oktober 2010 - Posts
Jag kommer inte att hinna skriva så mycket på bloggen de närmaste dagarna eftersom jag kommer att vara helt upptagen av den Nordiska karismatiska konferensen som jag i egenskap av sekreterare i KKS är med och organiserar. Det har varit mycket förberedelsearbete, och nu ser jag fram mot starten torsdag kväll i S:ta Eugenia. Rubriken CULTURE OF PENTECOST kommer från ett uttalande av påven Benedikt XVI från i samband med ett karismatiskt möte i Italien 2005:
"I hope the Holy Spirit will meet with an ever more fruitful reception in the hearts of believers and that the 'culture of Pentecost' will spread, so necessary in our time"
Alla de sista påvarna har på olika sätt talat om vikten av en ny pingst i Kyrkan och varit positiva till den karismatiska förnyelsen som en faktor som främjar öppenheten för Pingstens Ande i Kyrkan. Nu har den Karismatiska förnyelsen har inget patent på den helige Ande, dess målsättning är inte att skaffa fler medlemmar åt "rörelsen", utan att främja något som tillhör hela Kyrkan och varje döpt kristen: Den personliga pingsten, mottagandet av den helige Ande som en levande kraft som gör oss till bekännande och vittnade kristna i världen. Inom den Karismatiska förnyelsen talar vi om detta som "dopet i den Helige Ande", en term lånad från Apostlagärningarna. Michelle Moran, president för ICCRS´råd skrev i ICCRS Nyhetsbrev mars-april 2010 om vad dopet i den Helige Ande betyder i samband med att främja den "Pingstens kultur" i Kyrkan som påve Benedikt talar om.
En av talarna vid konferensen är F Wilfried Brieven från Belgien. Han var tidigare sekreterare åt framlidne kardinal Leon J Suenens som på ett tidigt stadium insåg betydelsen av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan och var en av dess största främjare. F Brieven som själv varit med kommer att tala om hur den Karismatiska förnyelsen startade i Katolska kyrkan åren efter Andra Vatikankonciliet samt Kardinal Suenens betydels i sammanhanget. han kommer också att ge sitt personliga vittnesbörd. Andra dagen kommer han att tala om betydelen av dopet i den Helige Ande och dess betydelse för Pingstens kultur.
En annan gäst är Charles Whitehead från England, välkänd profil inom ICCRS och i ekumeniska sammanhang. Han och hans fru Sue, som tillhör Anglikanska kyrkan är engagerade i arbetet med 'Celebrate', mycket uppskattade ekumeniska karismatiska sommarkonferenser i England för familjer som hålls varje år. Sue är också gäst på vår konferens och kommer att hålla två seminarier, det ena om Andens gåvor och det andra om Andens frukter.
Att konferensen har ett starkt ekumeniskt inslag kan ingen undgå att märka, Sue Whithead kommer som sagt från Anglikanska kyrkan, och att Ulf Ekman från Livets ord också är inbjuden har väckt en viss förvånad uppmärksamhet. Många har inte uppmärksammat hans närmande till Katolska kyrkan under senare år, t.ex. i boken om Nattvarden som innehåller en närmast katolsk sakramentsteologi och hans bok Andliga rötter från 2009. I dagens nummer av Världen idag intervjuas Ulf själv om sitt deltagande i konferensen. På frågan om vilka beröringspunkter han ser inom karismatiken mellan Katolska kyrkan och Trosrörelsen svarar han:" Ända sedan 1970-talet har samfundsgränserna inom den karismatiska rörelsen inte varit så strikta, utan förenat människor som ser Jesus som sin herre och har upplevt den helige Ande. Vi delar samma historia, de klassiska dogmerna, den etiska och moraliska grunden för vår tro, och det karismatiska livet". Ulf ser de sista 3-4 årens utveckling som väldigt viktig: "att kristna som har en grundläggande tro på evangeliet, som ser Jesus som sin herre och tror på den helige Ande har börjat mötas på ett nytt sätt".
Välkommen att delta i denna konferens. Kan man inte hela tiden går det också bra att delta enstaka dagar. Se mer information på konferensens hemsida. Jag återger här några huvudpunkter i programmet:
Torsdag 28 okt:
19.00 Lovsångsgudstjänst, öppningsmöte. (S:ta Eugenia)
Fredag 29 okt:
9.00 Laudes, lovsång (S:ta Clara kyrka) 10.00-12.00 F W Brieven, Christof Hemberger: Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan i historia och nutid. Kardinal Suenens roll. Ett personligt vittnesbörd av f Brieven som var Kardinal Suenens sekreterare. (S:ta Clara kyrka)
14.00 - 16.00 seminarier, 4 parallella:
Socialt arbete i Stockholms City. Inga Pagreus, diakonissa i S:ta Clara kyrka berättar om hur bön och
öppenhet för den helige Ande inspirerat till diakonalt arbete bland narkomaner, hemlösa, flyktingar och andra nödlidande. (Eugenia, övre salen)
Församlingsförnyelse genom den helige Ande. Detta seminarium som leds av diakon Christof Hemberger vänder sig till
de unga och fokuserar på hur den helige Ande leder oss in i ett fullare andligt liv. (Eugenia, stora salen)
The Challenge of Ecumenism. Den Helige Ande och enheten. Charles Whitehead. (S:ta Clara kyrka)
The Gifts of the Spirit. Sue Whitehead om Andens gåvor och hur vi praktiserar dem i det dagliga livet. (FA, Drottningg 66)
18.00 Pontifikalmässa. Biskop Anders Arborelius och hans excellens Ärkebiskop Emil Paul Tscherrig, Påvlig nuntie för Norden. (S:ta Eugenia)
19.30 Kvällsmöte: Charles och Sue Whitehead: "Equipped by the Spirit - Christian Discipleship in the Power of the Holy Spirit". (S:ta Eugenia)
Lördag 30 okt
9.00 Laudes, lovsång (S:ta Clara) 10.00-12.00 F W Brieven, Christof Hemberger: Vad innebär dopet i den helige Ande för ”Pingstens kultur”? (S:ta Clara)
16.00 - 17.30 seminarier, 3 parallella
Församlingsförnyelse genom den helige Ande. Diakon Christof Hemberger, del II (Citykyrkan, Mahognysalen)
Power of Unity. Living Ecumenism. Att leva ekumeniskt. Charles Whitehead. (S:ta Clara)
The Fruits of the Spirit. Sue Whitehead om Andens frukter som mognar fram då vi lever ett liv i Jesu efterföljd. (Drottningg 66)
18.30 Kvällsmöte Charles o Sue Whitehead, Ulf Ekman: "The Power of Unity - Working together in the Power of the Holy Spirit" (S:ta Eugenia)
14.00 - 16.00 Ulf Ekman: ”Den Helige Ande, kärlekens,kraftens och enhetens Ande”. Avslutning med förbön och utsändning. (S:ta Clara)
Programfolder att ladda ner här.
Nu ser jag att hela det akademiska artilleriet mobiliseras för att gå emot min, Christina Doctares och Tomas Seidals artikel om samvetsfrihet. I en replik som jag läser på SvD´s webbplats skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet där han vad jag kan se argumenterar för att något substantiellt som man kan kalla samvete och som vi som människor är förpliktigade att följa inte finns. Samvete jämställs med starka känslor eller "sekteristiska övertygelser". En alternativ tolkning skulle vara att han menar att det finns, men att troende människor som hävdar samvetet per automatik diskvalificeras som icke trovärdiga.
Bauhn jämställer samvete med övertygelse. Kan man säga nej till att döda och ge anställda rätt att slippa detta, så måste man också ge rätt till undantag för andra starka övertygelser, t.ex. att inte ta i hand, att slippa dela ut post till Sverigedemokrater etc. Det är övertygelse som övertygelse. Men eftersom arbetsplatser inte är arenor för de anställdas utövande av sin övertygelse, tro eller samvete, så bör samvetsfrihet inte finnas. Bauhn Fastslår: "Det är alltså medborgarnas rättigheter, inte de offentliganställdas samvete som ska stå i centrum... Ytterst handlar det om att slå vakt om rågången mellan sekulär demokrati med likhet inför lagen, och ett konfessionellt samhälle, där undantag och särlösningar bestäms av gruppers eller individers övertygelser."
Men i Nürnberrättegångarna godkände man inte ett sådant resonemang utan menade att det finns en naturrättslig etik som man är förpliktigad att följa. Argumenten från nazist-bödlarna att man "bara lydde order" godtogs inte. Ett demokratiskt samhälle byggt på likhet inför lagen vill jag ha. Men det finns en grundläggande etik som man inte kan rösta bort.
Min, Christina Doctares och Tomas Seidals artikel på SvD brännpunkt om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal har väckt livlig debatt. Måga bloggare skriver, igår medverkade Christina i P1´s Människor och tro, och idag finns en replik på Brännpunkt författad av Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund, professorn i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet Kristina Gemzell Danielsson och Åsa Regnér, RFSU´s ordförande.
Att värna om kvinnors och barns hälsa är givetvis bra, därom råder en värdegemenskap som inte ens behöver diskuteras, men i sin demagogi får dessa tre kvinnor det att låta som om värnandet om rätten till liv och samvetsbetänkligheter mot att döda står emot en sådan strävan, ja rentav är omoralisk och egoistisk. Mot "kvinnors rätt till abort" ställs "vårdpersonalens intressen". I förlöjligande syfte tar man fram horribla exempel som t.ex. "en gravid polsk kvinna som vägrades behandling för en tarmsjukdom då hennes läkare av samvetsskäl inte ville göra något som kunde skada fostret". Man vet inte ens om detta är en vandringssägen eller verkligt, och även om det fanns en verklighetsbakgrund, så säger det ganska lite om huvudfrågan - extremister finns överallt. Mot "abortmotståndet" som råder i Europa och övriga världen ställs Sverige som det mest moraliskt högstående landet i Europa, man vet vad som är bäst, här finns en enhetlig syn på rätten till abort, och yrkesförbud skall självklart råda för dem som inte kan ställa upp på att verkställa aborter (det är ju faktiskt vad de tre hävdar) och att försvara samvetsbetänkligheter när det gäller att döda som vi tre gör i vårt debattinlägg innebär "en grov förolämpning mot professionell vårdpersonal". Är det fler än jag som känner igen Storebror från Orwells framtidsroman 1984 i dessa tongångar? Dessutom föreslogs i det ursprungliga resolutionsförslaget att vårdpersonal med avvikande åsikter skulle registreras, vilket ytterligare förstärker intrycket av diktatur och åsiktsförtryck. Vi som hävdar detta reduceras till en ömklig skara som bara hävdar "våra egna intressen", i motsats till de tre kvinnorna som strider för ett högre allmänintresse.
Men denna enhetskultur, och detta enhetliga synsätt på abortens etik som de tre kvinnorna vill frambesvärja genom sin artikel finns inte i Sverige heller. Bl.a. vi tre som skrev den första brännpunktsartikeln gör oss till tolk för ett alternativt synsätt. Särskilt i ett samhällsklimat när det finns en strävan till likriktning är det nödvändigt och bra för samhället och i detta fall sjukvården att det finns de vars moraliska kompassnålar kanske devierar något annorlunda i förhållande till den magnetiska storm som vill dra dem åt ett helt annat håll. Mångfald och ifrågasättande av den gängse enhetskulturen är en bra och nödvändig sak.
Det är självklart att man måste kompromissa när liv står mot liv, det är också klart att kvinnor som är närmast berörda bör ha mest att säga till om, och det handlar inte om att ändra abortlagen. Det handlar inte heller om att påstå att den professionella personal som försvarar aborträtten inte gör ett bra och etiskt högstående arbete för kvinnors och barns hälsa. Vill man anklaga oss för sådant har nog alla andra argument trytit. Alla gör inte samma bedömningar. Naturrättsligt förefaller det absurt att tala om något sådant som "rätten till abort". Rätten till liv finns, och rätten till självbestämmande, rätten till personlig integritet och rätten till jämlik behandling och bemötande oberoende av vilken typ av person man än är, men abort kan aldrig vara något annat än en nödlösning i en svår situation, aldrig en rättighet.
Dessutom har samvetsfriheten en bredare relevans än enbart dödande i livets början. Snart kommer eutanasin. Får man inte säga nej till abort, så är väl nästa steg att man inte får vägra att döda någon i livets slutskede på dennes begäran. På Katolsk visions blogg häcklas Katolska kyrkans syn på dessa frågor, och min och mina medförfattares motiv till att skriva brännpunktsartikeln misstänkliggörs. En kommentator på Katolsk visionbloggen skriver:
"Vad RKK än säger och och anser så tycker jag för min egen del att gärna skulle tänka mig dödshjälp för min egen del under vissa betingelser och omständigheter. Vilka svåra situationer kan man inte tänka sig att läkarna ställer patienterna inför om dom- läkarna prioriterar sitt samvete framför patientens val"
Jag tror inte han riktigt är medveten om vad han skriver: Läkarna är till problem om dom "prioriterar sitt samvete framför patientens val". Vad säger detta om hur man ser på samvetet: Samvetet misstar sig, någon annan (Storebror?) skall avgöra vad som är acceptabelt att tänka...
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som härskar över vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land!
(Hjalmar Gullberg, Enslingen på Salamis)
 |
| Ortodoxe ärkebiskopen Benjamin Atas vid besök i Pingstkyrkan i Södertälje. På bilden med pingstpastor Sten-Gunnar Hedin |
Att kyrkan är en enda, helig, katolsk (=allmän) och apostolisk är nog alla kristna överens om eftersom man omfattar de klassiska trosbekännelserna, däremot är skandalmedvetandet över att kristenheten är söndrad olika. Katolska kyrkan är, i alla fall om man ser till de dokument som givits ut, väldigt medveten om detta medan andra vill tona ner problemet eller t.o.m. låtsas som om inte existerar. Eller så rundar man problemet genom att förklara att kristna av annan tradition inte tillhör kroppen (Paulus kallar kyrkan Kristi kropp).
Vi är inne i ett nytt ekumeniskt skede. Jag tolkar uttrycket "den nya ekumeniken" som ett allmänt kristet medvetande om att en ekumeniken är en akut nödvändighet för att den kristna församlingen skall kunna frambära ett trovärdigt kristet vittnesbörd, och att den måste innefatta alla samfund. Den protestantiska kristenheten bejakar att också Katolska kyrkan tillhör kroppen, och den Katolska kyrkan bejakar att de protestantiska samfunden och frikyrkorna, även om de enligt katolsk kyrkosyn inte är fullödiga kyrkor, inom sig rymmer väsentliga element av Guds frälsande nåd och att Katolska kyrkan även har mycket att lära av dem. I ett sådant ömsesidigt bejakande blir det ekumeniska samtalet plötsligt möjligt på ett annat sätt än tidigare, och vi får en ny ekumenisk process.
Katolska kyrkans positiva bekännelse till trons fullhet i sina dokument motsvaras långtifrån alltid av en motsvarande praxis. För många protestantiska och frikyrkliga kristna som varit vana att leva utifrån evangeliets fulla frihet och den frälsande kraft som finns i att bekänna Jesus som sin Herre, så som Paulus så vältaligt sätter ord på i Efesierbrevets första kapitel som utgjorde textläsningar förra veckan känns Katolska kyrkan trång och förkvävande. Förra veckans läsningar var från Lukasevangeliets 11:e kapitel där Jesus kritiserar fariseer och laglärde för deras dubbelmoral:
"Ni fariseer, ni rengör utsidan av bägare och fat, men ert inre är fullt av vinningslystnad och ondska. Begriper ni inte att han som har gjort utsidan också har gjort insidan? Nej, ge de fattiga vad som finns på era fat, så blir allt rent för er. Ve er, fariseer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rättvisan och kärleken till Gud. Ni skulle göra det ena utan att därför försumma det andra... Ve också er, ni laglärda. Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna."
Hur kan det vara att en kyrka som står för trons fullhet och i sina liturgi förkunnar trons frälsande kraft och friheten och kärleken i evangeliet kan uppfattas precis som fariseerna och de laglärde som beskrivs här? Många protestanter och frikyrkliga upplever Katolska kyrkan som ett stelt människoskapat system som inte förkunnar utan förkväver evangeliet. De samtalar inte med Katolska kyrkan, men när andra protestanter och frikyrkliga öppnar sig mot Katolska kyrkan höjder de ett varningens finger för att skynda för snabbt och varnar för att låta sig snärjas in i ett system och ta på sig ett slavok vi som kristna för längesedan är befriade från. Två av dem som driver denna linje är Daniel Forslund (bloggen Aletheia) och Michael Helders (bloggen Erevna).
Jag har varit inne och debatterat på dessa bloggar då och då, och bortsett från en del tok-antikatolska kommentarer, så märker jag att det finns en vilja till seriös dialog utifrån vår gemensamma kristna tro. Jag avfärdar inte kritiken, tvärtom måste jag konstatera att jag förstår den, och det vore det bra om sådan kritik kan tas in och bli till föremål för det gemensamma kristna samtalet.
Det ligger något i den protestantiska kritiken, och det finns ju också en massiv inomkatolsk kritik mot att Katolska kyrkans hierarki stelnat i ett tillämpande av traditionella maktstrukturer som föder korruption och förkväver det evangelium man är satt att förvalta och förkunna. Det är i det perspektivet man får se sex-övergreppsskandalerna. Jag har själv skrivit på denna blogg om den förstelnade klerikala kulturen, det är inte bara lekmän som kritiserar detta, också många biskopar och präster, och längst i sin kritik går det nätverk som bloggen Katolsk Vision gör sig till tolk för. Se också här och här.
 |
| Bilden från katolskt karismatiskt möte i Warszawa. Karismatiska förnyelsen vill bidra till att blåsa liv i nådegåvan och främja den personliga pingsten. 28-31 oktober hålls en Nordisk karismatisk konferens i Stockholm.. |
Den inomkatolska kritiken och den protestantiskt-frikyrkliga kritiken har samma fokus, nämligen att kyrkan stelnat i strukturer som gjort den till en mänsklig stenstod istället för en dynamisk kraft som förkunnar evangeliet. Förutom detta gemensamma fokus står de antikatolska frikyrkliga och den liberala inomkatolska falangen nog ganska långt från varandra. Men det är i att bejaka hela detta spänningsfält mellan olika perspektiv på den kristna tron som det ekumeniska samtalet måste fortsätta att föras. Den nya ekumeniken är rätt väg, så tillvida att man inte kan göra det lätt för sig genom att utesluta delar av kristenheten ur sin medvetandesfär, att lyssna till kritiker är viktigt för att se sina egna blinda fläckar. Men jag har också förståelse för Forslunds och Helders varningar att gå alltför fort fram. Jag tror den protestantiska kritiken är nyttig för oss katoliker och att det finns samfund som "utanför lägret" lever evangeliet och utövar kritik mot förstelning och tröghet som finns i det katolska systemet.
Men rörelser "utanför lägret" kan ju bara definieras utifrån att de är beroende av helheten och centrum. Katolska kyrkan kan vara försvagad av mänskliga tillkortakommanden, men man kan inte tänka bort den ur det kristna helhetsperspektivet utan att något väsentligt går förlorat. Jag läste nyligen en intressant kolumn i National Catholic Reporter som jag tror kan hjälpa oss att få perspektiv på frågan. Man refererar till Kardinal Newman (nyligen saligförklarad under påvens resa i Storbritannien) som urskiljde tre källor som alla är lika viktiga för trons autenticitet: 1) Läroämbetet, biskopskollegiet samlat kring biskopen av Rom, 2) teologerna, 3)folket, alla troende som lever och tillämpar evangeliet i vardagen. Alla dessa tre instanser lever i dynamisk interaktion med varandra.
Läroämbetet: Att det finns ett läroämbete i form av ansvariga personer i apostlarnas efterföljd som har att vaka över och förvalta trons autenticitet där också påveämbetet har en legitimitet tror jag många är överens om. Detta är grundläggande för katolsk tro, och även de mot läroämbetet kritiska skribenterna på Katolsk vision tror jag delar denna grundsyn. Även bland ortodoxa är detta självklart, åtminstone vad gäller biskopskollegiet, påvens ställning är ju föremål för diskussion. Också många protestanter som sett den allt större splittringen inom den protestantiska kristenheten tror jag på ett eller annat sätt har förståelse för behovet av ett läroämbete i kristenheten.
Teologerna: Det är teologernas sak att tolka, levandegöra och förmedla det som är Kyrkans tro. Det är inte teologernas sak att "hitta på" vad man skall tro eller utgöra en auktoritet att bestämma vad som är autentisk tro, det är läroämbetets sak, däremot behöver läroämbetet ta del av den teologiska reflektionen i sitt arbete att vaka över den autentiska tron. På så sätt blir samspelet mellan läroämbete och teologi en dynamisk process.
Folket: Den yttersta källan till en autentisk tro är evangeliet mottaget i varje troendes hjärta, där ordet sås, gror och bär frukt. Ledsagat av den helige Ande uppstår på så sätt ett slags allmänt tros-medvetande "sensu fidei toitus populi" som egentligen är den yttersta källan till Kyrkans ofelbarhet. Detta är grunden för det allmänna prästadömet som är basen för hela Kyrkan. Också de som får särskilda uppdrag och vigningar i Kyrkan har detta som grund. Utan omvändelse, att ha tagit emot Kristus i sitt hjärta, tagit emot den helige Ande och personligen leva evangeliet kan man inte fungera bra som biskop eller teolog heller. Då urartar det till rent mänsklig maktutövning eller intellektuella övningar. Referens: Lumen Gentium artikel 12.
Det finns en hela tiden en dynamik mellan dessa tre delar:
- Den enskildes samvete och trosmedvetande/läroämbetet: Se denna artikel av biskop Antony Fisher. Kardinal Newman hade mycket att säga om ämnet också. Jag ser att det blir en föreläsning av prof. Kenneth R. Overberg SJ i S:ta Eugenia kyrka Kungsträdgårdsgatan 12 i Stockholm torsdag 4 november kl 19.00. "Individual Conscience and Church Authority – Disagreement or Obedience?" är rubriken på detta högaktuella föredrag. Frågor som vad är samvetet, hur fattar vi moraliska beslut, vad är skillnaden mellan individuella samveten och relativism, hur förhåller sig samvetet till kyrklig auktoritet, tas upp.
- Läroämbete/teologi: Påve Benedikt på den tid han var kardinal Ratzinger har skrivit om detta t.ex. i texter återgivna i hans reflektioner över katekesen i boken På väg till Jesus Kristus.
- Den enskildes trosmedvetande/teologin kan man också fundera över. Klart är att man inte behöver vara teolog för att tro. Tron är något som väcks i ens hjärta efter att ha hört evangeliet förkunnas, men god teologi hjälper oss att bättre förstå och reflektera över vår tro.
 |
|
Salzman och Lawlers teologiskt reflekterande bok The Sexual Person är exempel på en bok som förklarats stå i strid med Katolska kyrkans lära.
|
Nu till den tänkvärda slutsatsen i NCR-kolumnen: Den inre dynamiken mellan de tre områdena läroämbete - teologi - de kristnas allmänna trosmedvetande har inte riktigt fungerat i Katolska kyrkan under de sista århundrandena därför att läroäbetet har lagt beslag på hela tolkningsutrymmet. Med exempel från sexualetiken där det är allderles uppenbart för en utomstående betraktare (se t.ex. Sveriges vatikanambassadör Ulla Gudmundson, artikel på Newsmill) att det finns en himmelsvid skillnad mellan hur även fromma (inte bara avfallna) katoliker lever och uttolkar dessa frågor och hur företrädare för läroämbetet ser på det. Med tanke på kunskapsutvecklingen på detta område och den skriande diskrepansen mellan läroämbete och folk borde det vara rimligt med ett öppnare samtal och teologisk reflektion där input också skulle kunna komma från andra än celibatära män. Men företrädare för läroämbetet är ofta väldigt snabba att lägga locket på genom att förklara varje utläggning som inte exakt överensstämmer med läroämbetets hittillsvarande detaljerade regler såsom i strid med kyrkans lära. Läroämbetet har tagit monopol på att uttolka vad som är rätt lära och satt dynamiken med de andra delarna ur spel. Så var det inte från början, och så borde det inte vara enligt rätt uppfattad katolsk tro.
Man kan förstå att protestantiska frikyrkliga som anar detta drar öronen åt sig och är rädda för att dras in i något som de sedan inte mentalt kan ta sig ur. På bloggen Aletheia har man tagit upp begreppet koka grodan. En levande groda i en gryta med vatten kan lätt hoppa ur grytan om miljön blir för ogästvänlig, t.ex. om vattnet blir för varmt. Men det finns ett knep att få grodan att stanna kvar och koka den levande: Genom att höja vattnets temperatur mycket sakta gradvis. Då vänjer sig grodan och stannar kvar i vattnet till dess det är för sent: Genom att grodan inte hoppat ut i tid har musklerna blivit förlamade av värmen så att den inte kan hoppa längre. Så är det, menar somliga på bloggen Aletheia med protestanter som öppnar sig för Katolska kyrkan. I början kan det kännas bra, men sedan är det för sent att dra sig ur.
Nu är ju detta en demoniserande och konspiratorisk bild av Katolska kyrkan och också en bild som antyder mycket lågt förtroende för kristna som självständigt tänkande personer. Allraminst katoliker är några ja-sägare som blint lyder auktoriteter, utan man agerar självständigt och följer sitt samvete. Enligt autentisk katolsk tro är det allmänna prästadömet och den enskildes personliga omvändelse och självständiga agerande som person grundläggande, och varje biskop med självaktning som önskar en levande kyrka där nådegåvorna flödar och inte en skock får som passivt föses dit makteliten vill förstår nog att hellre önska sig självständiga personer än auktoritetsbundna robotar att vara herde för.
Men kyrkans framtid och enhet har vi alla ansvar för, såväl katoliker och ortodoxa som protestanter och frikyrkliga. såväl lekfolk som dem som har särskilda ämbeten i kyrkan. Därför är den nya ekumeniken enda vägen framåt.
uppdat 2010-10-18 kl 4:39 bm
"Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar skall komma i dagen." (Luk 2:34-35)
Kristusgestalten fortsätter att engagera även 2000 år efter att han lämnade sitt jordiska liv. Jesus är ett tecken som väcker strid så var det för 2000 år sedan, så är det idag. Det tycks vara svårt att förhålla oss likgiltiga till honom. Antingen följer man honom eller avvisar honom och söker hitta andra (bort)förklaringar till varför det inte stannade vid en upprorsmakares obetydliga avrättning för länge sedan gömd i historiens glömska.
Den gångna veckan har vi i mässan läst från Paulus brev till Efesierna, första kapitlet, där Paulus bara några årtionden efter Jesu död utlägger en fullt utvecklad kristologi.
Faderns beslut:
"Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen... I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser - så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden."
Vad Jesus Kristus betyder för oss människor:
I honom har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut: vi skall vara Gud till pris och ära, vi som redan på förhand hade satt vårt hopp till Kristus... i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, fått den utlovade heliga Anden som ett sigill. Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.
Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror - samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.
Den kritiska forskningen kan inte bra förklara hur denna kristologi kommit till. Att församlingarna anonymt utbildat dessa föreställningar förklarar ingenting. Det är historiskt mera logiskt att det finns redan från början och att Jesu gestalt sprängde alla kategorier som fanns till hands och att det bara kan förstås utifrån Guds mysterium.
Jag är vägen sanningen och livet säger Jesus om sig själv. Vad är sanning? När vi kommer i kontakt med sanningen kommer vi oundvikligen i kontakt med Gud. Sanningen enligt Bibeln och Kyrkans tro är att Gud kommit människan till mötes i Jesus Kristus. Korset är det som gör kristendomen unik. Vetekornets lag: Om inte vetekornet faller i jorden och dör kan det inte bära frukt utan förblir ett ensamt korn. Ett erbjudande om upprättelse för människan genom en väg som tar fasta både på hennes storhet (skapad till Guds avbild) och hennes elände (synden).
Den öppna graven, vad som hände sedan. Det är svårt att bortförklara. Bara om Jesus och hans ord radikalt överstiger det normala i människors hopp och förväntan får man en förklaring till varför han dog på korset och på den inverkan det haft, Kyrkans födelse och spridning.
...sade en förtvivlad kvinna i en by i Kongo-Kinshasa som drabbats av regeringssoldaternas våldtäkter. Fruktansvärda övergrepp. Byborna flyr för att de inte är trygga för sina egna regeringssoldater. Hur kan sådant passera och business as usual fortsätta som om ingenting hänt? De män som gör sig skyldiga till dessa skändligheter kan fortsätta att göra karriär och undgå dom. Vilket är värst, själva våldtäkterna eller passiviteten hos dem som ser och vet om att det sker men ändå inte gör något? Detta är ett exempel på att värnandet om kvinnors mänskliga rättigheter är det som har allra lägst prioritet, sade Margot Wallström då hon presenterade sin rapport inför FN.
DN Svt
Just nu pågår en diskussion om religionssynkretism på en katolikfientlig blogg. Man har för sig att tidigare möten som påvarna haft i bl.a. Assisi med företrädare för andra religioner är bevis på att Katolska kyrkan är för religionssammanblandning. Så är det nu inte alls. Jag aktualiserar ämnet här och återger min kommentar på bloggen Aletheia.
I diskussionen om religionsdialog och samarbete över religionsgränserna intar människor ofta två olika ytterlighetspositioner: Å ena sidan finns det de som inte ser, erkänner eller förstår frågeställningen, de är idel positiva och tycker att det är väl bra. Sedan finns det de som ser en synkretism bara i det faktum att företrädare för olika religioner möts och har dialog med varandra.
Katolska kyrkan har en klar uppfattning om Jesus Kristus som världens frälsare vilket är fokus för Kyrkans tillbedjan och liturgi och drar klara gränser mot synkretism. Samtidigt är man öppen för och tycker det är viktigt med dialog med alla människor och grupper, inkl. troende från andra religioner.
Det finns felaktiga föreställningar om att påven Johannes Paulus II´s interreligiösa fredsmöte i Assisi 1986 skulle vara religionsssammanblandande. En rädsla för dialog mellan religioner överhuvud taget bottnar nog i en osäkerhet om den egna identiteten. Är man fast rotad i sin egen kristna identitet behöver man inte rädas dialog med andra.
Mötet i Assisi var 1986 uppföljdes av ett möte som hölls 24 januari 2002. Nej, någon synkretism var det inte frågan om. Andan var en fredlig dialog mellan religionerna, något som måste vara både möjligt och angeläget. Men för att undanröja möjliga missförstånd om synkretism var man mycket noga om att det inte handlade om att blanda varandras riter. Principen var att man inte ber tillsammans, men man är tillsammans och ber, varje religion för sig. I denna Signum-artikel ges en grundlig utredning av begreppen.
Påven Johannes Paulus II inbjöd den 24 januari 2002 företrädare för alla världens religioner, särskilt kristna och muslimer, för att på nytt liksom 1986, be för freden i den helige Franciskus stad Assisi. Inför detta möte skrev kardinal Walter Kasper, ordförande för Vatikanens råd för kristen enhet en artikel i Vatikanens dagstidning Osservatore Romano (5 januari 2002) där han påpekade att fredsmötet inte handlar om synkretism (religionsblandning). Kasper varnade för att blanda ihop ekumenik, som handlar om att återförena de splittrade kristna kyrkorna, och interreligiös dialog, som aldrig kan handla om att smälta samman olika religioner. "Ekumenisk dialog och interreligiös dialog hänger ihop men är inte samma sak. De är två helt olika saker och får inte blandas ihop," skriver Kasper. "Ekumenisk dialog bygger inte bara på den tolerans och respekt man måste visa varje mänsklig övertygelse, särskilt religiösa sådana. Den bygger inte på liberal människokärlek eller borgerlig artighet. Tvärtom har den ekumeniska dialogen sina rötter i den gemensamma tron på Jesus Kristus och i det ömsesidiga erkännadet av dopet, genom vilket alla döpta är medlemmar av kristi enda kropp... Kristna och anhängare av andra religioner kan be, men de kan inte be tillsammans," skriver kardinal Kasper. "Varje form av synkretism är utesluten. Däremot har de gemensamt känslan och respekten för Gud eller det gudomliga och längtan efter Gud eller det gudomliga, respekten för livet, längtan efter fred med Gud eller det gudomliga, fred mellan människor och i världsalltet. De har många moraliska värden gemensamt. De kan och bör samarbeta för att värna och främja social rättvisa, moraliska värden, fred och frihet. Det gäller särskilt de monoteistiska religionerna, som ser Abraham som sin far i tron."
2006 hölls ett uppföljande ungdomsmöte i Assisi i samband med 20-årsminnet av 1986. I samband med det skrev påven Benedikt XVI: "prayer does not divide but unites and is a decisive element for an effective pedagogy of peace, hinged on friendship, reciprocal acceptance and dialogue between different cultures and religions".
Nyligen röstades en resolution igenom i Europarådet som gick tvärtemot det förslagställarna bl.a. Carina Hägg (s) hade avsett. Förslaget gick närmligen ut på att förbjuda samvetsfrihet för sjukvårdspersonal som inte vill medverka till abort samt registrera alla som vägrar i ett särskilt register. Nu blev det inte så, utan istället röstades en resolution igenom som stärkte samvetsfriheten. I resolutionen sägs bl.a:
1. No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason.....
4. In view of member states' obligation to ensure access to lawful medical care and to protect the right to health, as well as the obligation to ensure respect for the right of freedom of thought, conscience and religion of healthcare providers, the Assembly invites Council of Europe member states to develop comprehensive and clear regulations that define and regulate conscientious objection with regard to health and medical services, which:
4.1. guarantee the right to conscientious objection in relation to participation in the procedure in question; 4.2. ensure that patients are informed of any objection in a timely manner and referred to another healthcare provider; 4.3. ensure that patients receive appropriate treatment, in particular in cases of emergency.
I världen idag läser jag att några av medlemmarna i nya moderaterna är mycket ledsna över resolutionen. Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Göran Lindblad (m) är båda missnöjda med att den ursprungligen föreslagna resolutionen inte antogs. Göran Lindblad, som är ordförande för den svenska delegationen i Europarådet, säger till Världen idag att de som står för samvetsfriheten och drivit på den antagna resolutionen är:
"den italienska lobbyn till höger om påven" och de som har "en väldigt romerskkatolskt hållningssätt, med stöd av andra halvt fundamentalistiska kristna och ett antal muslimer".
Så ser alltså det moderna samhällets liberala dödsteknokrater på dem som vill försvara människovärde och mänskliga rättigheter och inte vill medverka till abort. Det är väl i så fall inte bara dem som står till höger om påven, utan också påven själv, jag i min ringa person, Stefan Gustavsson och Svenska Evangeliska Alliansen, Världen idags redaktion och Mats Tunehag vars kloka analyser ofta berikar tidningens ledarsidor, den katolska rörelsen Respekt, liksom min egen biskop Anders Arborelius tillsammans med majoriteten av världens kristna från olika samfund. Det är en ful och smutsig retorik Lindblad ägnar sig åt, och det vittnar om stor brist på respekt för demokrati när han beskriver många av de människor han representerar på detta sätt. . Längre fram i intervjun blir denna brist på respekt för demokratin ännu tydligare när han säger: "Många resolutioner struntar man ju i, så varför skall man bry sig om den här?" Är det vettigt att rösta fram politiker som har en sådan syn till våra demokratiskt valda församlingar i Europa? Dessutom är Lindblad gruppledare för den svenska gruppen. Här devalveras demokratin, demokratiskt framröstade beslut struntar man i om det går emot den egna uppfattningen, här handlar det om att manipulera och intrigera. Om nu resolutionerna inte är viktiga, varför tyckte han då det var det då så viktigt att resolutionen med motsatt innehåll skulle drivas igenom? Avgå Lindblad!
