Bengts Blogg

Bengt Malmgren, Läkare och katolik i Stockholm

Senaste kommentarer
(RSS-flöde)

 Följ mig på Twitter


  • RSS
  • Info om nytillkommet till:
    OK

Intressant som jag läst

Senaste poster

Länkar:

____________________

Sökord

Arkiv

---

  • Ungdom mognad och hjärnforskning
  • Ingen är profet i sitt hemland
  • Celibatet en provokation för den som inte tror
  • Theology of the Body and mature purity
  • ”Säkrare illegala aborter är en plikt” intervju med läkaren Staffan Bergström i Sans
  • Analys av abortdebatten i DN
  • Recension i UNT av Ulf Ekmans memoarbok
  • Abortdebatten: Ödesdigra felsägningar.
  • Profetisk eller populistisk kyrka?
  • Karin Boye och pride-festivalen
  • Benny Hinn och Livets ord – Är man så besatt av helanden?
  • Svenska kyrkan böjer sig för pride
  • Låt samtalet handla om vad kristen efterföljelse innebär
  • Katolska kyrkan: Dags för Canossa
  • Inter bara prästerliga skandaler
  • Samvete och sanning
  • Sluta förtryck homosexuella
  • Jesus - historiens största sanning
  • Vi är i början av en stor reningsprocess
  • Should I stay or should I go?
  • Livets ord: Meningen med föreningen (Henrik Berggren)
  • Konstfack: Ignorant eller bara arrogant?
  • Celibatet är inte del av katolska kyrkans lära
  • Det enda rätta är att kyrkans hierarki avgår
  • Abuse crisis is actually a hierarchy crisis
  • 12 Reasons the Cross Is Not a Violation of Freedom
  • Teokratins frestelse
  • Vem kan förstå Svenska kyrkan?
  • Benedict's ongoing battle against secularism
  • Hur förklarar man sexuella övergrepp utanför katolska kyrkan?
  • Vårt behov av syndabockar
  • Mer förföljelse än granskning
  • Hakelius om RFSU´s maktmonopol på sex.
  • Bra analys av Mattias Gardells dubbla retorik
  • Celibatet en provokation för den som inte tror
  • Gud ett moraliskt monster? Perspektiv på GT
  • Marcus Birro: Att älska är svårt

  • SIGNUM

    KATOLSKT MAGASIN

    DAGEN

    VÄRLDEN IDAG

    HEMMETS VÄN

    KYRKANS TIDNING


    Community

    Katolska kyrkan anbefaller att katoliker är överlåtna åt ekumeniken.

    När Charles Whitehead gästade Sverige i samband med den nordiska karismatiska konferensen höll han ett seminarium om ekumenik. Det finns sann och falsk ekumenik. Vi behöver veta varför ekumenik är viktigt och varför vi som katoliker måste vara överlåtna åt ekumeniken. Först och främst är det för att Herren själv vill det (Joh kap 17), och han har grundat en enda kyrka, så att vara överlåten åt ekumeniken är att lyda Jesus själv. Men en sådan lydnad är något annat än en allmän flummig gemenskap där vi slipar av allt som skiljer mellan samfunden till förmån för en mänsklig gemenskap där ingen tillåts sticka ut.

    Vi behöver också veta varför vi är katoliker, och vara trogna vår katolska tro. Medan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus, så tror vi också att Kyrkan, den enda, heliga, katolska (=allmänna) och apostoliska i sin fullhet finns i just Katolska kyrkan.


    Undertecknad tillsammans med Charles Whitehead och fru Sue W. Foto: Peter Malmgren

    Charles ställde upp tio punkter som kännetecknar en sann ekumenik:

    1. Acceptera varandra som bröder och systrar. Genom dopet hör vi redan grundläggande samman med varandra. Därför kan jag som katolik inte säga till en protestantisk bror eller syster att du hör inte till mig, lika lite som jag kan förneka en köttslig bror eller syster. Det är ett faktum att det är min bror eller syster, även om jag inte tycker om min bror eller syster, eller jag tycker han/hon har felaktiga eller konstiga idéer och tankar, så är det likafullt min bror eller syster.

    2. Bejaka att det finns viktiga skillnader mellan oss. Vi kan inte låtsas som om det inte existerar några skillnader, eller att de inte spelar någon roll. Vi måste vara ärliga och hålla oss till sanningen. Det finns också många skillnader inbördes inom den protestantiska kristenheten och inom pingstkyrkorna med ett spektrum av olika trosföreställningar och riter.

    3. Var trogen mot det vi är. Vi måste veta varför vi är katoliker, vad vi tror och vara trogna mot det. Medan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus, så tror vi också att Kyrkan, den enda, heliga, katolska (=allmänna) och apostoliska i sin fullhet finns i just Katolska kyrkan.

    4. Kom ihåg att det är mera som förenar än som skiljer oss åt. Vi borde börja med att fokusera på det som vi är överens om, det är ganska mycket. Ibland har vi bara olika sätt att uttrycka samma sak, det är inte oenighet. Låt oss titta på vad vi menar istället för att haka upp oss på uttryckssättet.

    5. Älska varandra - tecknet på sann kristen anda. Utan kärlek kommer vi inte att kunna göra några ekumeniska framsteg. I kärleken kan vi tillsammans söka sanningen.

    6. Lyssna till varandra. Ingen relation kan utvecklas om inte båda parter är villiga att lyssna till varandra. Lyssnande är tecken på respekt, och det hjälper oss att förstå varför andra tror på annat sätt. Vi behöver inte hålla med motparten, men det är viktigt att vi förstår honom.

    7. Gör bot för splittringens skandal. Vi måste rannsaka våra hjärtan och erkänna våra egna fel. Att söka förlåtelse från Herren och be de från oss skilda bröderna och systrarna om förlåtelse för vår del i splittringen är en stor utmaning för oss alla (Ut Unum Sint nr 82).

    8. Inse att enhet också kostar. Det kommer att vara många svårigheter och missförstånd. På vägen kan det bli många smärtfyllda erfarenheter som gör att vi vill vända tillbaka. vi måste inse att enheten har ett pris som måste betalas.

    9. Göra så mycket vi kan tillsammans. Vi är uppmanade att samverka med andra kristna på alla upptänkliga sätt på alla nivåer: pastoralt, kulturellt och socialt såväl som i gemensamt vittnesbörd och evangelisation (Ut Unum Sint nr 40).

    10. Glöm aldrig någonsin att Jesus och Fadern vill se enhet bland de sina, och att enheten är ett verk av den helige Ande. Så: Vi måste be som om allt berodde på Gud, medan vi arbetar praktiskt tillsammans som om allt berodde på oss. Det är vår sak att göra vad vi kan genom att vara överlåtna åt ekumeniken, men det är inte vår sak att säga hur den strukturella enheten slutligen skall se ut, det får vi överlåta åt den helige Ande.


    Det finns en skala från splittring till full enhet:

    • Konflikt (Conflict)
    • Existera sida vid sida (Co-existence)
    • Samarbeta (Co-operation)
    • Överlåtelse (Commitment)
    • Full gemenskap (Communion)

    Ser vi på det ekumeniska svenska landskapet i förhållande till ovanstående så kan vi som exempel på konflikt nämna de mest militanta skribenterna på bloggen Aletheia. Det är en trosövertygelse för dem att Katolska kyrkan är den stora skökan, de har ingen som helst beredskap att lyssna till motparten, och de förbehåller sig själva rätten att definiera vad Katolska kyrkan tror för att sedan kritisera och förkasta det. I ett sådant läge är det svårt med ekumenik från Katolska kyrkans sida, hur gärna vi än skulle vilja. Som exempel på överlåtelse skulle jag vilja nämna den nordiska karismatiska konferensen där det i varje fall i vissa avseenden nådde upp till den nivån. Det var ett kärleksfullt och engagerat samarbete som involverade bl.a. Katolska kyrkan, S:ta Clara kyrka, Livets Ord och Frälsningsarméns Centrumkår. Också arbetet med Jesusmanifestationen tycker jag definitivt handlar om överlåtelse. Man går inte in i ett så omfattande åtagande om man inte är överlåten och brinner för det. Som exempel på samarbete kan jag tänka mig det normala vardagsarbetet inom Sveriges kristna råd, men kanske vissa medarbetare där också skulle vilja betrakta sig som överlåtna åt ekumeniken.

    Vi har inte full gemenskap ännu, men det måste vara det långsiktiga målet. På vägen dit kan vi vara överlåtna åt varandra och vi kan tillsammans:

    • be
    • diskutera och samtala
    • studera
    • vittna om vår tro
    • samarbeta praktiskt på olika sätt

    - Allt detta gjorde vi på den nordiska karisamtiska konferensen.

    Den helige Ande verkar hela tiden för enheten, och Anden leder kristna från olika samfund som tagit emot en och samme Ande till ett allt mer fördjupat samarbete. Den nya ekumeniken är den helige Andes ekumenik, inget vi hittat på själva eller i egen kraft åstadkommer. I den mån vi gör det i egen  kraft blir det ett styckverk och faller sönder i nya konflikter och tillkortakommanden.

     



    Comments

    Anders Gunnarsson said:

    Välskrivet. Aletheia var från början, är och verkar förbli en antikyrklig ankdamm.

    Ekumeniken ser positiv ut i Svedala. Låt oss be och arbeta för att den når full blom. Då kan folk utbrista; se hur de älskar varandra...

    # november 8, 2010 7:19

    MyTwoCents - Aletheia.se said:

    Började att svara här men svaret blev för långt.... Bifogar istället en länk.  Mvh Daniel

    aletheia.se/.../svar-till-bengt-malmgren

    # november 8, 2010 7:33

    Anders Gunnarsson said:

    MTC

    Eftersom jag inte släpps fram på Aletheia, får jag väl ge en kommentar här. Att det endast skulle röra sig om "intern" inomprotestantisk kritik, vore ju fantastisk. Men varför modereras katolska kommentarer bort? Och varför stämms det då inte i den brusande antikatolska floden...

    Är det bara jag som tas bort - för att jag inte är rumsren - skulle jag förstå det; då min diplomatiska förmåga har kanske brustit. Men problemet verkar vara större än så... Problemet verkar sitta i själva din definition på evangelikaliteten. Alltså att vara kristen är att förkasta det mesta som särskiljer den katolska tron...

    Rätta mig gärna om jag har fel (det har jag haft förut, t.ex. när jag var lutheran)

    # november 8, 2010 9:25

    Christian said:

    Hej Bengt

    Du skriver ovan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus. Betyder detta att du i likhet med oss protestanter hävdar att rättfärdiggörelsen (RG) sker momentant när vi kommer till tro och genom tro allena? Om jag inte missförstått det så hävdar Rom i motsats att RG är en process och förusätter den av kärleken formade tro, fides caritate formata. Catholic Encyclopeida skriver t ex

    Only such faith as is active in charity and good works (fides caritate formata) can justify man...

    # november 9, 2010 11:43

    Sefast Tronde said:

    - Väljer att framlägga min frågeställning här - i stället för på Aletheia - som tycks tagit över det mesta av diskursen.

    BM, Citat "..de förbehåller sig själva rätten att definiera vad Katolska kyrkan tror för att sedan kritisera och förkasta det. I ett sådant läge är det svårt med ekumenik från Katolska kyrkans sida, hur gärna vi än skulle vilja. "

    Elakheten i alla dess former är inte från Gud. De som i aningslöshet brukar elakheten är till en sorg för de flesta av oss som vill främja kärleken.

    - Men de är inte dessa ”s.k. kritikers” självpåtagna rätt att kritisera självdefinierade kriterier som är det enda problemet. Ett lika stort problem är att flera ”bra och fina katolikers” definitioner, förklaringar och uttryck går stick i stäv med andra katolikers dito, och påvliga dogmer som envetet måste försvaras etc. Kort sagt, det är en stor diskrepans mellan katoliker: Skall vi hellre sätta vår tillit till dig och RKK-light än till de flertalet katolska uttolkare som finns i ex.vis. latinamerika?

    - Det är alltså diskrepansen mellan vad olika av oss tolkar som ”den sanna läran”, och vart vi tolkningsvis placerar dem vi diskuterar med, som skapar flest kontroverser – och hårda ord.. Den som försvarar RKKs mest underliga, och enligt många av oss obibliska dogmer får nog överse med att tillskrivas uttalanden om läran som kommer från andra håll inom RKK. I synnerhet om det kommer från biskopar, kardinaler och påvar - när nu allt till synes måste försvaras.

    Alltså kan ett till synes märkligt, och stundom okritiskt försvar av RKK bli till något som associeras med saker som den enskilde katoliken inte står för.

    MVH / Sefast Tronde

    # november 9, 2010 12:00

    Per Ewert said:

    Tack för inlägg med god ton, Bengt! Kanske läste du min recension av Scott & Kimberley Hahns i mitt tyckte alltför polariserade självbiografiska bok "Våra vägar bar till Rom" i gårdagens Världen Idag. Där lyfte jag fram just makarna Whitehead som goda föredömen (jag intervjuade Charles för Dagen härom året).

    Må vägen till en kärleksfull överlåtelse fortsätta!

    # november 9, 2010 1:05

    Bengt Malmgren said:

    Christian!

    Det är sant att enligt katolsk tro finns ingen automatik i frälsningen. Tron och dopet är grundläggande (barndopet bygger på föräldrarnas ställföreträdande tro), men man kan förlora frälsningen genom att aktivt ta avstånd. Det finns en dialektik mellan tro och gärningar, det kommer ju också tydligt fram i Jakobs brev. Och detta är väl ganska naturligt, annars skulle vi ju kunna "synda på nåden" hur mycket som helst. - Vi är ju redan frälsta, så strunt samma vad vi gör. Men tron är det grundläggande. Det har ju förts teologiska samtal om detta mellan katoliker och protestanter, och vad jag förstår finns det idag en samsyn i denna fråga.

    # november 9, 2010 3:24

    Bengt Malmgren said:

    Sefast Tronde!

    Tack att du borrar på djupet i dessa frågor.

    Till sist handlar det givetvis om tolkningar. Så är det inom katolska kyrkan, och så är det mellan samfunden. En del oenighet beror på missförstånd, i andra fall är det kanske reella skillnader. men det är inte så att man kan betrakta de "hårdföra" fyrkantiga traditionalistiska katolikerna som de som verkligen står för sann katolsk tro, och att det jag och andra presenterar är "catholic light". Absolut inte. Vi har alla ett ansvar att vara lyhörda och i god anda föra vidare det vi uppfattar som autentisk katolsk tro. Där har alla lika stort ansvar, påven, biskoparna, teologerna, varje troende församlingsmedlem. Tillsammans som en helhet utgör vi kyrkan, också kristna från andra samfund har en del i denna process, kanske katoliker är hemmablinda på vissa punkter, och icke-katoliker har viktiga pusselbitar som vi måste lyssna till. Det är egentligen hos Guds folk som helhet som ofelbarheten ligger (därför att Jesus lovat vara med sin Kyrka alla dagar intill tidens ände ochg e henne Hjälparen, den helige Ande), inte hos påven som bara är en tjänare åt evangeliet och Guds folk. Därför har du rätt när du skriver att "ett till synes märkligt, och stundom okritiskt försvar av RKK kan bli till något som associeras med saker som den enskilde katoliken inte står för". Det handlar inte om att försvara RKK, det handlar om att tillsammans som kristna söka sanningen.

    Om du läser Peter Seewalds andra intervjubok med Joseph Ratzinger, "Gud och Världen", så får du en bra inblick i katolsk teologi, och speciellt hur påven resonerar. Jag tror du kommer att känna igen dig i det mesta. Seewald kommer f.ö. ut med en tredje intervjubok med påven nu i slutet av denna månad som tar upp hur han ser på sådant som hänt sista åren, pedofiliskandalerna, SSPX-affären m.m. Jag tror det blir mycket intressant läsning och kommer att ge en annan bild än vad man förväntar sig, särskilt om man inte känner Katolska kyrkan eller påven, utan bara tagit del av schablonbilderna.

    # november 9, 2010 3:41

    Bengt Malmgren said:

    Per!

    jag läste med behållning din recension av Scott & Kimberley Hahns bok.

    Kanske är det så att protestanter som återvänder till Katolska kyrkan blir mer polariserade än katoliker i allmänhet, därför att de vill framhäva vad de återvänt till. Förhoppningsvis sker konversionen till Katolska kyrkan, inte för att de tar avstånd från något, utan för att de vänder sig mot något positivt som ännu mer bejakar den tro de redan har.

    # november 9, 2010 3:45

    Tobias H said:

    "Det är egentligen hos Guds folk som helhet som ofelbarheten ligger (därför att Jesus lovat vara med sin Kyrka alla dagar intill tidens ände ochg e henne Hjälparen, den helige Ande), inte hos påven som bara är en tjänare åt evangeliet och Guds folk."

    Det är inte katolsk lära. I övrigt håller jag med om vad du skrivit i detta inlägg.

    # november 9, 2010 4:56

    Stefan Herczfeld said:

    @Sefast Tronde. Jag tror att di snuddar vid ett centralt problem vid samtal mellan katoliker och protestanter. För många människor på båda sidor tenderar det centrala att bli frågor om hur man exakt uttrycker läran, eller om man följer olika former på ett korrekt sätt. För lärofrågorna hänvisar man till risken med villoläror, och för formfrågorna hänvisar man till sina tolkningar av olika innebörder. Det leder ingenvart...

    För de flesta protestanter i de äldre kyrkorna tror jag att det viktiga är att höra Guds ord och att leva ett sunt och rekordentligt liv, och i de nyare samfunden att vara överlåten. Sedan kan det vara ett problem att olika lärovindar för åt olika håll, som Paulus skriver till efesierna, men det förefaller vara ligga i det naturliga tillståndet inom stora delar av de protestantiska rörelserna. Som en del av det, även om det sannolikt är tänkt som en motvikt, frodas elitism.

    För de flesta katoliker är lärofrågorna inte särskilt centrala. Det är i stället sakramenten, och den konkreta gemenskapen med Kristus. Det kan ha sina sidor. I många fall spelar det inte särskilt stor roll om enskilda människor blandar samman t.ex. profeter eller apostlar, eller inte kan redogöra för transsubstantiationsläran, eller epiklesens plats och innebörd i den katolska mässan respektive de ortodoxa liturgierna. Sedan finns det naturligtvis människor som anser att det råder ett allmänt förfall, och att man därför måste återgå till något som varit. För min del är jag mer än tveksam till det. Det är en typisk rennäsans tanke. Figuren ser ut så att det fanns ett idealtillstånd, och att man skall återupprätta det. Tankefiguren har återkommit många gånger i västerlandet, och t.ex. reformationen är en del av det. När vi ser på några sådana försök som ligger litet bakåt i tiden upptäcker vi att de inte alls återgår till något gammalt, eftersom förutsättningarna radikalt ändrats, utan att de gör något eget, som i mångt och mycket är en sorts avståndstagande ifrån kontinuiteten i det närmast föregående. Rennäsanskonsten är inte antik, och nygotiken är inte medeltida för att ta några exempel.

    Det jag vill ha sagt är inte att lärofrågor är oviktiga, men att de, inom rimliga gränser, inte kan vara centrala för det kristna livet.

    @Christian. Jag tror att det skulle leda litet längre om vi identifierade de saker som vi menar med de olika orden. Det frälsningsbegrepp som du, och många frikyrkliga, använänder verkar komma ifrån några ställen hos Paulus. Det blir mer än egendomligt om man låter det ha samma innebörd på andra ställen hos samma författare, som t.ex. säger att vi skall arbeta på frälsningen, för att inte tala om vad det innebär för läsningen av andra bibelböcker. Det behöver inte vara ett stort problem, men det förutsätter att man identifierar de olika betydelserna och hanterar dem.

    # november 9, 2010 5:13

    Christian said:

    Stefan H.

    Vi hr redan pratat om det här på Erevna. Uttrycket att arbeta på sin frälsning betyder givetvis inte at vi med gärningar ska försöka göra oss förtjänta av eller förbättra frälsningen utan om att vi som troende ska arbete med frälsningen som grund och att ha visa vår tro med gärningar s a s. Eller som Paulus säger i Gal 5:6 en tro som är verksam genom kärlek. Dock som sagt aldrig så att dessa gärningar i tro skulle göra oss förtjänta av nåden och frälsningen. Den är från början til slut av nåd genom tro allena.

    # november 9, 2010 9:24

    Christian said:

    Bengt

    först vill jag bara påminna om att jag skrev ett lång kommentar till dig på Aletheia efter jobbet idag. Du kanske kan kommentera den?

    BM Det är sant att enligt katolsk tro finns ingen automatik i frälsningen.

    CM Det gör det inte enligt vår tro heller. Frälsningen förutsätter en respons hos oss i form av en levande tro.

    BM Tron och dopet är grundläggande (barndopet bygger på föräldrarnas ställföreträdande tro), men man kan förlora frälsningen genom att aktivt ta avstånd.

    CM Ja tron och dopet är grundläggande även om jag omöjligt kan se att tron kan vara något annat än personlig d v s att en annan persons tro kan frälsa dopkandidaten. Dopet som sådant och i sig själv frälser inte. Det förutsätter tro enligt vad Jesus säger; Den som tror och blir döpt ska bli frälst men den som inte tror ska bli fördömd. Det enda som kan kan föra oss till förtappelsen är alltså otron enligt Jesu klara ord. Däremot om vi tar aktivt avstånd kan detta leda till att vi tappar tron och därmed frälsningen.

    BM Det finns en dialektik mellan tro och gärningar, det kommer ju också tydligt fram i Jakobs brev. Och detta är väl ganska naturligt, annars skulle vi ju kunna "synda på nåden" hur mycket som helst. Vi är ju redan frälsta, så strunt samma vad vi gör.

    CM Ja det finns det. Gärningarn är ett uttryck för den frälsande tron, inte något som kvalificerar oss för frälsnignen. En sant troende vill inte synda på nåden och kan inte leva permanent i synd men esnkilda synder påverkar inte vår rättfärdighet inför Gud, vår ställning i Kristus. Det sistnämnda var exakt vad evangeliets belackare beskyllde Paulus för  8 Varför inte säga: "Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?"

    BM Det har ju förts teologiska samtal om detta mellan katoliker och protestanter, och vad jag förstår finns det idag en samsyn i denna fråga.

    CM Ja men de "lutheraner" som skrivit på den gemensamma deklarationen om RG kan knappat sägs vara bek.trogna.

    # november 9, 2010 9:37

    Bengt Malmgren said:

    Tobias H: Så fel är det inte. Jag åberopar Lumen Gentium artikel 12:

    "De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor."

    Sedan kräver givetvis påvens roll en lite längre utläggning. Se mitt referat av ett kapitel i Ratzingers bok Kallad till gemenskap som handlar om Petrusämbetet i kyrkan.

    Påven är centrum i biskopskollegiet och läroämbetet är givetvis givetvis grundläggande, men utan det allmänna prästadömet och utan att de troendes gemenskap ger legitimitet åt ämbetet går det inte. Och även för påve, och biskopar är grunden det allmänna prästadömet och den helige Andes ledning.

    Jag kan också berätta för dig att jag var på en föreläsning i S:ta Eugenia i torsdags med prof. Kenneth R Overberg SJ från Xavier-universitetet, USA som konstaterade ungefär samma sak. En artikel han presenterade hade titeln "Infallibility and Church Authority: The Spirits Gift to the Whole Church". Jag skickar dig den gärna.

    # november 9, 2010 9:38

    Stefan Herczfeld said:

    @Christian. Min poäng var inte att visa att vi har olika tolkningar, och att argumentera kring dem här, utan att peka på behovet av att reda ut begrepp och terminologi i syfte att klarlägga var vi menar samma sak, men använder olika ord, var vi använder samma ord, men menar olika saker, och var verkliga trosskillnader föreligger.

    I denna fråga verkar det som om vi har litet olika vinklar på sakerna. Det som jag tror att du menar med att vara frälst skulle jag kalla att börja vandringen på frälsningens väg. Det jag tror att du kallar frälsningsvisshet skulle jag kalla för hopp. Osv. Vi kan båda hitta goda exempel ur bibeln som stöder våra sätt att tala. Sannolikt tycker vi båda att våra egna argument är de bästa. Det som intresserar mig mest är frågan hur långt vi egentligen är överens, och vari de väsentliga skillnaderna består.

    # november 9, 2010 10:18

    Tobias H said:

    Bengt, misstaget är att ställa läroämbetets ofelbarhet mot sensus fidelium, som du gör. Lumen Gentium n. 25 upprepar Första Vatikankonciliets uttryckliga lära att påvens lärodefinitioner ex cathedra är ofelbara "ex sese et non ex consensu Ecclesiae" - av sig själva och inte på grund av Kyrkans instämmande. Det allmänna prästadömet utgör verkligen inte grunden för påvens och biskoparnas auktoritet, om så en jesuitisk professor skulle hävda det... Men jag läser gärna artikeln!

    # november 9, 2010 10:41

    Bengt Malmgren said:

    Tobias H: Jag tror du missförstår mig. Det handlar inte om att ställa läroämbetets ofelbarhet mot sensus fidelium, vad jag säger är att de två samspelar med varandra och kompletterar varandra. För oss katoliker är detta så självklart att vi inte behöver tala om det, men för att protestanter skall förstå vad ofelbarheten handlar om är det nödvändigt att se denna aspekt också.

    Läroämbetet är en specifik funktion i Kyrkan, medan sensus fidelium är något som är givet åt hela kyrkan. Biskoparna och påven när de utövar sitt ämbete har också del i sensus fidelium och utövar sitt ämbete mot den bakgrunden.

    Overbergs artikel har du här: (Reservation för ev stavfel eftersom texten är processad via OCR, och jag har inte hunnit korrekturläsa så noga)

    # november 10, 2010 8:14

    Anders Gunnarsson said:

    Stefan

    Din senaste kommentar var fullständigt brilljant. Rättfärdiggörelsedokumentet finns till, just p g a att man gjort just det du förespråkar; mellan lutheraner och katoliker.

    Allt gott i Kristus +T+ Anders

    # november 10, 2010 12:02

    Lennart said:

    Bra skrivet Bengt med ett kärleksfullt anslag. Tack!

    # november 11, 2010 9:25

    Tobias H said:

    Tack, Bengt, för att du gav tillgång till artikeln. Jag har ingenting att invända mot innehållet i den. Visst kan jag ha missförstått dig, men du skrev ju faktiskt att ofelbarheten "egentligen... inte" ligger hos påven. Du skrev sedan att läroämbetet är beroende av det allmänna prästadömet och att biskoparnas och påvens ämbetsutövning är en funktion av sensus fidelium. Det är inga bra formuleringar, för de motsvarar inte Kyrkans lära, och de förekommer inte heller i artikeln.

    # november 11, 2010 10:19

    Bengt Malmgren said:

    Tobias H!

    Formuleringarna var nog inte så bra.

    # november 11, 2010 11:04

    Bengts Blogg said:

    Jag vill i detta inlägg reflektera över helvetet och över behovet av en motsvarighet till

    # mars 18, 2011 5:40

    Bengts Blogg said:

    Det är naturligtvis bra med ett så brett och kontaktskapande samarbete som möjligt mellan

    # mars 24, 2011 7:43