Isidor Forum
Forum för dialog kring katolsk tro och katolska kyrkan. Ägs av Isidor nätverk och data
Paulus: Karismatiker som underordnar sig kollegialiteten i Kyrkan.
Bengts Blogg

Syndication

News

Archives

Dagens läsning i mässan är från Galaterbrevet. Det ger oss viktiga perspektiv på det aktuella ekumeniska samtalet mellan ortodoxa och katoliker angående Petrus-ämbetet i kyrkan och samtalet mellan pingstkarismatiska frikyrkogrupper och Katolska och Ortodoxa kyrkorna som bärare av läroämbete och sakrament. Paulus fick i en syn på vägen till Damaskus möta Jesus Kristus. Han kommenterar vad han fått vara med om: "Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund.. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus" (Gal 1:11-12).

 Denna kraftfulla karismatiska uppenbarelse var tillräckligt bärande för att Paulus under tre år kunde förkunna evangeliet utan någon kontakt med de andra apostlarna. Han skriver: "Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus...  Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob"  (Gal 1:16-17, 18-19). Trots att Paulus var så rikt utrustad med andliga nådegåvor ansåg han uppenbarligen inte som många fristående evangelister idag att man bara kan köra på utan organiskt samband med resten av kristenheten. Den han replierar på är då Petrus, och det är viktigt för Paulus att förankra sin tjänst hos honom. Här ser vi hur Petrusämbetet tar form i den unga kyrkan.

Fjorton år senare far Paulus på nytt till Jerusalem. Denna gång var det för att han fått motstånd i sin förkunnelse - en del menade att hedningarna som blev kristna borde omskäras, något Paulus var övertygad om inte var nödvändigt. Men, återigen, Paulus vill lägga fram detta för Petrus och de andra som kallas "pelarna" i Kyrkan för att få bekräftat att hans förkunnelse var riktig, för, skriver han, "jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves" (Gal 2:2).

Och pelarna i Kyrkan räckte honom handen som bekräftelse på att han hade deras fulla förtroende och att hans förkunnelse var riktig:

"De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna - han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått - det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna - räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna" (Gal 2:7-9)

I de ortodoxa kyrkorna har Petrusämbetet och dess bärare, biskopen av Rom tonats ner till förmån för en kollegialitet mellan patriarkerna som är apostlarnas efterträdare. Påven, biskopen av Rom ses i detta sammanhang som västerns patriark, en av flera jämlikar. Denna senare text framhäver ju kollegialiteten mellan apostlarna där Petrus är en av pelarna. Någonstans här fortgår den ekumeniska dialogen mellan ortodoxa och katoliker, och det finns många öppningar. Båda de sista påvarna har haft en stor öppenhet i att ställa sitt ämbete till förfogande i hela kristenhetens tjänst och vill tona ner alla ultramontanistiska krav. Det har nog aldrig varit Katolska kyrkans avsikt att framställa påven som någon slags suverän despot, och signaler i den riktningen från Första Vatikankonciliet är nog ett resultat av politiskt ultramontanistiska feltolkningar av vad som sades. Därför behövdes Andra Vatikankonciliet som en korrigering. Andra Vatikankonciliet betonade mera Kyrkan som Guds folk och påveämbetets tjänande och samordnande funktion inom ramen för biskoparnas kollegialitet.

En internationell kommission med romersk-katolska och ortodoxa medlemmar sammanträdde nyligen i Wien. Dialogen,handlade just om Petrusämbetet under det första kristna årtusendet. Den ryskortodoxe delegaten igumenen Filip från Moskvapatriarkatet lovordade i en intervju i ryska ”Interfax” Vatikanens beredvillighet att diskutera kring Petrusämbetet. I anslutning till mötet uppmanade påven Benedikt XVI vid sin onsdagsaudiens alla kristna att engagera sig för återställandet av den fullständiga enheten mellan kyrkorna. "Fred och harmoni de döpta emellan är en förutsättning för att kunna avlägga ett övertygande vittnesbörd om det kristna budskapet", sade påven.  Vid tidigare ortodox-katolska möten har det varit vissa spänningar inom den ortodoxa gruppen där den ryskortodoxe biskopen Hilarion inte varit på samma linje som den Ekumeniske patriarken av Konstantinopel. Vid mötet 2007 i Ravenna avreste han redan andra dagen med sin delegation. Men utan ryskortodoxt godkännande undertecknade de katolska och ortodoxa delegaterna i Ravenna den så kallade Ravennadeklarationen. Där enas båda sidor om att Rom under den odelade kyrkans tid under första årtusendet ”innehade en förrangsställning och att biskopen av Rom därför var den främste bland patriarkerna”.

Någonstans här kan väl den fortsatta dialogen om Petrusämbetes roll i Kyrkan fortsätta mellan Katolska kyrkan och hela kristenheten. Läs min tidigare analys av Joseph Ratzingers syn på Petrusämbetet i boken Kallad till gemenskap.


Posted 2010-10-5 6:53 by Bengt Malmgren
...
Ansv. utgivare: Bengt Malmgren