Pourbaix-Lundin och Lindblad behöver nog inte vara så ledsna, och vi kristna har ingen anledning att jubla över denna Pyrrhus-seger. Lobbyverksamhet i olika beslutsorgans korridorer kan inte mer än temporärt hindra den fortgående nedbrytningen av tidigare självklara mänskliga värden som sekularismen i Europa medför. (Jag talar om sekularism i motsats till en god sekularisering som vi alla är ense om med en sekulär stat men där religionens positiva värden erkänns i samhället). För det behövs inte mindre än en nyevangelisering som vänder hela den materialistiska sekularismtrend som allt mer kommit att prägla Europa. Det oroväckande är att resolutionen antogs med så knapp majoritet som den gjorde (57 mot 51 röster), och att en stor minoritet faktiskt var beredd att införa åsiktsregistrering av samma typ som tillämpas i diktaturländer. Det oroväckande är också att den fria annars så vaksamma pressen inte reagerar utan låter detta passera.
Man skyr inga medel i att upprätthålla dödskulturen och blunda för den fruktansvärda tragedi som det stora antalet aborter i västvärlden innebär. Här är man enade från höger till vänster. Istället för att erkänna aborterna som ett etiskt dilemma envisas man med att låtsas som om problemet inte fanns och har uppfunnit en kliniskt ren term som skall hjälpa oss att fortsätta att inte se vad vi håller på med: "reproduktiv hälsa".
Mot dödskulturens liberala teknokrater står kyrkan och påven som talar om naturrätten, det allmänna goda och respekten för livet. Påvens ord till de kristna då han var i England nyligen klingar med oerhörd aktualitet:
"Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle... var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen..."
Det är strategiskt riktigt av påven att inrätta ett nytt råd för att främja den nya evangelisationen i västvärden. Alla goda krafter behöver samverka för detta mål. Stöd Respekt, stöd Svenska Evangeliska Alliansen, Stöd Newmaninstitutet och Signum, stöd Claphaminstitutet, och framförallt: Stöd den kristna dagspressen, särskilt Världen idag och Dagen som utgör en nödvändig röst i samhällsdebatten.
Läs mera:
Angående den krystade debatten om kristendomen i skolundervisningen: Kristendomen påverkar dagligdags våra liv Låt även svenska kulturen leva.
Angående Brunne och Sverigedemokraterna: Göran Skytte: Bara viss politik anses vara okej
Läs också min och flera Claphamfellows artikel i Dagen idag ...och 7 okt. Anders Löfström i Expressen SvD
Härlig eftermiddag i svampskogen. Gott om trattkantareller och blek taggsvamp, båda trestjärniga, som tillagas när vi kom hem.
Katolska kyrkan har inlett sin synod i om Mellanöstern. Idag predikade påven vid dess inledning. Han betonade att Kyrkan är beroende av den Helige Andes ledning:
And the Church continues to live on that same strength which enabled it to begin and to grow. Pentecost is the original event but also a permanent dynamism, and the Synod of Bishops is a privileged moment in which the grace of Pentecost may be renewed in the Church’s journey, so that the Good News may be announced openly and heard by all peoples.
Öppenheten för den Helige Ande främjar kommunikation inom Katolska kyrkan i Mellanöstern....
As regards this, the Instrumentum laboris, elaborated by a Presynodal Council whose members we thank for their work, underlined these ecclesial finalities of the Assembly, pointing out that, under the guidance of the Holy Spirit, it wishes to re-enliven communion of the Catholic Church in the Middle East. First of all within each Church, between all its members: Patriarch, Bishop, priests, religious persons, persons of consecrated life and the laity.
... och dialogen med andra medkristna...
And, thereby, in the relationships with the other Churches. Ecclesial life, corroborated in this way, will see the development of very positive fruits in the ecumenical path with the other Churches and ecclesial Communities present in the Middle East.
...och den interreligiösa dialogen...
This occasion is also propitious to constructively continue the dialogue with Jews, to whom we are tied by an indissoluble bond, the lengthy history of the Covenant, as we are with the Muslims.
Till synoden är inbjudna företrädare för andra kristna samfund liksom för judar och muslimer. Påven betonar att det är viktigt att kristna stannar i Israel och de övriga länderna i Mellanöstern trots svårigheter och på plats bidrar till fred och försoning. Katolska kyrkan är beredd att samarbeta med alla människor av god vilja för att främja det allmänna goda:
...living in a dignified manner in one’s own country is above all a fundamental human right: therefore, the conditions of peace and justice, which are necessary for the harmonious development of all those living in the region, should be promoted. Therefore all are called to give their personal contribution: the international community, by supporting a stable path, loyal and constructive, towards peace; those most prevalent religions in the region, in promoting the spiritual and cultural values that unite men and exclude any expression of violence. Christians will continue to contribute not only with the work of social promotion, such as institutes of education and health, but above all with the spirit of the Evangelical Beatitudes, which enliven the practice of forgiveness and reconciliation. In this commitment, they will always have the support of the entire Church, as is solemnly attested by the presence here of the Delegates of the Episcopacies of other continents.
Jag har aldrig riktigt kommit att uppskatta Lena Anderssons texter i DN sedan hon blev ledarskribent. Dom spretar alltför mycket mellan plattityder och referenser till vad andra tänkt i de stora filosofiska och existentiella frågorna, men hon lyckas aldrig få i hop det på slutet till en bärande syntes. Samtidigt uppskattar jag hennes ärlighet i att försöka redovisa hur hon tänker, vilket samtidigt visar på bräckligheten i den ateist-humanistiska tankevärld jag förstår hon bekänner sig till. Jag väljer att kommentera hennes ledarkolumn idag utifrån två perspektiv:
1. Som en propagandaartikel för ateism och mot religion.
Om man inte närmare analyserar vad hon skriver fyller säkert artikeln här ett syfte likaväl som en propagandaartikel i forna Sovjetväldets Pravda eller i kinesiska Folkets Dagblad. Det slås fast
- att religionen är en livslögn
- att all sofistikering av religionen och teologin bara är sätt att försvara det bräckliga fantasibygget
- att de "oreligiösa" människornas artiga omtanke om de religiösa i själva verket är en artig lögn för att inte såra de religiösa
- att de religiösa borde se de oreligiösas välvilja som en nedlåtande arrogans som de borde bli upprörda över
Hon använder i artikeln bildspråk som gagnar propagandasyftet (Den religiöse som ett barn som fått en ballon som barnet tror det bor något särskilt i, Kristendomens "låtsasvärld", Gud en saga om en gubbe i himlen som man bygger kyrkor till).
2. Som en filosofisk reflektion kring tro och vetande, fantasi och lögn.
På det planet finner jag hennes text oerhört grund, och att hon skjuter sig själv i foten och attackerar sin egen världsbild också. Tror hon verkligen på allvar att kristna inte skulle ha reflekterat över dessa frågor förr och att vi nu borde bli sårade och upprörda, inse att ballongen håller på att spricka och ansluta oss till de "oreligiösas" upplysta skara. Hon refererar till tänkare som Torgny Lindgren och Jürgen Habermas (denne ateist, vars samtal med Joseph Ratzinger och på äldre dar förstående inställning till religionen uppenbarligen provocerar henne).
Torgny Lindgren är katolik och ledamot i Svenska Akademin. (Det sägs skämtsamt att fängelserna och Svenska Akademin är de ställen där katoliker är överrepresenterade) och hans mångfacetterade prosa är ett illustrativt exempel på hur en kristen tänkande människa problematiserar dessa frågor utan att hamna i samma slutsatser som Lena Andersson. Torgny tog inte med sig sin barndoms frireligiösa tro in i vuxenlivet. I slutet på 1970-talet skrev han ”Den enda tro jag lyckats få med mig ut i livet och behålla någorlunda oanfrätt är den på en demokratisk socialism.”, men bara för att några år senare bli katolik.
Jürgen Habermas nyss fyllda 80, är Tysklands ledande vänsterorienterade filosof, och har som samhällsfilosof alltid förespråkat ett öppet, demokratiskt och mångkulturellt samhälle. Han kan knappast anklagas för att ha gått religionernas eller kristendomens ärenden, men har på senare år reflekterat mycket över religion och samhälle, vilket inneburit omprövning av hans tidigare tankar (han tillhörde dem som förutspådde religionernas död). Ulf Jonsson SJ, katolsk präst och redaktör för Signum har skrivit en bok där han bl.a. tar upp ett tal han höll i Frankfurt strax efter 11 septemberhändelserna i USA år 2001 samt en debatt med Joseph Ratzinger, nuvarande påven, i München år 2004. Habermas tolkar den fundamentalistiska terrorismen som urspårad religiositet, som en reaktion mot aggressiv västerländsk sekularisering som nedvärderar och osynliggör religionen i samhället. Som en vision talar Habermas om "det postsekulära samhället", där aggressiv sekularism och religiös fundamentalism har lika lite att hämta. I detta samhälle har religionen en självklar plats i kultur och offentlig debatt. Habermas menar att den den religiösa tron fungerar som ett korrektiv i samhällslivet, och genom att vara en opinionsbildande faktor i samhälls- och moralfrågor bidrar det till att hindra samhället från moralisk kollaps. Förutsättning för detta är givetvis att troende tar avstånd från våld i samband med religiös tro, att man är öppen för vetenskap och förnuft och bejakar att samhällets lagstiftning formuleras i profana kategorier. Dessa förutsättningar torde vara självklara för de flesta moderna troende, och utgöra ett gemensamt värdeunderlag för såväl majoriteten av aktivt troende människor som sekulära.
Det enda som fastnat hos Lena Andersson är att Habermas sagt att han är "religiöst tondöv", vilket hon tar till intäkt som stöd för sin ytliga analys i dagens kolumn.
Lena Andersson verkar utgå från ett värdenihilistiskt perspektiv. Hon skriver:
"På samhällsnivå måste vi upprätthålla hyckleriet om allas lika värde, eftersom vi inser att allas olika värde som vi dagligen utövar och främjar ej är vackert och inget att bygga lagar och moral på."
I motsats till detta utgår katolsk tro från att det finns positiva värden. Frågan är vem det är som bygger upp livslögner. Det kan vi givetvis alla göra, religiösa som "oreligiösa". Men nihilism och förnekande av värden kan vara en lika stor livslögn som bejakande av grundläggande positiva värden, det som vi i katolskt tänkande brukar kalla naturrätt.
Så som påven annonserade i mars 2010 i samband med ett herdabrev till Irlands katoliker som tog upp de fruktansvärda övergreppen på barn och unga, kommer Vatikanen att genomföra ett apostoliskt besök hos Irlands Katolska kyrka bestående av en delegation utsedd av påve Benedikt. Delegationen består av kardinalerna Cormac Murphy-O’Connor och Seán O’Malley samt ärkebiskoparna Thomas Collins och Terrence T. Prendergast. Delegationen har just haft ett förberedande möte med representanter för den Heliga Stolen.
I ett pressmeddelande efter mötet understryks att det apostoliska besöket är av pastoral natur och syftet är att understödja den lokala kyrkan i dess förnyelseprocess, och det skall ses som ett tecken på påvens intention att som Petri efterträdare erbjuda Irlands kyrka pastoral omsorg.
De apostoliska besökarna kommer att särskilt uppmärksamma offren för övergreppen och deras familjer, men kommer också att sammanträffa med många andra, såväl chefer och ansvariga inom Kyrkan som lekmän och de som är inbegripna i det viktiga arbetet att skapa säkerhet och trygghet för barnen.
Det är viktigt att detta arbete sker så att man verkligen tar lärdom av det som hänt och att det inte blir en återgång till gamla mönster igen när mediauppmärksamheten är över. Då kan den förhoppning som avslutar pressmeddelandet bli verklighet: "...rening och helande för Kyrkan på Irland, och att tillit och hopp kan återställas hos de troende". En förhoppning som kan gälla inte bara för Irland, utan i andra länder också.
Nu jublar alla över att Robert Edwards belönats med Nobelpriset i medicin för utveckling av metoden för in vitro fertilisering (IVF). Tusentals tidigare barnlösa par har på detta sätt kunnat få barn och blivit den familj de drömt om. Det är bara att lyckönska alla dem som kommit i åtnjutande av detta.
Samtidigt måste man säga att metoden och årets val av pristagare inte är oproblematiskt. I stadgan för Nobelpriset sägs att den skall belönas som har gjort mänskligheten mest nytta. De som har nytta av detta är barnlösa par i den rika världen. Samma del av världen som aborterar massor av fullt friska barn, medan den fattiga delen av världen knappast har någon nytta eller glädje av detta. Alternativ till barnlöshet kunde ju vara att adoptera barn från den delen av världen som så väl behöver ett tryggt hem och drägliga förhållanden. Ulf Silferling reflekterar på Nytt och Noterat-bloggen:
Man kan verkligen undra hur Nobelpriskommittén tänkt. Tänker den på lättnaden för de barnlösa föräldrarna, som nu till höga samhällskostnader kan få sina egna barn - eller handlar det kanske om något helt annat: Att skapa legitimitet åt hanteringen med "överblivna" befruktade embryon, dessa som kan användas till att framställa stamceller för okända öden i forskningens tjänst - eller vanligast, för vasken? Tillåt en lekman att fråga sig; fanns det verkligen inget annat att prisbelöna inom det enorma medicinområdet? Var står i så fall vår medicinska grundforskning? Och framförallt: Vilken syn på människan och hennes basala behov behärskas Nobelpriskommittén av, om den menar att detta var den viktigaste.
Från katolskt håll har påpekats att metoden förutsätter att en massa friska embryon faktiskt måste kastas, ett faktum som det är förfärande tyst om, men det rör sig faktiskt om begynnande mänskligt liv. Pinsamt är också att man försöker bagatellisera och förlöjliga sådana påpekanden och att dramaturgin på nytt målas upp: Den bakåtsträvande kyrkan mot den upplysta progressiva vetenskapen.
Men de etiska frågorna kring människolivets början har sedan 1970-talet varit en tabubelagd fråga i den svenska debatten. Abort handlar "bara" om reproduktiv hälsa och är en självklar rättighet, det spirande livet är "bara" en cellklump och en del av kvinnans kropp, abort är därför inget komplicerat alls, - okey då, överbevisad och tvingad att erkänna att det ändå handlar om ett eget från modern skilt liv, tvingades en RFSU-representant i ett TV-program att erkänna att det var som "att slå ihjäl en mygga".
Denna tystnad och tabubeläggning av att tala om de etiska frågorna kring livets början är skrämmande. Alla som varit med om en abort vet mycket väl att det inte är så enkelt som det framställs. Tack och lov att ändå kyrkan talar klarspråk om detta.
Per Landgren har en bra artikel på Newsmill där han problematiserar frågan och drar slutsatsen:
När vi nu under hösten gläds över nobelpriset i medicin och över alla barn som har fötts efter IVF-behandling, så borde vi väl också göra allt för att minimera och avsluta all forskning som sker på mänskliga varelser på bekostnad av deras integritet och människovärde. Forskare, politiker och andra borde ta sitt ansvar och följa människovärdesprincipen även på detta område.
Men det är locket på. Istället för att börja diskutera dessa frågor vill man komma åt dem som av samvetsskäl inte vill göra abort. Yrkesförbud och åsiktsregistrering väntar dem om ett förslag i Europarådet designat Carina Hägg går igenom. Vi lever i en sjuk värld.
Dagen Aftonbladet
Assisterad befruktning - fakta och etisk analys på Respekts hemsida
SD gjorde en riktig fadäs som allvarligt skadade deras image när de som protest mot Eva Brunnes predikan där hon lyfte fram allmänt kristna värderingar som solidaritet och alla människors lika värde tågade ut ur Storkyrkan. Det visar på hur löst påklistrad den kristna fernissan sitter på SD. Jag tror att vurmen för kyrkan mera handlar om att man vill använda sig av kyrkan för sina egna syften.
Kritikerna påstår att SD är rasistiskt, samtidigt verkar man vilja tvätta av sig den bilden genom att hänvisa till att man också har invandrare i sitt parti. Klart verkar det vara att det finns personer inom SD som tidigare varit engagerade i nazistiska rörelser, frågan är hur mycket prägel det sätter på partiet idag. När partiet blir beskyllt för rasism försöker dess företrädare inta en martyrroll, men jag har aldrig hört någon till sitt försvar klart plädera för solidaritet och alla människors lika värde så som Brunne gjorde i sin predikan. Detta i kombination med att de tågade ut ur kyrkan förstärker känslan av att det finns ett rasistiskt drag i partiet. Annars hade de väl inte behövt vara så känsliga och tåga ut.
Att det funnits antirasistiska demonstrationer med en udd riktad mot SD måste man tåla, det ingår i demokratiska fri- och rättigheter att demonstrera, och som sagt, SD har haft alla chanser att själva plädera mot rasism, vilket de inte gör. istället spelar de martyrer och har en ganska högljudd retorik t.ex. mot muslimer som grupp.
Samtidigt skall sägas att det funnits en hel del barnsligheter från de andra partiernas sida som hjälpt SD in i deras martyrroll och gett dem en massa publicitet de inte förtjänar, t.ex. Ohlys vägran att sitta i samma sminkloge som Åkesson eller Miljöpartiets och Vänsterpartiets vägran att inte vilja sitta i samma riksdagsbyggnad som SD. Vad säger det om dessa partiers demokratiska sinnelag? Är det de själva eller väljarna som avgör vilka som skall inta de byggnader som staten ställer till förfogande för den demokratiska processen?
DN
Dagens läsning i mässan är från Galaterbrevet. Det ger oss viktiga perspektiv på det aktuella ekumeniska samtalet mellan ortodoxa och katoliker angående Petrus-ämbetet i kyrkan och samtalet mellan pingstkarismatiska frikyrkogrupper och Katolska och Ortodoxa kyrkorna som bärare av läroämbete och sakrament. Paulus fick i en syn på vägen till Damaskus möta Jesus Kristus. Han kommenterar vad han fått vara med om: "Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund.. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus" (Gal 1:11-12).
Denna kraftfulla karismatiska uppenbarelse var tillräckligt bärande för att Paulus under tre år kunde förkunna evangeliet utan någon kontakt med de andra apostlarna. Han skriver: "Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus... Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob" (Gal 1:16-17, 18-19). Trots att Paulus var så rikt utrustad med andliga nådegåvor ansåg han uppenbarligen inte som många fristående evangelister idag att man bara kan köra på utan organiskt samband med resten av kristenheten. Den han replierar på är då Petrus, och det är viktigt för Paulus att förankra sin tjänst hos honom. Här ser vi hur Petrusämbetet tar form i den unga kyrkan.
Fjorton år senare far Paulus på nytt till Jerusalem. Denna gång var det för att han fått motstånd i sin förkunnelse - en del menade att hedningarna som blev kristna borde omskäras, något Paulus var övertygad om inte var nödvändigt. Men, återigen, Paulus vill lägga fram detta för Petrus och de andra som kallas "pelarna" i Kyrkan för att få bekräftat att hans förkunnelse var riktig, för, skriver han, "jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves" (Gal 2:2).
Och pelarna i Kyrkan räckte honom handen som bekräftelse på att han hade deras fulla förtroende och att hans förkunnelse var riktig:
"De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna - han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått - det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna - räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna" (Gal 2:7-9)
I de ortodoxa kyrkorna har Petrusämbetet och dess bärare, biskopen av Rom tonats ner till förmån för en kollegialitet mellan patriarkerna som är apostlarnas efterträdare. Påven, biskopen av Rom ses i detta sammanhang som västerns patriark, en av flera jämlikar. Denna senare text framhäver ju kollegialiteten mellan apostlarna där Petrus är en av pelarna. Någonstans här fortgår den ekumeniska dialogen mellan ortodoxa och katoliker, och det finns många öppningar. Båda de sista påvarna har haft en stor öppenhet i att ställa sitt ämbete till förfogande i hela kristenhetens tjänst och vill tona ner alla ultramontanistiska krav. Det har nog aldrig varit Katolska kyrkans avsikt att framställa påven som någon slags suverän despot, och signaler i den riktningen från Första Vatikankonciliet är nog ett resultat av politiskt ultramontanistiska feltolkningar av vad som sades. Därför behövdes Andra Vatikankonciliet som en korrigering. Andra Vatikankonciliet betonade mera Kyrkan som Guds folk och påveämbetets tjänande och samordnande funktion inom ramen för biskoparnas kollegialitet.
En internationell kommission med romersk-katolska och ortodoxa medlemmar sammanträdde nyligen i Wien. Dialogen,handlade just om Petrusämbetet under det första kristna årtusendet. Den ryskortodoxe delegaten igumenen Filip från Moskvapatriarkatet lovordade i en intervju i ryska ”Interfax” Vatikanens beredvillighet att diskutera kring Petrusämbetet. I anslutning till mötet uppmanade påven Benedikt XVI vid sin onsdagsaudiens alla kristna att engagera sig för återställandet av den fullständiga enheten mellan kyrkorna. "Fred och harmoni de döpta emellan är en förutsättning för att kunna avlägga ett övertygande vittnesbörd om det kristna budskapet", sade påven. Vid tidigare ortodox-katolska möten har det varit vissa spänningar inom den ortodoxa gruppen där den ryskortodoxe biskopen Hilarion inte varit på samma linje som den Ekumeniske patriarken av Konstantinopel. Vid mötet 2007 i Ravenna avreste han redan andra dagen med sin delegation. Men utan ryskortodoxt godkännande undertecknade de katolska och ortodoxa delegaterna i Ravenna den så kallade Ravennadeklarationen. Där enas båda sidor om att Rom under den odelade kyrkans tid under första årtusendet ”innehade en förrangsställning och att biskopen av Rom därför var den främste bland patriarkerna”.
Någonstans här kan väl den fortsatta dialogen om Petrusämbetes roll i Kyrkan fortsätta mellan Katolska kyrkan och hela kristenheten. Läs min tidigare analys av Joseph Ratzingers syn på Petrusämbetet i boken Kallad till gemenskap.
Fler poster
Nästa sida »