Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Vart pekar samvetets kompassnål?
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Min, Christina Doctares och Tomas Seidals artikel på SvD brännpunkt om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal har väckt livlig debatt. Måga bloggare skriver, igår medverkade Christina i P1´s Människor och tro, och idag finns en replik på Brännpunkt författad av Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund, professorn i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet Kristina Gemzell Danielsson och Åsa Regnér, RFSU´s ordförande.

Att värna om kvinnors och barns hälsa är givetvis bra, därom råder en värdegemenskap som inte ens behöver diskuteras, men i sin demagogi får dessa tre kvinnor det att låta som om värnandet om rätten till liv och samvetsbetänkligheter mot att döda står emot en sådan strävan, ja rentav är omoralisk och egoistisk. Mot "kvinnors rätt till abort" ställs "vårdpersonalens intressen". I förlöjligande syfte tar man fram horribla exempel som t.ex. "en gravid polsk kvinna som vägrades behandling för en tarmsjukdom då hennes läkare av samvetsskäl inte ville göra något som kunde skada fostret". Man vet inte ens om detta är en vandringssägen eller verkligt, och även om det fanns en verklighetsbakgrund, så säger det ganska lite om huvudfrågan - extremister finns överallt. Mot "abortmotståndet" som råder i Europa och övriga världen ställs Sverige som det mest moraliskt högstående landet i Europa, man vet vad som är bäst, här finns en enhetlig syn på rätten till abort, och yrkesförbud skall självklart råda för dem som inte kan ställa upp på att verkställa aborter (det är ju faktiskt vad de tre hävdar) och att försvara samvetsbetänkligheter när det gäller att döda som vi tre gör i vårt debattinlägg innebär "en grov förolämpning mot professionell vårdpersonal". Är det fler än jag som känner igen Storebror från Orwells framtidsroman 1984 i dessa tongångar? Dessutom föreslogs i det ursprungliga resolutionsförslaget att vårdpersonal med avvikande åsikter skulle registreras, vilket ytterligare förstärker intrycket av diktatur och åsiktsförtryck. Vi som hävdar detta reduceras till en ömklig skara som bara hävdar "våra egna intressen", i motsats till de tre kvinnorna som strider för ett högre allmänintresse.

Men denna enhetskultur, och detta enhetliga synsätt på abortens etik som de tre kvinnorna vill frambesvärja genom sin artikel finns inte i Sverige heller. Bl.a. vi tre som skrev den första brännpunktsartikeln gör oss till tolk för ett alternativt synsätt. Särskilt i ett samhällsklimat när det finns en strävan till likriktning är det nödvändigt och bra för samhället och i detta fall sjukvården att det finns de vars moraliska kompassnålar kanske devierar något annorlunda i förhållande till den magnetiska storm som vill dra dem åt ett helt annat håll. Mångfald och ifrågasättande av den gängse enhetskulturen är en bra och nödvändig sak.  

Det är självklart att man måste kompromissa när liv står mot liv, det är också klart att kvinnor som är närmast berörda bör ha mest att säga till om, och det handlar inte om att ändra abortlagen. Det handlar inte heller om att påstå att den professionella personal som försvarar aborträtten inte gör ett bra och etiskt högstående arbete för kvinnors och barns hälsa. Vill man anklaga oss för sådant har nog alla andra argument trytit. Alla gör inte samma bedömningar. Naturrättsligt förefaller det absurt att tala om något sådant som "rätten till abort". Rätten till liv finns, och rätten till självbestämmande, rätten till  personlig integritet och rätten till jämlik behandling och bemötande oberoende av vilken typ av person man än är, men abort kan aldrig vara något annat än en nödlösning i en svår situation, aldrig en rättighet.

Dessutom har samvetsfriheten en bredare relevans än enbart dödande i livets början. Snart kommer eutanasin. Får man inte säga nej till abort, så är väl nästa steg att man inte får vägra att döda någon i livets slutskede på dennes begäran. På Katolsk visions blogg häcklas Katolska kyrkans syn på dessa frågor, och min och mina medförfattares motiv till att skriva brännpunktsartikeln misstänkliggörs. En kommentator på Katolsk visionbloggen skriver:

"Vad RKK än säger och och anser så tycker jag för min egen del att gärna skulle tänka mig dödshjälp för min egen del under vissa betingelser och omständigheter. Vilka svåra situationer kan man inte tänka sig att läkarna ställer patienterna inför om dom- läkarna prioriterar sitt samvete framför patientens val"

Jag tror inte han riktigt är medveten om vad han skriver: Läkarna är till problem om dom "prioriterar sitt samvete framför patientens val". Vad säger detta om hur man ser på samvetet: Samvetet misstar sig, någon annan (Storebror?) skall avgöra vad som är acceptabelt att tänka...

Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som härskar över vårt liv.

Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land!

(Hjalmar Gullberg, Enslingen på Salamis)

 


Posted 2010-10-23 14:44 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren