någon annan av apostlarna såg jag inte", tillfogar Paulus, "bara Herrens bror Jakob" Det står klart att syftet med besöker i Jerusalem var mötet med Petrus.

Fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat (Gal 2:2) för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt, så att hans slit inte varit förgäves. Han träffar då de tre som kallas "pelarna", Jakob, Petrus och Johannes. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med "pelarna". De är måttstocken. "Och när Jakob, Kefas och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått", berättar Paulus, "räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap" (Gal 2:9).

I Johannesevangeliet framställs Petrusämbetet som kontrapunkt till älsklingslärjungen (Johannes), vilket kulminerar i sändningsberättelsen Joh 21:15-19. I alla de tre synoptiska evangelierna finns temat med. Petrustemat har alltså tillhört förkunnelsens grundform och finns med i alla traditionsgrupper: den judekristna, den antiochenska, det paulinska missionsområdet och i Rom. Hos synoptikerna kan man konstatera att Petrus intar en särställning bland de tolv. Tillsammans med Sebedeios-sönerna Jakob och Johannes bildar han en inre tremannagrupp, och bland dessa framträder Petrus särskilt som den som är talesman. Vid tre särskilda händelser är bara denna grupp med: på förklaringsberget, vid dödskampen på Oljeberget, vid uppväckandet av Jarius dotter (Mark 5:37).

Petrus särställning är otvetydig i NT. Men påvens ställning i Katolska kyrkan bygger på ytterligare två frågeställningar: 1: Kan man utifrån NT rättfärdiga en succession som utgår från Petrus? 2: Är det i så fall Rom som med rätta gör anspråk på att vara dess säte? Läs mer om det här.


Posted 2010-11-18 21:47 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren