Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Naturrätt eller värdenihilsim?
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Jag har aldrig riktigt kommit att uppskatta Lena Anderssons texter i DN sedan hon blev ledarskribent. Dom spretar alltför mycket mellan plattityder och referenser till vad andra tänkt i de stora filosofiska och existentiella frågorna, men hon lyckas aldrig få i hop det på slutet till en bärande syntes. Samtidigt uppskattar jag hennes ärlighet i att försöka redovisa hur hon tänker, vilket samtidigt visar på bräckligheten i den ateist-humanistiska tankevärld jag förstår hon bekänner sig till. Jag väljer att kommentera hennes ledarkolumn idag utifrån två perspektiv:

1. Som en propagandaartikel för ateism och mot religion.

 Om man inte närmare analyserar vad hon skriver fyller säkert artikeln här ett syfte likaväl som en propagandaartikel i forna Sovjetväldets Pravda eller i kinesiska Folkets Dagblad.  Det slås fast

  • att religionen är en livslögn
  • att all sofistikering av religionen och teologin bara är sätt att försvara det bräckliga fantasibygget
  • att de "oreligiösa" människornas artiga omtanke om de religiösa i själva verket är en artig lögn för att inte såra de religiösa
  • att de religiösa borde se de oreligiösas välvilja som en nedlåtande arrogans som de borde bli upprörda över

Hon använder i artikeln bildspråk som gagnar propagandasyftet (Den religiöse som ett barn som fått en ballon som barnet tror det bor något särskilt i, Kristendomens "låtsasvärld", Gud en saga om en gubbe i himlen som man bygger kyrkor till).

2. Som en filosofisk reflektion kring tro och vetande, fantasi och lögn.

På det planet finner jag hennes text oerhört grund, och att hon skjuter sig själv i foten och attackerar sin egen världsbild också. Tror hon verkligen på allvar att kristna inte skulle ha reflekterat över dessa frågor förr och att vi nu borde bli sårade och upprörda, inse att ballongen håller på att spricka och ansluta oss till de "oreligiösas" upplysta skara. Hon refererar till tänkare som Torgny Lindgren och Jürgen Habermas (denne ateist, vars samtal med Joseph Ratzinger och på äldre dar förstående inställning till religionen uppenbarligen provocerar henne).

Torgny Lindgren är katolik och ledamot i Svenska Akademin. (Det sägs skämtsamt att fängelserna och Svenska Akademin är de ställen där katoliker är överrepresenterade)  och hans mångfacetterade prosa är ett illustrativt exempel på hur en kristen tänkande människa problematiserar dessa frågor utan att hamna i samma slutsatser som Lena Andersson. Torgny tog inte med sig sin barndoms frireligiösa tro in i vuxenlivet. I slutet på 1970-talet skrev han  ”Den enda tro jag lyckats få med mig ut i livet och behålla någorlunda oanfrätt är den på en demokratisk socialism.”, men bara för att några år senare bli katolik.

Jürgen Habermas nyss fyllda 80, är Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och har som samhällsfilosof alltid förespråkat ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle. Han kan knappast anklagas för att ha gått religionernas eller kristendomens ärenden, men har på senare år reflekterat mycket över religion och samhälle, vilket inneburit  omprövning av hans tidigare tankar (han tillhörde dem som förutspådde religionernas död). Ulf Jonsson SJ, katolsk präst och redaktör för Signum har skrivit en bok där han bl.a. tar upp ett tal han höll i Frankfurt strax efter 11 septemberhändelserna i USA år 2001 samt en debatt med Joseph Ratzinger, nuvarande påven, i  München år 2004. Habermas tolkar den fundamentalistiska terrorismen som urspårad religiositet, som en reaktion mot aggressiv västerländsk sekularisering som nedvärderar och osynliggör  religionen i samhället. Som en vision talar Habermas om "det postsekulära samhället",  där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism har lika lite att hämta. I detta samhälle har religionen en självklar plats i kultur och offentlig debatt. Habermas menar att den den religiösa tron fungerar som ett korrektiv i samhällslivet, och genom att vara en opinionsbildande faktor i samhälls- och moralfrågor bidrar det till att hindra samhället från moralisk kollaps. Förutsättning för detta är givetvis att troende tar avstånd från våld i samband med religiös tro, att man är  öppen för vetenskap och förnuft och bejakar att samhällets lagstiftning formuleras i profana kategorier. Dessa förutsättningar torde vara självklara för de flesta moderna troende, och utgöra ett gemensamt värdeunderlag för såväl majoriteten av aktivt troende människor som sekulära.

Det enda som fastnat hos Lena Andersson är att Habermas sagt att han är "religiöst tondöv", vilket hon tar till intäkt som stöd för sin ytliga analys i dagens kolumn.

Lena Andersson verkar utgå från ett värdenihilistiskt perspektiv. Hon skriver:

"På samhällsnivå måste vi upprätthålla hyckleriet om allas lika värde, eftersom vi inser att allas olika värde som vi dagligen utövar och främjar ej är vackert och inget att bygga lagar och moral på."

I motsats till detta utgår katolsk tro från att det finns positiva värden. Frågan är vem det är som bygger upp livslögner. Det kan vi givetvis alla göra, religiösa som "oreligiösa". Men nihilism och förnekande av värden kan vara en lika stor livslögn som bejakande av grundläggande positiva värden, det som vi i katolskt tänkande brukar kalla naturrätt.


Posted 2010-10-9 9:49 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren