Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Vidga perspektivet på det ekumeniska samtalet.
Bengts Blogg

Syndication

Recent Posts

News

Archives

Ortodoxe ärkebiskopen Benjamin Atas vid besök i Pingstkyrkan i Södertälje. På bilden med pingstpastor Sten-Gunnar Hedin

Att kyrkan är en enda, helig, katolsk (=allmän) och apostolisk är nog alla kristna överens om eftersom man omfattar de klassiska trosbekännelserna, däremot är skandalmedvetandet över att kristenheten är söndrad olika. Katolska kyrkan är, i alla fall om man ser till de dokument som givits ut, väldigt medveten om detta medan andra vill tona ner problemet eller t.o.m. låtsas som om inte existerar. Eller så rundar man problemet genom att förklara att kristna av annan tradition inte tillhör kroppen (Paulus kallar kyrkan Kristi kropp).

Vi är inne i ett nytt ekumeniskt skede. Jag tolkar uttrycket "den nya ekumeniken" som ett allmänt kristet medvetande om att en ekumeniken är en akut nödvändighet för att den kristna församlingen skall kunna frambära ett trovärdigt kristet vittnesbörd, och att den måste innefatta alla samfund. Den protestantiska kristenheten bejakar att också Katolska kyrkan tillhör kroppen, och den Katolska kyrkan bejakar att de protestantiska samfunden och frikyrkorna, även om de enligt katolsk kyrkosyn inte är fullödiga kyrkor, inom sig rymmer väsentliga element av Guds frälsande nåd och att Katolska kyrkan även har mycket att lära av dem. I ett sådant ömsesidigt bejakande blir det ekumeniska samtalet plötsligt möjligt på ett annat sätt än tidigare, och vi får en ny ekumenisk process.

Katolska kyrkans positiva bekännelse till trons fullhet i sina dokument motsvaras långtifrån alltid av en motsvarande praxis. För många protestantiska och frikyrkliga kristna som varit vana att leva utifrån evangeliets fulla frihet och den frälsande kraft som finns i att bekänna Jesus som sin Herre, så som Paulus så vältaligt sätter ord på i Efesierbrevets första kapitel som utgjorde textläsningar förra veckan känns Katolska kyrkan trång och förkvävande. Förra veckans läsningar var från Lukasevangeliets 11:e kapitel där Jesus kritiserar fariseer och laglärde för deras dubbelmoral:

 "Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er. Ve er, fariseer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra...  Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna."

Hur kan det vara att en kyrka som står för trons fullhet och i sina liturgi förkunnar trons frälsande kraft och friheten och kärleken i evangeliet kan uppfattas precis som fariseerna och de laglärde som beskrivs här? Många protestanter och frikyrkliga upplever Katolska kyrkan som ett stelt människoskapat system som inte förkunnar utan förkväver evangeliet. De samtalar inte med Katolska kyrkan, men när andra protestanter och frikyrkliga öppnar sig mot Katolska kyrkan höjder de ett varningens finger för att skynda för snabbt och varnar för att låta sig snärjas in i ett system och ta på sig ett slavok vi som kristna för längesedan är befriade från. Två av dem som driver denna linje är Daniel Forslund (bloggen Aletheia) och Michael Helders (bloggen Erevna).

Jag har varit inne och debatterat på dessa bloggar då och då, och bortsett från en del tok-antikatolska kommentarer, så märker jag att det finns en vilja till seriös dialog utifrån vår gemensamma kristna tro. Jag avfärdar inte kritiken, tvärtom måste jag konstatera att jag förstår den, och det vore det bra om sådan kritik kan tas in och bli till föremål för det gemensamma kristna samtalet.

Det ligger något i den protestantiska kritiken, och det finns ju också en massiv inomkatolsk kritik mot att Katolska kyrkans hierarki stelnat i ett tillämpande av traditionella maktstrukturer som föder korruption och förkväver det evangelium man är satt att förvalta och förkunna. Det är i det perspektivet man får se sex-övergreppsskandalerna. Jag har själv skrivit på denna blogg om den förstelnade klerikala kulturen, det är inte bara lekmän som kritiserar detta, också många biskopar och präster, och längst i sin kritik går det nätverk som bloggen Katolsk Vision gör sig till tolk för. Se också här och här.

Bilden från katolskt karismatiskt möte i Warszawa. Karismatiska förnyelsen vill bidra till att blåsa liv i nådegåvan och främja den personliga pingsten. 28-31 oktober hålls en Nordisk karismatisk konferens i Stockholm..

Den inomkatolska kritiken och den protestantiskt-frikyrkliga kritiken har samma fokus, nämligen att kyrkan stelnat i strukturer som gjort den till en mänsklig stenstod istället för en dynamisk kraft som förkunnar evangeliet. Förutom detta gemensamma fokus står de antikatolska frikyrkliga och den liberala inomkatolska falangen nog ganska långt från varandra. Men det är i att bejaka hela detta spänningsfält mellan olika perspektiv på den kristna tron som det ekumeniska samtalet måste fortsätta att föras. Den nya ekumeniken är rätt väg, så tillvida att man inte kan göra det lätt för sig genom att utesluta delar av kristenheten ur sin medvetandesfär, att lyssna till kritiker är viktigt för att se sina egna blinda fläckar. Men jag har också förståelse för Forslunds och Helders varningar att gå alltför fort fram. Jag tror den protestantiska kritiken är nyttig för oss katoliker och att det finns samfund som "utanför lägret" lever evangeliet och utövar kritik mot förstelning och tröghet som finns i det katolska systemet.

Men rörelser "utanför lägret" kan ju bara definieras utifrån att de är beroende av helheten och centrum. Katolska kyrkan kan vara försvagad av mänskliga tillkortakommanden, men man kan inte tänka bort den ur det kristna helhetsperspektivet utan att något väsentligt går förlorat. Jag läste nyligen en intressant kolumn i National Catholic Reporter som jag tror kan hjälpa oss att få perspektiv på frågan. Man refererar till Kardinal Newman (nyligen saligförklarad under påvens resa i Storbritannien) som urskiljde tre källor som alla är lika viktiga för trons autenticitet: 1) Läroämbetet, biskopskollegiet samlat kring biskopen av Rom, 2) teologerna, 3)folket, alla troende som lever och tillämpar evangeliet i vardagen. Alla dessa tre instanser lever i dynamisk interaktion med varandra.

Läroämbetet: Att det finns ett läroämbete i form av ansvariga personer i apostlarnas efterföljd som har att vaka över och förvalta trons autenticitet där också påveämbetet har en legitimitet tror jag många är överens om. Detta är grundläggande för katolsk tro, och även de mot läroämbetet kritiska skribenterna på Katolsk vision tror jag delar denna grundsyn. Även bland ortodoxa är detta självklart, åtminstone vad gäller biskopskollegiet, påvens ställning är ju föremål för diskussion. Också många protestanter som sett den allt större splittringen inom den protestantiska kristenheten tror jag på ett eller annat sätt har förståelse för behovet av ett läroämbete i kristenheten.

Teologerna: Det är teologernas sak att tolka, levandegöra och förmedla det som är Kyrkans tro. Det är inte teologernas sak att "hitta på" vad man skall tro eller utgöra en auktoritet att bestämma vad som är autentisk tro, det är läroämbetets sak, däremot behöver läroämbetet ta del av den teologiska reflektionen i sitt arbete att vaka över den autentiska tron. På så sätt blir samspelet mellan läroämbete och teologi en dynamisk process.

Folket: Den yttersta källan till en autentisk tro är evangeliet mottaget i varje troendes hjärta, där ordet sås, gror och bär frukt. Ledsagat av den helige Ande uppstår på så sätt ett slags allmänt tros-medvetande "sensu fidei toitus populi" som egentligen är den yttersta källan till Kyrkans ofelbarhet. Detta är grunden för det allmänna prästadömet som är basen för hela Kyrkan. Också de som får särskilda uppdrag och vigningar i Kyrkan har detta som grund. Utan omvändelse, att ha tagit emot Kristus i sitt hjärta, tagit emot den helige Ande och personligen leva evangeliet kan man inte fungera bra som biskop eller teolog heller. Då urartar det till rent mänsklig maktutövning eller intellektuella övningar. Referens: Lumen Gentium artikel 12.

Det finns en hela tiden en dynamik mellan dessa tre delar:

  • Den enskildes samvete och trosmedvetande/läroämbetet: Se denna artikel av biskop Antony Fisher. Kardinal Newman hade mycket att säga om ämnet också. Jag ser att det blir en föreläsning av  prof. Kenneth R. Overberg SJ i S:ta Eugenia kyrka Kungsträdgårdsgatan 12 i Stockholm torsdag 4 november kl 19.00. "Individual Conscience and Church Authority Disagreement or Obedience?" är rubriken på detta högaktuella föredrag. Frågor som vad är samvetet, hur fattar vi moraliska beslut, vad är skillnaden mellan individuella samveten och relativism, hur förhåller sig samvetet till kyrklig auktoritet, tas upp.

 

  • Läroämbete/teologi: Påve Benedikt på den tid han var kardinal Ratzinger har skrivit om detta t.ex. i texter återgivna i hans reflektioner över katekesen i boken På väg till Jesus Kristus.

  

  • Den enskildes trosmedvetande/teologin kan man också fundera över. Klart är att man inte behöver vara teolog för att tro. Tron är något som väcks i ens hjärta efter att ha hört evangeliet förkunnas, men god teologi hjälper oss att bättre förstå och reflektera över vår tro.

Salzman och Lawlers teologiskt reflekterande bok The Sexual Person är exempel på en bok som förklarats stå i strid med Katolska kyrkans lära.

Nu till den tänkvärda slutsatsen i NCR-kolumnen: Den inre dynamiken mellan de tre områdena läroämbete - teologi - de kristnas allmänna trosmedvetande har inte riktigt fungerat i Katolska kyrkan under de sista århundrandena därför att läroäbetet har lagt beslag på hela tolkningsutrymmet. Med exempel från sexualetiken där det är allderles uppenbart för en utomstående betraktare (se t.ex. Sveriges vatikanambassadör Ulla Gudmundson, artikel på Newsmill) att det finns en himmelsvid skillnad mellan hur även fromma (inte bara avfallna) katoliker lever och uttolkar dessa frågor och hur företrädare för läroämbetet ser på det. Med tanke på kunskapsutvecklingen på detta område och den skriande diskrepansen mellan läroämbete och folk borde det vara rimligt med ett öppnare samtal och teologisk reflektion där input också skulle kunna komma från andra än celibatära män. Men företrädare för läroämbetet är ofta väldigt snabba att lägga locket på genom att förklara varje utläggning som inte exakt överensstämmer med läroämbetets hittillsvarande detaljerade regler såsom i strid med kyrkans lära. Läroämbetet har tagit monopol på att uttolka vad som är rätt lära och satt dynamiken med de andra delarna ur spel. Så var det inte från början, och så borde det inte vara enligt rätt uppfattad katolsk tro. 

Man kan förstå att protestantiska frikyrkliga som anar detta drar öronen åt sig och är rädda för att dras in i något som de sedan inte mentalt kan ta sig ur. På bloggen Aletheia har man tagit upp begreppet koka grodan. En levande groda i en gryta med vatten kan lätt hoppa ur grytan om miljön blir för ogästvänlig, t.ex. om vattnet blir för varmt. Men det finns ett knep att få grodan att stanna kvar och koka den levande: Genom att höja vattnets temperatur mycket sakta gradvis. Då vänjer sig grodan och stannar kvar i vattnet till dess det är för sent: Genom att grodan inte hoppat ut i tid har musklerna blivit förlamade av värmen så att den inte kan hoppa längre. Så är det, menar somliga på bloggen Aletheia med protestanter som öppnar sig för Katolska kyrkan. I början kan det kännas bra, men sedan är det för sent att dra sig ur.

Nu är ju detta en demoniserande och konspiratorisk bild av Katolska kyrkan och också en bild som antyder mycket lågt förtroende för kristna som självständigt tänkande personer. Allraminst katoliker är några ja-sägare som blint lyder auktoriteter, utan man agerar självständigt och följer sitt samvete. Enligt autentisk katolsk tro är det allmänna prästadömet och den enskildes personliga omvändelse och självständiga agerande som person grundläggande, och varje biskop med självaktning som önskar en levande kyrka där nådegåvorna flödar och inte en skock får som passivt föses dit makteliten vill förstår nog att hellre önska sig självständiga personer än auktoritetsbundna robotar att vara herde för.

Men kyrkans framtid och enhet har vi alla ansvar för, såväl katoliker och ortodoxa som protestanter och frikyrkliga. såväl lekfolk som dem som har särskilda ämbeten i kyrkan. Därför är den nya ekumeniken enda vägen framåt.

 

uppdat 2010-10-18 kl 4:39 bm


Posted 2010-10-17 7:38 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren